Brittiska krigsfångar tänkte ut djärv flyktplan

Fångarna har långtråkigt

Rymningar är långtifrån sällsynta i det tyska fånglägret.

De 3 000 brittiska officerarna, varav de flesta suttit i lägret sedan de tillfångatogs under slaget om Frankrike i juni 1940, har gräsligt tråkigt – trots att tyskarna har gett dem ­både musikinstrument och ett välfyllt bibliotek.

För att fördriva tiden försöker fångarna därför att rymma.

Som soldater är det deras skyldighet att fly, men för många av dem blir rymningsförsöken en hobby som inte bara får tiden att gå, utan dessutom håller ett större antal tyska soldater sysselsatta.

Britterna har grävt sammanlagt 77 tunnlar, varav 65 har upptäckts av tyskarna.

Men Tom Stallard har tänkt ut en plan som ingen annan har försökt sig på: i stället för att gräva ännu en tunnel, som troligen skulle avslöjas av tyskarna, tänker Stallard klättra över stängslet med hjälp av en stege.

Strömavbrott vid stängslet

Runt fånglägret finns ett 2,5 meter högt, dubbelt stängsel som är upplyst av strålkastare med 20 meters mellanrum.

Om fångarna ska ha minsta chans att ta sig över osedda, måste Tom Stallard komma på något sätt att släcka ljuset.

Turligt nog har Ken Searle – en kapten som även är utbildad elektriker – upptäckt en svag punkt i fånglägrets strömförsörjning.

Den sitter i en av lägrets verkstäder, helt öppet, utan några säkringar och lätt att komma åt.

För en man med Ken Searles kunskaper vore det en enkel sak att ta kontroll över strömmen och samtidigt få det att se ut som ett vanligt strömavbrott när strålkastarna plötsligt slocknar.

Timmertjuvar i kantinen

Tom Stallard har mer än belysningen att tänka på. För att kunna bygga stegar behöver han en stor hög brädor och omkring 1 600 spikar – i ett fångläger där tyskarna noga kontrollerar allt som skulle kunna användas vid flyktförsök.

En oväntad chans dyker emellertid upp när tyskarna en dag upptäcker ingången till en tunnel under en av fångar­nas kantiner.

Kapten Rademacher – en före detta överlärare som nu bevakar fångarna lika nitiskt som han tidigare bevakat sina elever – ger genast order om att kantinen ska stängas, och att tunneln ska fyllas igen med avföring och jord.

Men där Rademacher ser en igenbommad kantin, ser Stallard den skattkista full med virke han länge har drömt om.

Klockan fem på eftermiddagen en ­tidig vårdag 1942 går Stallards män på jakt. Dessförinnan har några fångar redan grävt diken i lägrets köksträdgård, och de väntar nu på att få dit virket och gömma det i jorden.

Under tiden står timmertjuvarna beredda i en barack i närheten av den stängda kantinen, och väntar på en signal som betyder ”kusten är klar”.

”Nu gäller det, kamrater”, viskar leda­ren för gruppen då han ser signalen från en av de många utkiksposterna som står utplacerade i lägret. ”Iväg!”

Han rycker upp dörren. Bärarna följer honom hack i häl och rusar mot kantinen. Strax därefter hör männen i köks­trädgården tydligt den avslöjande kako­fonin av buller, brak och hammarslag. Men den brittiske utkiksposten ser inte orolig ut.

Han har blicken orubbligt riktad mot en annan medhjälpare som står en bit längre bort. Till sist kommer de första männen gående med långa plankor över axlarna.

”Här kommer posten”, flinar en av männen och kastar ned tre brädor i diket. Med bara några sekunders mellanrum anländer brittiska fångar till köks­trädgården med virke, och det ena diket efter det andra blir fullt.

För Tom Stallard, som övervakar operationen, verkar det nästan för bra för att vara sant.

Han tittar oroligt på klockan och konstaterar att de tyska fångvaktarna inte har märkt ­någonting alls under flera minuters oväsen.

Musik överröstar övningarna

I slutet av maj bygger britterna den första av totalt fyra stegar; Tom Stallard och de övriga måste öva inför flyktförsöket.

De tre sista stegarna ska inte byggas förr­än på själva flyktdagen eftersom det är nästintill omöjligt att gömma dem i lägret.

Utan att upptäckas smugglar fångarna in stegen i musikernas övningslokal och ställer upp den mot väggen, där den får tjänstgöra som hylla åt nothäften och litteratur.

Planen är att tio män per stege ska ta sig över stängslet på drygt 60 se­kunder. Under hela juni och juli övar 40 britter intensivt för att rymningen ska kunna genom­föras perfekt – och utan att fångvaktarna misstänker någonting.

Två takbjälkar i övningslokalen får spela rollen som det 2,5 meter höga, dubbla stängslet. Men ljudet från ­övningarna är inte helt enkelt att dölja.

Tom Stallard kommer då på idén att låta orkestern öva utanför byggnaden. Musikerna får order om att slå lite hårdare än vanligt på trummorna, och att blåsa lite kraftigare i trumpeterna.

Men när grupp 3 håller på att öva är planen en hårsmån från att avslöjas.

”Gorillorna kommer!” ropar plötsligt en utkikspost vid fönstret. Just då håller två britter på att springa uppe på den bro ­under taket som utgörs av stegen tvärs över bjälkarna.

Den förste britten hoppar genast ned från bron, tätt följd av sin kamrat – men nummer två landar på den förste mannens fötter, som skriker av smärta.

Stallard sliter snabbt ned brokonstruktionen från bjälkarna och rycker åt sig ett par nothäften att kamouflera den med.

Utkiksposten rusar från fönstret och bort till ett gammalt ostämt piano. Han slår an en ton och några sekunder senare står männen runt omkring honom och brister andfådda ut i sång.

Just i det ögonblicket rycker kapten Rademacher upp dörren, tätt följd av en ung, knubbig och beväpnad korpral.

Fångarna slutar genast sjunga och ställer sig i enskild ställning medan Rademacher klampar in i lokalen och börjar inspektera rummet.

Korpralen närmar sig ”hyllan” och tittar närmare på noterna. Fångarna följer hans minsta ­rörelse med skräck i blicken.

Rademacher avslutar sin inspektionsrunda och börjar gå mot utgången.

Men precis när han kommer fram till dörren och britterna börjar slappna av, vänder han sig teatraliskt om och pekar på den kamouflerade stegen med nothäftena. Tom Stallard och de övriga fångarna står som förlamade.

”Övar ni inför konserten?” gormar Rademacher.

Sedan säger han plötsligt leende: ”Fortsätt bara. Det svänger. Jag är säker på att ni kommer att göra det bra!” Med en svepande rörelse lämnar han ­lokalen och slår igen dörren bakom sig.

De brittiska fångarna rymmer

Tom Stallard har planerat att flykten ska ske den 30 augusti kl. 21:30. En halvtimme innan dess kallar han de 40 männen till barack 20 och 21, som ligger intill dubbelstängslet.

Samtidigt går flera medhjälpare omkring i lägret och håller utkik, medan de låtsas som om de bara är ute för sin sedvanliga kvällscigg.

Männen i de båda barackerna väntar oroligt. Stallard vägrar att visa sin egen nervositet; han går runt och önskar var och en lycka till. Alla är tysta och väntar bara på att Ken Searle och Ron Moulson ska släcka strålkastarna.

”Vad är klockan?” frågar en av männen plötsligt. ”21:25”, lyder svaret. Sedan slocknar belysningen vid stängslet.

I barackerna väntar de 40 männen nu på att deras medhjälpare utanför ska ­säga att kusten är klar.

”Var det ett GO eller ett NO?” viskar en spänd gruppledare i barack 21 till mannen som står bakom.

Han har hört en utkikspost säga någonting, men kan inte riktigt tyda signalerna i mörkret. I några nervpirrande sekunder tvekar han, innan han bestämmer sig:

”Åt helvete med det. Iväg, killar!” säger han och rusar ut genom dörren.

I barack 20 är det lika förvirrat. Där har de ännu inte hört någon signal, men när de plötsligt får syn på männen från den andra baracken rusar de ut.

”Go, go, go”, viskar gruppledaren och springer ut i månskensnatten.

Rymlingarna ser tydligt en tysk fångvaktare bara 50 meter ifrån dem. Han står och inspekterar några misstänkta ljud från taggtråden mellan stängslen.

Vakten ser klart förbryllad ut, och blir knappast hjälpt av att några tysktalande britter ropar ut ilskna order och att blås­orkestern plötsligt spelar upp fanfarer utanför musik­lokalen.

Han står som fastnaglad i marken och upptäcker inte de 40 männen som håller på att rymma.

Vid stängslet reser de fyra grupperna sina stegar mot det inre stängslet.

De timslånga övningspassen har inte varit förgäves; männen får snabbt och mekaniskt bron över dubbelstängslet på plats och de första fångarna sätter fötterna på stegen.

Tom Stallard hör de förvirrade ropen från tyskarna i de närmaste vakttornen. Ingen av dem tycks ha upptäckt vad allt ståhej egentligen beror på.

Först när åtskilliga britter har kommit över på andra sidan och springer iväg ut i mörkret hörs det första skottet.

Tyskarna avlossar sina vapen på ­måfå. Inom loppet av bara 40 sekunder hinner 32 britter ta sig över stängslet, innan den officer som ansvarar för säkerheten lyckas stoppa fångarna.

Tom Stallard är en av de sista som hinner ta sig över stängslet.

Sammanlagt 32 män rymde ur fång­lägret Oflag VI-B den natten. Som genom ett under dödades inte någon. Fångarna flydde i tvåmannagrupper mot bland annat Schweiz, Nederländerna, Belgien och Danmark, men bara tre av dem kom hem till Storbritannien.

Tom Stallard greps igen den 13 september nära tysk-nederländska gränsen. Efter kriget slog han sig ned som vinhandlare i Bournemouth.