Churchills kvinnliga spioner satte Europa i brand

SOE-kvinna ledde motståndsmän

När detta hände, den 21 juni 1944, var Nancy Wake en av den brittiska sabo­tage­organisationen SOE:s mest framgångsrika agenter i Frankrike. Medan de allierade ännu kämpade för att utöka sitt lilla brohuvud i Normandie efter D-dagen hade den kvinnliga agenten etablerat sig som ledare för en grupp om 7 000 maquisarder, franska motståndsmän, som just nu försökte undkomma 22 000 skoningslösa SS-soldater.

Tyskarna hade omringat fransmännen på en platå i Auvergnes svårtillgängliga högland och SOE-agenten Nancy Wake körde i skytteltrafik med lastbilen mellan de trängda maquisardgrupperna. Hon skulle koordinera kampen och fördela den stora last med vapen och ammunition som de allierade släppt ned i fallskärm samma natt.

Det var ingen slump att det hettade till just nu. De allierade hade nyligen gått in i Normandie och nu var det dags för de franska maquisarderna att hålla tyskarna fullt sysselsatta – inte bara för att underlätta invasionen i Normandie, utan även som en förberedelse till de ­allierades stundande landstigning i södra Frankrike.

”Churchills hemliga armé”

Den rappkäftade före detta sjuksköterskan och frilansjournalisten Nancy Wake var gift med en rik man och ningick nu i en liten exklusiv skara på drygt 40 kvinnor som från år 1940 och framåt rek­ryterats av den synnerligen hemliga organisationen Special Operations Executive, SOE.

Den bildades av premiärminister Winston Churchill, och hans resoluta order till SOE:s förste chef var att ”sätta Europa i lågor”.

Initiativet var inte populärt överallt, och Special Operations Executive fick öknamn som ”Ministeriet för ojust krigföring” och ”Churchills hemliga armé”.

Organisationen bildades på sommaren 1940 och ganska snart därefter föddes tanken att man även skulle börja rekrytera kvinnor till uppdragen.

Sprängmedel i cykelkorgen

Kvinnliga agenter skulle ha en mängd fördelar, särskilt i det ocku­perade Frankrike där det ­redan vimlade av kvinnor som åkte omkring med allsköns transportmedel.

Många fransyskor cyklade runt med cykelkorgarna fulla med allt ifrån ägg till varu­prover; de gjorde vad de kunde för att försörja familjen sedan deras makar deporterats till tyska krigs-fångläger eller skickats till Tyskland för att arbeta.

Därför var det lätt för kvinnliga agenter att smälta in i mängden av ensamma kvinnor. I väskor och korgar kunde de obemärkt smuggla ­såväl hemliga meddelanden som sprängmedel, hemliga kartor och kommunikationsutrustning.

De tyska soldaterna, som oftast var tämligen konservativa, såg inte heller kvinnor som ett hot utan snarare som ett mål för artiga gester och romantiska närmanden.

Agenter i sjuksköterskeuniform

Många kvinnor rekryterades till SOE ­genom sjuksköterskeorganisationen ­FANY, och även kvinnor som anmält sig för tjänstgöring i flottan, armén eller flygvapnet tillfrågades. SOE skaffade även agenter genom att annonsera i tidningarna efter personer som var språkkunniga.

Först efter flera samtal med många kryptiska frågor insåg kvinnorna vad ­arbetet egentligen handlade om.

Resultatet blev en mycket brokig skara kvinnliga agenter – allt ifrån doktorsfruar till butiksbiträden och en profes­sionell dansös. Flera av dem var småbarnsmödrar.

Under krigets första år fick agenterna bara några få veckors utbildning, men med tiden byggde SOE upp ett flera ­månader långt träningsprogram.

Briljerade i skytte

När Nancy Wake antogs till SOE var träningsprogrammet fullt utvecklat och hon fick öva på alla moment trots att hon faktiskt var en erfaren dam, när det gällde hemliga uppdrag, och redan hade ett franskt dubbelliv bakom sig.

Hon föddes i Nya Zeeland och gifte sig år 1939 med fabrikören Henri Fiocca från Marseille. När kriget bröt ut började hon, med ekonomiskt stöd från sin man, att smuggla ut judar, nedskjutna brittiska piloter och andra flyktingar ur det ockuperade Frankrike.

Hon blev ökänd bland tyskarna, som gav henne kod­namnet ”den vita musen” och jagade henne i hela södra Frankrike.

Två gånger utsattes hon för förhör av Gestapos agenter, som inte insåg att kvinnan framför dem var den mystiska ”vita musen”.

Wake flydde till Storbritannien

Till sist började Gestapo komma alltför nära och Nancy Wake tvingades fly till Storbritannien. När hon försökte anmäla sig som sabotör hos general de Gaulles Fria Frankrike fick SOE nys om hennes avsikter och lade beslag på henne mitt framför näsan på fransmännen.

Den första delen av Nancy Wakes utbildning kallades ”Dårhuset”. På menyn stod militära hinderbanor, psykologi­tester och samarbetsövningar. Wake ömsom svor, ömsom charmade sig fram tills hon var redo för nästa steg i agentutbildningen – sex veckors bootcamp, träningsläger, i Inverie Bay i den skotska vildmarken.

Hon var den enda kvinnan i gruppen och lyckades slippa undan morgonträningen genom att låtsas ha menstruationssmärtor. Hon slapp dock varken 36-timmarsmarscher, terränglöpning, hinderbanor ­eller undervisning i ­granatkastning, närstrid, små­båtssegling, lönnmord, eller konsten att smyga fram osedd i terrängen och leva av det som gick att hitta i naturen.

Den kvinnliga rekryten utmärkte sig inte i något av detta. Där­emot blev hon känd som ­något av en prickskytt med automatvapen.

Det var hon inte ensam om. En annan kvinnlig SOE-agent, Yvonne Rudellat, slog alla andra i sin grupp i prickskytte.

I fallskärm med läppstift

I Manchester fick Nancy Wake och de flesta andra kvinnliga SOE-­agenterna lära sig att hoppa fallskärm. Majoriteten av SOE:s agenter genomgick kursen eftersom de flesta skulle släppas ned över Frankrike från flygplan.

En kvinna som arbetade med att packa fallskärmarna, mindes ­senare hur de kvinnliga agenterna förberedde sig för sina hopp ”iförda läppstift och smink”, men i övrigt skilde de sig inte från männen på något sätt.

Ibland lät instruktörerna kvinnorna hoppa först; då tvekade männen nästan aldrig att följa efter eftersom de var rädda för att tappa ansiktet.

Efter fallskärmshoppen följde fingerade Gestapo-förhör, lektioner i hur man tillverkar sprängmedel av vardagliga ingredienser – och slutligen en intensiv period då en ny, falsk identitet skulle läras in.

Nancy Wake tilldelades täcknamnet Lucienne Suzanne Carlier och agentnamnet Hélène – det sistnämnda skulle hon använda i all kommunikation med London.

Nu var hon äntligen redo att göra det som hon så gärna ville: delta i kampen mot de avskydda nazisterna.

En aprilnatt år 1944 hoppade en kraftigt åksjuk Nancy Wake ut från ett fyrmotorigt, amerikanskt B-24 Liberator-bombplan i närheten av Cosne-d'Allier i centrala Frankrike.

Hon var klädd i en liten promenaddräkt, silkestrumpor, overall, kamelhårsulster och högklackade skor.

I handväskan hade hon falska identitetspapper, en miljon francs i kontanter och planer över sabotagemål som London ville se förstörda före D-dagen: ned­grävda tyska telefonledningar, ett järnvägsspår och tre fabriker.

Under veckorna som följde samordnade Nancy Wake, tillsammans med sin radiooperatör och en annan agent, en mängd flygleveranser av vapen och förnödenheter som områdets franska motståndsrörelse behövde för att kunna genomföra sabotageaktionerna och ta upp kampen mot tyskarna.

Hon reste oavbrutet omkring mellan motstånds rörelsens olika grupper i området och betalade ut lön till soldaterna och deras familjer. Samtidigt rapporterade hon regelbundet hem till Storbritannien om sina framsteg.

Genom sin kontakt med London kunde hon skaffa fram fler vapen och mer pengar. Våren 1944 blev Nancy ­Wake i praktiken ledare för en motståndsgrupp på hela 7 000 maqui-sarder. Att hon dessutom kunde dricka samtliga män i gruppen under bordet stärkte hennes status.

De instruktioner som Nancy Wake traskade omkring med i handväskan följdes till punkt och pricka, och ­samma sak upprepades över hela det ockuperade Frankrike:

Motståndsrörelsens många sabotagedåd hindrade effektivt tyskarnas förmåga att kommunicera och snabbt flytta fram trupper till den nyöppnade fronten i Normandie.

På så sätt blev mot­ståndsrörelsens insatser helt avgörande för D-dagen. Operation ”Overlord” blev en succé och på ett flertal platser gjorde kvinnliga SOE-agenter en oumbärlig insats för mot­stånds­nätverken.

När Nancy Wake kom till Auvergne hade den 30 år gamla Pearl Witherington redan varit verksam som kurir i området i flera månader och lyckats knyta ihop vitt utspridda grupper av motståndsmän.

Under perioden kring D-dagen blev även Witherington i praktiken ledare för en grupp maquisarder som med tiden kom att omfatta hela 1 500 personer. De tog emot och fördelade tonvis med materiel som de allierade släppte ned från flygplan.

Kvinnor kämpade överallt i Frankrike

Andra kvinnor utförde det synnerligen riskfyllda arbetet som radiooperatörer; de levde med en ständig risk att bli pejlade och avslöjas av tyskarna. Under sin tid i Frankrike skickade t.ex. den irländska radiooperatören Maureen O’Sullivan 332 meddelanden, varav många livsviktiga, hem till London från flera radio­sändare som hon gömt på olika platser i naturen.

Och i hela landet reste SOE:s kvinnor oavbrutet omkring med order, sprängmedel och förnödenheter så att London skulle kunna styra motstånds­rörelsens aktiviteter dit där de gjorde största möjliga nytta för den totala krigsinsatsen.

Ansiktskräm klarade sig ur elden

Men oavsett hur många lyckade attentat SOE samordnade, kunde de inte för­hindra att 22 000 SS-soldater omringade den del av Auvergnes högland där ­Nancy Wake och hennes maquisarder höll till i slutet av juni 1944.

När Henschel-piloten återigen dök ned mot Wakes lastbil sänkte hon instinktivt farten. Piloten öppnade eld och ännu en gång piskade kulorna ned på grusvägen framför den brittiska agenten. Stel av skräck såg hon plötsligt att kulregnet upphörde, mindre än tio meter från lastbilens kylare. När hon sänkte farten hade piloten förlorat siktet.

Ytterligare två gånger klarade sig Nancy Wake undan pilotens skott ­genom att sänka farten. Hon hade fortfarande mer än tre kilometer kvar att köra för att nå målet, byn Freydefront, då en ung maquisard hoppade ut på vägen framför henne.

”Byn har evakuerats!” ropade han. ”Fort, följ efter mig!”

De båda kastade sig ned i diket medan Henschel-planet på nytt dök mot dem med vrålande motorer. Piloten missade dem med kulsprutan igen, och steg åter till väders. Därefter rusade Wake till lastbilen, hoppade in i bak­sätet och kom snart tillbaka med en kastrull, en burk ansiktskräm, ett paket te och en röd satinkudde.

”Jag glömde det här”, sade hon till den häpne fransmannen. I nästa sekund träffade piloten lastbilen, som fattade eld.

Trots nya attacker ovanifrån lycka­des Nancy Wake och hennes franske kamrat snabbt ta sig till en träddunge i närheten. Där inne bland träden var de trygga – piloten kunde inte längre se dem.

SS-trupper tvingas ge upp

Under kvällen ryckte SS-soldaterna fram över platån men de kom för sent. Fransmännen som kände terrängen utan och innan lyckades smita igenom tyskarnas linjer och ut i säkerheten. Nancy Wake flydde med en grupp som hade slagit ned en undervattensbro av trä­pålar i botten på floden Truyère.

När striderna på platån var över hade fransmännen bara förlorat omkring 100 personer, medan tyskarnas förluster uppgick till nästan 1 400 soldater. Men frihetskämparna hade drabbats av en annan katastrof:

Nancy Wakes radiooperatör hade förlorat både sin radiosändare och de koder som han använde för att identifiera sig mot SOE-personalen i Storbritannien.

Cyklade 50 mil på tre dygn

Nancy Wake insåg omedelbart situationens allvar. Hennes armé av hårt kämpande maquisarder riskerade att förvandlas till en kringflackande, ineffektiv ­pöbel utan tillräckligt med förnödenheter och materiel. Hon tog självmant på sig uppgiften att färdas hela 50 mil – både till fots och på cykel – tur och retur till staden Châteauroux, där det fanns en radiooperatör som kunde åter­upprätta kontakten med London.

Resvägen gick tvärs igenom fiendens linjer och vidare upp bland bergen, men den okuvliga agenten klarade av resan på mindre än tre dygn. Utmattad och blöt av svett återvände hon till sina maquisarder i byn Saint-Santin.

Där bröt hon ihop och grät, tömde flera glas brännvin och ägnade sedan tre dagar åt att återhämta sig från de olidliga smärtorna i baken.

Sparkade ut Gestapo

Sedan kontakten med London återupprättats blev juli och augusti 1944 en strålande period för Wake och hennes maquisarder. Nya rekryter anslöt sig till gruppen och den växande motstånds­rörelsen gjorde livet surt för tyskarna med bakhåll, sabotageaktioner och ­attacker mot konvojer. Maquisarderna lyckades till och med jaga ut Gestapo ur den halvstora staden Montluçon.

Nancy Wake deltog personligen i flera bakhåll och i ett järnvägsattentat, men för det mesta var hon ledaren som koordinerade flygleveranser av vapen och utrustning, och fördelade förnödenheterna mellan grupperna.

Då och då skickade London med lite personliga belöningar för hennes insatser, exempelvis ansiktskräm och läppstift.

Den 15 augusti 1944 landsteg de ­allierade i södra Frankrike, och en månad senare hade Vichyregimen fallit och större delen av Frankrike var fritt. Inte förrän då fick Nancy Wake veta att hennes man, fabrikören Henri Fiocca från Marseille, hade torterats och mördats av Gestapo.

Hon blev förtvivlad, men för henne var kriget nu slut – och hon hade överlevt. Både Storbritannien, Frankrike och USA belönade henne senare med medaljer för hennes insats.

14 av 40 kvinnor kom aldrig hem

Långtifrån alla de kvinnor som SOE sände till Frankrike under kriget hade samma tur som Nancy Wake. Före avresan hade SOE varnat kvinnorna för att bara hälften av dem kunde räkna med att komma hem igen.

Och även om det inte blev riktigt så illa, miste 14 av de 40 kvinnliga SOE-agenterna livet under kriget. De flesta av dem utsattes för brutala förhör av tyskarna, sattes i koncentrationsläger och avrättades – i de flesta fall utan att ha avslöjat något.

De överlevande talade sällan om sina upplevelser, det är först på senare tid som bilden av SOE-­kvinnornas insats har börjat klarna.