Anne Frank berättade allt för dagboken

När modern kommer hem en stund senare skickas de båda flickorna in på sitt rum så att de vuxna kan få prata i fred. Inne på rummet avslöjar Margot att kallelsen inte gäller deras far, utan Margot själv.

”När Margot och jag satt inne i vårt rum berättade hon att inställelseordern inte gällde far, utan henne själv.

Margot är sexton, så unga flickor vill de alltså skicka iväg på egen hand. (...) Var skulle vi gömma oss någonstans, här i stan, någonstans på landet, i något hus, i något skjul, när, var, hur ...?” frågar Anne sig själv under några omtumlande sekunder medan beskedet sjunker in.

De båda flickorna börjar packa det allra nödvändigaste i sina skolväskor. Det första ­Anne lägger ned är sin dagbok som hon nyligen fått i födelsedagspresent.

Samtidigt tar föräldrarna kontakt med sina ”ariska” allierade som bl.a. hämtar kläder och mat som ska föras till gömstället.

Anne Frank och familien gömmer sig

I gryningen nästa dag går familjen mot tillflyktsorten. Det regnar. De arbetare som skyndar till jobbet i det strilande sommarregnet ger familjen medlidsamma blickar.

Den iögonfallande, gula judestjärnan som de alla tvingas bära talar sitt tydliga språk.

Anne har på sig tre par byxor, en sommarklänning samt en sommar- och en vinterjacka. Detsamma gäller resten av familjen. Där hemma har de låtit sängarna stå obäddade och frukosten står kvar på bordet.

Annes far och mor, Otto och Edith, går främst. I flera månader har de transporterat så mycket de kunnat av sitt bohag till ett gömställe bakom Otto Franks firma på Prinsengracht 263. Dit är de på väg nu.

Ut mot gatan ligger företaget Opekta men på tredje våningen finns en hemlig ingång till en lägenhet i gårds­huset. På första våningen ska familjen Frank bo.

Hermann och Auguste van Pels ska bo på andra våningen tillsammans med sonen Peter. Uppe på vinden finns förnödenheter för flera månader.

Deras nya hem ligger ovanpå Opektas lager men till skillnad från de kontorsanställda känner lagerarbetarna inte till judarna som gömmer sig undan nazisterna.

Därför måste alla som gömmer sig i gårdshuset vara mycket tysta och stilla under dagtid, och även på kvällarna måste de vara försiktiga.

”Margot är mycket förkyld men vi har förbjudit henne att hosta om nätterna och proppar i henne stora mängder kodein”, skriver Anne i dagboken.

Anne Franks tonårsrevolt börjar

Anne vänjer sig snabbt vid den monotona vardagen i gömstället. Hon fördriver tiden med hushållssysslor, fransk grammatik och ”förbaskade” räknetal.

”Det känns snarare som något väldigt egendomligt pensionat dit jag har rest på semester”, skriver Anne om den första tiden i gömstället. Men den känslan förändras snart: i stället börjar hennes tonårsrevolt mot mamma Edith.

”Jag står helt enkelt inte ut med mor. (...) Jag vet inte hur det kommer sig att jag känner en så fasansfull antipati gentemot henne”, skriver en gråtfärdig Anne i dagboken efter en diskussion om vad man egentligen ska kalla en tjänsteflicka. En dag i oktober 1942 har Anne återigen en dust med sin mor, och bråket slutar i gråt.

”Det slutade med att jag berättade för far att jag älskar honom mycket mer än mor. På det svarade han att det nog säkert skulle gå över, men det tror jag inte på.” Efter tre månader i gömstället med ett minimum av privatliv är Anne Frank lättretlig och nästan varje dag bråkar hon antingen med sin mor eller någon ur ­familjen van Pels.

Men på kvällarna, när de som bor i gårdshuset lyssnar på BBC, upphör bråken.

Gestapo, den tyska säkerhetspolisen, griper mängder av judar, berättar radiorösten. ”Vi tar för givet att de flesta blir mördade.

Engelska radion talar om gasning”, skriver Anne. När hon kikar ut genom mörkläggningsgardinerna på kvällen ser hon gråtande barn och deras föräldrar kommenderas i kolonner av ”sådana där karlar och blir slagna och plågade tills de nästan faller omkull”.

En till flykting flyttar in hos Anne Frank

På grund av judarnas hemska situation i samhället bestämmer sig familjerna Frank och van Pels för att i november släppa in en åttonde person i gårds­huset.

Valet faller på Fritz Pfeffer, en judisk tandläkare som är gift med en kristen kvinna.

”En fantastisk nyhet” säger Anne som hädanefter ska dela sitt lilla rum med mannen, som sägs vara mycket snäll mot barn.

Men efter bara tio dagar står hon knappt ut med Pfeffer, som uppenbarligen inte gillar tonåringar. Enligt Anne är han en ”gammaldags uppfostrare och håller ändlösa moralpredikningar.”

”Allt det här skulle väl gå an om bara inte herrn vore en så stor skvallerbytta och till på köpet hade utsett mor till tjalleri­adress”, skriver Anne ursinnigt efter en sammandrabbning.

De bråkar även om nätterna. Pfeffer hyschar åt Anne­ – som hyschar tillbaka åt den snarkande Pfeffer. Hon tycker att han låter som en fisk som snappar efter luft.

Om inte Pfeffer håller Anne vaken är det de allierades bombplan som för ett öronbedövande oväsen nästan varje natt.

”Än har jag inte vant mig av med skräcken för allt vad skjutande och flygare heter, och så gott som varje natt ligger jag i sängen hos far för att få tröst”, skriver Anne som darrar av rädsla och ber sin far att tända ljuset. Men hon tvingas snart inse att deras säkerhet är viktigare än ett lugnande stearinljus.

Den 27 april släpper engelsmännen åter brandbomber över Amsterdam och träffar bland annat den tyska officersklubben, Offiziersheim. Den 13-åriga flickan ligger sömnlös i en annan del av staden.

”Jag har svarta ringar under ögonen på grund av sömnbrist”, konstaterar ­Anne som varje dag äter valeriana mot ångest och depression. Hon har inga större möjligheter att tanka ny energi under dagarna. På våren 1943 äter man inte något annat än torrt bröd, spenat och stora potatisar med en sötaktig eller ibland rutten smak.

Eufori hos familjen Frank på Dagen D

god nyhet från världen utanför: Italien med fascisten Mussolini i spetsen har kapitulerat villkorslöst. Till tonerna av God save the king, den amerikanska nationalsången och den ryska Internationalen jublar man i gårdshuset.

Det har kommit goda nyheter från Italien men det finns egentligen ingen anledning att jubla. I slutet av september 1943 är Amsterdam, enligt nazisterna, ”judefritt”.

Tusentals holländska judar har redan skickats till förintelselägren. Eller också sitter de i koncentrationslägret Westerbork, den sista anhalten för judarna före dödslägren, och väntar på vidare transporter.

Snart kommer även Anne Frank att sitta i en boskapsvagn med slutstation i Auschwitz.

Den 6 juni verkar emellertid den situationen fullständigt orealistisk när BBC inleder sina radiosändningar med orden: ”this is London ... London calling”, invasionen har börjat, ”I repeat”, invasionen har börjat.

I gårdshuset tas nyheten emot med viss skepsis men när meddelandet upprepas i flera radiosändningar och general Eisenhower tillkännager att ”frihetens timme närmar sig”, infinner sig euforin. ”This is D-Day.”

”Vänner är i antågande”, skriver den nu 14-åriga Anne i dagboken. Margot berättar för henne att hon kanske kan börja i skolan igen i september.

Anne längtar så oerhört efter att få komma ut. Hon tycker att hon bara har en massa hånfulla och vresiga människor omkring sig. Alla tycker att hon är osympatisk och hon är trött på att hela tiden få höra att hon har pubertetsproblem.

”Nog skulle jag vilja lyssna, men det går inte, när jag är tyst och allvarlig tror alla att det handlar om en ny komedi (...). (Jag) letar ständigt efter något medel för att bli sådan som jag så hemskt gärna skulle vilja bli och som jag också skulle kunna bli om ... det inte fanns några andra människor i världen”, skriver hon den 1 augusti 1944. Det blir hennes sista skrivna ord.

SS stormar Anne Franks gömställe

När Otto Frank sitter och undervisar Peter i engelska den 4 augusti stannar en bil utanför Prinsengracht 263.

”Du vet ju att double stavas med ett b”, säger han till pojken och hör i samma stund steg i trappan.

I nästa ögonblick rusar en civilklädd polis med dragen pistol in och beordrar dem att gå ned på första våningen där Anne Frank och gårdshusets fem övriga invånare redan står med händerna i luften.

Det råder inget tvivel om att de blivit förrådda: polisen var mycket välinformerad och visste att ingången till gårdshuset fanns dold bakom den vridbara bokhyllan.

I rummet står SS-Oberscharführer Karl Josef Silberbauer. Alla värdesaker ska lämnas över omedelbart, beordrar han.

Otto Frank tar fram asken med värdesakerna. Därefter väntar de i flera timmar på en bil som är tillräckligt stor för att rymma alla åtta under färden till interneringslägret Westerbork.

Den 3 september 1944 avgår en av krigets sista judetransporter från Westerbork mot Auschwitz där totalt cirka 1,1 miljoner människor mister livet. Anne Frank står omtalad på judetransportens lista som jude 309, ”född 12.6.29, utan arbete”.

När Röda armén kom fram till Auschwitz i slutet av januari 1945 fann soldaterna bara cirka 7.000 överlevande. De var utsvultna, smutsiga och fulla med löss. Anne Frank var inte en av dem.

Tre månader tidigare hade hon och Margot evakuerats från Auschwitz till koncentrationslägret Bergen­-Belsen där de båda systrarna dog i en tyfusepidemi.

Anne­ dog i början av mars 1945, 15 år gammal, och ligger troligen i en massgrav. Bara några veckor efter Annes död, den 12 april 1945, befriades koncentrationslägret av brittiska soldater som möttes av en fruktansvärd syn.

Omkring 55.000 utsvultna och sjuka fångar stapplade runt i lägret i stanken från tusentals lik som inte blivit begravda.

Otto Frank censurerade dagboken

Anne Franks skriverier om sin spirande sexualitet var alltför svårsmält för hennes far Otto som censurerade bort de moraliskt anstötliga beskrivningarna innan dagboken publicerades för första gången år 1947.

Som alla andra tonåringar var Anne Frank nyfiken på sex och skrev ganska mycket om ämnet. Även Anne Franks ­hätska utfall mot t.ex. sin mor censurerades bort av hänsyn till minnet av Edith Frank och de andra som bodde i gårds­huset.

Anne Frank skrev ofta elaka kommentarer om sin mor – men även att hon skämdes över detta. Inte förrän efter Otto Franks död år 1980 blev hela dagboken tillgänglig för allmänheten.