Bombplan bombar Gestapos högkvarter

Brittisk bombräd mot Köpenhamn slutade i katastrof

Året är 1945, och andra världskrigets slut närmar sig, men i Danmark håller tyskarna på att krossa motståndsrörelsen. Brittiskt flyg får order att genomföra ett riskfyllt angrepp mot Gestapos högkvarter i Köpenhamn.

Året är 1945, och andra världskrigets slut närmar sig, men i Danmark håller tyskarna på att krossa motståndsrörelsen. Brittiskt flyg får order att genomföra ett riskfyllt angrepp mot Gestapos högkvarter i Köpenhamn.

Tage Christensen/Ritzau Scanpix

Sju brittiska stridsflygplan mullrar den 21 mars 1945 in över Köpenhamn. Bombplanen av typen Mosquito flyger bara några meter över hustaken, och motorernas vrålande skrämmer människor på gatorna i det ockuperade Danmarks huvudstad.

De sammanbitna piloterna spanar efter nästa landmärke: den karakteristiska kupolen på Det Ny Teater.

Ovanför järnvägsspåren intill Enghave Plads ser kapten Mac Hetherington att överstelöjtnant Kleboes plan vid sidan av honom plötsligt ändrar kurs och försvinner i riktning mot stadsdelarna Vesterbro och Frederiksberg.

”Så försvann planet bakom oss, när Henderson och jag instinktivt kastade våra plan åt styrbord (höger, red.). Vi hade ingen aning om vad som hänt, och hade inte tid att tänka på det. Nu såg vi Det Ny Teater. Där skulle vi svänga på nytt”, förklarar Hetherington senare.

”Det var dåligt väder den dagen med hård vind. Skum blåste upp från havet, så att våra rutor täcktes av salt.” Edward Sismore, navigatör i det första bombplanet.

De resterande sex bombplanen sveper fram över teaterns kupol. Efter att de girat åt vänster får besättningarna syn på målet en bit längre fram.

Tyskarna har målat det vita så kallade Shellhuset med bruna och gröna ränder, som ska göra byggnaden mindre synlig från hög höjd. För piloterna några meter ovanför huvudstadens takåsar gör kamouflaget bara att Gestapos högkvarter är lättare att identifiera.

Piloterna sträcker sig efter utlösaren till de båda 225-kilosbomber som varje flygplan bär på. Under de följande minuterna kommer en militär triumf och en fasansfull tragedi att äga rum i det fullkomligt överrumplade Köpenhamn. Medan danskarna sätter sig till bords för att äta lunch genomförs andra världskrigets blodigaste angrepp på dansk mark.

Danskarna offrar sina egna

Bombplanens räd mot Köpenhamn var ett beställningsuppdrag. Våren 1944 precisionsbombade det brittiska flygvapnet, Royal Air Force (RAF), ett tyskt fängelse i Frankrike samt ett Gestapohögkvarter i Nederländerna, varpå entusiastiska danska motståndskämpar bad om motsvarande insatser i Danmark.

Shellhuset tortyr

Gestapo hängde upp fångar i tummarna, så att de gick ur led.

© Scanpix Danmark/Ritzau Scanpix

Danska motståndsrörelsen vädjade om hjälp

En effektiv Gestapooffensiv hotade att nysta upp hela den danska motståndsrörelsen vid en tidpunkt då kriget var på väg in i en avgörande fas.

Danmark ockuperades av Nazityskland redan den 9 april 1940. Under lång tid fick dansk polis lov att upprätthålla lag och ordning, men det förändrades den 19 september 1944.

Den dagen internerade tyskarna alla danska poliser, och Nazitysklands hemliga polis Gestapo tog över alla polisiära uppgifter. Och tyskarna lade mycket mer resurser på att jaga motståndskämpar.

Efter en månad grep tyskarna Mogens Fog, en av motståndsrörelsens högsta ledare. Efter det följde en intensiv jakt på Flemming B. Muus, som var britternas representant i Danmark.

Efter att Muus flytt landet följde en fredligare period, men det var enbart för att Gestapo samlade information. I februari 1945 inledde tyskarna en stor offensiv, då de bland annat grep hela den danska huvudstadens motståndsledning.

Gestapos framgångar försvagade motståndsrörelsen och försatte många tusen andra danskar i fara. Motståndsrörelsen var i färd med att utrusta så kallade väntgrupper, som skulle gripa till vapen, om det blev nödvändigt att befria Danmark med våld.

Väntgrupperna omfattade nästan 40 000 man, och de skulle etablera ett brohuvud vid Köpenhamn, så att den i Sverige utbildade Danska brigaden skulle kunna gå i land. Namnen på alla de mobiliserade personerna riskerade att falla i Gestapos händer, om inte drastiska åtgärder snarast vidtogs mot tyskarnas högkvarter.

Uppmaningen hörsammades, när Mosquitoplan slog till mot Gestapos kontor i staden Aarhus den 31 oktober 1944. Angreppet var RAF:s mest framgångsrika under kriget, och i ett radiomeddelande bad den danska motståndsrörelsen britterna att även bomba Gestapos högkvarter i den danska huvudstaden.

Den brittiske chefsnavigatören Edward Sismore planerade en attack utifrån kartor, fotografier och information om tyska luftvärnsställningar som danska motståndskämpar försåg honom med.

Sismores plan för Operation Carthage, som operationen kallades, var klar den 19 januari 1945. Han förutsåg förluster bland oskyldiga civila och de medlemmar av motståndsrörelsen som tyskarna höll fångna i Shellhuset, men för danskarna vägde Gestapos hot mot många tusen motståndskämpar tyngre.

Den 5 mars fick britterna grönt ljus från Köpenhamn. Nu var det upp till meteorologerna att avgöra när planen kunde lyfta.

Träflygplan var britternas problemlösare

De otåliga danskarna pressade Basil Embry, chefen för RAF:s jaktplansstyrkor, för att få honom att skicka några flygplan. Men Embry höll huvudet kallt.

”De tjatade om ett angrepp, men jag tänkte inte ge med mig. Jag sa: Om vi inleder en attack, och vi kommer inom 30 miles (48 km, red.) från målet, och så kan vi inte hitta det, får ni inte en chans till, för då är tyskarna förvarnade.”

Efter två veckor lovade väderprognoserna till slut 48 timmar med klart väder, som operationen krävde. Operation Carthage kunde sättas i verket.

Flygplanen smyger mot målet

Uppgiften överläts åt det förband inom RAF som gick under beteckningen No. 140 Wing. Den 20 mars 1945 fick besättningarna totalt tre genomgångar av varenda detalj i angreppet, och de studerade målet med hjälp av fotografier och en modell i trä av centrala Köpenhamn.

Tidigt nästa morgon är No. 140 Wing redo att lyfta från en flygbas utanför London. Innan besättningarna ger sig iväg lyssnar de på den danske agenten Svend Truelsen.

Han berättar om hur Gestapo jagar ledarna för den danska motståndsrörelsen, och att det är absolut nödvändigt att slå tillbaka. Besättningarna får inte låta sig hållas tillbaka av tankar på civila förluster eller fångarna i Shellhuset.

FILMTRAILER: Se attacken mot Shellhuset på bio

Klockan 08.30 lyfter de första planen. Totalt deltar tjugo Mosquitoplan, varav två är utrustade med filmkameror, och de eskorteras av 31 jaktplan av typen P-51 Mustang. Basil Embry är med – trots att han i kraft av sin högt uppsatta position är förbjuden att delta i riskabla operationer.

När styrkan kommer ut över Nordsjön går piloterna ner på låg höjd för att undgå tyskarnas radar. Höjden vållar emellertid problem.

”Det var dåligt väder den dagen med hård vind. Skum blåste upp från havet, så att våra rutor täcktes av salt, och det var väldigt svårt att se. Det var kraftig turbulens”, berättade Edward Sismore, som var navigatör i det första planet.

Efter två påfrestande timmar flyger britterna in över den danska västkusten vid landtungan Hvide Sande. Chefsnavigatören Sismore har valt platsen eftersom det tyska luftvärnets kanoner står som glesast just där.

På en höjd av endast 20–25 meter över marken kan han använda kyrktornen i landskapet för att orientera sig, men samtidigt utgör elledningar och trädkronor potentiella dödsfällor. Tre av Mustangerna blir tvungna att vända om efter att ha skadats i samband med kollisioner med uppskrämda fåglar.

VIDEO: Se Mosquitoplanen på väg mot Köpenhamn (50 sek.)

Över västra Själland delar styrkan upp sig i tre anfallsvågor, som ska slå till med en minuts mellanrum. Målet närmar sig i fjärran.

Fångarna anar vad som ska ske

Inne i Shellhuset präglas de danska fångarnas tillvaro av rädsla och leda. De är inhysta i 22 trånga celler uppe under taket, där de små takfönstren släpper in ytterst lite ljus, och deras kontakt med omvärlden är begränsad till ett enstaka brev var fjortonde dag.

För somliga är ledan så svåruthärdlig att de nästan ser fram emot förhören – trots att de riskerar att torteras med brinnande cigaretter och misshandlas brutalt, när tyskarna försöker tvinga ur dem hemligheter.

Samtidigt är frihetskämparna rädda för att de ska avrättas av tyskarna – eller dödas av brittiska bomber. Alla fångarna har hört talas om flyganfallet mot Gestapo i Aarhus ett halvår tidigare, då britternas bomber lyckades befria två ledande frihetskämpar, medan en tredje miste livet.

VIDEO: Därför föll åtskilliga bomber över en skola

Polisen och motståndsmannen Christen Lyst Hansen anar därför omedelbart vad som är i görningen, när han uppfattar ett buller utanför.

”Plötsligt hörde jag ett kraftigt motorbuller och smattrandet av kulsprutor. Jag for upp från sängen. Jag insåg vad som väntade oss under taket – kulsprutekulorna som smattrade mot väggarna och taket skvallrade om ett allierat angrepp på Shellhuset.”

Lyst Hansen kan inte göra något annat än att lyssna och invänta sitt öde. Första anfallsvågen från No. 140 Wing angriper byggnaden.

”Två av planen dök, sedan hördes ett vinande ljud, som avlöstes av två kraftiga explosioner. Hela huset skakade, kalkdamm gjorde det nästan omöjligt att se från ena änden av cellen till den andra; min säng dansade över golvet, och allt löst i cellen for omkring mig.”

Flera explosioner följer i snabb följd, när ytterligare fyra Mosquitoplan fäller sin last. Varje plan bär på två bomber á 225 kilo, som med dödlig precision slår in i samma sida av byggnaden.

Motståndsmän rymde

Fem av Shellhusets celler vetter mot den sida av byggnaden som de brittiska bomberna träffar. I dessa dödas sex fångar omedelbart, och en sjunde möter samma öde i en förhörslokal en våning ner.

Bombplan över Köpenhamn

En okänd fotograf lyckades ta en bild av de brittiska bombplanen på väg in över Köpenhamns hustak.

© Ritzau Scanpix

Tre överlevande danskar reser sig upp på fjärde våningen och är plötsligt omgivna av lågor, men de hittar ett antal läderbälten och använder dem för att klättra nedför byggnadens utsida till våningen under.

Därifrån är emellertid alla flyktvägar spärrade, så de har att välja mellan att bli innebrända eller att hoppa från mer än 15 meters höjd. En av männen är den konservative riksdagsledamoten Poul Sørensen:

”Vi klättrade ut genom fönstren och hängde i armarna. Sedan gungade vi med kroppen och hoppade. När jag landade på gatan genomfors min kropp av en oerhörd stötvåg. Det var som om all luft slagits ut ur mig. För ett ögonblick var jag bedövad, men inte medvetslös.”

En av de andra motståndsmännen omkommer av den hårda landningen på trottoaren. Sørensen och hans överlevande medfånge är fortfarande omtumlade, när ett antal hjälppoliser i Gestapos tjänst – så kallade Hipo – släpar bort dem.

Sårade och brännskadade människor vacklar ut från byggnaden. Utöver ett antal inspärrade motståndspersoner omkommer 26 av Gestapos anställda samt 25–30 av deras danska hantlangare. Mellan 16 och 21 civila danskar, som hade ärenden i byggnaden, omkommer också.

Som både britter och danskar hoppats förstör bränderna och explosionerna tyskarnas arkiv över motståndsrörelsen – personakterna förvandlas till aska, som faller som snö över gatan.

Mosquito flygplan

I varje Mosquito satt två man: en pilot och bakom honom planets navigatör.

© Royal Air Force Museum/Getty Images

I eldhavet inne i fängelset pågår samtidigt en desperat flykt. Bomberna har försvagat Shellhusets murar så mycket att motståndsmannen Christen Lyst Hansen kan pressa upp dörren till sin cell.

Ute i korridoren tar han nycklarna från en äldre, omtöcknad tysk vakt. Sedan låser han upp alla celldörrarna, och snart är en hel kolonn av fångar på väg mot närmaste trappa. De tar sig ner på innergården och via en passage kommer de ut på gatan. Lyst Hansen och två andra fångar bildar eftertrupp:

”Kalk och rök omgav oss som ett tjockt moln – ute på gatan fanns inte en enda människa i sikte. De tyska vakterna var borta eller döda, och trots att enstaka skott hördes från byggnadens andra sida kunde vi obekymrat kliva ut på trottoaren och genom taggtrådsstängslet, som utgjorde det sista hindret innan vi var fria.”

Christen Lyst Hansen rymmer tillsammans med 17 andra fångar. Förmodligen skulle ingen av dem ha överlevt, om inte ett ödesdigert missförstånd hade lett den andra brittiska anfallsvågen på avvägar.

Shellhuset brinner

Gestapo konfiskerade oljebolaget Shells huvudkontor i Köpenhamn i samband med att Danmark ockuperades. I det så kallade Shellhuset förhörde och torterade tyskarna danska motståndskämpar.

© Frihedsmuseet

I samband med den första anfallsvågens inflygning hade överstelöjtnant Peter Kleboes Mosquito plötsligt girat åt vänster, och försvunnit ur sikte för de andra besättningarna.

Kursändringen berodde på att planet hade flugit in i ett av järnvägens signaltorn. Kleboe förlorade kontrollen över planet, som kraschade i en garageanläggning 1,7 kilometer från Shellhuset.

Rökpelare vilseleder planen

Intill det brinnande flygplansvraket ligger Frederiksbergs gymnasium, vars elever omedelbart rusar ner i källaren. Alla danska skolor har övat på vad man ska göra vid ett flyganfall, och i likhet med sina kamrater håller tonårige Pelle Sadolin sin skolväska över huvudet som skydd mot glassplitter och annan bråte.

”När vi hade kommit ut ur klassrummet och stod längst upp i trappan såg vi ett flygplan dyka rakt mot oss, vi såg hur ett par små, svarta föremål fälldes från det, och sedan hörde vi en kraftig smäll.”

Jordfästning av Gestapo

Tyskarna ljög om sina förluster, men ett fotografi från jordfästningen visar en lång rad kistor. En del historiker hävdar att Gestapo miste 55 man under angreppet.

© Scanpix Danmark/Ritzau Scanpix

Planet ingår i britternas andra anfallsvåg, och elden och röken från Peter Kleboes brinnande Mosquito leder det till fel stadsdel. Besättningen i det brittiska bombplanet har bara några sekunder på sig att bedöma situationen. Piloten antar att de befinner sig ovanför Shellhuset och fäller sin bomblast.

Ingen av bomberna träffar Pelle Sadolin och hans gymnasiekamrater, som hinner ner i källarens relativa säkerhet. I stället är det den närbelägna katolska flickskolan Institut Jeanne d’Arc – i folkmun kallad ”Franska skolan” – som drabbas av katastrofen.

Evakueras till dödsfälla

I skolan befinner sig 529 barn, nunnor och lärarinnor och även där utlöser det kraschade brittiska planet en evakuering. Den ansvariga för skolans äldsta förskolebarn, syster Edith, säger lugnt:

”Så barn, nu ställer vi upp på två led. Vi ska ner i källaren.”

Skolelever och förskolebarn traskar nedför trapporna mot källaren, som används som skyddsrum. Där befinner många sig, när en bomb slår ner och får hela trapphuset att rasa samman över dem.

Franska skolan

Institut Jeanne D’Arc – i dagligt tal Franska skolan – låg i stadsdelen Frederiksberg, 1,7 kilometer från Shellhuset.

© Royal Library, Copenhagen

Syster Helene befinner sig mitt i infernot:

”Efter de första sekundernas skräck, som hade fullkomligt lamslagit barnen, utbröt ett jämrande och skrikande som jag aldrig kommer att glömma så länge jag lever. Svaga, halvkvävda skrik, som trängde upp genom bråten, rop på mor och far, på Jesus och Jungfru Maria.”

Sexåriga Hanne Park hör till de instängda:

”En av systrarna lade sig över mig för att skydda mig från nedfallande bråte. Efter en stund slets vattenledningarna sönder av ännu en bomb, och källaren översvämmades av hett vatten från värmepannan. Systern lyfte upp mig ovanpå sig för att hålla mig uppe ur vattnet.”

Explosionen har orsakats av en bomb från britternas tredje anfallsvåg, som angriper skolan. Bombplansbesättningarna kan knappt se något i den tjocka röken, och sex av sju piloter fäller sin bomblast på måfå i riktning mot vad de tror är målet.

Bomberna träffar inte enbart flickskolan, utan även Frederiksbergs gymnasium och det omgivande bostadskvarteret.

Nunna offrar livet

Medan barn och nunnor vacklar ut från Franska skolan kommer boende i området rusande för att hjälpa till.

VIDEO: Unika bilder från katastrofen i Frederiksberg

Föräldrar, brandmän och till och med de vanligtvis så brutala Hipomännen deltar alla i den desperata kampen för att rädda de många hundra barn som är begravda i ruinerna.

Samtidigt är attacken mot Shellhuset över – de brittiska planen ger sig av och återvänder till England.

De följande timmarna dör flera av offren inne i Franska skolan. Nunnan under lilla Hanne Park drunknar, medan hon försöker hålla sexåringen ovanför vattenytan längst nere i den begravda källaren. Den lilla flickan sitter länge helt ensam i mörkret, tills hon hör ljud ovanifrån.

”Jag hörde någon säga: ’Där är något som rör sig’. Någon annan sa: ’Jag tror inte att det finns någon mer här’. Så jag rörde lite på handen. Då började de gräva försiktigt. De nådde fram till mitt ansikte. De pratade med mig, men jag var helt torr i munnen, eftersom jag inte hade druckit något på tolv timmar, så jag kunde inte säga något.”

Inom kort grävs hon fri och bärs ut ur byggnaden.

Hanne Park är en av endast fyra överlevande i en klass med 25 flickor. Även syster Helene klarar sig från källaren levande och körs till sjukhuset.

Tragedi mörkas med myt

Britterna har förlorat nio man i attacken mot Shellhuset. Åtta motståndsmän har omkommit, men ännu fler kommer undan med livet i behåll, och det faktum att de överlever och kommer undan ger upphov till en myt – deras flykt beskrivs helt enkelt som en del av planen.

Den officiella versionen blir att RAF medvetet siktade på Shellhusets nedre våningar, så att Gestapos personal skulle dödas, medan motståndskämparna uppe under taket skulle klara sig oskadda.

I själva verket hade fångarna skrivits av som nödvändiga offer – endast katastrofen vid Franska skolan räddade dem.

Eftersom hälften av de brittiska bomberna oavsiktligt träffade skolan tillfogades 86 barn till listan över dödsoffer. Sammanlagt fem platser bombades under angreppet, och 250 personer miste livet – av dessa var 125 civila.

Basil Embry och nunna

Basil Embry reste till Danmark efter befrielsen. Här träffar han överlevande nunnor från Franska skolan.

© Nationalmuseet, Danmark

Döda skolbarn tyngde på samvetet

Efter räden mot Köpenhamn var piloterna tvungna att leva med att de hade dödat barn. Bördan blev inte lättare av att ingen förebrådde dem.

Piloterna från Royal Air Force hade alla fått veta att attacken mot Shellhuset var nödvändig. De visste också att den danska motståndsrörelsen hade begärt attacken, trots att man kunde räkna med civila förluster.

Trots det rådde det ingen tvekan om att det var piloternas misstag som lett till att 86 skolbarn dödats. Det var något som Edward Sismore, som planerat operationen, aldrig kunde glömma:

”Jag tycker fortfarande att det är svårt att säga om det var en framgång eller ej. För hur tar du med barns liv i den kalkylen?”

Efter kriget reste han och de andra piloterna till Köpenhamn för att besöka den plats där tragedin hade ägt rum. Ledda av RAF-chefen Basil Embry lade de ner en krans vid Franska skolan. De talade även med överlevande nunnor och föräldrarna till några av de dödade barnen.

”Det var den mest gripande situation jag någonsin har befunnit mig i, för föräldrarna var så starka och verkade så förstående. De upprepade ständigt: ’Vi förstår. Vi vet att det behövde göras.’ Det var svårt att smälta.”

Operation Carthage genomfördes för att rädda motståndsrörelsen och det väpnade uppror som under våren eller sommaren skulle bana väg för befrielsen.

I mars 1945 kunde emellertid ingen förutse att upproret aldrig skulle behövas, eftersom tyskarna i Danmark kapitulerade utan strid den 4 maj samma år.