Britterna bombade fångar från koncentrationsläger av misstag

Fyratusenfemhundra fångar från koncentrationsläger förs ombord på den gamla lyxångaren Cap Arcona. De håglösa fångarna hoppas att de ska segla ut mot friheten, men hoppet dör när de attackeras av brittiska bombflygplan.

Fyratusenfemhundra fångar från koncentrationsläger förs ombord på den gamla lyxångaren Cap Arcona. De håglösa fångarna hoppas att de ska segla ut mot friheten, men hoppet dör när de attackeras av brittiska bombflygplan.

Scanpix/Corbis

På kajen i Lübeck trängs mängder med koncentrationslägerfångar klädda i randiga fångdräkter och insvepta i trasor. Hålögda, svaga och nästan oförmögna att stå på benen stöder de sig mot varandra medan de väntar på att bli transporterade ut till Cap Arcona.

Vid horisonten kan de skymta den kolossala lyxångaren som ligger för ankar i Lübeckbukten.

Ingen av fångarna vet säkert vad som ska hända när de väl har kommit ombord på Cap Arcona, men enligt de rykten som surrar i den utmärglade skaran av män, kvinnor och barn är räddningen nu mycket nära.

Efter att ha utstått ofattbara lidanden under månader och år i koncentrationslägret Neuengamme vid Hamburg, eller i något av dess 90 filial-läger i norra Tyskland, känner fångarna äntligen ett visst hopp.

Cap Arcona ska evakuera alla koncentrationslägerfångar till Sverige sägs det, och det är bara en tidsfråga innan de kan segla mot friheten som väntar på andra sidan Östersjön.

De första fyllda tågvagnarna med tusentals utsvultna lägerfångar ankommer till kajen i Lübeck den 19 april 1945. Fler tågvagnar rullar in under den följande veckan. Stora klungor beniga och sjuka människor kravlar ut ur dem, en del är så svaga att de faller ur vagnarna och ned på marken.

Många av fångarna har dött under resan eftersom de varken har fått mat eller vatten, men de som överlevt fasorna är vid bättre mod än de varit på länge. De är övertygade om att Hitlers storhetstid är förbi, att de allierade styrkorna har fått övertaget och att friheten väntar runt hörnet.

Vad de stackars människorna inte vet är att SS-chefen Heinrich Himmler har gett order om att fångarna från koncentrationslägren under inga omständigheter får hamna levande i fiendens händer.

Medan de allierade styrkorna för varje dag ryckt allt längre upp genom Tyskland har nazisterna därför utrymt lägren. Vissa fångar har tvingats ut på långa dödsmarscher utan slutmål, andra har stuvats in i boskaps- och godsvagnar som fraktat dem längre norrut till Lübeck. Deras öde är ännu ovisst.

Cap Arcona, en före detta lyxkryssare som nu inlemmats i den tyska krigsflottan, har kapten Heinrich Bertram fått order om att lägerfångarna ska tas ombord. ”Cap Arcona ska omgående göras klar för att ta emot ett par tusen flyktingar från koncentrationslägren”, lyder ordern i det telegram som han i mitten av april har fått från SS-ledningen.

Det låg persiska mattor i trapporna och väggarna var tapetserade med siden när Cap Arcona under sin storhetstid tog de rika över Atlanten.

© Polfoto/topfoto

Lyxkryssare byggdes om till fångläger

Cap Arcona erbjöd överdådiga lyxkryssningar innan fartyget år 1939 inlemmades i den tyska marinen. Då byttes de rika kryssningspassagerarna mot sårade soldater och lägerfångar.

När Cap Arcona den 19 november 1927 stävade ut på sin jungfruresa från Hamburg till Buenos Aires i Argentina var skeppet fyllt med 1 315 miljonärer och folk av högre klass.

Redan före den första seglatsen hade fartyget rykte om sig att vara det förnämsta av de förnämsta, och rika män stod i kö för att köpa biljett till det flytande palatset med sidentapeter i salongerna, överdådiga matsalar och skinande lyxbutiker.

Cap Arcona, ”Sydatlantens Drottning”, som lyxkryssaren också kallades, var Hamburg–Sydamerikalinjens flaggskepp.

Under de knappt två veckor det tog att korsa Atlanten svärmade en armé av besättningsmän kring de resande, och i första klass hade varje passagerare två betjänter till sitt förfogande.

Stjärnkockar tillagade utsökta måltider, massörer lindrade ömma muskler, och när dansorkestern på kvällen stämde upp till vals fylldes fartygets festsal med män i frack och kvinnor i långa böljande aftonklänningar.

På dagarna kunde passagerarna spela tennis eller simma i inomhusbassängen, om de inte ville spatsera på promenaddäck eller avnjuta kalla drinkar i en vilstol.

När Cap Arcona den 25 augusti 1939 anlöpte kajen i Henburg efter sin 92:a tur över Atlanten var sagan slut. Kriget hade brutit ut och lyxkryssaren inlemmades i den tyska marinen.

Det vita skeppet målades mörkgrått som kamouflage mot luftangrepp, och efter att ha legat i Hamburg i nästan ett år förlades Cap Arcona i november 1940 till Gdynia i nuvarande Polen, där det fram till den 31 januari 1945 fungerade som kasernskepp.

Därefter användes fartyget till tyska flyktingtransporter, och det förde bland annat civilpersoner och slagna trupper från Ostpreussen till de västra delarna av Tyskland och till Köpenhamn.

Kaptenen ger upp

Tills helt nyligen har Bertrams skepp fraktat slagna tyska trupper från östfronten tillbaka till Tyskland, men nu ligger fartyget för ankar utanför Neustadt i norra Tyskland.

Det stolta fartyget med de tre karakteristiska skorstenarna är inte längre skinande vitt som när det gick i trafik över Atlanten med passagerare på lyxkryssning. Nu har det målats mörkgrått, men trots brist på underhåll har fartyget kvar sin forna glans.

Relingen är av mahogny och mässing, bakom skyddande plattor är ädelträet och panoramafönstren intakta och invändigt har skeppet en exklusiv atmosfär. Tunga ljuskronor hänger från de höga taken, tjocka persiska mattor täcker trapporna och i salongerna är väggarna klädda med gröna sidentapeter.

Heinrich Bertram betraktar sitt skepp som sitt eget kungarike, och tanken på att Cap Arcona ska göras om till ett flytande koncentrationsläger är våldsamt motbjudande för honom.

Både han och skeppets ägare, rederiet Hamburg–Sydamerikalinjen, har gjort allt vad de förmått för att skydda skeppet. De hoppas att fartyget ska kunna tas i linjetrafik igen så snart kriget är över.

Men nu är framtiden verkligen osäker och varken Bertram eller rederiet får några klara besked om SS-ledningens planer kring fångtransporten. Båda parter fruktar att skeppet ska sänkas med man och allt, men hoppas innerligt att fångarna bara ska transporteras till Sverige.

Gång på gång vägrar Bertram att ta emot de påtvingade passagerarna och lastfartyget Athen tvingas vända tillbaka till hamnen i Lübeck med oförrättat ärende, sedan det den 20, 21 och 24 april seglat upp intill Cap Arcona för att lämna av sin last med fångar.

Bertram står fast: Det finns inte förnödenheter ombord till så många människor. Räddningsutrustning och toaletter finns det inte heller tillräckligt av, påpekar han.

Den 26 april tvingas kaptenen ge med sig. I en motorbåt anländer SS-officeren Christoph-Heinz Gehring till Cap Arcona, och med sig har han ett ultimatum: Kapten Bertram ska omedelbart tillåta att alla fångar på Athen förs ombord. Annars kommer han att skjutas på fläcken.

Kaptenen inser att loppet är kört. ”Jag har hustru och två döttrar som jag har ansvaret för. Därför lyder jag denna vanvettiga order”, svarar kapten Bertram motvilligt.

Fångarna är levande döda

På lastfartyget Athen ligger fångarna tätt. Med SS-vakternas aggressiva rop och slag med käppar har de jagats ombord på skeppet som ska föra dem ut till Cap Arcona.

Längs fallrepen har de klättrat ned i de djupa lastrummen, och många är svårt skadade efter att ha störtat från hög höjd då de inte orkat klamra sig fast vid repet. I de iskalla lastrummen ligger fångarna i lager utan att kunna röra sig.

Det finns varken mat eller vatten, och eftersom de över tvåtusen människorna i lasten inte har tillgång till toaletter är stanken fruktansvärd.

På eftermiddagen den 26 april lägger Athen återigen till vid sidan av Cap Arcona och den här gången tar kaptenen och hans besättning emot den levande lasten, precis som de blivit beordrade.

Trots att Cap Arcona i flera omgångar har seglat med sårade tyska soldater från fronten, blir de chockade över hur illa det är ställt med de människor som nu ska tas ombord.

”Det är levande döda som osäkert stapplar över landgången medan de stödjer sig mot varandra. Bara ett fåtal fångar tycks vara tyskar. Man hör ryska, polska, tjeckiska och franska – och många andra språk. Det är unga människor och gamla. Eller ser de bara gamla ut? I hundratal strömmar de ombord”, noterar stuerten Fritz Schwarz, som har seglat med Cap Arcona i 18 år.

Förundrade betraktar fångarna den lyx som möter dem på Cap Arcona.

Deras magra händer stryker över relingens mahogny och på led vandrar de över de tjocka mattorna medan de blickar upp mot ljuskronorna och förskräckta stirrar på sina egna tärda kroppar i de enorma speglar som hänger överallt.

Kontrasten mot koncentrationslägrens baracker är överväldigande, och fångarnas ögon glittrar när de inser att de befinner sig på ett flytande lyxhotell.

cap arcona koncentrationsläger ångare katastrof bombanfall

Lyxkryssaren Cap Arcona var rymlig, men när den lastades full med tusentals koncentrationslägerfångar blev det ont om syre, mat och vatten. Snart började högarna med lik att växa.

© Ullstein Bild

Liken ligger i högar

I tre dagar seglar Athen med fångar fram och tillbaka mellan Lübeck och Cap Arcona, och den 29 april befinner sig cirka 6 500 fångar ombord.

Några hamnar i lyxhytter med bad, men utan vatten. Andra, främst tillfångatagna ryska soldater, spärras in i det utrymme längst ned i skeppet som besättningen kallar ”bananrummet”. Där är det mörkt och fuktigt, och så trångt att man inte kan stå upp. Det saknas frisk luft och snart börjar de första duka under av syrebrist.

Varje dag kommer en båt med dricksvatten till Cap Arcona och när den seglar tillbaka igen är lastrummet i den fyllt med lik.

I brist på mat och syre dör folk som flugor och högar med nakna, utmärglade kroppar växer på däcket. SS-vakterna tycker att man helt enkelt borde kasta liken överbord, men besättningen på Cap Arcona insisterar på att de döda ska begravas i land.

Den 30 april 1945 lägger Athen återigen till vid Cap Arcona. Denna gång kommer lastfartyget dock inte för att leverera utan för att hämta fångar. SS-vakterna på Cap Arcona har medgett att situationen är ohållbar.

Skeppet är för överlastat och stanken är outhärdlig, därför har SS bestämt att nästan tvåtusen människor ska föras tillbaka till Athen.

Jublande fångar

I strålande solsken kan de fångar som har turen att ha tillgång till en skeppsventil skymta kusten. Varje sekund hoppas de få se de brittiska stridsvagnarna, som de vet är på väg.

Nyheten om att brittiska trupper har gått över Elbe och etablerat ett brohuvud i Schleswig–Holstein har nått ut till Cap Arcona. När kapten Bertram på kvällen den 1 maj berättar för en fånge, Erwin Geschonneck, att Hitler har begått självmord och att Röda armén har erövrat större delen av Berlin, sprider sig budskapet som en löpeld.

Fångarna känner att krigsslutet är nära och stämningen ombord stiger märkbart. Den 2 maj lägger en motorbåt till vid skeppet och 22 unga SS-kvinnor kommer ombord. Med skräck i blicken berättar de att britterna nu har marscherat in i Lübeck, som gett upp utan strid.

Redan nästa dag genljuder himlen av brittiska flygplan som på låg höjd flyger över Cap Arcona och övriga tyska fartyg som ligger för ankar i Lübeckbukten.

Anblicken gör ett starkt intryck på fångarna, som rusar upp på däck och jublande vinkar till piloterna. Den tyska besättningen hissar genast vit flagg som ett tecken på kapitulation, och snart fladdrar vita lakan och handdukar från alla master och däck på det enorma fartyget.

Britterna fruktar flykt

Uppretade har de allierade redan konstaterat att hela den nazistiska administrationen plus arméns och flottans ledning har flyttats upp till norra Tyskland för att komma undan fienden som tränger allt högre upp genom landet.

Varje dag rapporterar brittiska spaningsplan om stora koncentrationer av skepp i farvattnen utanför Lübeck och Kiel. De allierade fruktar att nazisttopparna planerar att fly via Östersjön till Norge som fortfarande är ockuperat av tyskarna.

Den situationen vill man till varje pris undvika. Britterna gör sig därför redo att förstöra skeppen innan de hinner gå ut till havs. Ingen vet att flera av fartygen har gjorts om till flytande fängelser.

Trots att en brittisk spion i Lübeck har registrerat fångtransporterna och försökt föra informationen vidare till sina överordnade når informationen aldrig högre upp i systemet till den brittiska flygledningen.

Klockan fyra på morgonen den 3 maj 1945 väcks Martin Rumbold, kapten för en eskader i det brittiska flygvapnet, av en soldat som ställer en kopp te vid hans säng. En timme senare anmäler sig Rumbold i den operativa centralen på flygplatsen Ahlhorn som ligger nära Oldenburg.

En underrättelseofficer informerar Rumbold och de sju andra piloterna i eskadern om dagens anfallsmål: en fartygskonvoj i Östersjön. Den order Rumbold och hans män får lyder helt enkelt: ”Operativt kommando nr 71. Luftfoto visar utökade fientliga skeppsförflyttningar, som utgår från hamnarna i Schleswig–Holstein. Målet är att under dagen förstöra dessa fartygskonvojer.”

Därefter körs piloterna i jeep ut på landningsbanan till de åtta väntande Hawker Typhoon-planen, som strax därefter lyfter från marken och bryter igenom det tunna molntäcket.

hawker typhoon eskader

Bombplanen av typen Hawker Typhoon som sänkte Cap Arcona i Lübeckbukten togs i bruk av brittiska Royal Air Force år 1941. Varje plan hade fyra kanoner och åtta raketer och kunde bära två bomber på vardera 450 kilo.

© Scanpix/Corbis

Helvetet bryter ut

Klockan är 14.30 den 3 maj när Rumbold och hans eskader närmar sig Cap Arcona. Rumbold bryr sig inte om alla de jublande människorna på fartyget och han lägger inte heller märke till den vita flagga som vajar från masten – eller de vita tygstycken som fångarna viftar med.

Hans blick är stadigt fäst vid siktet och när anfallsmålet är låst ger han sin order över radion: ”Anfall.”

Bomberna börjar genast regna ned över Cap Arcona, som för ett ögonblick tycks lyftas upp ur vattnet.

De åtta planen anfaller gång på gång, och snart har Cap Arcona förvandlats till ett flytande eldklot. Hela skeppet skakar, och redan när de första bomberna fälls utbryter panik och förvirring.

Ett anfall är det sista fångarna förväntat sig och under flera minuter hörs ingenting annat än detonationer. Rök och splitter, stolar och bord, kroppsdelar – allt virvlar genom luften. I skeppssidan och på däck gapar stora hål efter träffarna. Några få sekunder efter det fruktansvärda infernot blir allt stilla, men tystnaden bryts snart av skriken.

Skräckslagna hoppar många överbord, och från hytterna rusar fångarna ut i korridorerna där det redan brinner våldsamt. Som levande facklor tränger de sig fram i de rökfyllda gångarna, och många faller livlösa ihop på de glödheta golven.

De allra flesta av dem som är inlåsta i ”bananrummet” eller andra utrymmen i skeppets inre, kvävs eller bränns ihjäl redan några minuter efter angreppet. Till och med de som lyckas ta sig bort från eldhavet och upp på däck svävar i livsfara.

De brittiska planen återvänder än en gång. Nu skjuter de med kulsprutor in i människomassan. ”Se upp, de skjuter”, skriker några av fångarna medan skotten haglar och dödar på måfå.

Elden är nu helt utom kontroll. Det är bara i förstäven som det inte brinner än. Från alla håll kommer folk därför springande och krypande för att ta sig mot den delen av fartyget. Alla som faller blir ihjätrampade i trängseln, och medan temperaturen hela tiden stiger och röken blir alltmer kvävande, väljer hundratals människor att hoppa i vattnet. De ser ingen annan utväg.

Fången Aleksander Machnew försöker ta sig fram genom folkmassan som tröstlöst inväntar ödet. Han berättar: ”Jag tränger mig förbi dem på skeppets vänstra sida och ser att det simmar människor långt under oss. Några sjunker, andra griper tag i dem som simmar intill, och tillsammans försvinner de i djupet. I paniken är det inte längre någon som kan ta sig upp från de lägre däcken. Den ene står i vägen för den andre. Uppifrån däck kastar vi ned ett rep, men alla griper tag i det samtidigt och det blir omöjligt att hissa upp kamraterna en i taget. Vi har bara en enda hink i ett rep som är långt nog att nå ned till vattnet. Men lågorna närmar sig redan luckan. Elden får fäste på hundratals av kamraterna. De vilda skriken smälter samman till ett enda vrål. Människor brinner inför ögonen på de kamrater som står högre upp. Och det finns inga möjligheter att rädda dem som brinner.”

En annan fånge, Heinrich Mehringer, är instängd i folkmassan när lågorna som en stormvåg väller ut ur skeppet.

”Branden sprider sig så snabbt i träet att elden hinner ikapp folk innan de hinner förstå vad som händer. Själv brinner jag redan på ryggen och på huvudet, men i paniken som råder upplever jag inte elden som särskilt varm, snarare kall. I sista stund får jag syn på ett järnrör ovanför mig, ett rör som används att spänna ut solseglet med. Genom att sträcka ut armen lyckas jag precis nå röret, och med en övermänsklig ansträngning drar jag mig upp. På så vis kommer jag att stå på alla de hopträngda människornas huvuden. Ett tiotal män lyckas göra göra likadant. Därefter tar eldhavet överhanden. Lågor och människor har nu fullständigt smält samman. Vi springer för livet på folks huvuden som om de vore gatstenar. Människorna under oss står så tätt att vi inte har en möjlighet att komma ned mellan dem.”

”Vid relingen klättrar vi överbord och ned på ett litet mellandäck där det redan står runt 300 personer. På däcket ovanför oss bränns alla kamrater till döds. Efter en liten stund kan elden inte finna mer näring. Det är dödstyst. Så snart vi kan försöker vi se vad som hänt runt omkring. Synen är fruktansvärd. Mer än 200 brända, förkolnade människor har svetsats samman till en stor klump, och en förfärlig stank väller ut därifrån.”

Överallt hopar sig förkolnade lik. Till och med i de små skeppsventilerna hänger det döda kroppar som klämts fast i försöket att komma undan. Några av fångarna är så magra att de lyckats ta sig ut genom skeppsventilerna, medan andra har blivit hängande kvar. Överkropparna sticker ut ur de runda fönstren medan underkropparna är kvar inne i rummen, sönderbrända.

Inte heller de fångar som hoppat ned i havet har stora chanser att överleva. Cirka 50 meter från Cap Arcona ligger tre räddningsbåtar, men folk står så tätt i dem att vågorna slår in över tofterna.

Omkring 1 500 människor miste livet när Titanic sjönk år 1912. Nästan tre gånger så många dog på Cap Arcona.

© AKG-Images

Cap Arcona blev kuliss i tysk Titanicfilm

År 1939 beställde den tyske propagandaministern Joseph Goebbels en storstilad filmatisering av Titanic-katastrofen. Filmen skulle visa hur korrupta och skrupellösa britterna var. Man valde att använda Cap Arcona som kuliss.

Många av de skräckscener som utspelade sig på Cap Arcona den 3 maj 1945 hade redan en gång tidigare ägt rum på precis samma skepp, men då i fiktionens värld.

När propagandaminister Joseph Goebbels, som också basade över Tysklands filmindustri, år 1939 hade läst romanen Titanic – En Atlantjättes tragedi av tysken Josef Pelz von Felinau, anlitade han sin landsman Herbert Selpin för att regissera en film om tragedin 1912, då cirka 1 500 passagerare miste livet.

Tanken var att filmen skulle visa hur ett genomkorrupt Storbritannien värderade pengar högre än människoliv, medan en enda hederlig man, en tysk officer, försökte förebygga en förlisning genom att varna för det stora isberget framför skeppet.

Den luxuösa Cap Arcona valdes som kuliss till storfilmen, som var den dittills dyraste tyska produktionen. Inspelningarna ombord på Cap Arcona drog dock ut på tiden, bland annat för att krigsfartyg i närheten gång på gång kom med på bilderna.

Till sist var Goebbels tålamod med Selpin slut. Under inspelningarna hade han vid flera tillfällen i fyllan och villan kallat den nazistiska krigsmaskinen för ”skitarmén” och ”skitflottan”.

På Goebbels order arresterades Selpin, och dagen därpå dog han. Enligt Gestapos officiella uttalande hade han hängt sig i sin cell.

En ny regissör fick i uppgift att göra färdigt filmen, som skulle ha premiär i början av 1943. Men natten före den stora händelsen bombades den biograf som skulle visa filmen, och premiärdatum flyttades fram på obestämd tid.

Titanic-filmen visades för första gången i Paris i november 1943, men i Tyskland hamnade den aldrig på vita duken.

Goebbels förbjöd filmen, för i ljuset av de allierades bombmattor över Tyskland ansåg han att det tyska folket behövde se lustspel i stället för katastroffilmer.

Dessutom framställde filmen enligt propagandaministerns åsikt enskilda britter, däribland en telegrafist, i en alltför fördelaktig dager.

Räddningsbåtarna kantrar

I vattnet ligger mängder med människor som krampaktigt håller sig fast i relingen på räddningsbåtarna. Kampen för överlevnad är skoningslös, berättar Heinrich Mehringer: ”De som lyckats ta sig ombord trampar på händerna och huvudena på dem som ligger i vattnet. Nästan samtidigt kantrar två av räddningsbåtarna och plötsligt ligger alla de som lyckats rädda sig i vattnet igen. Det är omöjligt att vända upp båtarna, för ingen lyssnar på vad de andra säger, och var och en gör vad han kan för att rädda sig själv. Några människor simmar bort till den tredje räddningsbåten, som också kantrar på grund av tillströmningen. Vid den här årstiden är vattnet mycket kallt (cirka 10 grader, reds. anm.) och eftersom de utsvultna fångarna saknar motståndskraft blir de snart stela i alla lemmar. Några har hoppat överbord med räddningsväst på sig. Men med en fallhöjd på ungefär 20 meter ska även en god simmare ha tur om han når vattnet oskadd. Jag ser en levande flyta runt på en som redan är död. Räddningsvästen håller dem båda ovanför vattenytan.”

Ovanför promenaddäck försöker en handfull män lossa ännu en räddningsbåt, men röken ligger tät omkring dem och de famlar i blindo. Båten hänger snett i tågen med stäven nedåt, men trots det hoppar många ombord.

Plötsligt bränner elden sönder ett av tågen, och de som satt sig till rätta störtar skrikande ned i djupet. Sedan brister även det främre repet och räddningsbåten faller ned i huvudet på de människor som kämpar för sina liv i havet.

De frälsarkransar som kastas i havet förvandlas till dödsfällor, eftersom de sjunker med de människor som klänger sig fast vid dem, berättar den ryske fången Aleksander Machnew: ”I takt med att kransarna flyter upp till ytan igen simmar människor från alla håll fram i hopp om att rädda livhanken. Men kransarna blir än en gång överlastade av alla som klamrar sig fast, och sjunker. Vid den här katastrofen drar två små kransar ned flera hundra människor i djupet.”

Tyskarna räddas

Under eftermiddagen äter sig elden genom hela fartyget och sakta börjar Cap Arcona lägga sig på sidan. Fången Alfred Knegendorf känner på sig vartåt det barkar och med alla krafter håller han sig fast vid relingen medan han väntar på att skeppet ska luta ännu mer.

Sedan glider han nedåt och sätter sig på den glödheta kölen, där han snart får sällskap av andra överlevande fångar som kämpat sig upp ur det kalla vattnet.

Hela eftermiddagen sitter de på skeppssidan, skadade och utmattade, medan de väntar och hoppas på att bli räddade. Stim av lik flyter förbi i havet, och förtvivlade och hjälplösa iakttar de som överlevt de medfångar som fortfarande kämpar för livet i det iskalla havet.

Efter vad som tycks vara en evighet ser det ut som om hjälp är på väg. Små båtar dyker upp vid horisonten och de människor som fortfarande förmår hålla sig vid liv drar en lättnadens suck. Men de ger snart upp igen. ”Bara tyska soldater ombord”, ropar en tysk officer i megafon till de skeppsbrutna.

Med fasa iakttar ryssen Aleksander Machnew hur tyskarna knuffar undan fångarna. ”De slår dem som håller sig fast på kanten av båten över fingrarna, och sedan knuffar de obarmhärtigt ut dem i vattnet. När alltfler tar tag i båten börjar de skjuta. De skjuter alla som flyter omkring i vattnet, och ljudlöst sjunker de till botten.” Medan kulsprutesalvorna blandar sig med dödsrosslingarna övergår eftermiddag i kväll.

På skrovet av det kantrade skeppet sitter fortfarande hundratals människor och väntar, utan att veta om de väntar på döden eller på sina räddare. Då hör de plötsligt en motorbåt närma sig genom mörkret. Det är bogserbåten Neustaft som ett brittiskt räddningsmanskap satt in i ett försök att finna överlevande.

”För att komma fram till bogserbåten är vi tvungna att springa över det brännheta vraket. Skeppssidan är så varm att vi måste hoppa från bräda till bräda, och den sista brädan måste läggas framför den främsta för att vi ska kunna använda den. Alla hjälps åt, och till slut har vi även fått över den svagaste”, berättar fången Heinrich Mehringer och fortsätter: ”Efter en halvtimmes seglats lägger bogserbåten till vid kajen i Neustadt, som britterna nu har intagit. På tämligen darriga ben går vi i land. Efter varandra, i gåsmarsch. Nu när vi har fast mark under fötterna är vi äntligen fria.”

Bara några dagar senare kommer freden till Europa och mitt i glädjeruset hamnar katastrofen i Lübeckbukten i skymundan. Men en lista över vilka som räddats och vilka som omkommit talar sitt eget tydliga språk om det helvete som de brittiska piloterna till en början betecknade som ”ett lysande angrepp”.

Av de omkring 4 500 koncentrationslägerfångarna på Cap Arcona överlever bara 350. Och av de totalt 670 vakter, SS-män, marinsoldater och besättningsmedlemmar som befann sig på skeppet räddas 490, bland dem kapten Heinrich Bertram.

Han hade fruktat att nazisterna skulle tillintetgöra fartyget. I stället blev det de allierade som genom ödets grymmaste ironi sände sina egna i döden.