Bombningen av Bari: Senapsgas drabbade civila
Stridsgaser användes knappt under andra världskriget. Enda gången de allierade utsattes för stridsmedlet var det dessutom av misstag, som en följd av det tyska flygangreppet på den italienska staden Bari.
Det tyska bombanfallet mot Baris hamn på kvällen den 2 december 1943 fick förödande konsekvenser.
Vid middagstid den 2 december 1943 lyfte Oberleutnant Werner Hahn med sin tvåmotoriga Me-410A-1/U1 från basen i Perugia i mellersta Italien. Han tillhörde 2. divisionen ur tyska 122. fjärrspaningsflottiljen, flygarmén Luftflotte 2:s enda kvalificerade flygspaningsresurs. Uppgiften var att flygfotografera italienska Bari för att uppdatera underlaget för ett stort upplagt flyganfall mot stadens hamn.
Vid det laget hade den allierade framryckningen genom Italien nått fram till en linje cirka 20 mil norr om Bari, som var en hamnstad med omkring 200.000 invånare. Hamnen hade blivit en naturlig plats för lossning av alla de förnödenheter som fälttåget krävde. Godsmängden ökades ytterligare av den pågående uppbyggnaden av ett amerikanskt flygbasområde runt Foggia, cirka 10 mil norr om Bari.
För att undvika frontområdet flög Hahn i en vid båge över Adriatiska havet innan han svängde för att kunna nalkas Bari från nordost. På 7.000 meters höjd var han tämligen trygg för luftvärnseld, och erfarenheterna hade visat att de allierades jaktplan bara opererade längre norrut över frontområdet.
Baris hamn full av fartyg
När Hahn och hans plan nalkades Bari finjusterade han kursen och när hårkorset i hans kamerasikte började snudda kustlinjen slog han om kamerakontakten. I bombutrymmet bakom honom fanns ett par stereoskopiska, motordrivna kameror med stora filmmagasin. Nu började de surrande fotografera marken under planet.
När Hahn avslutat första delen av sitt svep rakt över Baris hamnområde girade han långsamt ett halvt varv åt babord för att ta nya bilder, nu med en nordlig kurs och därmed en annan belysning av hamnområdet. När Hahn en timme senare återvänt till sin bas bekräftade fototolkarna vad han kunnat se med blotta ögat – Baris hamn var full av fartyg.
Ett Libertyfartyg av samma typ som John Harvey.
Den 2 december låg över fyrtio tank- och lastfartyg och omkring tio örlogsfartyg i Baris hamn, vars bassäng upptog ett område på omkring två gånger två kilometer. Så många fartyg som möjligt låg förtöjda vid kaj, medan andra hade ankrat i hamnbassängen där de antingen inväntade plats vid kajen eller höll på att läktra över sin last till mindre fartyg och båtar.
Arbetet med att lossa fartygen pågick dygnet runt: nattetid med hjälp av full belysning i hamnen och på fartygen. Några åtgärder för att ge detta känsliga mål luftbevakning med radar, nattjaktskydd eller kvalificerat luftvärn hade inte vidtagits. Detta resulterade i att Baris hamn nattetid blev ett både lätt identifierat och försvarslöst mål för flyganfall.
Bomber med senapsgas
Många av fartygen i hamnen hade blandad last av exempelvis styckegods, petroleumprodukter eller explosivt gods. Ett av dem, John Harvey (ett Libertyfartyg på drygt 7.000 ton), var lastat med ammunition som inkluderade 2.000 exemplar av en alldeles speciell vapentyp, gasbomben M47A2.
Den var avsedd att fällas från flygplan och sprida senapsgas i ett aerosolmoln. Bomberna var inte apterade och därmed oproblematiska att hantera så länge höljet inte läckte (vilket det dock gjorde ibland). Bomberna hade förts till Italien som en del av den allierade beredskapen att snabbt kunna vedergälla ett eventuellt tyskt gasangrepp med samma medel.
Deras förekomst så pass nära fronten var dock en väl förborgad hemlighet, på John Harvey officiellt bara känd av fartygets lastsäkerhetsofficer. Hans hemliga lastmanifest listar bomberna med rätt antal och typ angivna. Fartygschefen kan knappast heller ha varit okunnig om lasten eller om att man embarkerat en officer och sex man från 701. kemiska underhållskompaniet, alla experter på hanteringen av giftigt gods.
John Harvey hade anlänt till Bari redan den 26 november, men sekretessen kring hennes speciella last förhindrade prioriterad urlastning av den farliga lasten i den överfulla hamnen.
En Junkers Ju 88 från Kampfgeschwader 54, en av eskadrarna som deltog i anfallet mot Bari.
Ju-88:or anföll Baris hamn
På basis av Hahns fotografier fullföljde nu Luftflotte 2 organisationen av ett skymningsanfall med 105 medeltunga bombplan av typen Ju-88A-4. De tyska bombplanen var främst baserade i Aviano i Norditalien och valde att ta en omväg över Jugoslavien för att sedan flyga söder om Bari, gira mot nordost och därmed angripa från en oväntad riktning. För att understödja anfallet var några plan avdelade för målbelysning med fallskärmsljus. Många bombplan bar Düppel – aluminiserade pappersremsor – för radarstörning.
Den tyska bombplansarmadan leddes av Oberleutnant Gustav Teuber. När han hade gjort den sista styrbordsgiren mot nordost och väntade på att planen med fallskärmsljus skulle fälla sin last och belysa ett mörklagt mål överraskades han av att Baris hamn var klart upplyst.
I övertygelsen om att man inte behövde frukta något tyskt flygangrepp hade den brittiska hamnadministrationen beordrat att urlastningsarbetet i Baris hamn skulle fortgå dygnet runt, under de mörka timmarna med full belysning från hamnen och fartygen. Det blev ett idealiskt mål för de tyska bombflygarna. Teuber beordrade dem att minska sin flyghöjd till 3 000 meter och från klockan 19.35 utan motverkan göra precisionsanfall mot de tydliga målen.
De tyska bombflygarna uppnådde total överraskning – ingen beredskapshöjning hade beordrats och väsentliga delar av fartygens besättningar hade fått landpermission. Den luftvärnseld som ändå mötte de tyska bombplanen var dåligt riktad och endast ett av planen sköts ner.
John Harvey exploderade
Under 20 minuter fälldes omkring 400 bomber, som – tillsammans med uppflammande bränder – sänkte 28 och skadade ytterligare 12 fartyg, förutom att de orsakade förödelse i hamnområdet. Två ammunitionslastade fartyg exploderade efter direkta bombträffar och spred brinnande spillror vida omkring.
John Harvey undgick att träffas av tyska bomber, men glödande fragment från de exploderande fartygen regnade ner på hennes däck, där de antände nya bränder. Trots besättningens försök att släcka spred de sig över hela fartyget och fick slutligen hennes egen ammunitionslast att explodera. Fartyget slets sönder och hennes last kastades vida omkring. Somliga av gasbomberna detonerade av ammunitionsexplosionen, under det att andra bara krossades så att deras innehåll rann ut.
Dessutom slungades många mer eller mindre intakta bomber iväg upp till en kilometer, varvid bombhöljena oftast sprack vid nedslaget så att senapsgasen frigjordes. Gasen blandades med brandröken som började driva med vinden och spridas över delar av staden.
Bränderna i Baris hamn tog flera dagar att släcka.
Senapsgas spreds i Bari
Kaos rådde i Baris hamnbassäng efter attacken. Ett rör till en pumpstation för att tömma tankfartyg med bensin till tankar i land hade träffats och spred nu brinnande bensin i hamnbassängen. Fartygsbrännolja hade spritts i stora sjok över samma vattenyta och delvis fattat eld. Senapsgasen (i vätskeform) från John Harvey löstes i den kringflytande oljan.
Överlevande i vattnet och räddningspersonal utsattes för denna utspädda och därmed lömska långsamt verkande blandning av senapsgas, olja och vatten. Många fick sina kläder indränkta. Ögonvittnen minns hur det luktade senap och vitlök – inte precis lukter man väntade sig. Ingen förstod varifrån lukten kom och det skulle ta många dagar innan man kom till insikt. Under tiden underläts enkla skydds- och saneringsåtgärder som hade kunnat rädda många liv.
Civilbefolkningen i Bari började fly staden, som föreföll att ha förvandlats till en krigsskådeplats – vilket ju faktiskt var fallet. Senapsgas låg, som en mer eller mindre tjock film efter aerosolspridning eller som klumpar, slumpvist utspridda inom staden genom de vitt kringkastade bomberna.
Civilbefolkningen, deras dragdjur, kärror med tillhörigheter och transportmedel kunde nu utsättas för gasen och sprida den till nya områden. Kunskapen om senapsgas och hur man skyddar sig mot den torde ha varit obefintlig bland civilbefolkningen.
Stora blåsor och andningssvårigheter
På morgonen den 3 december brann det fortfarande i hamnområdet och delar av Baris gamla stad. Ett enormt svart moln av brandrök hängde över området. Lyckligtvis var Bari ett centrum för kvalificerade sjukvårdsresurser, som tagit de civila sjukhusens lokaler i anspråk. De blev nu snabbt överbelastade av det stora antalet skadade.
Utöver den militära personalen – många fortfarande klädda i olje- och senapsgasindränkta kläder – sökte sig också flera hundra ortsbor till sjukhusen. Somliga hade typiska bränn-, sår- och övertrycksskador, men en majoritet uppvisade symptom som förbryllade läkarna. Igensvullna ögon, stora blåsor på oskyddad hud, ständiga hostattacker och tilltagande andningssvårigheter var ingenting man kände igen, och tillstånden svarade heller inte på den konventionella behandling man satte in.
När flera av de skadade avled och även vårdpersonal visade samma symptom började man inse att de hade utsatts för någonting man hade föga begrepp om. Vissa misstankar riktades mot tyskarna som källa för ett anfall med kemiska stridsmedel.
Militär personal med olje- och senapsgasindränkta kläder efter bombanfallet.
Expert på kemiska stridsmedel
Situationen inrapporterades till Medelhavskommandots fältläkarenhet och en expert på kemiska stridsmedelsverkningar, överstelöjtnanten och läkaren S F Alexander, sändes till Bari. Han började med att omgående besöka de tre lasaretten för att etablera kontakt med deras medicinska personal.
Redan vid sitt första besök reagerade han och frågade sin brittiska följeofficer: »Vad är det för lukt? Vitlök?» Denne svarade: »Nej, det är från patienterna. Vi har inte hunnit rengöra lokalerna sedan de anlände från hamnen.» Alexander påmindes om lukten i de laboratorier där han forskat på senapsgas – det var exakt samma lukt som nu hängde kvar i sjukhuskorridorerna.
Han fortsatte med att examinera de skadades blåsor, granskade lungröntgenbilder och jämförde dem med kliniska fynd. Det stärkte honom i övertygelsen om att hans första, spontana misstanke hade varit riktig. »Jag tror att dessa män har exponerats för senapsgas i någon form», förklarade han för de förskräckta sjukhusläkarna.
Hans misstanke bekräftades när man fann fragment från M47-bomber på hamnens botten. Genom att analysera skadeplatserna i relation till de sänkta fartygens läge kunde Alexander göra sannolikt att bomberna och därmed gasen kommit från John Harvey. Nu medgav de brittiska hamnmyndigheterna, under hand, att man känt till fartygets hemliga last.
Britterna lade locket på
Först nu kunde Alexander ge anvisningar för adekvat vård av de senapsgasdrabbade – tyvärr alltför sent för många. Hans detaljerade rapport från Bari granskades tjänstevägen och fastställdes slutligen av Medelhavskommandots högste chef, general Eisenhower.
Medan de amerikanska myndigheterna bara några månader senare i allmänna ordalag medgav att en stor gasolycka hade inträffat lade britterna locket på under många år efter krigsslutet. Inledningsvis fruktade man att informationen att de allierade höll på att bygga upp lager av senapsgas på den italienska fronten skulle provocera tyskarna till ett preventivt angrepp med gasvapen, eller att det inträffade skulle bli ett redskap i händerna på den tyska propagandan.
Många italienare och britter fick skador av gasen under släckningsarbetet i hamnen.
Endast den sistnämnda farhågan besannades och då på ett relativt harmlöst sätt. Däremot innebar den brittiska hemligstämpeln att de överlevande samväldesmedborgarna från Barikatastrofen under flera decennier fick en lägre veteranpension än vad de annars borde ha fått. Först på 1970-talet började böcker komma ut i USA som baserades på den från 1959 helt offentliggjorda informationen om Barikatastrofen.
Okänt antal dödsoffer
Officiella förlustsiffror anger att totalt 628 personer med gasskador ur den militära personalen vårdades på krigssjukhusen i Bari den 2 december 1943 och senare. Av dessa avled 69 inom två veckor och ytterligare 14 senare; siffror som mot bakgrunden av det pågående krigets förluster inte framstår som anmärkningsvärda. Emellertid drabbades även italienska civilpersoner i en omfattning man bara kunnat gissa – flera hundra sökte vård på militärsjukhusen och tusentals invånare flydde ut på landsbygden där många i brist på vård kan ha dukat under för gasskador.
Dessutom spred flyktingarna kvarliggande senapsgas, som kan ha drabbat ytterligare personer i Baris omnejd innan den löstes upp under loppet av några veckor. Det verkliga mänskliga priset för gaskatastrofen har aldrig helt kunnat fastställas.
Bombningen försenade de allierade
De militära konsekvenserna av det tyska bombanfallet mot Bari blev omfattande. All urlastning i Baris hamn stod stilla i tre veckor medan hamnen röjdes från fartygsvrak och landinstallationer reparerades. Därefter tog det ytterligare minst två månader innan hamnen började operera med något sånär full kapacitet. Det hävdas att den amerikanska 36. infanteridivisionens anfall i januari över floden Rapido (egentligen Giri) öster om Monte Cassino kan ha misslyckats till följd av bristande tillgång på artilleriammunition som skulle ha tillförts från Bari.
En Annan konsekvens var att det amerikanska bombflygets etablering och planerade anfall från baserna i Foggiaområdet mot mål i Tyskland försenades och fick genomföras med färre plan och reducerad bomblast. Sålunda blev det tyska angreppet mot Bari en av Luftwaffes mest framgångsrika operationer under hela kriget.
Bariepisoden framstår i dag som ännu ett exempel på konsekvenserna av att underskatta fienden och av bristande information och samarbete, både mellan allierade och mellan olika försvars- och tjänstegrenar. Konsekvenserna förvärrades av att det rörde sig om ett eget vapen.
Publicerad i Militär Historia 6/2019