D-dagen: Världshistoriens största pussel

Winston Churchill skålar med Josef Stalin och förkunnar högtidligt: ”Jag dricker för de proletära massorna”. Sovjetledaren svarar: ”Och jag dricker för det konservativa partiet”.

De förbluffande orden yttras på Churchills 69-årsdag, som han firar under en stormaktskonferens i Teheran den 30 november 1943.

Sedan kriget bröt ut har den brittiske premiär­ministern gruvat sig för sitt lands framtid, men denna dag vågar han åter tro på fred. Innan festen slutar klockan två på natten, utbringar den amerikanske presidenten Roosevelt också en skål: ”För första gången på länge ser vi regn­bågen, hoppets traditionella symbol”.

De föregående dagarna har Churchill, Stalin och Roosevelt enats om en plan för att besegra Nazityskland. Medan Sovjet ska fortsätta sin offensiv på östfronten, ska Storbritannien och USA invadera den tyskockuperade kontinenten västerifrån.

Angrepp på hamnstad misslyckades

Avtalet i Teheran var kulmen på år av förhandlingar och diplomatiska gräl. Sedan 1941 hade Stalin försökt förmå västmakterna att öppna en ny front mot Tyskland. Den skulle tvinga tyskarna att dela sina styrkor och lyfta en del av bördan från den hårt prövade Röda armén.

USA hade emellertid fullt upp med kampen mot Japan i Stilla havet, medan Storbritannien hade slagits mot tyskarna i Nordafrika.

Västmakterna grälade även internt om strategin för invasionen. Britterna föreslog att man skulle invadera Tyskland från söder via Italien och Alperna. Amerikanerna förkastade förslaget – med hänvisning till att underhållslinjerna skulle bli för långa. I stället ville de gå iland i Frankrike, eftersom man därifrån snabbt skulle kunna nå tyskarnas industriella centrum – Ruhrdistriktet.

Man beslutade därför att testa möjligheterna för en invasion av Frankrike genom att attackera den franska hamnstaden Dieppe i augusti 1942.

Sex tusen brittiska och kanadensiska soldater skulle inta hamnstaden från havet, men tyskarna var väl förberedda och vann en förkrossande seger. Sextio procent av invasionsstyrkan stupade, sårades eller togs till fånga. Trots fiaskot fick de allierade avgörande kunskaper om taktiker, landsättningsfartyg och flyg­understöd vid amfibieoperationer.

Sicilien skulle erövras först

I maj 1943 möttes Roosevelt och Churchill under en konferens i Washington för att avtala tid och plats för de förestående militära operationerna i Europa.

Först skulle Sicilien intas. Syftet var att tvinga Italien till fred före huvudinvasionen av kontinenten.

Ett år senare, den förste maj 1944, skulle en invasionsstyrka stäva ut från England och angripa de tyska styrkorna i Frankrike. Där skulle underhållslinjerna bli relativt korta, och de anfallande styrkorna skulle kunna få flyg­under­stöd under striderna – vilket soldaterna inte haft vid Dieppe.

Sommaren 1943 fick den brittiske general­löjtnanten Frederick E. Morgan i uppgift att göra ett utkast till Operation Over­lord – kodnamnet för hela den stora operationen i Normandie.

Utmaningarna hopades: Var skulle soldaterna gå iland? Hur många divisioner skulle ingå i första vågen? Hur många fartyg, flygplan och stridsvagnar behövdes? Hur skulle fler än 150000 soldater förses med allt från stridsvagnar till blyertspennor, när ingen hamn fanns tillgänglig?

Trots att planeringen ännu var på ett tidigt stadium i november 1943, uttryckte Winston Churchill optimism under Teherankonferensen: ”Historien har gett oss en unik möjlighet”, sa han under det första mötet. ”Nu får vi kavla upp ärmarna”.

Premiärministerns optimism var förståelig. Hösten 1943 strömmade amerikanska soldater till Storbritannien, och i december utsågs den amerikanske generalen Dwight D. Eisenhower till högste ansvarige för Operation Over­lord.

Invasionsplanerna började så smått ta form. I januari 1944 stod 937308 amerikans­ka soldater på brittisk mark, och de hade medfört hela 3553755 ton utrustning – bland annat stridsvagnar, flygplan, jeepar, kanoner och ammunition.

Planen ändras

Inte alla delade Churchills optimism. En av de kritiska var Bernard Montgomery, som fick ansvaret för att planera och genomföra själva ­angreppet på D-dagen – den så kallade Operation Neptune.

Utnämningen av general Montgomery till chef för invasionsstyrkan tilltalade vare sig Eisenhower eller Churchill – båda tyckte att det var svårt att samarbeta med honom.

Tack vare stöd från sin vän, den inflytelserike fältmarskalken Alan Brooke, som hävdade att Montgomery var de allierades bästa befälhavare, fick han emellertid uppgiften.

När Montgomery kom till London i januari 1944 blev han inte imponerad. I nio månader hade Morgan arbetat outtröttligt dag och natt på sin detaljerade invasionsplan, men under ett möte förkastade Montgomery den helt: ”Invasionens skala måste göras om”, sa han.

Morgan hade planerat att sätta iland tre divisioner i Normandie mellan floderna Vire och Orne. Montgomery ville gå mycket mer drastiskt till väga.

Han krävde ytterligare två divisioner och en längre angreppslinje längs kusten. Det skulle kräva 263 extra landsättningsfartyg till stridsvagnar och infanteri samt ytterligare 24 jagare och fem kryssare.

De många extra soldaterna innebar att varje division fick nöja sig med 1450 fordon i stället för de planerade 3000. Montgomery ryckte på axlarna: ”Ge mig dem, eller hitta en annan general”, förkunnade han kompromisslöst.

Förändringarna av Morgans plan innebar att D-dagen inte kunde sättas i verket den förste maj som planerat. De allierade ledarna behövde därför ett nytt datum med rätt kombination av fullmåne och flod, vilket skulle öka chanserna för en lyckad landstigning.

Ljuset från fullmånen skulle göra det lättare att se hinder på stranden, medan högvatten innebar att landsättningsbåtarna kunde komma närmare stranden, innan de öppnades. Hela operationen sköts därför upp till den 5 juni – mer än en månad senare.

Byar offras för D-dagen

Medan de brittiska kusterna omvandlades till ett enda stort uppmarschområde, började de allierade träna på sina angrepp på stränderna.

Den första övningen i januari 1944 utfördes så amatöraktigt att arméchefen noterade att ingen skulle ha överlevt om det varit på riktigt. Soldaterna kom ur båtarna och upp på land långsamt, eftersom de var tyngda av utrustning. När de väl fick fast mark under fötterna var förbanden blandade i ett stort kaos.

Lyckligtvis hade de flera månader på sig att träna.

Under vinterhalvåret blev allt större delar av den engelska sydkusten avspärrad för allmänheten, så att styrkorna kunde träna i hemlighet. Hela byar fick evakueras för att försvåra för eventuella tyska spioner.

I ett brev från myndig­heterna till de 220 invånarna i det lilla fiske­läget Tyneham stod det: ”Regeringen inser att detta är en stor uppoffring. Men vi är säkra på att ni på så sätt bidrar till att vi vinner kriget”.

Eisenhower beskrev England som ”historiens största militärbas”, för Operation Overlord kom gradvis att dominera alla aspekter av vardagslivet.

Myndigheterna förbjöd brittiska me­dier att spekulera i när invasionen skulle äga rum, och all gods- och persontransport in i landet övervakades.

De allierade förberedde sig även utanför landets gränser. Totalt 6800 sjöminor lades utanför Frankrikes kust – med en lucka utanför Normandie – och bombräderna mot tyskarnas fabriker, olje­depåer och järnvägar intensifierades.

I synnerhet järnvägarna i norra Frankrike drabbades hårt, för tyskarna skulle hindras från att förstärka förbanden i Normandie efter D-dagen.

Royal Air Force fick emellertid inte bomba oproportionerligt mycket i Normandie, så att fienden kunde räkna ut var invasionen skulle äga rum. Lyckligtvis hade de alli­e­rade en effektiv metod för att vilseleda tys­kar­na om platsen för invasionen.

För det ändamålet aktiverade de dubbelagenten Juan Pujol. Tyskarna litade på honom, men spanjoren var lojal mot London.

Han skickade tyskarna falska rapporter om att de allierade hade för avsikt att angripa längre norrut vid hamnstaden Calais. Tyskarna arbetade därför hårt på att stärka försvaret där.

Produktionen kunde inte följa med

I april 1944 var det knappt två månader till invasionen, och stämningen var spänd i de allierades högkvarter i London. Till en vän skrev Eisenhower ”atmosfären är mer elektrisk än någonsin”.

Förberedelserna var emellertid inte slut. Generalerna oroades till exempel av att det saknades landsättningsfartyg för att transportera stridsvagnar till Frank­rike – och stridsvagnar var avgörande för att snabbt kunna pressa tillbaka tyskarna.

Problemet blev så stort att till och med Churchill blev bekymrad: ”Hur två stora imperiers planer kan begränsas av bristen på ett par hundra skepp kommer aldrig att begripas”, rasade han under ett möte.

”Jag är rädd att folk ska beskylla oss för att inte göra vårt bästa”, klagade han.

Situationen förvärrades den 28 april 1944. En landstigningsövning vid Slapton Sands utvecklades plötsligt till en riktig strid. Nio tyska torpedbåtar upptäckte en konvoj av landstigningsfartyg, som seglade som på ett pärlband utan att förvänta sig att möta fiender.

Tyskarna slog till direkt. Torpeder sänkte två fartyg och 200 sjömän och 500 soldater omkom.

Trots detta bakslag fortsatte förberedelserna oförtrutet. USA:s krigs­industri kunde avlasta de överansträngda brittiska fabrikerna och löste även problemet med de landstigningsfartyg som saknades genom att leverera 300 extra.

I slutet av april hade Storbritannien i det närmaste blivit ett fort i havet, när en hemlig kod dold i en radiosändning från BBC nådde Frankrike. Orden ”World of Vendetta” aktiverade den franska motståndsrörelsen och utlöste en våg av sabotage­operationer mot tyska mål.

”Vi ger oss iväg i kväll”

Alla aspekter av Operation Overlord hade planerats in i minsta detalj, när kalendern visade den förste juni.

Trots all den minutiösa planeringen var det en sak som generalerna inte hade någon kontroll över – vädret. En sommarstorm den 4 juni resulterade i att invasionen fick vänta. De höga vågorna skulle göra det svårt för de små landstigningsbåtarna att nå stranden.

På morgonen den 5 juni klockan 04.15 hade Eisenhower ett möte med försvarets meteorologer. Prognosen var inte perfekt, men bra nog för att ge grönt ljus åt operationen den 6 juni. Strax därefter sat­te generalen sig vid sitt skrivbord och skrev ett kort telegram till Stalin:”Vi ger oss iväg i kväll”, stod det.

Fyra år tidigare fruktade britterna en tysk invasion. Nu stod 153000 soldater redo att angripa tyskarna på andra sidan av Engelska kanalen.

Till den väldiga invasionsstyrkan skicka­de general Eisenhower ett meddelande, som han formulerat personligen: ”Soldater, sjömän och alla inom flygvapnet! Ni ska nu ge er ut på det stora korståg som vi arbetat mot under så många månader. Världens blickar vilar på er”.

Därefter drog Eisenhower sig tillbaka till sin ledningscentral, för att följa och leda slaget därifrån.

General Montgomery talade själv till sina män före överfarten: ”Den tid har kommit då vi med kraft ska slå till mot fienden i Västeuropa”, sa den självsäkre brittiske befälhavaren.

Förberedelserna lönade sig

Efter D-dagen vidhöll Montgomery att allt gått som planerat: ”Det fantastiska med slaget om Normandie”, sa han ofta, ”var att vi utkämpade det precis som vi hade planerat före invasionen”.

Slaget vanns, men det var ingen tvekan om att Montgomery skönmålade historien.

Dålig kommunikation, ett lågt molntäcke och skrämda piloter gjorde till exempel att större delen av de 23400 fallskärms­soldaterna landade långt från sina mål.

Marinkårssoldaterna fick använda sina hjälmar för att ösa ut vatten ur de utsatta landstigningsfartygen, och problem med logistiken innebar att endast 100 av de planerade 2400 tonnen materiel sattes iland på Omaha Beach.

Trots alla dessa motgångar var Operation Neptune – själva amfibieoperationen på D-dagen – en makalös framgång för de västallierade.

Tyskarnas så kallade Atlantvall var endast halvfärdig, och det gick inte att stoppa den väldiga vågen av soldater, som lyckades etablera fem stora brohuvuden i Normandie. Efter endast sex dagars strider kunde de allierade styrkorna knyta samman brohuvudena och bilda en enad front mot de tyska försvararna.

Mot slutet av augusti hade cirka två miljoner soldater landsatts i Frankrike och huvudstaden Paris var befriad. Mind­re än ett år efter det muntra födelsedagskalaset i Teheran hade de allierade styrkorna lyckats genomföravärlds­historiens största amfibie­angrepp och tvingat Hitlers Tredje rike på knä.