Fallskärmssoldaterna inledde D-dagen med bakhåll från himlen

Omringning från luften och kusten

På sommaren 1944 var fallskärms­angrepp fortfarande en ny taktik som de allierade aldrig hade haft några större framgångar med.

Men den amerikanske generalen Omar Bradley insisterade på stöd från fallskärmstrupper om han skulle skicka in sina män från US First Army på Utah Beach – en av de fem stränderna på östra sidan av halvön Cotentin där de allierade tänkte gå i land.

Tyskarna hade systematiskt öppnat slussarna i områdets floder för att översvämma stora landområden innanför kustlinjen och nu fanns det bara några få framkomliga ­vägar kvar från Utah Beach.

Huvuduppgiften för 101:a luftburna styrkan skulle därför vara att säkra vägarna, så att de amerikanska landstigningstrupperna inte blev instängda som kanonmat på stränderna, samt att förhindra att tyskarna fick fram förstärkningar till stranden.

Generalerna kallade hela manövern för ”vertikal omringning” – de tänkte omringa tyskarna både från kusten och från luften, till skillnad från en klassisk kniptångsmanöver på land.

Cotentin var mycket viktig för de allierade: de behövde hamnstaden Cherbourg på halvöns spets för att kunna förse invasionsstyrkorna med materiel.

Den tyske överbefälhavaren för Normandies kustförsvar – ökenräven Erwin Rommel – hade dock placerat flera elitregementen på Cotentin, och i slutet av maj 1944 kunde de allierade på flyg­foton se hur tyskarna slog ned 3–4 meter långa träpålar i marken vid de bästa landstigningsplatserna.

Pålarna, som kallades ”Rommelsparris”, gjorde det extremt svårt för de allierades soldater att landa med fallskärm eller glidflygplan. De allierade fick bråttom att leta upp nya landningszoner.

Piloter flög i blindo

När de första transportplanen flög in över halvön Cotentin strax efter midnatt tornade tjocka moln upp sig som en vägg. Planen färdades tre och tre i V-formationer med en gruppledare i täten; som en gåsmamma med sina båda ungar­­ snett bakom sig. Ett sådant V ingick ­oftast i en serie om 36 eller 45 flygplan.

De allierades meteorologer hade emellertid inte förutsett det massiva molntäcket. Det ledde till totalt kaos i de täta flygformationerna.

Inne i de tjocka molnen kunde piloterna inte ens se de blå vinglanternorna på planen i den ­egna V-formationen, och eftersom piloterna fått stränga order om radiotystnad flög de bokstavligt talat i blindo.

Förstelöjtnant Robert Ingram var en av de hundratals piloter som tränat tät formationsflygning gång på gång under de senaste månaderna, och nu flög han ett av de båda följeplanen i en V-formation. Inne i molnen lade han sig ännu närmare den position där han räknade med att formationsledaren fanns.

”Jag tänkte att jag skulle ha god tid på mig att se hans blå positionslampa innan mitt plan slog i hans”, sade han senare.

När de till slut kom ut ur molnen låg Robert Ingrams högra vingspets emellertid mindre än en meter från vänster vingspets på det andra följeplanet, och mellan de båda planens vingar fanns formationsledarens stjärtroder. Det var ren tur att de inte kolliderat. Däremot såg Robert Ingram inte till ett enda av de ­övriga 42 planen i sin serie.

Sedan piloterna kommit ut ur molntäcket hade de bara några minuter på sig att hitta sina landningszoner, allt under kraftig tysk luftvärnseld.

Men många piloter hade tappat kontakten med sin formationsledare – som var de enda som hade en så kallad Rebecca-mottagare. Apparaten ledde dem mot en sändare som stigfinnare satt ut i landningszonen.

Trots detta måste piloterna fortsätta; de hade strikta order om att släppa av sina fallskärmssoldater oavsett om de hittat sin landningszon eller ej. De fick inte heller ändra kurs för att komma undan luftvärnseld.

Från den översta utkiksposten på den amerikanska kryssaren USS Quincy såg observatörerna hur stora eldklot då och då störtade mot marken inne på land. Varje gång suckade de djupt. ”Stackars satar”, mumlade de.

I varje transportplan fanns 16–18 fallskärmsjägare, som nu stod på led i planets lastrum, alla kopplade till en lång kabel. Minuterna kändes som timmar när himlen exploderade runt omkring dem och de väntade på grönt ljus från piloten för att få komma ut ur sin flygande likkista och göra sitt jobb.

Piloterna hade fått order om att gå ned till drygt 200 meters höjd med en marschfart på cirka 170 km/h. innan de gav grönt ljus. Inom femton sekunder hade alla soldater hoppat ut ur planet.

Några ropade ”Bill Lee” som en hyllning till 101:a luftburnas förste kommendör, generalmajor Lee. Andra gjorde korstecknet, några behövde en knuff.

”Jag borde få mitt huvud undersökt”, ropade en innan han föll ut i mörkret.

Journalisten Ward Smith från BBC var ombord på ett av planen och beskrev de sista minuterna före uthoppet:

”Jag kommer aldrig att glömma dessa ödesmättade minuter. De orörliga männen med dystra miner, lastade som packåsnor så att de knappt kunde stå upp utan stöd.”

Trots att det inte gjorde någon skillnad drog soldaterna instinktivt upp benen när de blev beskjutna från marken.

Farliga landningar kostade liv

Några piloter flög alltför lågt; soldaternas fallskärmar hann knappt öppna sig. Många bröt ben och vrister vid landningen, andra bröt ryggen och blev förlamade.

En fallskärmsjägare på marken såg ett plan som flög så lågt att ingen av fallskärmarna hann öppna sig. Alla arton soldaterna föll handlöst mot marken. Den chockade soldaten liknade ljudet vid vattenmeloner som faller av en lastbil.

Merparten av de 7 000 soldaterna i 101:a luftburna landade långt utanför de tre landningszonerna – i vissa fall hela två mil bort. Några olycksaliga landade i översvämmade områden och drunk­nade, nedtyngda av sin egen packning.

Artonårige Dick Thorne hade antagits till fallskärmstrupperna i sista stund och hann inte ens få sitt regementes karaktäristiska diamant på hjälmen innan han placerades i ett plan på väg mot Normandie. I åtta långa sekunder dalade han mot marken medan han såg spårljus som for över himlen och ett plan som störtade i fjärran.

Sedan kände han kallt vatten och sjönk ned i tjock lera med 1,5 meter kolsvart vatten över huvudet. Han började simma som en groda, kom upp och kippade efter luft, och försvann ned i vattnet igen. När hans fortfarande utvecklade fallskärm fångades av en vindstöt släpades han runt i vattnet och svalde flera liter.

Senare berättade Dick Thorne att han såg ett ljussken, hundra gånger starkare än spårljusen på himlen – ett slags nära döden-upplevelse – innan han till sist lyckades skära sig fri från fallskärmen och få upp huvudet ovanför vattenytan.

När han lämnat vattnet mötte han strax en annan man ur sin grupp, men det dröjde länge innan de fann fler soldater. Överallt befann sig soldater ur 101:a luftburna styrkan helt ensamma eller i små grupper bakom fiendens linjer.

Även befälhavaren för 101:a luftburna, general Maxwell Taylor, landade för sig själv och kämpade sig ur sin fallskärm medan nyfikna franska kor tittade på honom. Inte förrän efter 20 minuter mötte generalen sin första landsman och omfamnade honom.

Glädjen var överväldigande när soldaterna fann andra amerikaner på sin väg genom Cotentins labyrinter av hagar och häckar.

Nattens bittra strider

Krig är alltid kaotiskt men natten på ­Cotentin blev snabbt rena vanvettet. Tusentals soldater dalade ned mitt bland helt oförberedda tyska regementen och en sovande civilbefolkning.

Det fanns ingen tydlig frontlinje; hundratals mindre strider bröt snart ut överallt. Tyska soldater ryckte ut åt alla håll i takt med att rapporterna om amerikanska angrepp kom in. Hos tyskarna rådde total förvirring.

Under nattens lopp sände den tyske överbefälhavaren i området – generallöjtnant Erich Marcks – tre reservbataljoner mot Cotentin för att slå ned fienden. De tre väldrillade bataljonerna om drygt tvåtusen man hämtades från staden Bayeux inte långt från Omaha Beach, där allierade styrkor skulle gå i land bara några timmar senare.

När generallöjtnant Marcks insåg detta, kallade han genast tillbaka bataljonerna igen. Tyskarna ­inne i landet fick klara sig på egen hand.

Adolf Hitler hade redan tidigare utfärdat en Kommandobefehl, som innebar att alla soldater ur fientliga specialstyrkor skulle skjutas. Inte heller amerikanerna brydde sig om att ta krigsfångar, och därför blev nattens strider några av de bittraste på västfronten under hela andra världskriget.

En soldat beskrev senare att han sett två döda amerikaner som fått sina avskurna könsorgan instoppade i munnen.

”Våga inte ta några fångar. Skjut de svinen”, beordrade hans egen kapten efter det. Under natten spred sig allt fler historier om misshandel och avrättningar.

En löjtnant lyckades i sista sekund hindra några amerikanska soldater från att avrätta en grupp unga tyskar, som låg obeväpnade på marken och bad för sina liv. Soldaterna var utom sig av vrede eftersom en tysk soldat med eldkastare satt fyr på fallskärmsjägare som fastnat i ett träd.

Kamp med knivar och granater

I mörkret använde sig amerikanerna främst av knivar och handgranater. Med skjutvapen skulle de avslöja sin egen position och dessutom riskera att träffa andra fallskärmsjägare i kaoset.

Den 40-årige översten Howard Johnson gick i täten i det avseendet; han hade en smärre arsenal av närstridsvapen.

Översten var en levande legend med sin buttra framtoning och sina drygt hundra fallskärmshopp. Han hade lämnat en utbildning inom flottan för att bli pilot, men han hade för dålig syn. Nu var fallskärmstrupperna hans hem.

I det sista talet till sitt manskap föregående dag hade han demonstrativt höjt kniven som han alltid bar vid vristen:

”Jag svär att innan nästa dag gryr kommer den här kniven att sitta begravd i hjärtat på det mest avskyvärda, svarthjärtade nazistsvinet i Frankrike.”

Det var dock inte kniven utan sin pis­tol han tog fram, då han blev beskjuten av en tysk så snart han landat.

Han drog sin kaliber .45 och avlossade två skott, hörde ett skrik – och sedan blev allt tyst. Därefter började han samla en grupp soldater omkring sig för att ta itu med nattens uppgifter.

Överallt smög grupper av amerikanska soldater fram genom terrängen. De lyssnade hela tiden efter fiender och fruktade att när som helst falla offer för en oväntad bajonettattack bakifrån. Vissa amerikaner påstod sig kunna upptäcka tyskar enbart på den kraftiga lukten från deras tobak.

Andra sade sig känna igen det knarrande ljudet från tyskarnas läderutrustning. När tyska soldater närmade sig på vägen kastade fallskärmsjägarna handgranater mot dem från sina gömställen bakom häckarna.

Förutom de strategiskt viktiga vägarna från Utah Beach skulle 101:a luftburna också ta sig an trafikknutpunkter och broar. Planen var att fallskärmstrupp­erna skulle operera i regementen om 600 man, men nu existerade rege­mentena endast i huvudet på de militära planerarna.

I stället fick små improviserade grupper av soldater på egen hand leta sig fram till de utsedda målen under natten. På flera platser kunde de konstatera att de hunnit före tyskarna, men på andra ställen utbröt intensiva strider mot tyska trupper.

Amerikanerna hade dock för­delen av att överraska, och de förvirrade tyskarna hade ingen aning om fiendens antal eller mål. Det hände att små grupper av amerikaner överrumplade större tyska enheter, som kapitulerade eller tog till flykten.

Vägarna från Utah Beach säkras

Ute på kommandofartyget USS Bayfield styrde amerikanerna den nära förestående landstigningen på Utah Beach, och befälhavarna väntade spänt på nyheter från Cotentin. Resultatet av 101:a luftburna divisionens angrepp var avgörande för morgondagens invasion.

På Cotentin hade tyskarna cirka 25 000 soldater av mycket varierande kvalitet – allt från rutinerade kämpar till de dåligt utrustade 12 000 soldaterna i 709:e divisionen, där genomsnitts­åldern var 36 år.

Även tvångsrekryterade östeuropeiska soldater ingick i försvaret på halvön, och deras kampvilja var ­lika med noll.

Amerikanska soldater beskrev t.ex. att de besköt en bunker som visade sig vara bemannad med ett dussin polacker, ledda av en tysk soldat.

Plötsligt hörde de ett enda skott inifrån bunkern, där­efter rop och skratt. Sedan kom polackerna ut ur bunkern med händerna över huvudet. De hade ingen lust att kämpa mot amerikanerna – i stället hade de skjutit sin tyske sergeant.

När D-dagen grydde hade general Maxwell Taylor fortfarande ingen aning om var majoriteten av hans 7 000 man ur 101:a luftburna divisionen befann sig.

Men han kände sig säker på att hans män var väl förberedda och kunde klara sig på egen hand bakom fiendens linjer. Själv hade han anfört en improviserad grupp om knappt 100 man, som lyckats säkra en av vägarna från Utah Beach.

Det rådde totalt kaos i de tyska försvarslinjerna. När solen gick upp kontrollerade amerikanerna tre av de fyra vägarna från Utah Beach, och snart även den fjärde.

En del tyskar insåg aldrig allvaret i situationen – att de allierade hade påbörjat invasionen – förrän det var för sent. Några av dem sov hela natten, intet ont anande. Andra åt frukost i lugn och ro på morgonen.

Hjälmen av för fallskärmsjägarna

När de allierade landstigningstrupperna vällde in mot Utah Beach under de följande timmarna hade 101:a luftburna divisionen effektivt banat väg för dem, och de tyska trupperna vid kusten var omringade.

Bakom fronten pressade fallskärmstrupperna på och stoppade tyskarnas förstärkningar. Den ”vertikala omringningen” hade fungerat och vars­lade om ett nytt sätt att föra krig.

Den amerikanske generalen Ted Roosevelt Jr. gick i land på Utah Beach i den första vågen av amerikanska landstigningstrupper, och när han på kvällen den 6 juni mötte en överste ur 101:a luftburna i Frankrike, hälsade han först formellt och tog därefter av sig hjälmen.

”Jag vill gärna lyfta på hatten för varje enskild medlem i 101:a luftburna.”

Berömmet var välförtjänt. Den luftburna divisionen hade mist mer än tusen soldater under D-dagen – döda, sårade, saknade i strid och fångar.