Claus von Stauffenberg: Ett bordsben från att skriva om historien

Den 7 april 1943 är Claus Graf Schenk von Stauffenberg på väg i sin bil genom ökenlandskapet nära staden Mezzouna i Tunisien.

Den 35-årige tyske överstelöjtnanten är stationerad i den afrikanska avkroken för att hjälpa Nazityskland att segra över de allierade i Nordafrika.

Plötsligt attackeras området av ett tjugotal brittiska stridsflygplan, som pepprar de tyska styrkorna med sina kulsprutor.

Stauffenbergs bil genomborras och han förlorar sitt vänstra öga, två fingrar på vänster hand och hela sin högra hand i attacken.

De följande tre månaderna vårdas Stauffenberg på ett militärsjukhus i München. Sedan det förödande nederlaget vid Stalingrad året innan har Stauffenberg alltmer tappat tron på att Adolf Hitler kan leda Tyskland till seger i andra världskriget.

Det misslyckade fälttåget i Nordafrika blir droppen som får bägaren att rinna över för den desillusionerade och invalidiserade officeren. När Stauffenberg reser sig från sin sjukhussäng är det därför som motståndskämpe.

Med en svart ögonlapp och ett allvarligt ansiktsuttryck lämnar Stauffenberg sjukhuset. Han tvivlar inte längre: Adolf Hitler måste dödas om det tyska riket inte ska gå under.

Som Claus von Stauffenberg efter sin tid på sjukhuset beskriver det i ett brev till sin fru, Nina von Lerchenfeld:

”Jag har en känsla av att jag måste göra något för att rädda riket. Jag kommer aldrig att kunna se de stupade soldaternas barn och fruar i ögonen om jag inte gör allt för att förhindra denna meningslösa massaker.”

Från det ögonblick då Claus von Stauffenberg föddes den 15 november 1907 var han i det närmaste predestinerad för en karriär som officer.

Hans far var hovmarskalk åt kungen av Württemberg och hans mor, som kom från en preussisk officerssläkt, arbetade som drottningens hovdam.

Familjen Stauffenberg bodde på andra våningen i det gamla slottet i Stuttgart, där den württembergska kungafamiljen bodde fram till första världskriget bröt ut och den tyska monarkin upplöstes 1918 till förmån för den nya tyska Weimarrepubliken.

Vid tretton års ålder började Claus von Stauffenberg på Eberhard-Ludwigs-Gymnasium i Stuttgart. Där pryddes väggarna av frasen ”Dulce et decorum est pro patria mori” – det är vackert och ärofullt att dö för fosterlandet. Detta motto låg Claus von Stauffenberg varmt om hjärtat under hela hans liv.

Som ung drömde Claus von Stauffenberg om att studera arkitektur eller bli professionell cellist. Men 1926 övergav han alla planer på en akademisk karriär och gick med i Bambergs 17:e ryttar- och kavalleriregemente, som hans familj hade en lång tradition av att tjänstgöra i.

Det var där som Claus von Stauffenberg introducerades för poeten Stefan George. I sitt verk från 1928, ”Det nya riket”, beskriver George visionen om en ny typ av samhälle som ska styras av en aristokrati i en hierarkisk ordning, ledd av en klok och karismatisk ledare.

Denna politiska ideologi var precis vad den unge Stauffenberg längtade efter. Liksom många andra aristokrater i Tyskland hade han inget annat än förakt tillövers för Weimarrepubliken.

Stauffenberg ville att Tyskland skulle bryta sig loss från Versaillesfördragets bojor och stoppa krigsskadeståndet som reducerade Tyskland till en amputerad supermakt i en ändlös skuldspiral.

När den karismatiske Adolf Hitler kom till makten 1933 hoppades Claus von Stauffenberg att Tyskland hade hittat den ledare som kunde återupprätta Tysklands storhet.

Stauffenberg gick aldrig med i nazistpartiet, men liksom de allra flesta tyskar stödde han nazistledaren.

Enligt Stauffenbergs regementschef, Hans Walzer, var den unge patrioten en tillgång för Tredje rikets ständigt växande militär. I ett brev beskrev Walzer sin nyutnämnde löjtnant i berömmande ordalag:

”Han (Stauffenberg, red.) är en pålitlig och oberoende karaktär med självständig vilja och omdöme. Han har ett lysande intellekt och besitter enastående taktiska och tekniska förmågor.”

Både privat och bland sina militära kollegor var Claus von Stauffenberg känd som en extremt charmig och vältalig man som fick vänner vart han än gick.

Han var väl bevandrad i tysk kultur och litteratur, hade ett stiligt, ariskt utseende och var en glödande patriot. Kort sagt: En förebild för den nya generation som nazisterna ville skulle återuppbygga Tyskland.

Stauffenberg deltog 1939 i invasionen av Polen, och även om han hade fördömt nazisternas klappjakt på judar under Kristallnatten året innan, i november 1938, var den unge officeren inte fri från rasism. I ett brev till sin fru skrev Stauffenberg om polackerna:

”Befolkningen är en otrolig pöbel, väldigt många judar och väldigt många människor av blandad ras. Ett folk som bara trivs under piskan. Det är absolut nödvändigt att vi påbörjar en systematisk kolonisering av Polen. Men jag är inte rädd för att det inte kommer att ske.”

Från 1939 till 1941 var Stauffenberg en lydig officer som följde den nazistiska linjen.

Men när Adolf Hitler utnämnde sig själv till överbefälhavare i slutet av 1941 började Stauffenbergs entusiasm för Führern att avta.

Stauffenberg deltog i Tysklands invasion av Sovjetunionen 1941, men insåg också att Hitler hade misstagit sig.

Under vintern 1941 inledde Röda armén en motoffensiv som förvandlade det tyska blixtkriget till en utdragen och utmattande duell mellan de båda militärmakterna.

”Såvitt jag kan se är Stalingrad ännu inte ett förlorat slag, men striden avslöjar ett ledarskap som, om det inte ändras, utan tvekan kommer att leda till den största katastrofen under hela kriget”, sa Stauffenberg 1942.

Han hade med bestörtning läst rapporter om hur tusentals tyska soldater frös ihjäl i den ryska vintern eftersom Hitler vägrade erkänna att kriget på östfronten drog ut på tiden.

Efter flyganfallet vid Mezzouna i Tunisien 1943, där Stauffenberg blev invalidiserad, hade den desillusionerade officeren inte längre några tvivel: Hitler måste till varje pris avlägsnas från makten om löftet om Tysklands storhet skulle kunna infrias.

När diktatorn var ute ur bilden skulle Wehrmacht ta kontroll över landet, ansåg Stauffenberg. Han hade med egna ögon sett hur en svag demokrati (Weimarrepubliken) kunde göra irreparabel skada på Tyskland.

Ett auktoritärt styresskick liknande det tidigare tyska kejsardömet, men med makten centrerad kring militären, var vägen framåt för det tyska riket, ansåg Stauffenberg.

Om han hade fått sin vilja igenom skulle Tyskland sannolikt ha förvandlats till en militärdiktatur.

När Claus von Stauffenberg återhämtade sig från sin sjukhusvistelse kontaktades han av motståndsmannen Henning von Tresckow. Han var officer i Ersatzheer (reservarmén) och drömde också om att sätta stopp för Hitler.

Tresckow presenterade Stauffenberg för general Friedrich Olbricht, som ledde en liten krets av antinazistiska motståndsmän inom armén. Tillsammans började de planera mordet på Hitler.

”Det handlar inte längre om Führern, inte heller om fosterlandet, inte om min fru och mina fyra barn, utan om hela det tyska folket”, skrev Claus von Stauffenberg om uppdraget.

Under namnet Operation Valkyria planerade de rebelliska officerarna att mörda Hitler genom att placera en bomb i Führerns högkvarter, Varglyan.

När Hitler var ute ur bilden skulle motståndsrörelsen utlysa undantagstillstånd så att armén kunde ta över. Armén skulle sedan avväpna SS och polisen, gripa ministrar och partiledare och på så sätt krossa nazistregimen.

Den 1 juli 1944 föll de sista bitarna i Operation Valkyria på plats.

Claus von Stauffenberg fick överstes rang och utnämndes till stabschef för reservarmén, vilket gav honom direkt tillgång till de militära möten i Varglyan där Hitler närvarade.

Den 20 juli deltog Stauffenberg i ett militärt möte med Hitler och flera andra högt uppsatta nazister. Med sig hade han en portfölj som innehöll en tidsinställd bomb.

Vid ett tillfälle placerade Stauffenberg väskan på golvet under det massiva ekbord som mötesdeltagarna satt vid, några meter från Hitler.

Stauffenberg lämnade rummet och kort därefter exploderade bomben. Hitler stod med överkroppen lutad över bordsskivan, skyddad från explosionen av bordets massiva ekben.

Führern klarade sig med lindriga skador, medan fyra officerare dödades och 20 andra skadades. Operation Valkyria hade misslyckats och senare samma dag arresterades Stauffenberg och hans medbrottslingar.

”Kretsen kring dessa usurpatorer är extremt liten. Den har ingenting att göra med den tyska Wehrmacht och den tyska armén. Det är en mycket liten samling kriminella element som nu kommer att utrotas utan nåd”, sa Hitler till det tyska folket efter mordförsöket.

Den 21 juli 1944 avrättades Claus von Stauffenberg genom arkebusering. Han var bara 36 år gammal och lämnade efter sig sin fru Nina och deras fem barn.

De sista orden som lämnade kuppmakarens mun sammanfattar den patriotism som präglade Stauffenbergs liv och i slutändan beseglade hans öde: ”Länge leve fosterlandet”.