Litauiska skogsbröder, fotograferade på 1940-talet.

Efter andra världskriget stred omkring 50 000 skogsbröder mot de sovjetiska ockupationsstyrkorna. På bilden visas litauiska partisaner.

© Genocide and Resistance Research Centre of Lithuania

Balterna stred för sin frihet: partisaner bakom järnridån

Andra världskriget slutade officiellt år 1945, men i de baltiska länderna fortsatte kriget att rasa. Hitlers trupper ersattes nu av Stalins invasionsstyrkor. Balterna gömde sig i de djupa skogarna – redo för strid.

Det sista esten Alfred Käärmann minns från den dag i oktober 1945 då han blev skjuten var det metalliska klicket från ett sovjetiskt gevär. I nästa sekund exploderade hans arm i ett moln av blod.

VÄRLDENS HISTORIAs utsända träffade Käärmann, en av Estlands sista överlevande partisaner, på hans 81-årsdag i september 2003, samma dag som landet röstade om medlemskap i Europeiska unionen.

Där han sitter vid ett litet bord i ett hus djupt inne i Estlands skogar erinrar sig Käärmann under intervjun sin tid inom de baltiska ländernas mest kända antisovjetiska partisangrupp.

”Det var en fruktansvärd tid. Dagens ungdom förstår inte hur det var”, sa den gråhårige expartisanen.

Medan Västeuropa år 1945 firade andra världskrigets slut var det nämligen helt annorlunda i Östeuropa. Där ersattes Hitlers mordiska trupper bara av Stalins styrkor – och de var skoningslösa.

Därför tog en särskild grupp upprorsmän upp kampen för baltisk frihet, de så kallade skogsbröderna.

Alfred Käärmann stred för skogsbröderna.

Den i dag avlidne Alfred Käärmann offrade sin vänstra arm och 23 år av sitt liv för Estlands frihet.

© Michael Wines/The New York Times/Ritzau Scanpix

Balterna frigjorde sig från Ryssland

Den baltiska partisanrörelsen uppstod i början av 1900-talet. Estland, Lettland och Litauen hade lytt under Tsarryssland sedan 1700-talet, men när revolutionerna svepte fram genom Ryssland åren 1905 och 1917 såg balterna en chans att frigöra sig.

År 1918 förklarade sig de tre länderna självständiga, ett efter ett. Rysslands nya bolsjevikiska regering, som inte tänkte låta balterna få sin vilja igenom, valde då att invadera. Efter det började partisaner verka bakom ryssarnas linjer.

Även frivilliga från Finland och Danmark deltog. Med hjälp av bland andra britterna lyckades balterna under år 1919 tvinga ut bolsjevikerna ur Baltikum, så att alla tre länderna slutligen var fria.

Lettiska medborgare mördades av Röda armén.

Omedelbart efter första världskriget, under balternas självständighetskamp, gjorde sig Röda armén skyldig till massakrer.

© SZ Photo/Imageselect

Under mellankrigsåren låg både Sovjetunionen och Nazityskland på för att få balterna att ingå allianser, men de tre små länderna höll fast vid sin neutralitet. Därför kom det som en chock när Hitler och Stalin den 23 augusti 1939 ingick den beryktade Molotov–Ribbentrop-pakten, enligt vilken de skulle dela upp Polen mellan sig.

Enligt ett hemligt tillägg fick Sovjetunionen dessutom de baltiska länderna. Redan den 1 september stod de första tyska soldaterna i västra Polen, och en kort tid senare ryckte sovjetiska soldater in österifrån. Snart tvingades balterna låta sovjetiska trupper upprätta baser i de tre länderna.

Efter Nazitysklands erövring av Frankrike i juni 1940 såg emellertid Stalin möjligheten till ett fullständigt övertagande av de baltiska länderna. Sovjetiska ämbetsmän tillsattes på de viktigaste posterna i administrationen, medan balternas militära och politiska ledare försvann en efter en.

”Du måste förstå hur det faktiskt är och inse att små nationer i framtiden kommer att försvinna.” Sovjetunionens utrikesminister Molotov, till Litauens utrikesminister år 1940

När Litauens utrikesminister protesterade mot maktövertagandet fick han raka besked av Sovjetunionens utrikesminister Molotov: ”Du måste förstå hur det faktiskt är och inse att små nationer i framtiden kommer att försvinna.”

Genom att använda sig av diverse fula knep vann kommunisterna de efterföljande valen, och den 21 juli 1940 utropades de tre länderna till sovjetrepubliker. Strax därefter inledde den sovjetiska säkerhetstjänsten NKVD jakten på alla motståndare till den nya regimen.

Tusentals människor antingen deporterades eller avrättades. På ett år förlorade Estland 60 000 medborgare, medan 35 000 försvann i Lettland och 34 000 i Litauen. Bara den 14 juni 1941 greps hela 10 000 ester, som deporterades till Sibirien i boskapsvagnar.

Liksom åren 1905 och 1917 tog balter som ville göra motstånd sin tillflykt till skogarna och gjorde sig redo för strid.

Tysk invasion ingav nytt hopp

När Tyskland anföll Sovjetunionen den 22 juni 1941 väcktes balternas hopp. ”Alla kände att befrielsens timme var slagen”, mindes en litauer.

Det stod emellertid snart klart att tyskarna inte var intresserade av baltisk frihet. I stället skulle regionen ”germaniseras” och ”oönskade element” antingen deporteras eller elimineras. Det gällde framför allt judar, kommunister och nationalistiska balter.

Tyska soldater i Lettland år 1941

När de tyska trupperna invaderade Baltikum år 1941 härjade de med i princip samma brutalitet som Stalins soldater.

© SZ Photo/Scherl/Bridgeman Images

Balterna hamnade i kläm mellan två jättar

I århundraden har balterna varit hårt pressade och varit helt underkastade stormakternas nycker. Perioder av självständighet följdes gång på gång av extrem brutalitet.

1918: Balterna lämnar Ryssland

De baltiska länderna förklarar sig självständiga efter att stått under rysk kontroll sedan 1700-talet.

1939: Sovjetunionen intar Baltikum

I samband med Molotov–Ribbentrop-pakten flyttar Sovjetunionen med Tysklands goda minne gränsen västerut och annekterar Baltikum.

1940: Stalin genomför utrensningar

Sovjetunionen deporterar tusentals balter till Sibirien, medan andra avrättas. Sovjetiseringen är i full gång och de baltiska partisanerna går under jorden.

1941: Hitlers styrkor invaderar

Tyskland angriper Sovjetunionen och ockuperar de baltiska länderna. Många balter ser till en början tyskarna som befriare, men de blir snart besvikna.

1944: Stalins trupper ”befriar” Baltikum

Sovjetunionen ockuperar de baltiska länderna på nytt. I ockupationens kölvatten följer nya massdeportationer. Skogsbröderna använder skogarna för sin motståndskamp.

1953: Skogsbröderna ger upp

Sovjetunionen krossar skogsbrödernas sista motstånd. De flesta av de överlevande ger upp, men vissa fortsätter att hålla sig gömda.

1991: Balterna blir slutligen fria

Sovjetunionen faller sönder och de baltiska länderna återfår sin självständighet. Under de följande åren hedras skogsbröderna, både de levande och de döda, för sin motståndskamp.

I hälarna på de tyska trupperna följde därför så kallade Einsatzgruppen, dödspatruller, som genast började mörda.

Många baltiska judar, som aktivt stöttat Sovjetunionens annektering, betraktades som medskyldiga till den sovjetiska brutaliteten. De tyska dödspatrullerna fick därför i flera fall hjälp av lokalbefolkningen med sina utrotningar.

”När vi knöt letter och litauer till avrättningsgrupperna valde vi ut män vars släktingar mördats eller förts bort av ryssarna”, förklarade en tysk patrulledare.

På bara ett halvår mördade de tyska dödspatrullerna omkring 120 000 litauiska judar.

Ester och letter enrollerades i nationella plutoner under Waffen-SS, men antalet balter som ville hjälpa tyskarna var inte imponerande. Det förändrades först i slutet av år 1943, då det stod klart att tyskarna inte kunde hålla tillbaka Röda armén.

Det fick balterna att ansluta sig till kampen. En av dem var den då 21-årige Alfred Käärmann.

Skogarna intogs av partisaner

I februari 1944 kallade de tyska ockupationsmyndigheterna i Estland in alla unga män för att försvara landet mot Stalins framstormande trupper. Käärmann, som gick en ingenjörsutbildning, tog farväl av Kleina, sitt livs kärlek, och iklädde sig uniform.

”Det är bättre att dö i skogen med vapen i hand än i ett sovjetiskt läger.” Skogsbrodern Alfred Käärmann

I sju månader stred Käärmann och tusentals andra balter mot Röda armén tillsammans med de tyska trupperna. Inget kunde emellertid hålla tillbaka de sovjetiska styrkorna, så på hösten 1944 var större delen av Baltikum under Stalins kontroll.

En kort tid senare greps Alfred Käärmanns bror av sovjetiska soldater och skickades till ett straffläger norr om polcirkeln. Käärmann flydde då ut i skogen och anslöt sig till Baltikums skogsbröder.

”Det är bättre att dö i skogen med vapen i hand än i ett sovjetiskt läger”, var hans inställning – och det var Käärmann inte ensam om att tycka.

Liksom tyskarna tvångsinkallade den sovjetiska ockupationsmakten nu tusentals balter, som skulle strida mot tyskarna. De av balterna som tidigare stridit på tyskarnas sida sattes i många fall in i första angreppsvågen – utan vapen. En konsekvens av detta var att en ny våg av balter flydde ut i skogarna för att strida mot ryssarna.

Under hösten 1944 började NKVD få de första rapporterna om baltiska partisaner som angrep sovjetisk trupp. När litauiska partisaner i december 1944 dödade omkring 90 sovjetiska soldater som försökt inta deras läger började de sovjetiska trupperna på allvar frukta den dolda fienden i skogarna.

Kolorerat foto av skogsbröder i Estland som rengör sina vapen.

Skogsbröderna fortsatte strida till långt in på 1950-talet. Här rengör estniska partisaner sina vapen år 1953. Ett år senare var alla på bilden döda.

© Colorized by Julius Jääskeläinen

Specialenheter jagade partisaner

Medan Västeuropas befolkningar firade andra världskrigets slut den 8 maj 1945 var skogsbröderna i full färd med att göra livet surt för Stalins trupper. Partisanernas fåfänga förhoppning var att västmakterna skulle undsätta dem på samma sätt som efter första världskriget.

En stor del av gerillakrigarnas aktioner gjordes för att skydda lokalbefolkningen mot övergrepp från sovjetiska soldater. De saboterade även val, förstörde telefonlinjer och utförde samordnade angrepp mot sovjetiska enheter.

Som svar genomförde NKVD ytterligare massdeportationer och sände även ut specialenheter för att leta efter partisanerna. Det var troligen en sådan enhet Alfred Käärmann blev beskjuten av den 17 oktober 1945.

Han befann sig ensam på en skogsstig när en sovjetisk kula plötsligt träffade honom i vänster sida. ”Min arm blev helt förstörd”, berättar han.

Trots den svåra skadan lyckades emellertid Käärmann fly. Efter en natt i en mosse hittade han ett hus med en äldre kvinna, som sände bud efter skogsbröderna. Tio dagar senare kom en sjuksköterska, som amputerade Käärmanns arm och därmed räddade hans liv.

Under de följande sju åren stred Käärmann tillsammans med de övriga skogsbröderna i ett krig som blev alltmer brutalt.

Striderna stod balterna dyrt

Forskarna uppskattar att uppemot 50 000 balter stred som skogsbröder när partisangrupperna var som flest, under åren direkt efter andra världskriget. Med tiden blev de allt bättre organiserade.

Den litauiske partisanen Adolfas Ramanauskas samlade till exempel många små autonoma grupper till hela kompanier på upp till 140 man vardera. Sovjetiska utrotningsbataljoner under säkerhetstjänsten, som även använde sig av baltiska överlöpare, svarade emellertid med brutal kraft.

”Estlands folk, kämpa lika hårt som vi för det estniska folkets frihet och självständighet.” Estniska partisaner i avskedsbrev

Det fick en grupp estniska skogsbröder erfara när de tog sin tillflykt till en gård i april 1946. De stred i timmar innan deras ammunition tog slut. Säkerhetsstyrkorna tände då eld på gården och alla skogsbröderna dödades. Innan de dog lämnade de emellertid efter sig ett brev i gårdens skorsten: ”Vi gjorde motstånd i cirka åtta timmar. Estlands folk, kämpa lika hårt som vi för det estniska folkets frihet och självständighet.”

Trots partisanernas hjältemodiga insatser var det till slut många som tappade stridslusten. Efter hand som tiden gick insåg de att västmakterna inte skulle komma dem till undsättning. Fienden blev dessutom allt starkare.

Under de första åren hade partisanerna oförfärat angripit de sovjetiska trupperna i öppen terräng i stora slag, men taktiken blev kostsam. Bara under åren 1944 och 1945 dödades över 12 000 av Litauens omkring 30 000 partisaner.

”Här finns varken plats för apati eller drömmar, bara strid.” Partisanen Lionginas Baliukevičius år 1948

Ännu fler lade ner vapnen, så att det i Litauen år 1946 bara fanns omkring 4 000 aktiva skogsbröder. Året efter hade antalet halverats. En dagboksanteckning av partisanen Lionginas Baliukevičius berättar varför stridsviljan minskade: ”Jag längtar så mycket efter ett liv, lugnt och meningsfullt. Men här ... Här finns varken plats för apati eller drömmar, bara strid.”

År 1950 avslöjades Baliukevičius och tre andra partisaner av en spion. När deras gömställe omringades sköt alla fyra sig själva.

Den siste skogsbrodern dödades år 1978

Den sovjetiska säkerhetstjänstens utbredda användning av spioner och angivare blev ett stort problem för skogsbröderna. Alltfler av deras gömställen avslöjades. År 1952 kunde inte heller Alfred Käärmann hålla sig gömd längre.

Han fångades av säkerhetsstyrkorna, dömdes till 25 års fängelse och skickades till ett straffläger i Uralbergen, på gränsen till Sibirien.

Samma öde väntade de övriga skogsbröderna. I slutet av år 1953 hade dödandet och deportationerna fått önskad effekt. Estland och Lettland hade förlorat drygt 100 000 medborgare vardera, Litauen över 330 000.

Den sovjetiska övermakten var så stor att skogsbröderna tvingades ge upp, och när Sovjetunionen år 1956 gick in i Ungern släcktes allt hopp om frihet. Ett fåtal skogsbröder valde emellertid att fortsätta leva i det fördolda.

Ingång till bunker som grävts av skogsbröder

Ingångarna till skogsbrödernas bunkrar var svåra att hitta under löven.

© Imageselect

Partisanerna gömde sig i marken

Efter hand som de sovjetiska säkerhetsstyrkorna blev alltmer effektiva gav skogens träd inte längre tillräckligt skydd för skogsbröderna. I stället grävde de ner sig i marken.

Skogsbrödernas bästa bundsförvant var Baltikums djupa skogar, där de kunde gömma sig. I början av kampen mot de sovjetiska styrkorna, under åren 1944–1946, utgjordes partisanrörelsen av uppemot 50 000 man. I skogarna byggde de befästa läger, som de kontrollerade fullständigt.

De sovjetiska säkerhetsstyrkorna blev dock alltfler och striderna kostade tusentals partisaner livet. Därför tvingades skogsbröderna byta taktik. I stället för att utkämpa stora, öppna slag övergick de till gerillataktik och små nålsticksangrepp.

Samtidigt behövde partisanerna gömma sig bättre. Därför började de gräva bunkrar i skogarna. Anläggningarna låg vanligen två meter ner i marken och mätte inte mer än 2,5 gånger 2,5 meter.

I fukt och snö behövde skogsbröderna gömma sig i dagar och veckor i sträck utan att komma ut, eftersom de riskerade att avslöjas av sina fotspår. Ingångarna var väl kamouflerade och i vissa fall hade skyttegravar grävts runt bunkrarna.

Det finns exempel på bunkrar med avmonterade stridsvagnstorn som försvar.

Ända fram till 1960- och 1970-talet hittade KGB baltiska partisaner. Först år 1978 stupade den siste skogsbrodern i strid när esten August Sabbe drunknade i samband med sitt gripande. Uppskattningsvis 20 000 skogsbröder miste livet i strid, medan 18 000 greps för att senare fängslas eller avrättas.

År 1967 släpptes Alfred Käärmann efter att ha tillbringat 15 år i Gulag, men först år 1981 fick han tillstånd att vistas permanent i Estland. Han flyttade då tillbaka till sin by, där Kleina fortfarande väntade på honom.

När VÄRLDENS HISTORIAs utsända träffade Käärmann år 2003 var hans sista ord: ”Det är 2 000 år sedan Jesus dog, men folk har fortfarande inte förstått att de måste kämpa mot aggressorer. Varje generation behöver lära sig det på nytt.”

Alfred Käärmann somnade stilla in år 2010 – som en fri man i ett fritt land.

Sovjetiskt segermonument tas ner i Lettland år 2022.

I augusti 2022 tog letterna ner det sovjetiska segermonumentet i Riga.

© TASS/Ritzau Scanpix

Ryssarnas segerstatyer tas ner

Kriget i Ukraina har även fått balterna och ryssarna att råka i konflikt. Där utgörs emellertid slagfältet av de många krigsmonumenten från andra världskriget.

Protesterna var högljudda när Lettlands regering i augusti 2022 lät riva landets största sovjetiska staty i huvudstaden Riga. Det 84 meter höga monumentet restes under sovjetåren för att fira Sovjetunionens seger över Nazityskland.

För letterna utgjorde emellertid monumentet också en ständig påminnelse om årtionden av sovjetisk ockupation. Rysslands anfallskrig mot Ukraina har återigen påmint dem om att inte ta sin frihet för given.

I protest mot det ryska anfallskriget togs därför minnesmärket bort. Samtidigt beslutade deras estniska grannar att landets alla sovjetiska krigsminnesmärken skulle tas bort.

Dessa beslut har gjort ryssarna rasande, inte minst för att statyer tidigare har lett till konflikter mellan de baltiska länderna och Ryssland.

I många år har ryssarna exempelvis protesterat mot minnesmärken över de baltiska partisanerna, som stred mot de sovjetiska styrkorna. Enligt ryssarna var skogsbröderna nazister som var medansvariga för massakrer tillsammans med tyskarna.