Brittiska kronvrak på farligt uppdrag

Från sin plats ute på redden sänder Ehrenfels kodade meddelanden till tyska ubåtar, som sänker fartyg efter fartyg på väg till Europa med förnödenheter.

Cartwright ska hjälpa de kommandosoldater som under operationen faller i vattnet och simmar in till stranden. Just nu kan han dock varken se eller höra den flodpråm som britterna använder under attacken mot Ehrenfels.

Men fartyget närmar sig sitt mål – utom hörhåll för Jock Cartwright. Den 30 år gamla pråmen Phoebe har i årtionden muddrat slam utanför Calcutta, men nu är fartyget inne på de sista sjömilen av en nästan tre veckor lång resa nedför Indiens ostkust och uppför västkusten till Goa.

I sin nya förklädnad ser Phoebe ut som ett av de talrika mindre lastfartyg som dagligen fraktar kol mellan Indiens hamnstäder. Ombord på pråmen finns emellertid inte kol, utan 18 frivilliga brittiska kolonisatörer, som har gått med på att riskera livet för att hjälpa sitt hemland i kampen mot Nazityskland.

Britterna, som alla tillhör kolonins bättre borgerskap, har ingen eller endast obetydlig militär utbildning, och så är de rundare om magen än arméns soldater normalt är.

De känner varandra från reservregementet Calcutta Light Horse, som vanligtvis träffas endast i galauniform för att festa till småtimmarna. Men snart kommer det att bli blodigt allvar för den församling av revisorer, bankmän och försäkringsagenter, som har anmält sig för uppdraget.

För uppgiften att borda ett fientligt fartyg mitt i natten framstår Calcutta Light Horse inte som det uppenbara förstahandsvalet. Medlemmarna är utpräglade livsnjutare som gärna tar sig ett glas eller två och är inte vana vid strapatser. Men just nu är de britternas enda möjlighet att bli av med spionfartyget, som styr Nazitysklands effektiva flotta av ubåtar utanför Indiens västkust.

Portugal får inte förnärmas

Reguljära brittiska soldater i Indien kan inte användas för uppgiften i Goa, för en sådan insats riskerar att driva Portugal i armarna på Hitler. Ehrenfels ligger i en av det neutrala Portugals hamnar, och tas brittiska soldater till fånga där, kan det skada relationen till en nation som hittills under kriget har uppfört sig synnerligen välvilligt gentemot de allierade.

Portugal har till exempel ransonerat exporten av volfram, en metall som tyskarna är i desperat behov av för sin produktion av ammunition. Landet har även ingått ett neutralitetsavtal med Spanien, som innebär att den fascistiske spanske diktatorn Francisco Franco inte ansluter sig till Hitler i kampen mot de allierade. Med andra ord är det viktigt att Portugal inte förolämpas på ett sådant sätt att landet byter politik.

Om en grupp civila britter tas till fånga i Goa, kan den brittiska regeringen däremot förneka all kännedom om det ”privata företagandet”. De 18 männen från Calcutta Light Horse är ”The Expendables” anno 1943 – män som kan offras för den goda saken, utan att Storbritannien kan ställas till svars.

På stranden lyssnar Cartwright alltmer otåligt efter Phoebe. Nu måste det snart ske något ute på havet, tänker han. Bara en skymt av mynningsflamman från en kulsprutepistol skulle få honom att lugna sig. Men minuterna släpar sig fram utan att något händer.

Går allt som planerat kommer tyskarna inte att upptäcka männen från Calcutta Light Horse förrän det är för sent. Britterna ska smyga ombord, övermanna besättningen på Ehrenfels, kapa ankarkättingarna och i skydd av natten segla ut spionfartyget till internationellt vatten. Därefter ska Ehrenfels sätta kurs mot Bombay och interneras i kolonins hårt bevakade hamn.

Cartwright har sina tvivel, trots att han själv har gjort vad han kunnat för att ge sina kamrater så bra förutsättningar som möjligt. Med pengar från SOE – britternas hemliga avdelning för fula knep – har han arrangerat en stor fest i Goa för de utländska sjömän som för snart tredje året i sträck är strandsatta långt från sina hemländer.

Festen har fått de flesta av Goas 122 tyska och 78 italienska sjömän att ta sig in från sina fartyg.

Därför kommer Ehrenfels förhoppningsvis att vara dåligt bevakat under kvällen, då Cartwright även har sett till att Goas prostituerade tar emot utländska sjömän gratis – ett inte helt billigt knep, som Cartwright betalat i förskott för.

Nazist har befälet på Ehrenfels

Männen från Calcutta Light Horse är inte ensamma ombord på Phoebe. Operationen leds av SOE-officeren Lewis Pugh, som har tagit med fem av sina agenter. Liksom civilisterna från Calcutta kan SOE:s agenter inte sätta Storbritannien i klistret – för officiellt existerar organisationen inte.

Pugh och hans män har militär erfarenhet och ska leda attacken, men för Calcutta Light Horse erbjuder operationen många farliga moment. Ehrenfels är 154 meter långt, så att finkamma fartyget blir en krävande uppgift – troligen under beskjutning från tyskarna.

Spionfartyget är visserligen bemannat av civila tyska sjömän, men underrättelserapporter visar att de har pistoler och gevär att försvara sig med, om kommandosoldater försöker borda fartyget. Kaptenen och minst ett av fartygets befäl är dessutom inbitna nazister och kommer säkert att kräva att besättningen slåss till sista blodsdroppen.

Längs vägen från Calcutta till Goa har Calcutta Light Horse därför drillats i att hantera sina vapen och övat på att öppna dörrar med sprängladdningar.

Någon elitstyrka har träningen dock inte kunnat förvandla dem till. En av männen har bara ett öga, och trots att männen är i åldrarna 27–45 år, förklarades de alla icke lämpade för militärtjänst, när kriget bröt ut. Kanske är det just därför så många av dem har tagit den unika chansen att göra sin patriotiska plikt för fosterlandet.

Deras ledare, Bill Grice, är optimistisk. Hans ledstjärna är arméns motto: ”Svett sparar blod”. Han vet dessutom att hjärna sparar båda delar. Och hans män är klipskare än de flesta av arméns rekryter.

Den spritranson som varje man fick ta med sig – en flaska konjak – är uppdrucken för länge sedan, så alla är klara i huvudet och fast beslutna att göra sitt allra bästa. Alla har försetts med tysk ammunition, vars kaliber passar deras pistoler och en Sten-gun – en enkel och stryktålig kulsprutepistol, som kan avfyra 500 skott i minuten.

Om operationen misslyckas, och britterna kommer undan, kommer de portugisiska myndigheterna i Goa endast att hitta patronhylsor som tyder på en blodig uppgörelse mellan tyska sjömän.

Piratflaggan hissas

Grice går runt och delar ut kamouflagefärg till sina män. De ska svärta händer, hals och ansikte, så att de blir svårare att se i mörkret. Han kontrollerar även att alla fortfarande har en stor, vit cirkel fastsydd på ryggen av sin bruna overall.

Cirkeln gör att britterna kan känna igen varandra i nattmörkret och ska förhindra att de blir nedskjutna av någon alltför ivrig kamrat. En av männen tar fram ett tygstycke och börjar fumla med det vid aktern.

”Vad gör du?” undrar de andra. Mannen vecklar ut en svart flagga med en dödskalle och korslagda benknotor och hissar upp den i den korta flaggstången.

”Jag har gjort den själv. Om vi ska bete oss som pirater kan vi lika gärna se ut som det”, förklarar han.

Skepparen på Phoebe spanar intensivt efter den blinkande boj som markerar inloppet till Marmagao. Men bojen är släckt och hamnområdet mörklagt. Indiska nationalister finns i alla hamnar, och Grice och Pugh dryftar lågmält om någon kan ha varnat portugiserna.

Strax därpå får de en ännu större chock: Konturerna av ett örlogsfartyg syns mot natthimlen. Ett portugisiskt örlogsfartyg ligger ytterst på reden och för att nå tyskarnas fartyg måste de passera det.

En enda granat från fartygets kanoner skulle sänka Phoebe på några sekunder, men Grice och Pugh enas om att det är för sent att vända om. Operationen ska äga rum som planerat.

Grice beordrar männen från Calcutta Light Horse att göra sig redo. Med största försiktighet rör Phoebe sig förbi ett av de andra tyska fartygen, Braunfels, och styr sedan rakt mot Ehrenfels, som skepparen nätt och jämnt anar konturerna av i mörkret.

Klockan 02.15 lägger styrmannen Phoebe längs styrbordssidan på det tyska handelsfartyget. Höjdskillnaden är enorm, men britterna är väl förberedda, för spioner har skaffat fram ritningar av varenda detalj på fartyget.

På flodpråmen finns därför tre långa bambustegar och rep med änterhakar, som kan kastas upp över relingen på fiendens fartyg.

Bländas av strålkastare

Även om Phoebe stävar fram med låg fart, är dess ångmaskin inte ljudlös. Bullret får en av de tyska vakterna att luta sig ut över relingen och ropa:
”Vem där?”

En av britterna försöker vinna tid:

”Bara en hamnbåt”.

Britterna måste stanna helt, innan de kan resa sina stegar, så skepparen låter flodpråmen skrapa längs sidan på Ehrenfels.

”Vad i hela friden gör ni?” ropar vakten.

I samma ögonblick kastar britterna upp sina rep, och den första bambustegen slår mot relingen. Lewis Pugh är den förste som sätter fötterna på däcket på Ehrenfels, men han bländas omgående, när en strålkastare tänds.

För ett kort ögonblick stannar tiden, och alla ljud tystnar. Britterna är som lamslagna, och det är även den handfull tyska vakter, som ser ett antal män med svarta ansikten och bruna overaller myllra upp på däcket.

Britterna bär inte uniform, men vapnen kan de inte dölja. Det är ingen tvekan om vad som är på väg att ske: Ehrenfels håller på att bordas.

Tystnaden bryts av en brittisk röst: ”Ge dem vad de tål”.

Ett par kulsprutepistoler smattrar. Kulorna förstör strålkastaren och sveper åter in allt i ett kompakt mörker.

Britterna reser de sista stegarna och tar sig upp på däck, medan tyskarna rusar ner i fartygets inre för att varna resten av besättningen och ta fram sina vapen.

När SOE-agenterna och männen från Calcutta Light Horse samlats på akterdäcket, delar de upp sig i förutbestämda grupper och söker upp sina mål.

Några ska storma bryggan och tysta kaptenen, andra sätter kurs mot maskinrummet för att se till att Ehrenfels kan seglas bort för egen maskin. Under däck ska en handfull britter leta efter den hemliga radiosändaren, och två man ska ta sig fram till fören och kapa de båda tunga ankarkättingarna med sprängladdningar.

Efter det ska ankarkättingen på akterdäcket få samma behandling, så att Ehrenfels driver fritt.

Inför angreppet har alla studerat planritningar av fartyget, men i nattens beckmörker är det trots det svårt att hitta på det stora skeppet.

Tyskarna bjuder motstånd

Tio minuter har gått sedan räden inleddes, och nu öppnar ett antal tyskar eld mot de objudna gästerna. SOE-agenterna skjuter sig fram till bryggan, där Ehrenfels’ kapten, Johann Röfer, har satt igång fartygets siren för att alarmera alla tyskar inom flera kilometers omkrets.

Britterna ropar åt kaptenen att han ska släppa sirenens handtag, men han vägrar. En kort salva från en kulsprutepistol fäller kaptenen, och han är död, innan han träffar durken.

I fören lyckas två män från Calcutta Light Horse till slut pressa in tillräckligt med sprängdeg i en av ankarkättingens stora länkar. Männen tänder luntan och kastar sig sedan i skydd bara några sekunder innan laddningen exploderar med en öronbedövande smäll. Explosionen får den tunga kättingen att fara rasslande över däcket och försvinna genom en öppning i fartygssidan.

När de båda britterna reser sig igen lägger en av dem märke till att däcket är glatt och blött. Han för handen till näsan. Lukten är lätt att känna igen – däcket är täckt av fotogen.

Han hinner precis ropa till sin partner att de ska hoppa upp på en låda, innan en tysk avfyrar en signalpistol ner i fotogenpölen. Elden sprider sig blixtsnabbt och antänder några sekunder senare de sprängladdningar som besättningen har minerat fördäcket med.

Inne på stranden är Jock Cartwright villrådig. Från så långt avstånd kan han inte se vad som sker ute på havet, men han ser hur fördäcket lyses upp av ett eldhav, och han hör ljudet av salvor från kulsprutepistoler. För ett kort ögonblick överväger han om det är bättre att ge sig av medan tid är, men han bestämmer sig för att stanna kvar på sin post på stranden.

På mirakulöst vis klarar de båda britterna på fördäcket sig oskadda från lågorna, men explosionen är så kraftig att den hörs inne i Goa.

Nu gäller det att agera snabbt, innan alla tyskarna inne på land får tag i ett fartyg som kan ta dem till Ehrenfels.

Dödskalle avslöjar sändaren

Under däck försöker britterna ta sig fram till maskinrummet – utan att rusa huvudstupa in i fientlig eld. De få tyska matroserna ombord låser luckorna bakom sig efter hand som de drar sig tillbaka allt längre ner i fartyget.

Två britter spränger sig till slut genom den sista dörren till maskinrummet, men efter bara några sekunder inser de att de kommer för sent. Tyskarna har reagerat snabbt – skeppets stora dieselmotor saknar flera vitala delar.

Grice kommer strax därpå fram till maskinrummet och utfärdar nya order:
”Lägg inte mer tid här, hjälp till att hitta radiosändaren. Den är gömd bakom någon av väggarna här nere.”

Nästan alla dörrar under däck är låsta, och britterna lägger dyrbar tid på att spränga upp dem. När röken från en av explosionerna lättar, och två män kliver ut i en korridor, står de öga mot öga med en chockad kamrat. Det är försäkringsagenten Jack Breene, som med svag röst stammar fram:

”Nästa gång får ni gärna varna mig först. Jag är inte försäkrad mot sådant här!”

Skeppets labyrintlika gångar rungar av explosioner, medan frustrationen över att de inte hittar den gäckande radiosändaren sprider sig bland britterna. Under tiden öppnar den tyske chiefen bottenventilerna på Ehrenfels och utlöser de sprängladdningar som ska få fartyget att gå till botten.

Ehrenfels skakas av kraftiga explosioner och Grice inser att tiden håller på att rinna ut. Då stöter två av britterna på en dörr med en dödskalle och ordet ”högspänning” på.

Med en liten laddning spränger de dörren. När röken har lagt sig ser de en trång liten hytt, och i den får de äntligen syn på radiosändaren, som sitter fastskruvad i väggen. På en hylla ligger ett par hörlurar och en morsenyckel, som tyskarna använt flitigt för att sända meddelanden till ubåtar i Indiska oceanen.

Med kolvarna på sina kulsprutepistoler slår de sönder sändaren och jublar. I samma ögonblick skakar en kraftig explosion fartyget och slår undan benen under dem.

Operationen har pågått i tjugo minuter, och för britterna under däck står det klart att Ehrenfels sjunker.

Fäller tyskar med eldsläckare

Uppe på däcket är det kaos. Elden har fått fäste – trots att britterna har tagit med sig femton eldsläckare, och flera av männen försöker bekämpa lågorna. En av dem står en bit från de andra, när tre genomblöta tyska matroser plötsligt hoppar ut från lågorna.

Antagligen har de hjälpt till att öppna bottenventilerna och nu försöker de komma undan innan det är för sent. Tyskarna rusar mot britten, som inte hinner få fram sin kulsprutepistol, som hänger på ryggen. I stället riktar han mynningen på sin kolsyresläckare mot dem och trycker till.

Den iskalla strålen förblindar tyskarna och får dem att snubbla. Ehrenfels får allt större slagsida, och på det sluttande däcket glider tyskarna tillbaka, in i eldhavet. Då hoppar två andra tyskar fram från sitt gömställe och slår mannen med eldsläckaren medvetslös med klubbor.

Några andra britter kastar sig över dem och låser deras händer bakom ryggen med handklovar. Med stort besvär samlas britterna vid relingen för att klättra ner till Phoebe igen. Å andra sidan blir klättringen ner till flodpråmen kort, för Ehrenfels har redan sjunkit fyra meter.

Nere i pråmen säger Lewis Pugh åt männen att räkna hur många som kommit tillbaka. Med ett leende konstaterar han att samtliga 24 man är ombord, och han ger skepparen order att styra bort pråmen från det dödsdömda tyska fartyget.

Inne på stranden ser Jock Cartwright att Ehrenfels ligger djupt i vattnet och brinner kraftigt. Å andra sidan kan han inte se varken Phoebe eller några kamrater som behöver hjälp. Det är hög tid för honom att försvinna, innan portugisisk polis dyker upp och börjar ställa frågor.

Klockan är 02.50, när Cartwright bevittnar en sista, bisarr syn: besättningarna på Ehrenfels båda systerfartyg, Drachenfels och Braunfels, sätter av rädsla för ett liknande angrepp eld på sina fartyg.

I likhet med Ehrenfels kan fartygen enkelt bestyckas med kanoner och förvandlas till örlogsfartyg, och därför får de inte falla i fiendens händer. Ungefär en halvtimme senare följer besättningen på det italienska fartyget Anfora efter och låter sitt brinnande fartyg gå till botten.

Under tiden har Phoebe smugit osedd ut ur hamnen med alla i säkerhet ombord. Väl ute i internationellt farvatten telegraferar de meddelandet ”longshanks” (långskånk) till SOE-högkvarteret i Bombay. Det är kodordet för att operationen har varit framgångsrik.

Fruarna får utmärkelse

Först tror ingen i Bombay på meddelandet – det kan helt enkelt inte vara sant att en grupp amatörer har genomfört ett så svårt uppdrag, men sant är det. De arton männen från Calcutta Light Horse har med hjälp av SOE satt spionfartyget ur spel.

Dessutom har räden inte krävt ett enda brittiskt liv – endast tre män har fått lindriga skador. Under de följande veckorna går det upp för britterna hur framgångsrik attacken mot spionnästet i Goa har varit. Under resten av mars lyckas tyska ubåtar inte sänka mer än ett enstaka allierat fartyg, medan hela april bjuder på enbart tre sänkta brittiska lastfartyg.

Ingen av männen från Calcutta Light Horse får emellertid någon belöning för sin insats – den brittiska staten kan ju inte erkänna att den angripit ett fartyg i en neutral hamn.

Men männen kommer snart på ett annat sätt att minnas den livsfarliga operationen på. Efter hemkomsten till Calcutta låter de tillverka arton likadana silverbroscher, formade som sjöhästar.

Smyckena ger de till sina fruar, som bär dem utan att veta att sjöhästarna symboliserar deras mäns deltagande i en av andra världskrigets hemligaste och mest spektakulära operationer.