Churchill räddar Storbritannien

Den 10 maj 1940 mullrar Hitlers stridsvagnar fram genom Ardennerna. Två år tidigare har den brittiske premiärministern Neville Chamberlain förhandlat fram ”fred i vår tid” med Hitler. Nu är han tvungen att erkänna sitt misslyckande och avgå. Från kulisserna träder en cigarrökande outsider fram för att rädda fosterlandet.

Den 10 maj 1940 mullrar Hitlers stridsvagnar fram genom Ardennerna. Två år tidigare har den brittiske premiärministern Neville Chamberlain förhandlat fram ”fred i vår tid” med Hitler. Nu är han tvungen att erkänna sitt misslyckande och avgå. Från kulisserna träder en cigarrökande outsider fram för att rädda fosterlandet.

Pictorial Press Ltd/Imageselect, De Luan/Imageselct & Shutterstock

Den konservative brittiske premiärministern Neville Chamberlain är blek men samlad, när han sent på eftermiddagen den 10 maj 1940 kliver in i auditionssalen i Buckingham Palace i London. Det är inte mer än en timme sedan han fick reda på att arbetarpartiet Labour inte tänker ansluta sig till en regering med honom som chef.

En koalitionsregering med Englands båda ledande partier är i allas ögon enda sättet att leda Storbritannien säkert genom kriget mot Hitlers Tyskland, men Chamberlains eftergiftspolitik mot den tyske ledaren har naggat på förtroendet för honom.

”Jag utgår från att ni inte vet varför jag skickat efter er?” Georg VI till sin nye premiärminister, Winston Churchill.

Om Labour ska stanna kvar i regeringen blir det utan den gamle premiärministern som frontfigur.

Chamberlain är djupt besviken, när han sakligt och värdigt meddelar kung Georg VI att han träder tillbaka. Kungen accepterar Chamberlains avsked med visst vemod. Känslorna är äkta, de båda har alltid haft en god arbetsrelation. Storbritannien går en osäker tid till mötes.

Hitler inleder sitt Blitzkrieg

Den 10 maj 1940: Hitler har tidigt på morgonen inlett ”Fall Gelb”, en omfattande operation, som involverar tre armégrupper och vars syfte är att besegra Frankrike.

Tyska pansardivisioner har rullat in i Nederländerna, Belgien och Luxemburg. Pansarstyrkorna forcerar alla hinder de stöter på, och bakom dem följer infanteriet – redo att slå ner allt motstånd.

Tyskarna avancerade snabbt genom Beneluxländerna och Frankrike sommaren 1940.

© Tallandier/Bridgeman Images

Invasionsstyrkan tränger in långt bakom gränserna, och i stort sett hela Luxemburg är under tysk kontroll före kvällen. Nästa mål är Frankrike, och västfronten balanserar på randen av kollaps.

Churchill besöker kungen

Den 10 maj kl. 18: Efter intensiva politiska förhandlingar har man fått fram en ny regeringschef – den 65-årige Winston Churchill.

Kungen ber Churchill att sitta ner och betraktar honom med kritisk blick.

”Jag utgår från att ni inte vet varför jag har skickat efter er?” frågar kungen.

”Nej, Ers Majestät”, svarar Churchill gravallvarligt, men med glimten i ögat, ”jag kan inte föreställa mig vad anledningen skulle vara”.

Kungen ler. ”Jag tänker ber er att bilda regering”, svarar han.

Under ”låtsaskriget” hade de allierade piloterna tid att utkämpa sina bataljer på schackbrädet.

© De Luan/Imageselct

Låtsaskriget slutade med en smäll

England förklarade Tyskland krig i september 1939, men först åtta månader senare utbröt väpnade strider på västfronten.

När Tyskland den 1 september 1939 angrep Polen förklarade både den brittiska och den franska regeringen krig. Men några stridshandlingar ägde knappt rum.

Fransmännen invaderade visserligen den tyska delstaten Saarland den 7 september, men nio dagar senare drog de franska styrkorna sig tillbaka igen. I England och Frankrike var minnena av första världskrigets enorma förluster fortfarande tydliga, och ländernas befolkningar ville slippa nya blodsutgjutelser.

Britterna tog kortvarigt strid mot tyskarna, när Nazityskland invaderade Norge den 9 april, men de gav upp försöken att rädda landet. I resten av Europa stod allting stilla, och perioden kallas för ”låtsaskriget” (the phoney war). Den lugna perioden tog slut, när Hitler gick till angrepp den 10 maj 1940.

Churchills utnämning är en överraskning för många britter. Han har under sitt långa liv tjänat sitt land som ledamot av underhuset och på olika ministerposter, bland annat marinminister. Men den nya titeln passar honom. När han kommit hem efter audiensen i Buckingham Palace och sammanfattar dagen, känner han sig bättre till mods än någonsin.

”Det kändes som om jag slog följe med ödet, och att mitt liv hittills bara hade tjänat som en förberedelse för denna stund och denna prövning”, skriver Churchill om dagens händelser.

Lovar blod, svett och tårar

Den 13 maj kl. 13.45: Till stor frustration för Churchill och hans nybildade krigskabinett har tyska stridsvagnar dagen innan rullat genom Ardennerna och brutit genom de franska linjerna. Tyskarna är på väg mot Engelska kanalen.

Om någon har förväntat sig att Churchill tänker försöka ingjuta falska förhoppningar hos britterna, så blir de överraskade. ”Jag har inget annat att erbjuda förutom blod, möda, tårar och svett”, slår premiärministern fast i sitt tal till underhuset i parlamentet.

Han fortsätter: ”Vi står inför en prövning av det mest smärtsamma slag. Framför oss väntar många, långa månader av strider och lidande.”

”Där fick jag nog de jäklarnas uppmärksamhet.” Churchill efter sitt första tal till underhuset som premiärminister.

Spänningen i Churchills röst skvallrar om situationens allvar, men rösten växer i styrka medan han talar:

”Ni frågar vilken politik vi har. Jag svarar: att föra krig till sjöss, på land och i luften med all vår makt och med all den styrka Gud har gett oss; att föra krig mot en tyranni så monstruös att den aldrig överträffats i hela den mänskliga brottslighetens mörka och bedrövliga historia.”

Orden strömmar ur honom som en våg, som växer sig allt starkare.

”Ni frågar vilket mål vi har. Jag kan svara med ett enda ord: Seger! Seger till varje pris!”

Churchill var huvudarkitekten bakom ententens misslyckade landstigning vid Gallipoli i Turkiet under första världskriget.

© Archives New Zealand

Fiasko vändes till framgång

Winston Churchill är en av 1900-talets absolut största ledarfigurer, men hans första politiska och militära insats var ett blodigt fiasko.

Churchill drömde redan i unga år om att leda stora militära operationer. Drömmen blev en mardröm, när han som marinminister under första världskriget lät genomföra en invasion av den turkiska halvön Gallipoli våren 1915. Allt gick snett, och 44 000 allierade soldater miste livet.

Som operationens huvudarkitekt bar Churchill ansvaret och var tvungen att avgå. Men den ambitiöse politikern gav inte upp. Han anmälde sig för tjänstgöring på västfronten, där han fick överstelöjtnants rang. I fält genomförde Churchill det ena halsbrytande och våghalsiga uppdraget efter det andra. Hans insatser uppmärksammades, och 1917 hämtades han hem till posten som rustningsminister.

Under de följande åren utmärkte Churchill sig mestadels genom att frekvent byta åsikt om i stort sett allt. Men när Hitler efter sitt maktövertagande 1933 började rusta Tysklands krigsmakt, klev Churchill fram och varnade för det tyska hotet.

”Hitler utgör den största faran för imperiet”, förkunnade Churchill 1936. ”Stoppa honom. Det är dags nu”, förmanade han.

När tyska stridsvagnar några år senare vällde fram genom Västeuropa fick Churchill möjlighet att få revansch för fiaskot vid Gallipoli.

Talet avslutas med en uppmaning till salen:

”Kom – låt oss med förenade krafter gå framåt!”

Anförandet möts av ett stående bifall. Applåderna är en förtroendeförklaring till Churchills nya regering av konservativa och Labour. Vägen är utstakad. Hans vädjan till britternas kampanda ska ena landet under den mörka tid som väntar.

”Där fick jag nog de jäklarnas uppmärksamhet”, kommenterar Churchill triumferande till sin personlige assistent, Desmond Morton, när han senare lämnar salen. Han har vunnit en första seger.

Churchill besöker Frankrike

Den 16 maj kl. 17: Tyska stridsvagnar med flygunderstöd från Luftwaffe rycker fram genom Frankrike. Den strategiskt viktiga staden Sedan har fallit, och tyskarna står endast 177 kilometer från Paris.

Stämningen är tryckt i det franska utrikesdepartementet i Quai d’Orsay på Seines vänstra strand, när Churchill sent på eftermiddagen anländer till ett möte med Frankrikes ledande män. Han har kommit för att uppmuntra allianspartnern att inte ge vika för tyskarna.

Konseljpresident Paul Reynaud, försvarsminister Édouard Daladier och general Maurice Gamelin, arméns överbefälhavare, står nedstämda runt ett bord i en av departementets eleganta salar.

Gamelin förklarar att de tyska pansarstyrkorna rycker fram med en fart som ingen har trott vara möjlig, och de krossar allt i sin väg. Han går kort igenom situationen vid fronten. När han tystnar, märker Churchill hur en tryckande tystnad sänker sig.

”Vi kan inte låta vår armé slaktas eller kapitulera. Nej, det kan vi aldrig göra. Vi måste få ut dem därifrån.” Churchill beslutar att en evakuering från Dunkerque måste genomföras.

Han bryter tystnaden: ”Var är era reserver?”

Gamelin rycker på axlarna.

”Aucune”, svarar han – vi har inga.

Churchill är skakad. Medan han försöker samla tankarna tittar han ut genom fönstret. Departementets trädgård är insvept i rök från flera stora bål. Elden slukar glupskt de många dokument som propert klädda tjänstemän kör fram med skottkärror, så att de inte ska falla i tyskarnas händer.

Premiärministern känner hur hjärtat sjunker i bröstet på honom. Han inser att evakueringen av Paris redan har påbörjats.

Dunkerque är sista utvägen

Den 23 maj: De framryckande tyskarna hotar den brittiska expeditionskåren – en 200 000 man stor armé, som britterna skickade till Frankrike omedelbart efter krigsutbrottet i september 1939. Styrkan befinner sig vid den franska kanalkusten.

Framåtböjd, och med händerna på ryggen, vankar Churchill rastlöst fram och tillbaka i amiralitetets ledningsrum i London. Han är både rasande på fransmännens bristande försvarsvilja och uppfylld av sorg vid tanken på det öde som väntar de brittiska soldaterna. Han talar högt, i det närmaste för sig själv:

”Vi kan inte låta vår armé slaktas eller kapitulera. Nej, det kan vi aldrig göra! Vi måste få ut dem därifrån!”

Video: Se krigsmaterielen som britterna lämnade vid Dunkerque

Plötsligt hejdar Churchill sig. Han har fattat ett beslut. Männen ska räddas, även om det betyder att hälften av deras utrustning går förlorad. Med en beslutsam min vänder Churchill sig mot de medlemmar av försvarskommittén, som befinner sig i rummet:

”Om vi förlorar männen, så förlorar vi kriget. Våra män måste kämpa sig fram till Dunkerque. När de kommer dit för flottan ut dem.”

En spektakulär räddningsaktion håller på att ta form i huvudet på Churchill.

Ödesmättat meddelande

Den 25 maj kl. 21: En liten brittisk styrka av omkring 4 000 soldater under befäl av brigadgeneral Claude Nicholson ska hålla tyskarna stången, medan resten av styrkan evakueras från Dunkerque.

”Vi hyser den största beundran för ert förträffliga försvar. Evakuering kommer inte (upprepar: inte) att ske, och fartyg avdelade för ändamålet ska föras tillbaka till Dover”, lyder det meddelande som premiärministern precis har skickat till brigadgeneral Claude Nicholson.

Adolf Hitler spanade mot de brittiska kusterna, när han besökte kanalkusten efter erövringen av Frankrike.

© SZ Photo/Imageselect

Führern ville knäcka England

Hitler såg upp till britterna och hoppades på en vänskapspakt med imperiet. Men Churchills envisa motstånd fick den tyske ledarens beundran att övergå i hat.

Före kriget var Hitler vänligt stämd till England. Han såg britterna som ett ariskt broderfolk och Brittiska imperiet som en förebild. Det gällde i synnerhet med avseende på Englands – som nazisterna fulla av beröm formulerade det – ”obarmhärtiga” kuvande av andra folkslag.

Diktatorn gav endast motvilligt upp hoppet om en pakt mellan de båda nationerna. Hitler talade upprepade gånger om att få britterna ”att ta sitt förnuft till fånga” – det vill säga att acceptera tysk överhöget.

Med tiden växte emellertid Hitlers frustration. Och efter britternas första nattliga bombräd i augusti 1940 stämplade han dem som ”nattpirater”. Churchill skonades inte heller. Flygblad som fälldes över öriket framställde honom som en ”gangster” och ”krigsförbrytare”.

När Churchill senare sätter sig ner med sina rådgivare, känner han sig illamående vid tanken på att Nicholsons soldater nu är dömda att antingen stupa eller hamna i tyskarnas klor. Illamåendet överväldigar honom, och han går ut för att kräkas.

Churchills regering hotas av myteri

Den 26 maj: Medan Nicholsons soldater kämpar till siste man, håller Churchill ett lunchmöte i London med den franske konseljpresidenten Paul Reynaud. Under mötet får Churchill reda på att Frankrike snart är tvunget att ge upp.

Nyheten om det förestående franska nederlaget gör att stämningen är tryckt under mötet i det brittiska krigskabinettet på eftermiddagen. Churchill lyssnar med stigande oro, när utrikesminister Lord Halifax tar till orda.

Italien är neutralt, så kanske kan Mussolini användas som förhandlare i ett fredsavtal med Hitler, föreslår Halifax. Kommer Churchill ”att vara villig att diskutera villkor, om de inte påverkar vår självständighet”? frågar han.

Halifax har varit Chamberlains nära allierade i eftergiftspolitiken gentemot Hitler – och även i krigskabinettet talar han om en fredlig lösning.

Brittiska Home Guard patrullerade bland annat längs kusten och bevakade flygbaserna.

© GP Library Limited/Imageselect

Gamla farbröder skyddade öriket

Sedan oktober 1939 hade Churchill förespråkat upprättandet av ett slags hemvärn – en armé av civila, som i händelse av krig skulle skydda fabriker och kommunikationslinjer. Den 14 maj 1940 blev planen verklighet.

Män mellan 17 och 65 år kunde antas, men den övre åldersgränsen var inte huggen i sten. Den äldste medlemmen var troligen Andrew Parr, som 1941 fyllde 82 år.

I juli omfattade styrkan hela 1,5 miljoner män, och på inrådan av Churchill fick den det förtroendeingivande namnet ”Home Guard”.

Churchill måste lägga band på sig. För att inte splittra landet har han behållit Halifax som utrikesminister, men allt prat om förhandlingar gör honom rasande. Han muttrar, medan han formulerar ett diplomatiskt svar:

”Det enda säkra sättet är att övertyga Hitler om att han inte kan slå oss!”

Premiärministern är fast besluten att bekämpa Hitler in i det sista. Han är emellertid rädd att Halifax ska vända regeringen mot honom.

Halifax sätts på plats

Den 28 maj: På kung Leopolds order kapitulerar de belgiska styrkorna till tyskarna. Faran för en invasion av Storbritannien verkar vara högst påtaglig. I kulisserna fortsätter Halifax att framhärda med sitt förslag om medling.

Papperen ligger fördelade på alla bord, när regeringens ministrar sammanträder. ”Vi är inte intresserade av att höra om möjligheterna för ett nederlag; de existerar inte”, lyder den korta text som står på arken.

Orden är drottning Victorias, yttrade under boerkrigets så kallade svarta vecka i december 1899 – en vecka som kostade britterna 2 776 man.

När alla har tagit plats, tar Churchill till orda.

”Vi måste förvänta oss ännu ett slag riktat mot oss. Vi har fått veta att herr Hitler planerar att invadera Brittiska öarna.” Churchill i ett tal i underhuset den 4 juni 1940.

”Jag har de gångna tre dagarna noga övervägt om det är min plikt att förhandla med den där mannen”, säger han.

”Den där mannen” är vad Churchill kallar Hitler, och orden uttalas med illa dolt förakt.

”Men det är meningslöst att tänka sig att vi – även om vi ingick en fred nu – skulle få bättre villkor än om vi valde att slåss”, fortsätter han. Storbritannien skulle mista sin flotta och sluta som en ”slavstat”, konstaterar premiärministern.

Churchills anförande är för en gångs skull improviserat, men han blir snart varm i kläderna:

”Jag är övertygad om att varenda en av er skulle resa sig och slita ner mig från min stol, om jag ens för ett ögonblick skulle överväga förhandlingar eller kapitulation.”

Winston Churchill växte upp som enda barnet i en aristokratisk familj. Han lärde sig snabbt att gå sin egen väg – och det på ett sätt som gav honom hela nationens uppmärksamhet.

© Pictorial Press Ltd/Imageselect

Kärleken återgäldades inte

Som brukligt var inom överklassen togs Winston om hand av en barnflicka och tillbringade mycket lite tid med föräldrarna. Trots det avgudade han sin mor, den förmögna Jennie Spencer-Churchill, även om han ofta kände att hans kärlek inte återgäldades.

Pictorial Press Ltd/Imageselect

© The Print Collector/Imageselect

Flykt gjorde honom till nationalhjälte

Churchill uppmärksammades första gången av allmänheten, när han 1899 som krigskorrespondent under boerkriget i Sydafrika togs till fånga av boerna. En dramatisk rymning från fängelset gjorde 25-årige Churchill till folkhjälte i Storbritannien.

The Print Collector/Imageselect

© Fremantle/Imageselect

Officer i skottlinjen

Under sin tjänstgöring på västfronten under första världskriget uppnådde Winston Churchill överstelöjtnants rang. En av Churchills uppgifter var att rekognoscera ingenmansland mellan skyttegravarna, och han utsattes vid flera tillfällen för beskjutning.

Fremantle/Imageselect

© Interfoto Friedrich/Imageselect

Fru Churchill försvarade sin make

Äktenskapet mellan Winston Churchill och officersdottern Clementine Hozier var av allt att döma lyckligt. Clementine var obrottsligt lojal mot sin make och känd för sina vassa kommentarer, som ofta riktades mot Winstons politiska motståndare.

Interfoto Friedrich/Imageselect

Avslutningen på talet är dramatisk och levereras med en emfas, som med all önskvärd tydlighet visar att premiärministern betraktar den som sista ordet i frågan:

”Om vår ös långa historia nu är på väg att ta slut, så låt det bli ett slut, då vi alla ligger på marken och kvävs i vårt eget blod.”

För ett ögonblick är alla tysta, sedan bryter jublet ut. Flera av ministrarna reser sig upp och dunkar Churchill i ryggen. När krigskabinettet samlas samma dag klockan sju på kvällen, drar Halifax tillbaka sitt förhandlingsförslag. Churchill är nöjd. Han har vunnit maktkampen i sin egen regering, och kan nu koncentrera sig på att bekämpa Hitler.

Undsättningen når fram i sista sekund

Den 3 juni: Churchill har inlett evakueringen av den brittiska expeditionskåren. Efter en vädjan från premiärministern får flottan hjälp av fiskekuttrar, fritidsbåtar och andra privata farkoster. Omkring 700 fartyg deltar i räddningsaktionen vid Dunkerque.

Bernard Kaye, sergeant i Royal Engineers 16th Assault Sqd, huttrar i det tidiga morgonljuset. Här vid kanalkusten är natten iskall, och han skakar av köld. Med dagsljuset kommer även rädslan för att dö.

De tyska stridsvagnarna anfaller inte på natten, men nu hör han – fortfarande sömndrucken – det avlägsna ljudet av motorer. Plötsligt är det emellertid ett annat ljud som fångar hans uppmärksamhet.

Sammanlagt 338 266 allierade soldater evakuerades från stränderna vid den franska hamnstaden Dunkerque i maj och juni 1940.

© Shutterstock

Bland soldaterna, som liksom han sträckt ut sig på piren, hörs viskande röster. När Bernard Kaye hör ordet ”skepp” studsar han upp.

Ur det avtagandet mörkret avtecknar sig ett par master. En fiskebåt lägger till vid piren. Skeppets långa, för honom säregna namn, avslöjar att båten är nederländsk.

”Inte särskilt stor, men stor nog”, tänker Kaye, medan han från en ståltrappa på piren går ombord på fiskebåten.

Strax därpå lägger båten ut. På stranden bakom den stiger en väldig eldslåga mot himlen, när en tysk granat sätter ett oljeförråd i brand. Framför Bernard Kaye skymtar Dovers vita klippor i morgonsolen. Han har undkommit tyskarna i elfte timmen.

Churchill talar till underhuset

Den 4 juni: Churchills evakuering från Dunkerque är en stor framgång – 338 266 brittiska soldater har räddats. På stranden lämnar britterna dock kvar 2 472 kanoner, 20 000 motorcyklar och 65 000 andra fordon, och de väpnade styrkorna är i ett sorgligt skick.

Storbritannien är inträngt i ett hörn. Det vet Churchill, när han reser sig för att tala i det välfyllda underhuset. Han vet också att hans uppgift nu, i detta ödesdigra ögonblick, är att visa en väg ut ur katastrofen. Som vanligt gör han inget för att tona ner allvaret:

”Vi måste förvänta oss ännu ett slag riktat mot oss. Vi har fått veta att herr Hitler planerar att invadera Brittiska öarna.”

Men britterna är redo att slåss, konstaterar Churchill. Han talar till britternas kampvilja och uttrycker sig med ett språk som alla kan förstå.

Video: Britterna lyssnar till Churchills tal

”Vi tänker försvara vår ö, kosta vad det vill. Vi kommer att kämpa på våra stränder. Vi kommer att kämpa på våra flygplatser. Vi kommer att kämpa på fält och på gator. Vi kommer att kämpa på kullarna, och vi kommer aldrig att ge upp!” förkunnar han, medan hans röst stiger och tilltar i styrka.

När Churchill sätter sig ner, tillägger han med låg röst:

”Och vi kommer att kämpa med en krossad ölflaska, för det är förbanne mig det enda vi har.”

Ingen hör de lågmälda orden, för salen exploderar i ett öronbedövande bifall. Churchill betraktar nöjt reaktionen och noterar att flera av de applåderande parlamentsledamöterna är rörda till tårar.

Paris hotas

Den 11 juni: Frankrikes regering har föregående dag lämnat Paris för att komma undan de framryckande tyska styrkorna. Konseljpresident Reynaud ber om ett möte med Churchill.

I ett desperat försök att få fransmännen att kämpa vidare har Churchill flugit till centrala Frankrike. Mötet hålls på slottet Château du Muguet, och kort efter ankomsten spelar Churchill ut sitt sista kort genom att citera den franske statsmannen George Clemenceaus ord från första världskriget:

”Jag tänker kämpa framför Paris, i Paris och bakom Paris.”

Philippe Petain, Frankrikes överbefälhavare och vice konseljpresident, svarar att fransmännen då hade sextio divisioner – nu har de inga.

Därpå tar Reynaud till orda. Tyskarna närmar sig hastigt Paris, förklarar han. Han behöver brittiskt flyg.

”Detta är den avgörande punkten och det avgörande ögonblicket”, säger Reynaud med emfas. ”Det är därför fel att behålla ens en enstaka skvadron i England.”

Under ett möte på 1800-talsslottet Château du Muguet den 11 juni 1940 vägrade Churchill att skicka sina jakt- och bombplan till Frankrike.

© Francois Goglins

Churchill spänner ögonen i sin franske kollega.

”Detta är inte den avgörande punkten eller det avgörande ögonblicket”, svarar han. ”Det ögonblicket kommer, när Hitler sätter in Luftwaffe mot Storbritannien. Om vi kan behålla herraväldet i luften, och vi kan hålla haven öppna, så vinner vi tillbaka alltihop åt er.”

Reynaud frågar nervöst vad britterna har tänkt göra om de blir invaderade. Frågan provocerar Churchill.

”Det har jag ingen exakt plan för”, svarar han beskt. ”Men i grova drag skulle jag föreslå att vi dränker så många som möjligt innan de når fram och sedan slår resten i huvudet, när de försöker kravla i land.”

På vägen hem i flygplanet drabbas Churchill dock av tvivel. ”Både ni och jag kan vara döda om tre månader”, säger han dystert till sin militäre rådgivare, Hastings Ismay.

Tre dagar senare faller Paris. Churchill står ensam.

Frankrike kapitulerar

Den 2 juli strax efter midnatt: Reynaud har avgått, och som ny regeringschef har Philippe Petain undertecknat ett fredsavtal med Tyskland. Den franska flottan, Europas näst största efter britternas, ligger för ankar vid Oran i Algeriet. Churchill fruktar att örlogsfartygen ska falla i Hitlers händer.

En kraftig vind ruskar i grenar och blad, när Winston Churchill strax efter midnatt kliver ut i trädgården bakom premiärministers bostad på Downing Street 10. I mörkret vankar han närmast maniskt längs den gång som omger gräsmattan. Han har precis fattat sitt livs mest smärtsamma beslut, och han har fattat det på egen hand: Han tänker beordra ett angrepp på Frankrikes flotta.

Beslutet väger tungt på Churchills axlar, medan han vankar runt i blåsten. Som premiärminister kan han inte tillåta att örlogsfartygen hamnar i klorna på Hitler, men samtidigt oroar Churchill sig för fransmännens reaktion. Skräckscenariot är att förintandet av flottan kommer att knuffa hans franska vänner i armarna på Hitler, men den risken är Churchill tvungen att ta.

I London höll medlemmar av Royal Observer Corps ett öga på himlen ovanför staden – redo att slå larm, om de fick syn på tyska flygplan.

© Shutterstock

Efter några minuter återvänder han till mötesrummet, där hans kabinett är samlat. Oron har släppt, och han kan koncentrera sig på arbetet igen. Senare på dagen formulerar han en order till amiral James Somerville, chefen för den brittiska örlogsstyrkan i Gibraltar.

”Ni har fått en av de obehagligaste och svåraste uppgifter som en brittisk amiral någonsin har ställts inför”, inleder Churchill sitt meddelande, men ordern är tydlig: Somerville ska sänka den franska flottan vid Oran.

Slaget om England inleds

Den 10 juli: Fransmännen är rasande över att britterna har sänkt den franska flottan vid Oran sju dagar tidigare. Men britternas agerande har övertygat Luftwaffechefen Hermann Göring om att det krävs hårdare tag, om Churchill ska kunna tvingas till förhandlingsbordet. Göring utfärdar ett direktiv: Tillintetgör Royal Air Force (RAF), och stoppa fartygstrafiken.

Efter en regnig, grå morgon skiner solen över södra England igen. Från sitt jaktplan av typen Hurricane betraktar divisionschefen John Thompson de fartyg som långsamt stävar fram på Engelska kanalen långt nedanför honom. Men plötsligt får han annat att tänka på.

Video: Se RAF-piloterna kämpa mot Luftwaffe

En formation av tyska bombplan eskorterade av jaktplan av typen Messerschmitt 109 kommer rakt mot honom och hans styrka. De båda grupperna närmar sig varandra i hög hastighet. När den tyska svärmen plötsligt vänder om ser Thompson sin chans. Han avfyrar sina kulsprutor och skickar ett tyskt plan i havet. Luftslaget om England har börjat.

Fotografi ska stärka moralen

Den 21 juli: Luftwaffe genomför omfattande angrepp mot brittiska flygbaser. På så sätt hoppas tyskarna försvaga britterna inför en invasion. Under perioden mellan den 8 och den 21 juli har 45 brittiska flygplan gått förlorade.

För att stärka britternas moral inspekterar Churchill landets försvarsanläggningar. I dag har turen kommit till Hartlepool i mellersta delen av landet, där Churchill får syn på en soldat som bär på en amerikansk kulsprutepistol av märket Thompson. Premiärministern får en idé.

Som premiärminister förstod Churchill värdet av en bra pressbild.

© Pictorial Press Ltd/Imageselect

Churchill lånar vapnet från soldaten och vänder sig mot den fotograf som följer honom under dagen. När fotografen höjer kameran riktar Churchill kulsprutepistolen framåt, som om han patrullerar längs kusten.

Bilden av statsmannen som – iförd kritstrecksrandig kostym, hatt och med en cigarr i munnen – håller stånd mot fienden, blir omgående populär bland britterna. PR-tricket bidrar till att stärka befolkningens uppbackning, och Churchill vet att han kommer att behöva det stödet under de kommande månaderna.

Tappra piloter försvarar öriket

Den 16 augusti: Luftkriget når sin kulmen. Tre dagar tidigare har Luftwaffe skickat hela 1 485 plan mot södra England. Britterna är tvungna att utnyttja sina sista reserver.

Samtliga av flygbasens piloter står uppställda, när Churchill anländer. Han skakar hand med var och en av dem. Premiärministern har precis skakat hand med den siste, när larmet går. Luftwaffe angriper. Männen rycker åt sig sin utrustning och rusar till sina plan.

När larmet gick rusade de brittiska piloterna till sina flygplan för att komma upp i luften och möta de tyska stridsflygplanen.

© PA Images/Imageselect

Churchill följer slagets gång från den underjordiska bunker där RAF-personal på stora kartor anger de tyska flygstyrkornas placering. Först på kvällen, när striderna ebbar ut, sätter han sig i sin bil igen.

”Prata inte med mig. Jag har aldrig varit så berörd”, säger Churchill till rådgivaren Hastings Ismay.

En formulering tar form i premiärministerns huvud, och han lutar sig fram från baksätet.

”Aldrig i mänsklighetens konfliktfyllda historia har så många haft så få att tacka för så mycket”, säger han, innan han lutar sig tillbaka igen. Orden kommer att utgöra höjdpunkten i det tal som Churchill fyra dagar senare håller i parlamentet.

Stadsdel förvandlad till bombkrater

Den 8 september, på eftermiddagen: Tyskarna bombar brittiska städer för att mjuka upp befolkningen inför invasionen. Dagen innan har 300 civila mist livet under ett angrepp mot London.

Churchill är illa berörd. Från bilen ser han de sönderbombade hus som står kvar i East End – storstadens fattigaste kvarter. Bilen stannar utanför ett skyddsrum, där fyrtio personer miste livet. Människor samlas runt bilen.

Under de intensiva tyska bombningarna av London 1940 och 1941 omkom mer än 40 000 civila britter.

© Shutterstock

”Hygglige gamle Winnie”, ropar människor, när premiärministern kliver ur bilen. ”Vi trodde nog att du skulle komma. Vi kan ta det – ge igen, bara.”

Churchill överväldigas av känslor, och han känner hur tårar börjar rulla nedför kinderna.

”Där ser ni att han bryr sig om oss. Han gråter ju”, säger en gammal kvinna, medan premiärministern rör sig genom folkmassan.

Churchill besöker RAF-station

Den 16 september: Churchill har ökat flygplansproduktionen kraftigt. Medan de brittiska tillverkarna under årets fyra första månader levererade 2 729 flygplan, rullar 4 578 plan ut från fabrikerna under perioden maj till augusti 1940.

Churchill följer med stigande spänning luftslagets utveckling från sin plats i bunkern. Han befinner sig arton meter under marken på RAF-basen i Uxbridge, väster om London. En stor tavla med glödlampor visar de olika flygförbandens beredskapsnivå. Röda lampor anger att en division är i strid. Churchill ryser, när hela tavlan lyser upp.

Med sina bombningar försökte tyskarna knäcka motståndsviljan hos invånarna i London.

© De Luan/Imageselect

”Vilka andra reserver har vi?” frågar han stationens chef.

”Det finns inga”, lyder det korta svaret.

Churchill är så utmattad av anspänningen att han vid hemkomsten klockan 16.30 faller i djup sömn. Först klockan åtta på kvällen vaknar han igen. Nervöst ringer han till en av sina sekreterare, John Martin. Sekreteraren rapporterar ett par dåliga nyheter, men lägger sedan till:

”Men det som hänt i luften uppväger allt! Vi har skjutit ner 183 plan och själva förlorat endast 40!”

Senare sammanställningar visar att tyskarna i själva verket miste endast 56 flygplan, men slutsatsen är densamma: Striden har vänt. I sin ände av telefonlinjen drar Churchill en lättnadens suck.

Fosterlandet är räddat

London den 24 oktober: Slaget om England är vunnet. En tysk invasion utgör hädanefter inget reellt hot mot Storbritannien.

Churchills bil rullar långsamt förbi den folkmassa som samlats för att hylla honom vid hemkomsten från en truppinspektion i Skottland. Premiärministern vinkar till folksamlingen.

”De kommer nog att fortsätta att hylla mig i ett år eller två.” Churchill, när han 1940 hyllas av folket.

Eftertänksamt säger han: ”För dem representerar jag något som de helhjärtat kan stötta: Den fasta beslutsamheten att vinna.”

Kort därefter tillägger Churchill torrt:

”De kommer nog att fortsätta att hylla mig i ett år eller två.”

Epilog: Churchills principfasta försvarsvilja fick Hitler att ge upp tankarna på en invasion. I stället lät Führern sina styrkor angripa Sovjetunionen. Churchill förlorade valet 1945, men blev premiärminister på nytt 1951. Han avled 1965, 90 år gammal. Neville Chamberlain såg aldrig resultatet av sin efterträdares politik. Han avled av cancer i november 1940.