Utmärglade fångar från koncentrationslägret Neuengamme vid Hamburg förs av nazisterna ombord på lyx-kryssaren ”Cap Arcona” (t.v.). Fångarna tror att båtresan ska gå mot Sverige.

© Scanpix/Corbis
Krig - Andra världskriget

Britterna bombade fångar från koncentrationsläger av misstag

4.500 koncentrationslägerfångar förs ombord på den gamla lyxkryssaren ”Cap Arcona”. De kuvade fångarna tror att de ska segla mot friheten, men hoppet dör när brittiskt bombflyg beskjuter dem. Britterna är nämligen övertygade om att passagerarna på ”Cap Arcona” är höga nazister på flykt mot Norge – ett dödligt misstag.

På kajen i Lübeck trängs mängder med koncentrationslägerfångar klädda i randiga fångdräkter och insvepta i trasor. Hålögda, svaga och nästan­ oförmögna att stå på benen stöder de sig mot varandra medan de väntar på att bli transporterade ut till ”Cap Arcona”.

Vid horisonten kan de skymta den kolossala lyxångaren som ligger för ankar i Lübeckbukten.

Ingen av fångarna vet säkert vad som ska hända när de väl har kommit ombord på ”Cap Arcona”, men enligt de rykten som surrar i den utmärglade skaran av män, kvinnor och barn är räddningen nu mycket nära.

Efter att ha utstått ofattbara lidanden under månader och år i koncentrationslägret Neuen­gamme vid Hamburg – eller i något av dess 90 filial-läger i norra Tyskland – hyser fångarna äntligen en liten gnutta hopp.

”Cap Arcona” ska evakuera alla koncentrationslägerfångar till Sverige sägs det, och det är bara en tidsfråga innan de kan segla mot friheten som väntar på andra sidan Östersjön.

De första fyllda tåg­vagnarna med tusentals utsvultna lägerfångar­ ankommer till kajen i Lübeck den 19 april 1945. Fler tågvagnar rullar in under den följande veckan.­ Stora klungor­ beniga och sjuka människor kravlar ut ur dem, en del är så svaga att de faller ur vagnarna och ned på marken.

Många av fångarna har dött under resan eftersom de varken har fått mat eller vatten, men de som överlevt fasorna är vid bättre mod än de varit på länge. De är övertygade om att Hitlers storhetstid är förbi, att de allierade styrkorna har fått över­taget och att friheten väntar runt hörnet.

Vad de stackars människorna inte vet, är att SS-chefen Heinrich Himmler har gett order om att fång­arna från koncentrationslägren under inga omständigheter får hamna levande i fiendens händer.

Medan de allierade styr­korna för varje dag ryckt allt längre upp genom Tyskland har nazisterna därför utrymt lägren. Vissa fångar har tvingats ut på långa döds­marscher utan slutmål, andra har stuvats in i boskaps- och godsvagnar som fraktat dem längre norrut till Lübeck. Deras öde är ännu ovisst.

På ”Cap Arcona”, en före detta lyxkryssare som nu inlemmats i den tyska krigsflottan, har kapten Heinrich Bertram fått order om att lägerfångarna ska tas ombord: ”'Cap Arcona' ska omgående göras klar för att ta emot ett par tusen flyktingar från koncentrationslägren”, lyder ordern i det telegram som han i mitten av april har fått från SS-ledningen.

Det låg persiska mattor i trapporna och väggarna var tapetserade med siden, när ”Cap Arcona” under sin storhetstid tog de rika över Atlanten.

© Polfoto/topfoto

Kaptenen ger upp

Tills helt nyligen har Bertrams skepp fraktat slagna tyska trupper från östfronten tillbaka till Tyskland, men nu ligger fartyget för ankar utan­för Neustadt i norra Tyskland.

Det stolta­ far­tyget med de tre karakteristiska skorstenarna är inte längre skinande vitt som när det gick i trafik över Atlanten med passagerare på lyx­kryssning. Nu har det målats mörkgrått men trots brist på ­underhåll har fartyget kvar sin forna glans.

Relingen är av mahogny och mässing, bakom skyddande plattor är ädelträet och panoramafönstren intakta och invändigt har skeppet en exklusiv atmosfär. Tunga ljuskronor hänger­ från de höga taken, tjocka persiska mattor täcker­ trapporna och i salongerna är väggarna klädda med gröna sidentapeter.

Heinrich Bertram betraktar sitt skepp som sitt eget kungarike, och tanken på att ”Cap Arcona” ska göras om till ett flytande koncentrations­läger är våldsamt motbjudande för honom.

Både han och skeppets ägare, rederiet Hamburg­Sydamerika-linjen, har gjort allt vad de förmått för att skydda skeppet. De hoppas att fartyget ska kunna tas i linjetrafik igen så snart kriget är över.

Men nu är framtiden verkligen osäker och varken Bertram eller rederiet får några klara besked om SS-ledningens planer kring fångtransporten. Båda parter fruktar att skeppet ska sänkas med man och allt, men hoppas innerligt att fångarna bara ska transporteras till Sverige.

Gång på gång vägrar Bertram att ta emot de påtvingade passagerarna och lastfartyget ”Athen” tvingas vända tillbaka till hamnen i Lübeck­ med oförrättat ärende, sedan det den 20, 21 och 24 april seglat upp intill ”Cap Arcona” för att lämna av sin last med fångar.

Bertram står fast: Det finns inte förnödenheter ombord till så många människor. Räddningsutrustning och toaletter finns det inte heller tillräckligt av, påpekar han.

Den 26 april tvingas kaptenen ge med sig. I en motorbåt anländer SS-officeren Christoph-Heinz Gehring till ”Cap Arcona”, och med sig har han ett ultimatum: Kapten­ Bertram ska omedelbart tillåta att alla fångar på ”Athen” förs ombord. Annars­ kommer han att skjutas på fläcken.

Kaptenen inser att loppet är kört. ”Jag har hustru och två döttrar som jag har ansvaret för. Därför lyder jag denna vanvettiga order”, svarar kapten Bertram motvilligt.

Fångarna är levande döda

På lastfartyget ”Athen” ligger fångarna tätt. Med SS-vakternas aggressiva rop och slag med käppar har de jagats ombord på skeppet som ska föra dem ut till ”Cap Arcona”.

Längs fallrepen har de klättrat ned i de djupa lastrummen, och många är svårt skadade efter att ha störtat från hög höjd då de inte orkat klamra sig fast vid repet. I de iskalla lastrummen ligger fångarna i lager utan att kunna röra sig.

Det finns varken mat eller vatten, och eftersom de mer än 2.000 människorna i lasten inte har tillgång till toaletter är stanken fruktansvärd.

På eftermiddagen den 26 april lägger ”Athen” återigen till vid sidan av ”Cap Arcona” och den här gången tar kaptenen och hans besättning emot den levande lasten, precis som de blivit beordrade.

Trots att ”Cap Arcona” i flera omgångar har seglat med sårade tyska soldater från fronten, blir de fullständigt chockade över hur illa det är ställt med de människor som nu ska tas ombord.

”Det är levande döda som osäkert stapplar över landgången medan de stödjer sig mot varandra. Bara ett fåtal fångar tycks vara tyskar. Man hör ryska, polska, tjeckiska och franska ­– och många andra språk. Det är unga människor och gamla. Eller ser de bara gamla ut? I hundratal strömmar de ombord”, noterar stuer­ten Fritz Schwarz, som har seglat med ”Cap Arcona” i 18 år.

Förundrade betraktar fångarna den lyx som möter dem på ”Cap Arcona”.

Deras magra händer stryker över relingens mahogny och på led vandrar de över de tjocka mattorna medan de blickar upp mot ljuskronorna och förskräckta stirrar på sina egna tärda kroppar i de enorma speglar som hänger överallt.

Kontrasten mot koncentrationslägrens baracker är överväldigande, och fångarnas ögon glittrar när de inser att de befinner sig på ett flytande lyxhotell.

Lyxkryssaren ”Cap Arcona”­ var rymlig, men när den ­lastades full med tusentals koncentrationslägerfångar blev det ont om syre, mat och ­vatten. Snart började högarna med lik att växa.

© Ullstein Bild

Liken ligger i högar

I tre dagar seglar ”Athen” med fångar fram och tillbaka mellan Lübeck och ”Cap Arcona”, och den 29 april befinner sig cirka 6.500 fångar ombord.

Några hamnar i lyxhytter med bad, men utan vatten. Andra – främst tillfångatagna ryska soldater – spärras in i det utrymme längst ned i skeppet som besättningen kallar ”bananrummet”. Där är det mörkt och fuktigt, och så trångt att man inte kan stå upp. Det saknas frisk luft och snart börjar de första duka under av syrebrist.

Varje dag kommer en båt med dricksvatten till ”Cap Arcona” och när den seglar tillbaka igen är lastrummet i den fyllt med lik.

I brist på mat och syre dör folk som flugor och högar med nakna, utmärglade kroppar växer på däcket. SS-vakterna tycker att man helt enkelt borde kasta liken överbord, men besättningen på ”Cap Arcona” insisterar på att de döda ska begravas i land.

Den 30 april 1945 lägger ”Athen” återigen till vid ”Cap Arcona”. Denna gång kommer lastfartyget dock inte för att leverera utan för att hämta fångar. SS-vakterna på ”Cap Arcona” har erkänt att situationen är ohållbar.

Skeppet är för överlastat och stanken är outhärdlig, därför har SS bestämt att nästan 2.000 människor ska föras tillbaka till ”Athen”.

Jublet bryter ut

I strålande solsken kan de fångar, som har turen att ha tillgång till en skeppsventil, skymta kusten och varje sekund hoppas de få se de brittiska stridsvagnarna som de vet är på väg.

Nyheten om att brittiska trupper har gått över Elbe och etablerat ett brohuvud i Schleswig­-Holstein har nått ut till ”Cap Arcona”. När kapten Bertram på kvällen den 1 maj berättar för en fånge, Erwin Geschonneck, att Hitler har begått självmord och att Röda armén har erövrat större delen av Berlin, sprider sig budskapet som en löpeld.

Fångarna känner att krigsslutet är nära och stämningen ombord stiger märkbart. Den 2 maj lägger en motorbåt till vid skeppet och 22 unga SS-kvinnor kommer ombord. Med skräck i blicken berättar de att britterna nu har marscherat in i Lübeck, som gett upp utan strid.

Redan nästa dag genljuder himlen av brittiska flygplan som på låg höjd flyger över ”Cap Arcona” och övriga tyska fartyg som ligger för ankar i Lübeckbukten.

Anblicken gör ett starkt intryck på fångarna, som rusar upp på däck och jublande vinkar till piloterna. Den tyska besättningen hissar genast vit flagg som ett tecken på kapitulation, och snart fladdrar vita lakan och handdukar från alla master och däck på det enorma fartyget.

Britterna fruktar flykt

Uppretade har de allierade redan konstaterat att hela den nazistiska administrationen plus arméns och flottans ledning har flyttats upp till norra Tyskland för att komma undan fienden som tränger allt högre upp genom landet.

Varje dag rapporterar brittiska spaningsplan om stora koncentrationer av skepp i farvattnen utanför Lübeck och Kiel. De allierade fruktar att nazisttopparna planerar att fly via Östersjön till Norge som fortfarande är ockuperat av tyskarna.

Den situationen vill man till varje pris undvika. Britterna gör sig därför redo att förstöra skeppen innan de hinner gå ut till havs. Ingen vet att flera av fartygen har gjorts om till flytande fängelser.

Trots att en brittisk spion i Lübeck har registrerat fångtransporterna och försökt föra informationen vidare till sina överordnade når informationen aldrig högre upp i systemet till den brittiska flygledningen.

Klockan fyra på morgonen den 3 maj 1945 väcks Martin Rumbold, kapten för en eskader i det brittiska flygvapnet, av en soldat som ställer en kopp te vid hans säng. En timme senare anmäler sig Rumbold i den operativa centralen på flygplatsen Ahlhorn som ligger nära Oldenburg.

En under­rättelseofficer informerar Rumbold och de sju andra piloterna i eskadern om dagens anfallsmål: en fartygskonvoj i ­Östersjön. Den order Rumbold och hans män får lyder helt enkelt: ”Operativt kommando nr 71.

Luftfoto visar utökade fientliga skeppsförflyttningar, som utgår från hamnarna i Schleswig­-Holstein. Målet är att under dagen förstöra dessa fartygs­konvojer.”

Därefter körs piloterna i jeep ut på landningsbanan till de åtta väntande Hawker Ty­phoon­planen, som strax därefter lyfter från marken och bryter igenom det tunna molntäcket.

Hawker Typhoon-bombplanen, som sänkte ”Cap Arcona” i Lübeckbukten, togs i bruk av brittiska Royal Air Force år 1941. Varje plan hade fyra kanoner och åtta raketer, och det kunde bära två bomber på vardera 450 kg.

© Scanpix/Corbis

Helvetet bryter ut

Klockan är 14.30 den 3 maj när Rumbold och hans eskader närmar sig ”Cap Arcona”. Rumbold bryr sig inte om alla de jublande människorna på fartyget, och han lägger inte heller märke till den vita flagga som vajar från masten – eller de vita tygstycken som fångarna viftar med.

Hans blick är stadigt fäst vid siktet och när anfallsmålet är låst ger han sin order över radion: ”Anfall.”

Bomberna börjar genast regna ned över ”Cap Arcona” som för ett ögonblick tycks lyftas upp ur vattnet.

De åtta planen anfaller gång på gång, och snart har ”Cap Arcona” förvandlats till ett flytande eldklot. Hela skeppet skakar, och redan när de första bomberna fälls utbryter panik och förvirring.

Ett anfall är det sista fångarna förväntat sig och under flera minuter hörs ingenting annat än detonationer. Rök och splitter, stolar och bord, kroppsdelar – allt virvlar genom luften. I skeppssidan och på däck gapar stora hål efter träffarna. Några få sekunder efter det fruktansvärda infernot blir allt stilla, men tystnaden bryts snart av skriken.

Skräckslagna hoppar många överbord, och från hytterna rusar fångarna ut i korridorerna där det redan brinner våldsamt. Som levande facklor tränger de sig fram i de rökfyllda gångarna, och många faller livlösa ihop på de glödheta golven.

De allra flesta av dem som är inlåsta i ”banan­rummet” eller andra utrymmen i skeppets inre, kvävs eller bränns ihjäl redan några minuter efter angreppet. Till och med de som lyckas­ ta sig bort från eldhavet och upp på däck svävar i livsfara:

De brittiska planen återvänder än en gång, och den här gången skjuter de med kulsprutor in i människomassan. ”Se upp, de skjuter”, skriker några av fångarna medan skotten haglar och dödar på måfå.

Elden är nu helt utom kontroll. Det är bara i förstäven som det inte brinner än. Från alla håll kommer folk därför springande och krypande för att ta sig mot den delen av fartyget. Alla som faller blir ihjätrampade i trängseln, och medan temperaturen hela tiden stiger och röken blir alltmer kvävande, väljer hundratals människor att hoppa i vattnet. De ser ingen annan utväg.

Fången Aleksander Mach­new försöker ta sig fram genom folkmassan som tröstlöst inväntar ödet. Han berättar: ”Jag tränger mig förbi dem på skeppets vänstra sida och ser att det simmar människor långt under oss.

Några sjunker, andra griper tag i dem som simmar intill, och tillsammans försvinner de i djupet. I paniken är det inte längre någon som kan ta sig upp från de lägre däcken. Den ene står i vägen för den andre.

Upp-ifrån däcket kastar vi ned ett rep, men alla griper tag i det samtidigt och det blir omöjligt att hissa upp kamraterna en i taget. Vi har bara en enda hink i ett rep som är långt nog att nå ned till vattnet. Men lågorna närmar sig redan luckan. Elden får fäste på hundratals av kamraterna.

De vilda skriken smälter samman till ett enda vrål. Människor brinner inför ögonen på de kamrater som står högre upp. Och det finns inga möjligheter att rädda dem som brinner.”

En annan fånge, Heinrich Mehringer, är instängd i folkmassan när lågorna som en stormvåg väller ut ur skeppet.

”Branden sprider sig så snabbt i träet att elden hinner ikapp folk innan de hinner förstå vad som händer. Själv brinner jag redan på ryggen och på huvudet, men i paniken som råder upplever jag inte elden som särskilt varm, snarare kall.

I sista stund får jag syn på ett järnrör ovanför mig, ett rör som används att spänna­ ut solseglet med. Genom att sträcka ut armen lyckas jag precis nå röret, och med en övermänsklig ansträngning drar jag mig upp.

På så vis kommer jag att stå på alla de hopträngda­ människornas huvuden. Ett tiotal män lyckas göra göra likadant. Därefter tar eldhavet överhanden. Lågor och människor har nu fullständigt smält samman. Vi springer för livet på folks huvuden som om de vore gatstenar. Människorna under oss står så tätt att vi inte har en möjlighet att komma ned mellan dem.

Vid relingen klättrar vi överbord och ned på ett litet mellandäck där det redan står runt 300 personer. På däcket ovanför oss bränns alla kamrater till döds.

Efter en liten stund kan elden inte finna mer näring. Det är dödstyst. Så snart vi kan försöker vi se vad som hänt runt omkring. Synen är fruk­tansvärd. Mer än 200 brända, förkolnade människor har svet­sats samman till en stor klump, och en förfärlig stank väller ut därifrån.”

Överallt hopar sig förkolnade lik. Till och med i de små skeppsventilerna hänger det döda kroppar som klämts fast i försöket att komma undan. Några av fångarna är så magra att de lyckats ta sig ut genom skeppsventilerna, medan andra har blivit hängande kvar. Överkropparna sticker ut ur de runda fönstren medan underkropparna är kvar inne i rummen, sönderbrända.

Inte heller de fångar som hoppat ned i havet har stora chanser att överleva. Cirka 50 meter från ”Cap Arcona” ligger tre räddningsbåtar, men folk står så tätt i dem att vågorna slår in över tofterna.

Räddningsbåtarna kantrar

I vattnet ligger mängder med människor som krampaktigt håller sig fast i relingen på räddningsbåtarna. Kampen för överlevnad är skoningslös, berättar Heinrich Mehringer:

”De som lyckats ta sig ombord trampar på händerna och huvudena på dem som ligger i vattnet. Nästan samtidigt kantrar två av rädd­ningsbåtarna och plötsligt ligger alla de som lyckats rädda sig i vattnet igen.

Det är omöjligt att vända upp båtarna, för ingen lyssnar på vad de andra säger, och var och en gör vad han kan för att rädda sig själv. Några människor simmar bort till den tredje räddningsbåten, som också kantrar på grund av tillströmningen. Vid den här årstiden är vattnet mycket kallt (cirka 10 grader, reds. anm.) och eftersom de utsvultna fångarna saknar motståndskraft blir de snart stela i alla lemmar.

Några har hoppat överbord med räddningsväst på sig. Men med en fallhöjd på ungefär 20 meter ska även en god simmare ha tur om han når vattnet oskadd. Jag ser en levande flyta runt på en som redan är död. Räddningsvästen håller dem båda ovanför vattenytan.”

Ovanför promenaddäck försöker en handfull män lossa ännu en räddningsbåt, men röken ligger tät omkring dem och de famlar i blindo. Båten hänger snett i tågen med stäven nedåt, men trots det hoppar många ombord.

Plötsligt bränner elden sönder ett av tågen, och de som satt sig till rätta störtar skrikande ned i djupet. Sedan brister även det främre repet och räddningsbåten faller ned i huvudet på de människor som kämpar för sina liv i havet.

De frälsarkransar som kastas i havet förvandlas till dödsfällor, eftersom de sjunker med de människor som klänger sig fast vid dem, berättar den ryske fången Aleksander Machnew:

”I takt med att kransarna flyter upp till ytan igen, simmar människor från alla håll fram i hopp om att rädda livhanken. Men kransarna blir än en gång överlastade av alla som klamrar sig fast, och sjunker. Vid den här katastrofen drar två små kransar ned flera hundra människor i djupet.”

Tyskarna räddas

Under eftermiddagen äter sig elden genom hela fartyget och sakta börjar ”Cap Arcona” att lägga sig på sidan. Fången Alfred Knegendorf känner på sig vartåt det barkar och med alla krafter håller han sig fast vid relingen medan han väntar på att skeppet ska luta ännu mer.

Sedan glider han nedåt och sätter sig på den glödheta kölen, där han snart får sällskap av andra överlevande fångar som kämpat sig upp ur det kalla vattnet.

Hela eftermiddagen sitter de på skeppssidan, skadade och utmattade, medan de väntar och hoppas på att bli räddade. Stim av lik flyter förbi i havet, och förtvivlade och hjälplösa iakttar de som överlevt de medfångar som fortfarande kämpar för livet i det iskalla havet.

Efter vad som tycks vara en evighet ser det ut som om hjälp är på väg. Små båtar dyker upp vid horisonten och de människor som fortfarande förmår hålla sig vid liv drar en lättnadens suck. Men de ger snart upp igen. ”Bara tyska soldater ombord”, ropar en tysk officer i megafon till de skeppsbrutna.

Med fasa iakttar ryssen Aleksander Mach­new hur tyskarna knuffar undan fångarna. ”De slår dem som håller sig fast på kanten av båten över fingrarna, och sedan knuffar de obarmhärtigt ut dem i vattnet.

När allt fler tar tag i båten, börjar de skjuta. De skjuter alla som flyter omkring i vattnet, och ljudlöst sjunker de till botten.” Medan kulsprutesalvorna blandar sig med dödsrosslingarna övergår eftermiddag i kväll.

På skrovet av det kantrade skeppet sitter fortfarande hundratals människor och väntar, utan att veta om de väntar på döden eller på sina räddare. Då hör de plötsligt en motorbåt närma sig genom mörkret. Det är bogserbåten Neustaft som ett brittiskt räddnings-manskap satt in i ett försök att finna överlevande.

”För att komma fram till bogserbåten är vi tvungna att springa över det brännheta vraket. Skeppssidan är så varm att vi måste hoppa från bräda till bräda, och den sista brädan måste läggas framför den främsta för att vi ska kunna använda den.

Alla hjälps åt, och till slut har vi även fått över den svagaste”, berättar fången Heinrich Mehringer och fortsätter: ”Efter en halvtimmes seglats lägger bogserbåten till vid kajen i Neustadt, som britterna nu har intagit. På tämligen darriga ben går vi i land. Efter varandra, i gåsmarsch. Nu, när vi har fast mark under fötterna, är vi äntligen fria.”

Bara några dagar senare kommer freden till Europa och mitt i glädjeruset hamnar katastrofen i Lübeckbukten i skymundan. Men en lista över vilka som räddats och vilka som omkommit talar sitt eget tydliga språk om det helvete som de brittiska piloterna till en början betecknade som ”ett lysande angrepp”.

Av de omkring 4.500 koncentrationslägerfångarna på ”Cap Arcona” överlever bara 350. Och av de sammanlagt 670 vakter, SS-män, marinsoldater och besättningsmedlemmar som befann sig på skeppet, räddas 490, däribland kapten Heinrich Bertram.

Han hade fruktat att nazisterna skulle tillintetgöra fartyget. I stället blev det de allierade som genom ödets grymmaste ironi sände sina egna i döden.

Läs också:

Andra världskriget

9 april 1940: Hitler ville ha Norge

5 minuter
Kalla kriget

Kalla kriget tog eld i Korea

15 minuter
Nazism

Ökänd port från tyskt koncentrationsläger funnen i Norge

1 minut

Logga in

Fel: Ogiltig e-postadress
Lösenord behövs
VisaDölj

Redan prenumerant? Prenumererar du redan på tidningen? Klicka här

Ny användare? Få åtkomst nu!