Regissören Steven Spielberg och skådespelaren Tom Hanks imponerade 1998 med krigsfilmen Saving Private Ryan. Filmens inledande scener från landstigningen i Normandie under D-dagen i juni 1944 flyttade gränserna för hur explicit och gripande krig kan skildras.
Tre år senare petade Spielberg och Hanks på nytt i USA:s krigstrauma med Band of Brothers, som följer en grupp soldater i Easy Company, som ingick i det amerikanska 506:e fallskärmsregementet under andra världskriget. Produktionen krävde 10 000 statister, 500 talroller och en budget av motsvarande drygt en miljard kronor – vilket gjorde tv-serien till världens dyraste.
Lyckligtvis var Band of Brothers värd pengarna. Den råa realism som gjorde Saving Private Ryan oförglömlig genomsyrar vartenda avsnitt, som kommit till i samarbete med överlevande veteraner från Easy Company.
Se trailern till ”Band of Brothers”
Flygplats väckte kriget till liv
Band of Brothers bygger på historikern Stephen Ambroses bok med samma namn samt uppföljaren D-Day om Easy Company och soldaternas upplevelser i Europa under de sista månaderna av kriget. Ambrose gick igenom ett stort antal brev och dagböcker från soldaterna och spelade under en period av sex år in flera hundra timmar med intervjuer av krigsveteraner.
Resultatet är en otroligt detaljerad och personlig skildring av andra världskriget – berättad av de soldater som upplevde fasorna, och som bar dem med sig som ärr på kroppen och i själen. Tv-serien lyckas stöpa om boksidorna till brutal underhållning utan att kompromissa med fakta.
Eller som veteranen William Guarnere från Easy Company sa efter premiären: ”Det är omöjligt att återge händelserna helt perfekt. Men jag skulle säga att serien är så nära verkligheten som man kan komma.”
Den omsorgsfulla skildringen av Easy-kompaniets strider i Europa är imponerande med tanke på att större delen av Band of Brothers spelades in vid den gamla, 445 hektar stora flygplatsen och flygplansfabriken Hatfield Aerodrome i Hertfordshire i England. Där uppfördes bland annat en hel stad, som genom små förändringar kunde se ut som elva olika europeiska städer och byar.
Kulisserna fungerar perfekt för att upprätthålla illusionen av att vi befinner oss på den europeiska kontinenten mitt i krigets fasor. Allt från soldaternas stenhårda utbildning i USA till tyskarnas Ardenneroffensiv i Bastogne har återskapats med en imponerande känsla för historiska detaljer.
Autenticitet var ett nyckelord även när det gäller seriens klädesplagg och vapen; de amerikanska soldaternas M1 Garand-gevär är till exempel riktiga och härrör från kriget. I stridsscenerna är det dock lösa skott som avfyras.
Något av det mest unika med ”Band of Brothers” är att varje avsnitt inleds med intervjuer med veteraner från Easy Company, som berättar om sina upplevelser i samband med de händelser som avsnittet handlar om. På så sätt blir kopplingen mellan verklighetens soldater och seriens fiktion otroligt stark och ger den en dokumentär prägel.
Det är dock värt att påpeka att eftersom serien så konsekvent bygger på minnena från soldaterna i Easy Company, så leder det till en del felaktigheter: till exempel framställs de piloter som ska flyga fallskärmssoldaterna till målen i Frankrike ofta som inkompetenta. Den bilden bygger emellertid på soldaternas uppfattning av de kaotiska flygningarna – inte på hur det verkligen gick till i cockpit.
Som med all annan historisk fiktion förekommer det vid flera tillfällen att autenticiteten har fått stå till sidan för dramaturgi och förståelse. Soldaterna tar till exempel ofta av sig hjälmarna, så att tittarna vet vem som är vem, men det hände nog sällan i en stridszon.
Går inte att slå
Det går alltid att hitta fel i historisk fiktion, men i jämförelse med de allra flesta filmer och serier är och förblir ”Band of Brothers” imponerande autentisk. Som skildring av en grupp specifika soldaters upplevelser är serien oslagbar.
Mer än tjugo år efter premiären har den ännu inte överträffats.
