En morgon i maj vaknar holländarna, och troligen även Anne Frank som snart ska fylla 11 år, till ljudet av flygplansmotorer. Tusentals tyska fallskärmsjägare hoppar ut från planen. Deras uppdrag är att erövra strategiskt viktiga punkter.
Nere på marken stormar Hitlers trupper fram och tvingar de dåligt rustade nederländska soldaterna på defensiven. Hela Nederländerna har bokstavligt talat tagits på sängen.
Två år efter den tyska invasionen – den 5 juli 1942 – ligger den nu 13-åriga Anne Frank och slöar i en vilstol på familjens altan.
Hon ligger och njuter i solgasset över Amsterdam när hennes syster Margot plötsligt dyker upp.
”Far har fått en inställelseorder från SS”, viskar hon upprört. De vet båda två vad det betyder: koncentrationsläger.
”Men det går självfallet inte”, lugnar Margot sin lillasyster. Otto Frank har förberett familjens flykt i flera månader.
”Mamma har gått till Van Daan (alias för Van Pels, reds. anm.) för att höra om vi kan bege oss till gömstället i morgon. Van Daan tänker gömma sig ihop med oss. Då blir vi sju personer där”, fortsätter systern.
”När klockan hade slagit sju gick jag in till mina föräldrar och sen med dem in i vardagsrummet för att packa upp presenterna. Det var först och främst dig (dagboken, red:s anm.) jag fick se, och du var nog den finaste presenten.” Anne Frank – 14 juni 1942
När modern kommer hem en stund senare skickas de båda flickorna in på sitt rum så att de vuxna kan få prata i fred. Inne på rummet avslöjar Margot att kallelsen inte gäller deras far, utan Margot själv.
”När Margot och jag satt inne i vårt rum berättade hon att inställelseordern inte gällde far, utan henne själv.
Margot är sexton, så unga flickor vill de alltså skicka iväg på egen hand. (...) Var skulle vi gömma oss någonstans, här i stan, någonstans på landet, i något hus, i något skjul, när, var, hur ...?” frågar Anne sig själv under några omtumlande sekunder medan beskedet sjunker in.
De båda flickorna börjar packa det allra nödvändigaste i sina skolväskor. Det första Anne lägger ned är sin dagbok som hon nyligen fått i födelsedagspresent.
Samtidigt tar föräldrarna kontakt med sina ”ariska” allierade som bl.a. hämtar kläder och mat som ska föras till gömstället.

På den markerade byggnadens bakgård levde Anne Frank med sin familj och familjen van Pels samt Fritz Pfeffer.
Anne Frank och familien gömmer sig
I gryningen nästa dag går familjen mot tillflyktsorten. Det regnar. De arbetare som skyndar till jobbet i det strilande sommarregnet ger familjen medlidsamma blickar.
Den iögonfallande, gula judestjärnan som de alla tvingas bära talar sitt tydliga språk.
Anne har på sig tre par byxor, en sommarklänning samt en sommar- och en vinterjacka. Detsamma gäller resten av familjen. Där hemma har de låtit sängarna stå obäddade och frukosten står kvar på bordet.
Annes far och mor, Otto och Edith, går främst. I flera månader har de transporterat så mycket de kunnat av sitt bohag till ett gömställe bakom Otto Franks firma på Prinsengracht 263. Dit är de på väg nu.
Ut mot gatan ligger företaget Opekta men på tredje våningen finns en hemlig ingång till en lägenhet i gårdshuset. På första våningen ska familjen Frank bo.
Hermann och Auguste van Pels ska bo på andra våningen tillsammans med sonen Peter. Uppe på vinden finns förnödenheter för flera månader.
Deras nya hem ligger ovanpå Opektas lager men till skillnad från de kontorsanställda känner lagerarbetarna inte till judarna som gömmer sig undan nazisterna.
Därför måste alla som gömmer sig i gårdshuset vara mycket tysta och stilla under dagtid, och även på kvällarna måste de vara försiktiga.
”Margot är mycket förkyld men vi har förbjudit henne att hosta om nätterna och proppar i henne stora mängder kodein”, skriver Anne i dagboken.







Bokhylla dolde dörren till gömstället
I juli 1942 flydde familjerna i all hast till Prinsengracht 263 där ett gömställe inrättats i gårdshuset.
I kvarteret fanns flera mindre företag. Intill familjernas gömställe fanns bland annat en tebutik och en möbelaffär.
Fördelarna med att gömma sig i ett företagsområde var att ingen undrade över röken ur skorstenen.
Mörkläggningsgardinerna hölls fördragna dygnet runt och en vridbar bokhylla fungerade som osynlig ingång till gömstället.
De som gömde sig i gårds-huset måste vara mycket tysta på dagtid för att ingen skulle höra dem.
Anne Frank skrev om gårdshuset att trots fukten och de sneda väggarna levde hon i ett mycket bekvämt gömställe.
I gathuset upp-rätthöll Otto Franks företag Opekta en oklanderlig fasad.
Kök
Herr och fru van Pels sovrum användes som gemensamt kök och matrum.
Bokhyllan
I augusti 1942 installerades en vridbar bokhylla som dolde ingången till gömstället.
Vardagsrum
I vardagsrummet råkade Anne Frank ständigt i konflikt med de övriga som bodde i huset.
Vinden
På vinden förvarade familjerna de förnödenheter som medhjälparna kom med till gårdshuset.
Annes rum
Anne Frank delade detta lilla rum med tandläkaren Fritz Pfeffer som hon inte tyckte om.
Anne Franks tonårsrevolt börjar
Anne vänjer sig snabbt vid den monotona vardagen i gömstället. Hon fördriver tiden med hushållssysslor, fransk grammatik och ”förbaskade” räknetal.
”Det känns snarare som något väldigt egendomligt pensionat dit jag har rest på semester”, skriver Anne om den första tiden i gömstället. Men den känslan förändras snart: i stället börjar hennes tonårsrevolt mot mamma Edith.
”Jag står helt enkelt inte ut med mor. (...) Jag vet inte hur det kommer sig att jag känner en så fasansfull antipati gentemot henne”, skriver en gråtfärdig Anne i dagboken efter en diskussion om vad man egentligen ska kalla en tjänsteflicka. En dag i oktober 1942 har Anne återigen en dust med sin mor, och bråket slutar i gråt.
”Det slutade med att jag berättade för far att jag älskar honom mycket mer än mor. På det svarade han att det nog säkert skulle gå över, men det tror jag inte på.” Efter tre månader i gömstället med ett minimum av privatliv är Anne Frank lättretlig och nästan varje dag bråkar hon antingen med sin mor eller någon ur familjen van Pels.
”Far har sålunda fått en förstklassig uppfostran och skrattade hjärtligt i går när han för första gången i sitt femtiofemåriga liv skrapade kastrullerna i köket.” Anne Frank – 8 maj 1944
Men på kvällarna, när de som bor i gårdshuset lyssnar på BBC, upphör bråken.
Gestapo, den tyska säkerhetspolisen, griper mängder av judar, berättar radiorösten. ”Vi tar för givet att de flesta blir mördade.
Engelska radion talar om gasning”, skriver Anne. När hon kikar ut genom mörkläggningsgardinerna på kvällen ser hon gråtande barn och deras föräldrar kommenderas i kolonner av ”sådana där karlar och blir slagna och plågade tills de nästan faller omkull”.

Medhjälparna bidrog till att sprida Anne Franks berättelse efter kriget.
Familjernas medhjälpare spred falska rykten
Utan hjälp från ett antal personer skulle invånarna i gårdshuset inte ha kunnat leva gömda så länge. Fyra anställda i Otto Franks firma Opekta, som tillverkade ingredienser till marmelad, försåg familjerna med bland annat mat och kläder. De spred även falska rykten om att familjerna hade flytt till Belgien.
- Johannes Kleiman (1896–1959) var bokhållare i Opekta. Han greps i samband med att gömstället avslöjades, men frigavs efter sex veckor på grund av sviktande hälsa.
- Miep Gies (1909–2010), sekreterare i Opekta. Efter att familjen Frank förts bort smög hon sig in i gömstället och samlade ihop Anne Franks texter. Efter kriget överlämnade hon materialet till Otto Frank.
- Elisabeth ”Bep” Voskuijl (1919–83) var sekreterare i Opekta. Hon lyckades komma undan när familjerna arresterades av tyskarna.
- Victor Kugler (1900–81) blev direktör för Opekta när judar förbjöds att driva företag. Kugler arresterades av tyskarna men lyckades fly i mars 1945.
En till flykting flyttar in hos Anne Frank
På grund av judarnas hemska situation i samhället bestämmer sig familjerna Frank och van Pels för att i november släppa in en åttonde person i gårdshuset.
Valet faller på Fritz Pfeffer, en judisk tandläkare som är gift med en kristen kvinna.
”En fantastisk nyhet” säger Anne som hädanefter ska dela sitt lilla rum med mannen, som sägs vara mycket snäll mot barn.
Men efter bara tio dagar står hon knappt ut med Pfeffer, som uppenbarligen inte gillar tonåringar. Enligt Anne är han en ”gammaldags uppfostrare och håller ändlösa moralpredikningar.”
”Allt det här skulle väl gå an om bara inte herrn vore en så stor skvallerbytta och till på köpet hade utsett mor till tjalleriadress”, skriver Anne ursinnigt efter en sammandrabbning.
”Föreställ dig hur intressant det vore om jag skulle ge ut en roman om 'Gårdshuset'. Av titeln att döma skulle folk säkert tro att det vore en detektivroman.” Anne Frank – 29 mars 1944
De bråkar även om nätterna. Pfeffer hyschar åt Anne – som hyschar tillbaka åt den snarkande Pfeffer. Hon tycker att han låter som en fisk som snappar efter luft.
Om inte Pfeffer håller Anne vaken är det de allierades bombplan som för ett öronbedövande oväsen nästan varje natt.
”Än har jag inte vant mig av med skräcken för allt vad skjutande och flygare heter, och så gott som varje natt ligger jag i sängen hos far för att få tröst”, skriver Anne som darrar av rädsla och ber sin far att tända ljuset. Men hon tvingas snart inse att deras säkerhet är viktigare än ett lugnande stearinljus.
Den 27 april släpper engelsmännen åter brandbomber över Amsterdam och träffar bland annat den tyska officersklubben, Offiziersheim. Den 13-åriga flickan ligger sömnlös i en annan del av staden.
”Jag har svarta ringar under ögonen på grund av sömnbrist”, konstaterar Anne som varje dag äter valeriana mot ångest och depression. Hon har inga större möjligheter att tanka ny energi under dagarna. På våren 1943 äter man inte något annat än torrt bröd, spenat och stora potatisar med en sötaktig eller ibland rutten smak.
Eufori hos familjen Frank på Dagen D
god nyhet från världen utanför: Italien med fascisten Mussolini i spetsen har kapitulerat villkorslöst. Till tonerna av God save the king, den amerikanska nationalsången och den ryska Internationalen jublar man i gårdshuset.
Det har kommit goda nyheter från Italien men det finns egentligen ingen anledning att jubla. I slutet av september 1943 är Amsterdam, enligt nazisterna, ”judefritt”.
Tusentals holländska judar har redan skickats till förintelselägren. Eller också sitter de i koncentrationslägret Westerbork, den sista anhalten för judarna före dödslägren, och väntar på vidare transporter.
Snart kommer även Anne Frank att sitta i en boskapsvagn med slutstation i Auschwitz.
”Jag klamrar mig fast vid far, eftersom jag för varje dag ser på mor med allt större förakt och han är den ende som håller den sista resten av familjekänsla vid liv.” Anne Frank – 30 oktober 1943
Den 6 juni verkar emellertid den situationen fullständigt orealistisk när BBC inleder sina radiosändningar med orden: ”this is London ... London calling”, invasionen har börjat, ”I repeat”, invasionen har börjat.
I gårdshuset tas nyheten emot med viss skepsis men när meddelandet upprepas i flera radiosändningar och general Eisenhower tillkännager att ”frihetens timme närmar sig”, infinner sig euforin. ”This is D-Day.”
”Vänner är i antågande”, skriver den nu 14-åriga Anne i dagboken. Margot berättar för henne att hon kanske kan börja i skolan igen i september.
Anne längtar så oerhört efter att få komma ut. Hon tycker att hon bara har en massa hånfulla och vresiga människor omkring sig. Alla tycker att hon är osympatisk och hon är trött på att hela tiden få höra att hon har pubertetsproblem.
”Nog skulle jag vilja lyssna, men det går inte, när jag är tyst och allvarlig tror alla att det handlar om en ny komedi (...). (Jag) letar ständigt efter något medel för att bli sådan som jag så hemskt gärna skulle vilja bli och som jag också skulle kunna bli om ... det inte fanns några andra människor i världen”, skriver hon den 1 augusti 1944. Det blir hennes sista skrivna ord.

De brittiska soldaterna förfasades av den syn som mötte dem i koncentrationslägret Bergen-Belsen där Anne Frank dog.
SS stormar Anne Franks gömställe
När Otto Frank sitter och undervisar Peter i engelska den 4 augusti stannar en bil utanför Prinsengracht 263.
”Du vet ju att double stavas med ett b”, säger han till pojken och hör i samma stund steg i trappan.
I nästa ögonblick rusar en civilklädd polis med dragen pistol in och beordrar dem att gå ned på första våningen där Anne Frank och gårdshusets fem övriga invånare redan står med händerna i luften.
Det råder inget tvivel om att de blivit förrådda: polisen var mycket välinformerad och visste att ingången till gårdshuset fanns dold bakom den vridbara bokhyllan.
”Rauter, en av de tyska höjdarna här, har hållit ett tal. 'Före 1 juli måste alla judar vara försvunna från alla germanska länder.. (...)'Som en skock sjuk och försvarslös boskap förs de arma människorna fram till slaktbänken. Men jag vill inte tala om det – bara av mina egna tankar får jag nattmara.” Anne Frank – 27 mars 1943
I rummet står SS-Oberscharführer Karl Josef Silberbauer. Alla värdesaker ska lämnas över omedelbart, beordrar han.
Otto Frank tar fram asken med värdesakerna. Därefter väntar de i flera timmar på en bil som är tillräckligt stor för att rymma alla åtta under färden till interneringslägret Westerbork.
Den 3 september 1944 avgår en av krigets sista judetransporter från Westerbork mot Auschwitz där totalt cirka 1,1 miljoner människor mister livet. Anne Frank står omtalad på judetransportens lista som jude 309, ”född 12.6.29, utan arbete”.
När Röda armén kom fram till Auschwitz i slutet av januari 1945 fann soldaterna bara cirka 7.000 överlevande. De var utsvultna, smutsiga och fulla med löss. Anne Frank var inte en av dem.
Tre månader tidigare hade hon och Margot evakuerats från Auschwitz till koncentrationslägret Bergen-Belsen där de båda systrarna dog i en tyfusepidemi.
Anne dog i början av mars 1945, 15 år gammal, och ligger troligen i en massgrav. Bara några veckor efter Annes död, den 12 april 1945, befriades koncentrationslägret av brittiska soldater som möttes av en fruktansvärd syn.
Omkring 55.000 utsvultna och sjuka fångar stapplade runt i lägret i stanken från tusentals lik som inte blivit begravda.

SS-mannen Karl Silberbauer var polis i Wien.
Nazistjägare fann SS-man
Efter två års letande hittade nazistjägaren Simon Wiesenthal mannen som arresterade familjerna Frank och van Pels.
År 1963 lyckades nazistjägaren Simon Wiesenthal hitta Karl Josef Silberbauer – den forne SS-Oberscharführern som arresterade Anne Frank och hennes familj. Silberbauer bodde i Wien där han arbetade som polis.
Efter avslöjandet om hans förflutna blev Silberbauer avskedad från poliskåren och media belägrade hans hem. Inför journalisterna medgav Silberbauer att han sagt ”du har en vacker dotter” till Otto Frank.
Däremot kunde den forne SS-mannen inte ge någon ny information kring vem som förrådde familjerna Frank och van Pels.

Förrädare hittades aldrig
De polismän som grep familjerna var så väl-informerade att någon måste ha berättat om gömstället. Trots det har ingen lyckats ta reda på vem som förrådde familjerna.
Magasinbiträdet Wim van Maaren, som
arbetade på Opektas lager i våningen under gömstället, har i två rättegångar försvarat sig mot anklagelserna om att han var den som förrådde familjerna.
Båda gångerna friades han från misstankarna. Under förhören erkände van Maaren att han hade ”anat någonting”. Men han var säkerligen inte den ende som lagt märke till att det då och då bars in stora mängder mat i huset på Prinsengracht 263.
Nazisterna betalade ut kopgeld – pengar per huvud – till alla som angav judar, och många kan ha känt sig frestade att öka sina inkomster något i krigets
fattiga Nederländerna.
Otto Frank censurerade dagboken
Anne Franks skriverier om sin spirande sexualitet var alltför svårsmält för hennes far Otto som censurerade bort de moraliskt anstötliga beskrivningarna innan dagboken publicerades för första gången år 1947.

Som alla andra tonåringar var Anne Frank nyfiken på sex och skrev ganska mycket om ämnet. Även Anne Franks hätska utfall mot t.ex. sin mor censurerades bort av hänsyn till minnet av Edith Frank och de andra som bodde i gårdshuset.
Anne Frank skrev ofta elaka kommentarer om sin mor – men även att hon skämdes över detta. Inte förrän efter Otto Franks död år 1980 blev hela dagboken tillgänglig för allmänheten.