Albert Speer byggde Hitlers drömmar

Propagandaminister Joseph Goebbels stirrade stint på kavajens slag: ”Ni bär Führerns emblem! Det är ju inte er kavaj!” utbrast han.

Innan Speer hann stamma fram en förklaring ingrep Hitler.

”Det är min!” sade han och anvisade Speer den åtråvärda platsen intill sig.

Till de övriga gästernas förtret hade de båda männen redan försjunkit i ett samtal om Hitlers stora passion, arkitektur.

Flera år senare berättade Hitler för Speer varför han den dagen valde att bjuda in just honom, en ung, obetydande arkitekt, i sin innersta krets.

”Jag hade lagt märke till er under mina inspektioner. Jag sökte efter en arkitekt som jag skulle kunna anförtro med mina byggplaner. Han skulle vara ung, för som ni vet sträcker sig dessa planer långt in i framtiden”, sade Hitler.

Hitler ville skapa ett Tyskland vars byggnader kunde mäta sig med de praktfullaste i Wien, Paris och Rom.

Byggnader som, även om det tyska riket gick under, skulle stå kvar som imponerande ruiner.

Det skulle visa sig att Speer var rätt man att ta sig an Hitlers drömmar.

Hitlers tal förför Speer

Mer än två år innan mötet i Hitlers rum, den 4 december 1930, hade Speer upplevt Hitler för första gången under ett tal i stadsdelen Neukölln i Berlin.

Som resten av Tyskland plågades landets huvudstad av fattigdom, arbetslöshet och frekventa sammandrabbningar mellan kommunister och nazister.

Denna decemberdag ryktades det att två medlemmar av nazisternas stormtrupper, brunskjortorna i SA, dödats av kommunister.

I stället för att utkräva hämnd vädjade partiledaren Hitler emellertid om kompromisser och fredlig samexistens, och åkallade gamla tyska dygder som ära och hjältemod.

Orsaken till allt elände, hävdade Hitler från talarstolen, var att första världskriget hade kostat de bästa tyskarna livet.

Landets ledning hade i stället överlåtits åt de medelmåttiga, som nu var i färd med att köra Tyskland i botten. Nazistpartiets uppgift var att ge makten åt en ny elit för att återupprätta den tyska storheten.

Hitler riktade sig speciellt till de studerande, som utgjorde större delen av den 5 000 personer stora publiken. De skulle ”hitta ett sätt att integrera sig i nationens liv och framtid”.

Salen kokade av entusiasm. Medelklassens unga hade vuxit upp med stora förväntningar, men i den nuvarande krisen kunde de inte se fram emot annat än arbetslöshet.

Nazistledarens optimism var precis vad de saknade. Det gällde även Speer. Den nyutbildade arkitekten hade ett tämligen utsiktslöst och dåligt betalt jobb som assistent åt en universitetsprofessor.

Hitler verkade mer sansad än Speer hade förväntat.

Från affischer och tidningarnas karikatyrteckningar kände han nazistledaren endast ”i uniformsskjorta med koppel, hakkorsbindel om ärmen och en vild hårman”, men till Speers förvåning uppträdde Hitler denna dag i en välsittande, blå kostym.

Nazistledaren utstrålade ”nästan demonstrativt borgerlig korrekthet” och ”förnuftig återhållsamhet”, medan hans ”ironi mildrades av en självmedveten humor, och jag tyckte att hans sydtyska charm var mysig”, mindes Speer senare.

Nya arbetsmöjligheter

Efter mötet körde arkitekten i sin bil till en närbelägen skog, där han funderade på Hitlers budskap.

När Speer senare körde hem var han, som han senare skrev, ”en ny människa”.

”Det kändes som om det fanns ett hopp, nya ideal, en ny kontakt, nya uppgifter”, berättade han i sina memoarer.

Den förste mars 1931 gick Speer med i partiet som medlem nummer 473481. Medan den nye partimedlemmen sökte nytt jobb, deltog han i mängder av arkitekturtävlingar.

Till sin besvikelse nådde han aldrig bättre än en tredjeplats.

För att få tiden att gå vistades Speer gärna på partikontoret. Där träffade han den jämnårige läraren Karl Hanke, som var organisatör i Berlins partiavdelning.

Genom Hanke lyckades Speer få en del mindre uppgifter, till exempel att renovera Hankes eget hus, och senare renoveringen av stadens nya partihögkvarter.

Huvudkontoret låg i Berlins förnäma regeringskvarter, en dyr adress, som partiet inte hade råd med.

Hitler och hans anhängare bedömde emellertid att nazisterna stod i begrepp att vinna makten i Tyskland, och man ville därför ha ett representativt hus på rätt adress.

Förutsägelsen slog in, Den 30 januari 1933 kunde Hitler inta rikskansliet.

Några veckor senare skickade Hanke bud efter Speer, den här gången för att be honom renovera Prins Leopold-palatset vid Wilhelmsplatz, som framöver skulle hysa Goebbels propagandaministerium.

Under arbetet vistades Speer ofta i ministeriets sekretariat, som Hanke nu ledde. Där råkade arkitekten en dag se utkastet till Adolf Hitlers planerade förstamajmöte.

Dagen hade dittills varit en festdag för socialister, kommunister och fackföreningar, men det ville Hitler ändra på.

Framöver skulle första maj vara en nationalsocialistisk festdag kallad Tag der nationalen Arbeit.

Begivenheten skulle firas med en stor nattlig sammankomst på det öppna fältet Tempelhofer Feld i Berlin, men Speer var inte imponerad av de planer Hankes kontor hade tagit fram. Tribunen liknade något från en fest i den lokala skytteföreningen, sade han.

Hanke svarade att Speer var välkommen att försöka göra något bättre. Speer antog utmaningen och satte sig samma kväll vid ritbordet.

Filmeffekter inspirerar Speer

Tiden var knapp, så tribunen skulle vara enkel att göra och gå fort att ställa upp.

Inspirationen fick Speer från filmens värld, där man använde kulisser.

Hans förslag till Hanke var enkelt och effektfullt som en filmkuliss. Tribunen skulle flankeras av nio stycken 33 meter höga flaggstänger med avlånga hakkorsbaner.

Kraftiga strålkastare lånade av UFA, Tysklands ledande filmbolag, skulle placeras längs fältets kant, och därifrån skulle de peka rakt upp i himlen och bilda pelare av ljus, medan mindre flaggor skulle placeras mellan strålkastarna så att ljuset spelade i flaggornas fladdrande.

Hitler tyckte om förslaget. Han insåg dock inte vilken framträdande roll Speer hade, eftersom Goebbels tog åt sig det mesta av äran.

Förstamajmötet gjorde emellertid att Speer fick i uppgift att renovera rikskansliet.

Führern inspekterade ofta arbetet, och en julidag 1933 bjöd han in Speer i sin inre krets genom att bjuda honom på lunch i sällskap med sina mest betrodda män.

Albert Speer rycker ut

Under lunchen berättade Hitler om sin egen ungdom och tiden som missförstådd konstnär i Wien.

Hitler hade vandrat runt i det österrikisk-ungerska kejsardömets huvudstad och beundrat alla pompösa byggnader, medan han själv bodde i tarvliga hyrda rum. ”I fantasin levde jag i palats”, berättade han för Speer.

Nu, när Hitler hade makten, skulle den unge Speer förverkliga visionerna. Förtroendet fick Speers självtillit att växa, och hans karriär tog fart på allvar.

”Efter att i många år ha strävat förgäves var jag full av ambition”, förklarade arkitekten senare om den första tiden i Führerns inre krets. Nu följde en strid ström av uppgifter: renovering av den tyska ambassaden i London, anläggandet av nazistpartiets mötesplats i Nürnberg (Zeppelinfeld) samt ombyggnaden av en lång rad befintliga industribyggnader.

Samtidigt ryckte han ut när andra arkitekters arbete inte föll i Hitlers smak.

Sommaren 1934 fick Speer till exempel i all hast revidera planerna för det nya stadion i Berlin, som skulle stå klart till olympiska spelen två år senare.

Arkitekten Werner March hade ritat en modern byggnad i stål, glas och betong, men det var för modernt för Hitler. Det sägs att Führern fick ett raserianfall och hotade att ställa in OS.

Speer tog bort glaset från Marchs ritningar, och betongytorna klädde han med kalksten, så att byggnaden fick ett mer monumentalt utseende.

En nöjd Hitler godkände det nya utkastet.

Ska bygga världens största stad

En dag våren 1936 meddelade Hitler sin arkitekt att nästa uppgift skulle bli ”den största av dem alla”.

Kort tid senare avslöjade den hemlighetsfulle Führern vad han hade i åtanke.

Arbetet gick ut på att omskapa Berlin, som inte levde upp till Hitlers föreställningar om en huvudstad. Berlin var bara ”ett godtyckligt sammelsurium av butiker och fastigheter”, som han sade.

Metropoler som Wien och Paris kunde den tyska huvudstaden, i Führerns ögon. över huvud taget inte mäta sig med, vilket Speer skulle åtgärda.

Den 30 januari 1937, fyra år efter nazisternas maktövertagande, utsåg Hitler Speer till Generalbauinspektor für die Reichshauptstadt, överste byggnadsinspektör för rikshuvudstaden.

Arkitekten fick departementschefs rang och utrustades med ett antal extraordinära fullmakter, som gjorde att han närmast enväldigt kunde bestämma över bygget. Endast Hitler stod över honom.

”Från och med nu gör ni utkastet. När ni är klar med något, ska ni visa mig det. Ni vet att jag alltid har tid för sådant”, försäkrade Hitler honom.

I nära samarbete med Hitler ritade Speer det framtida Berlin, nu betecknat som Welthauptstadt Germania, världshuvudstaden Germania.

Planerna för bygget var ännu mer pompösa än namnet.

Centralt skulle en väldig boulevard sträcka sig norrut från en helt ny centralstation, Südbahnhof.

Den fem kilometer långa boulevarden skulle löpa genom ett helt nytt kvarter, centrum för ministerierna och de stora tyska företagen blandat med teatrar och varuhus och en triumfbåge vigd åt de soldater som stupat i första världskriget.

I änden av boulevarden skulle man bygga den mäktiga Volkshalle, en gigantisk byggnad med plats för 180 000 personer och ett inre med marmorpelare samt mosaiker av guld.

Utformningen av triumfbågen och jättesalen byggde på skisser som Hitler hade ritat ett tiotal år tidigare, medan han fortfarande drömde om att en dag själv bli en betydande arkitekt.

Ska skrämma gästerna

Mitt i arbetet med Germania beslutade Hitler att han behövde ett ståndsmässigt palats att regera landet från.

Speer och hantverkarna slet från januari 1938, så att det nya rikskansliet kunde stå klart till när Hitler året därpå skulle ta emot de utländska ambassadörerna. Hitler var synnerligen nöjd med resultatet.

”Jag är för stolt för att flytta in i tidigare slott. Denna nya tyska republik är vare sig inneboende eller inackorderad i tidigare kungars gemak”, förkunnade han i ett tal i samband med taklagsfesten för det nya rikskansliet.

Kansliet innehöll bland annat Hitlers arbetsrum och kontor för administrationen, men byggnadens egentliga syfte var att imponera och skrämma.

Besökare skulle närma sig ingången längs en 421 meter lång fasad och därefter göra entré under en örnfigur med en spännvidd av hela 7,75 meter.

Örnen stod ovanpå ett gigantiskt hakkors omgivet av en krans.

För att nå Führerns kontor var besökare först tvungna att gå genom den 46 meter långa, fönsterlösa passage som kallades mosaikrummet.

Därefter passerade man genom marmorsalen, som skapats med spegelsalen i slottet Versailles som förebild, fast dubbelt så lång. I bortre änden låg ingången till Hitlers arbetsrum, som hade en takhöjd av nästan tio meter.

Längst in i rummet stod Hitlers enorma skrivbord av mörkt trä och röd marmor. Enligt propagandan arbetade Führern där dag och natt.

Telefonen på skrivbordet stod dock utom räckhåll för Führern, och bordet var nästan alltid tomt på papper.

Hitler hade många idéer om hur byggnaden skulle få rätt psykologisk effekt på gästerna.

När Speer till exempel föreslog att man skulle lägga en matta på golvet i marmorsalen, sade Führern nej. Upplevelsen av glashal, polerad marmor under skosulorna skulle få besökare att känna sig osäkra och illa till mods, förklarade Hitler, och Speer rättade sig efter önskemålet.

Kassakistan är vidöppen

Hitler och Speer arbetade också tätt tillsammans för att förverkliga drömmen om Germania. Speer fick en ateljé i Konstakademins hus vid Pariser Platz, alldeles intill Hitlers bostad.

Genom att snedda genom en innergård kunde han enkelt och obemärkt besöka Speer.

I långa perioder kom Hitler på besök nästan dagligen, som regel efter mörkrets inbrott. I timmar beundrade de båda männen skisser och modeller, medan de fantiserade om Germanias storhet.

De enorma dimensionerna fick emellertid Speer att tvivla på att projektet skulle gå att genomföra i praktiken.

Han behövde först testa Berlins sandiga underjords bärförmåga med hjälp av en 12 650 ton tung betongkloss, som kallades Schwerbelastungskörper.

Om den sjönk mindre än sex centimeter ned i marken kunde Speer gå vidare med planerna utan att behöva stabilisera underlaget ytterligare.

Inget kunde längre avskräcka Speer, som mer än gärna uppfyllde sin arbetsgivares önskningar.

Den kände arkitekten Gerdy Troost sade vid ett tillfälle till Hitler att om denne bad Speer uppföra en hundra meter hög byggnad, skulle Speer svara ”Tvåhundra, mein Führer!” och då få svaret ”Ni är den rätte!”. Hitler skrattade uppskattande åt anekdoten.

Bland Berlins invånare pratades det om att de många praktbyggena var slöseri, men Hitler var opåverkad.

”Svara undvikande om finansministern frågar vad det kostar. Säg att vi inte har någon erfarenhet av så stora byggen”, rådde han Speer.

Hitler rättfärdigade dessutom utgifterna med att de gynnade Tyskland: ”För mig är det inte ett utslag av storhetsvansinne, utan ett iskallt erkännande av att vi endast på det sättet kan skänka folket det självförtroende det behöver för att kunna lösa en historisk uppgift.”

Likgiltigheten inför omkostnaderna inkluderade även alla de människor som Speer lät vräka, och vars lägenheter han lät riva för att göra plats för de monumentala byggnaderna.

Tvångsflyttningarna, ”evakueringar”, som de kallades, drabbade framför allt judar. Minst 75 000 deporterades för att skapa plats åt Germania, och de flesta hamnade i något av förintelselägren i öster.

Speer och Hitler besöker Paris tillsammans

Efter uppförandet av det nya rikskansliet belönade Hitler Speer med partimärket i guld samt en akvarellteckning, som diktatorn med minutiös noggrannhet hade målat som 20-åring i Wien.

Samtidigt överöste han sin arkitekt med översvallande beröm. Hitler slog upprepade gånger fast att Speer var ”en genial formgivare och byggmästare”.

Det nya rikskansliet kallade han ”det nya stortyska rikets första byggnadsverk”, som skulle stå ”i århundraden”.

Så skulle det inte bli. I september 1939 inledde Hitler nämligen sin strävan efter att skapa ett stortyskt rike genom att skicka styrkor över gränsen till Polen. Andra världskriget var ett faktum.

Trots kriget fortsatte samarbetet mellan Speer och Hitler utan avbrott, och när Führern 1940, efter erövringen av Frankrike, besökte Paris var det med favoritarkitekten vid sin sida.

Tillsammans inspekterade de storstadens berömda byggnader: Louvren, Notre-Dame och L’Opéra Garnier, som Hitler hade ett särskilt intresse av.

Medan de gick genom det överdådiga operahuset pekade Hitler ut alla detaljer och Speer noterade att Führerns ögon ”lyste på ett extatiskt sätt”.

”Var inte Paris vackert? Men Berlin ska bli mycket vackrare! När vi är färdiga i Berlin kommer Paris att stå helt i skuggan”, slog Hitler fast efter besöket, och Speer jobbade ännu hårdare.

Germania kom dock aldrig längre än till ritbordet, för i februari 1942 tog Speers karriär en oväntad vändning.

Nazisternas rustningsminister Fritz Todt hade omkommit i en flygolycka, och den viktiga posten som koordinator av den tyska vapenproduktionen stod ledig.

Hitler behövde en effektiv ersättare och utsåg Albert Speer till tjänsten.

För arkitekten innebar utnämningen stora uppoffringar. Han fick sällan tid att jobba med de stora byggena, och med tiden hamnade planerna för Germania i bakgrunden. ”Min vackra spökstad” kallade Speer den.

Hitler tröstar sig med skisser

Efter hand som kriget fortskred började bomberna falla över Berlin. Trots det var Hitler optimistisk. Förstörelsen besparade honom ju arbetet med att riva alla de byggnader som stod i vägen för uppförandet av den nya huvudstaden.

De optimistiska kommentarerna skulle emellertid ses som en indikation på att Führern höll på att tappa kontakten med verkligheten.

Efter hand som den tyska krigslyckan vände gled diktatorn in i ett tillstånd som påminde alltmer om galenskap.

Iförd skrynklig och smutsig uniform flyttade han omkring divisioner som inte längre existerade, och gav order om understöd av stridsflyg, som inte längre kunde lyfta, eftersom Luftwaffe inte hade tillstymmelsen till drivmedel.

Emellanåt fann Hitler tröst i att försjunka i arkitektoniska drömmerier tillsammans med Speer.

Planen om Germania hade förpassats till bakgrunden. Nu handlade det om att bygga om den österrikiska staden Linz, där Hitler bland annat planerade att tillbringa sin ålderdom.

Så sent som i april 1945 möttes de båda i Führerbunkern, och medan bomberna fick betongen att skaka, satt Hitler och Speer böjda över planerna för Linz, ”medan vi utan att yttra ett ord betraktade dessa drömmar från ett avlägset förflutet”, skrev Speer.

Med blicken på ritningarna blev Hitler mildare och ”påminde mig om den Hitler som jag lärt känna i början av vårt samarbete tolv år tidigare”, sade Speer.

Den 23 april besökte arkitekten Hitler för sista gången.

En del historiker tror att Speer förväntade sig en dödsdom, eftersom han som rustningsminister hade åsidosatt Hitlers order, den så kallade Neroordern, om att spränga alla tyska broar och industrianläggningar, så att de allierade inte skulle få glädje av dem.

Hitler älskade dock sin arkitekt så mycket att han inte kunde vara arg. ”Så, ni ger er av? Utmärkt. Farväl”, sade han och skakade hand helt kort.

På vägen ut gick Speer genom rikskansliets mosaiksal. Den mörkröda marmorn var sotsvärtad och sargad av bomber. Några dagar senare, den 1 maj 1945, fick Speer meddelandet om Hitlers självmord och brast i gråt.

Alla deras storslagna drömmar låg i ruiner.