En efterladt bjoerneunge

Björn blev krigshjälte vid Monte Cassino

En pluton polska soldater adopterar 1942 en föräldralös björnunge. Den charmiga pälsbollen är dock mer än bara ett sällskapsdjur – björnen ”Wojtek” gör en hedervärd insats i kampen om Italien.

En pluton polska soldater adopterar 1942 en föräldralös björnunge. Den charmiga pälsbollen är dock mer än bara ett sällskapsdjur – björnen ”Wojtek” gör en hedervärd insats i kampen om Italien.

Imperial War Museums & NationalLiberationMuseum19441945 & Shutterstock

För en kort sekund lyses det mörka italienska bergslandskapet upp. Klockan närmar sig midnatt den 11 maj 1944, och de allierade soldaterna har precis avlossat sina första skott mot de tyska ockupanterna, som har förskansat sig i ett kloster uppe på berget. Slaget om Monte Cassino – och vägen mot Rom – är i full gång.

Mellan skottsalvorna ser de polska soldater en välbekant figur närma sig – en brunbjörn, som målmedvetet trampar fram på sina bakben. Med sina ramar bär björnen tunga lådor med ammunition, som den ställer ner framför sina soldatkamrater. Sedan reser den sig igen i krutröken och ryter ilsket mot klostret på berget.

”Medan vi såg på kom plötsligt en stor björn ut ur skogen. Den gick på bakbenen och såg ut att bära på något.” John Clarke, brittisk soldat, om att 1944 se björnen Wojtek.

Scenen vid Monte Cassino 1944 har skildrats av allierade soldater i nedskrivna redogörelser: de polska soldaterna i Italien hade sällskap av björnen Wojtek, som hjälpte dem under det viktiga slaget om klostret.

Den brittiske soldaten John Clarke berättade hur förvånad han blev, när han mötte Wojtek i den närbelägna byn Acquafondata:

”Medan vi såg på kom plötsligt en stor björn ut ur skogen. Den gick på bakbenen och såg ut att bära på något. Björnen traskade fram till artilleripjäsen och lade en granat på marken. Sedan gick den tillbaka in i skogen och dök upp igen med en ny granat.”

John Clarke såg inte i syne. Wojtek ingick i den polska armén, och björnen hade färdats långt för att bidra till kampen mot Hitler och nazisterna.

I årtusenden har människan tagit hjälp av djur – även på slagfältet. Elefanter, hundar, hästar och duvor är bara några av de djur som använts som riddjur, hjälptrupper, budbärare och spioner.

Elefanter var fortidens kampvogne
© www.philamuseum.org

Elefanter var forntidens stridsvagnar

Att elefanter användes i krig nämns i indiska texter från 500-talet före Kristus. Från den tiden, och fram till att de första stridsvagnarna kom till Indien på 1900-talet, användes krigselefanter på slagfältet.

Heste galoperede mod fjenden
© Shutterstock

Hästkrafter mot fienden

Hästar har riskerat livet i krig sedan forntiden. Under första världskriget kom rytteriet dock för första gången till korta – cirka åtta miljoner hästar föll offer för kulsprutor, artilleri och sjukdomar.

Hunde kaempede ifoert rustning
© National Library of Scotland

Hundar stred i rustning

Romarna hade dresserade kamphundar av rasen molosser, som de försåg med ringbrynjor. I senare krig förmedlade hundar meddelanden, och under andra världskriget hade fallskärmssoldater med sig hundar som kunde lukta sig fram till sprängmedel.

Duer tjente som spioner
© Swiss Federal Archives

Duvor fungerade som spioner

Sedan medeltiden har brevduvor levererat viktiga meddelanden i både freds- och krigstid. År 1907 uppfann den tyske apotekaren Julius Neubronner en kamera som kunde bäras av en duva, och under första världskriget testades kameraduvor som spioner.

Stalin skickar frigivna fångar till Iran

När brunbjörnen Wojtek föddes i de iranska Zagrosbergen i början av 1942 hade Nazityskland ockuperat Polen – även landets östra del, som i början av andra världskriget var under sovjetiskt herravälde.

Efter att Hitler den 22 juni 1941 hade inlett sin omfattande invasion av Sovjetunionen behövde Josef Stalin hjälp från Winston Churchill och Storbritannien. Som en del av den nya alliansen ingick Stalin ett avtal med den polska exilregeringen i London om att släppa tiotusentals östpolacker från fångläger i Sibirien.

Bland de frigivna fanns soldater som enligt avtalet skulle strida sida vid sida med Röda armén. Men Stalin tvivlade på polackernas lojalitet, så i april 1942 lät han transportera dem över Kaspiska havet till Iran. Där anslöt polackerna sig till de brittiska styrkorna i Mellanöstern.

Det 2. polske korps

Den 2:a polska kåren, som leddes av general Władysław Anders, miste 1 079 man under slaget om Monte Cassino.

© Forum/Bridgeman Images

Polacker bildade ny armé i Iran

Hitlers invasion av Sovjetunionen i juni 1941 gjorde britterna till Stalins allierade. Efter det frigav ryssarna flera tusen polska soldater från fångläger i Sibirien och lät dem bilda en armé i Mellanöstern.

I september 1939 invaderade Hitler och Stalin grannlandet Polen och delade upp det mellan sig. Den polska regeringen flydde till London, och från Polens östra del deporterade Stalin flera tusen soldater och civila till läger i Sibirien.

Men när Hitler 1941 anföll Sovjetunionen såg Stalin sig tvungen att samarbeta med sin gamla fiende Storbritannien. Motvilligt gick Stalin med på britternas krav att polackerna skulle friges.

Enligt planen skulle de polska soldaterna angripa tyskarna österifrån tillsammans med Röda armén. Sovjetunionen kunde dock knappt livnära sin egen armé, så de polska soldaterna förflyttades i stället till Iran och överläts åt britterna.

Under 1943 slogs olika polska enheter ihop till 2:a polska kåren. Under ledning av general Władysław Anders var kåren med under de allierades invasion av Italien 1944.

Polackerna spelade där en nyckelroll under slaget om Monte Cassino, där de polska styrkorna bidrog till de allierades seger.

Björnunge blir polsk maskot

Sent i april 1942 var en lastbil med polska soldater på väg genom Zagrosbergen med kurs mot det brittiska protektoratet Palestina, där de skulle utbildas av den brittiska armén. Soldaterna i lastbilen tillhörde 22:a polska kompaniet, som ingick i 2:a polska kåren, som leddes av general Władysław Anders.

När polackerna på vägen genom bergen en dag rastade i ett dike för att äta och sträcka på benen, blev de uppsökta av en driftig iransk pojke, som bar på en säck. Pojken öppnade säcken och visade upp en vilsen björnunge.

Med gester förklarade den iranske pojken att björnungens mor skjutits av jägare tidigare under året. De polska soldaterna, som i de sibiriska fånglägren själva hade varit avskurna från all kontakt med sina familjer, kände medlidande med den lilla björnen.

”I lägret hade Wojtek för det mesta fullt upp med att leta efter mat, om han inte sov.” Polsk soldat om björnen.

Efter en del köpslående lät den hungrige pojken sig övertalas att sälja björnungen för några mynt, lite choklad, en schweizisk armékniv och en burk med konserverat kött.

Det polska 22:a kompaniet reste vidare med ungen, som soldaterna gav namnet Wojtek – den glade krigaren. Kompaniets ålderman, 46-årige Peter Prendys, tog björnen till sig som sitt eget barn. Wojtek matades med mjölk ur vodkaflaskor och sov i Prendys tält.

Den lilla grupp soldater som hade köpt Wojtek försökte till en början dölja honom för resten av kompaniet, men det dröjde inte länge, förrän även de högst uppsatta officerarna hade fått nys om den pälsklädda fripassageraren. Alla i kompaniet förälskade sig dock i Wojtek, som med sin gullighet och charm ingöt hopp och livsglädje i de hårt prövade polackerna. Björnen fick stanna.

Wojtek ertappar spion i duschrummet

Under det följande året växte Wojtek upp som en del av 22:a kompaniet, som höll till huvudsakligen på en bas i utkanten av Negevöknen i dåvarande Palestina.

Björnen imiterade människorna omkring sig genom att gå på bakbenen, och den lärde sig att dricka öl ur flaska – vilket roade soldaterna oerhört. Polackerna kände sig trygga med Wojtek, som var vänligt sinnad.

”I lägret hade Wojtek för det mesta fullt upp med att leta efter mat, om han inte sov”, berättade en av soldaterna efter kriget.

När björnen vid enstaka tillfällen blev arg, kunde Peter Prendys snabbt få den att lugna ner sig igen. Därför fick Wojtek för det mesta gå omkring fritt i lägret, där han bland annat lärde sig att klättra i palmer.

Prendys skickades ofta iväg för att leverera militär materiel till brittiska baser i Syrien, Irak och Libanon, och då följde Wojtek med. Björnen satt i regel på passagerarsätet i Prendys lastbil och tittade ut genom fönstret.

Bjoerne soldat brydekamp

Björnen Wojtek tyckte om att brottas med sina soldatkamrater.

© Imperial War Museums

När Wojtek inte var ute och strosade älskade han att brottas med soldaterna. Trots att björnen vid det laget vägde mer än 200 kilo och var över 180 centimeter lång, när han stod på bakbenen, var polackerna inte rädda för att tumla runt på marken med honom.

Wojtek blev även känd för sina hyss – som när han en dag rusade iväg med en torklina, på vilken de kvinnliga soldaterna hade hängt upp sina nytvättade underkläder. En natt, efter att björnen hade druckit öl och sprit med resten av kompaniet, plundrade han lägrets matförråd och försåg sig framför allt av sylt och frukt.

Wojtek duschade varje dag med männen i lägrets tvätthus. En dag i juni 1943 upptäckte björnen att dörren in till duschrummet stod öppen.

Wojtek gick in i duschrummet och stod öga mot öga med en främling, som skrek till när han fick syn på björnen. Oväsendet fick Wojteks soldatkamrater att komma rusande, och de tog mannen till fånga. Han visade sig vara en arabisk spion på jakt efter lägrets vapenlager. Som tack för att ha avslöjat spionen fick Wojtek massor med godsaker och öl och ett extra långt bad.

Björnen bär granater

I december 1943 beslutades det att polackerna skulle sättas in i aktiv tjänst. Władysław Anders 2:a polska kår skickades till Egypten, varifrån de tillsammans med brittiska förband väntade på att seglas över Medelhavet till Italien för att slåss mot tyskarna, som hade ockuperat landet.

Wojtek följde med Peter Prendys och 22:a kompaniet till Alexandria, där björnen först i sista sekund fick tillåtelse att resa med sina kamrater den 13 februari 1944. För att kringgå fartygets regler, som förbjöd sällskapsdjur ombord, blev Wojtek officiellt inskriven som soldat i den polska armén.

Det 22:a kompaniet skulle bistå de allierade med angreppet mot Gustavlinjen – en försvarslinje i kullarna norr om Neapel, där tyska styrkor hade förskansat sig. Syftet var att öppna vägen till Rom och befria Italien.

Under slaget om Monte Cassino i maj 1944 kom polackerna att spela en avgörande roll. Inom loppet av fyra dagar miste 1 079 polacker från 2:a kåren livet i striderna om berget.

Emblem for den polske haer

Den polska arméns 22:a kår lät tillverka ett emblem, som hyllade Wojtek för hans insats i kriget.

© Imperial War Museums

Wojtek hjälpte till att bära förnödenheter åt kamrater. Det sägs att björnens päls efter slaget var täckt av blod, men otroligt nog hade varken hans tunga kropp eller lugna gemyt tagit någon skada.

Slaget vid Monte Cassino slutade med en allierad seger, och blev en vändpunkt för kriget i Italien. I juni föll Rom i de allierades händer, och i april 1945 erövrade polackerna – inklusive Wojteks kompani – staden Bologna från tyskarna. Den 8 maj 1945 kapitulerade tyskarna, och kriget var över.

Bland de polska soldaterna var det emellertid många som inte visste vad de skulle använda friheten till. Efter sin sibiriska fångenskap vågade de inte återvända hem till Polen. Under Jaltakonferensen i februari 1945 hade Sovjetunionen nämligen övertalat USA och Storbritannien att gå med på att en pro-sovjetisk regering installerades i Polen.

Krigshjälten hamnar på zoo

Efter några lugna månader vid Adriatiska havet – då Wojtek plaskade runt med sina soldatkamrater i Medelhavets varma vatten och skrämde de lokala badgästerna – fick polackerna i 22:a kompaniet lov att komma till Skottland som krigsveteraner.

I september 1946 seglade Wojtek och hans vänner från Neapel till Glasgow. De polska veteranerna och deras björn gick i procession genom stadens gator, där jublande skottar hyllade dem som hjältar. För en tid inkvarterades de i flyktinglägret Winfield Camp cirka sex mil sydost om huvudstaden Edinburgh. Där fick Wojtek en egen specialbyggd trästuga.

Wojtek fodres af soldat

Tack vare soldaterna fick Wojtek rikligt med mat. Han behövde aldrig svälta – varken under eller efter kriget.

© Imperial War Museums

De boende i trakten strömmade till för att se björnen, som njöt av både uppmärksamheten och de godsaker som besökarna hade med sig. Wojtek tyckte framför allt om tända cigaretter, som han slukade hela. Björnens soldatkamrater utnyttjade tiden till att lära sig engelska, och med tiden integrerades i det skotska samhället. Samtidigt närmade sig Wojteks tid som hyllad maskot och krigshjälte sitt slut.

Den 15 november 1947 flyttades han från Winfield Camp till Edinburgh Zoo. Fram till sin död den 2 december 1963 fortsatte Wojtek att vara en speciell björn, som levde upp, när hans forna soldatkamrater kom på besök – kanske för att de polska veteranerna alltid hade med sig öl och cigaretter till honom.

LÄS MER OM BJÖRNEN WOJTEK

  • Aileen Orr & Neal Ascherson: Wojtek the Bear: Polish War Hero, Birlinn, 2014