Haleskytte, B-24, 2. verdenskrig

Akterskytten var bombplanens ensamme försvarare

Isolerad och hopkrupen i den mest utsatta delen av de allierade bombplanen satt kulspruteskytten med syrgasmask i minus 40 grader – och väntade på döden. Det fanns inte ens plats för en fallskärm.

Isolerad och hopkrupen i den mest utsatta delen av de allierade bombplanen satt kulspruteskytten med syrgasmask i minus 40 grader – och väntade på döden. Det fanns inte ens plats för en fallskärm.

Fine Art/Getty Images

Rösten i akterskytten Richard Rivaz hörlurar är uppjagad: ”Jaktplan!”

Instinktivt rätar han på sig i sätet och kramar åt om handtagen till den fyrpipiga Browning-kulsprutan framför honom. Det är den 24 juli 1941, och himlen och havet långt under det Halifax-bombplan som Richard Rivaz sitter i har samma blå färg.

I flera timmar har han spanat ut genom plexiglaset i det lilla kulsprutetornet i planets akter, och nu händer till slut någonting. Under honom – utanför den franska hamnstaden La Rochelle – ligger det tyska slagskeppet Scharnhorst. Från luften ser det 235 meter långa fartyget ut som en leksak, men det uppdrag Rivaz är ute på är ingen barnlek.

”Jaktplan åt styrbord!” Akterskytten Richard Rivaz under en räd mot slagskeppet Scharnhorst.

Det är andra gången på några månader som britterna försöker sänka slagskeppet, och i dagens djärva angrepp deltar 15 tunga bombplan av typen Halifax.

Slagskeppets luftvärnskanoner avfyrar en spärreld av granater mot bombplanen. Tryckvågorna från explosionerna rycker och sliter i Richard Rivaz plan, och skakningarna slungar honom ur sätet, när en ny fara dyker upp: Omkring 30 tyska jaktplan angriper de brittiska bombplanen.

I den intensiva spärrelden ser Rivaz och hans kamrater hur ett av bombplanen störtar mot havsytan med brinnande motorer. Plötsligt registrerar Rivaz annalkande jaktplan rakt framför sig.

Akterskytt, akterskytt, bombplan

De flesta bombplan hade en skytt med två eller fyra kulsprutor i aktern. Här demonstrerar akterskytten i en Wellingtonbombare sitt kulsprutetorn.

© Bert Hardy/Getty Images

”Jaktplan åt styrbord”, ropar han upphetsat.

Han har knappt uttalat orden, förrän fiendeplanets kulsprutor börjar spruta eld. Rivaz svarar genast med sina fyra kulsprutor. Duellen är en kapplöpning med tiden, för det snabba jaktplanet knappar in på bombplanet. Rivaz försöker hålla huvudet kallt, medan han avfyrar en skur av projektiler mot sin motståndare.

”Varför har han inte störtat ännu?!” rasar han, medan jaktplanet närmar sig.

Plötsligt virvlar en del av en stjärtfena genom luften, och i nästa ögonblick vänder jaktplanet sig på rygg. Sedan börjar det störta nedåt i en spiral.

”Jag fick honom”, ropar Rivaz triumferande, medan jaktplanet slås i tusen bitar mot havsytan.

Under tiden lyckas britterna träffa Scharnhorst med tre bomber, som orsakar stora skador på slagskeppet. Angreppet är en succé. Men segern har varit dyrköpt. Fem bombplan och 35 man återvänder inte hem.

Bombplan, andra världskriget, bombräd

Brittiska och amerikanska bombplan genomförde under kriget 1,5 miljon räder enbart i Europa – ofta utan jaktplanseskort.

© Mondadori Portfolio/Getty Images

Målskytte på modellplan

Richard Rivaz position var precis så utsatt som den verkar, för av alla besättningsmedlemmar på bombplanen hade akterskytten den farligaste uppgiften. Helt ensam och isolerad från resten av planet hade han ansvar för att skydda sina kamrater mot jaktplan som attackerade bakifrån. I tragiskt många fall fick akterskytten betala med sitt liv.

Bombräden mot Scharnhorst var inte den första för Richard Rivaz. Han var egentligen konsthistoriker, men hade strax efter krigsutbrottet anmält sig för tjänstgöring i Royal Air Force (RAF). Vid 32 års ålder var Richard Rivaz för gammal för att bli pilot, men skytt på bombplan kunde han bli. Sommaren 1940 började han vid RAF:s 102:a division med bas i Yorkshire.

Några månader tidigare hade britterna inlett bombningar av strategiska mål som tyska hamnar och skeppsvarv. Men bombplanen var sårbara för Luftwaffes jaktplan och utrustades därför med skyttar beväpnade med grovkalibriga kulsprutor.

För att bli akterskytt var Rivaz tvungen att genomgå en intensiv utbildning. Framför allt skulle han lära sig allt om sitt vapen, den brittiska, licensbyggda Browning .303-kulsprutan. Vapnet hade en eldhastighet av 1 150 skott i minuten och var därför effektivt mot snabba jaktplan.

Övning, flygskytte, träning

Blivande skyttar tränade genom att bland annat skjuta prick på modelljaktplan av trä.

© Keystone/Getty Images

Rivaz övade och övade på att montera isär och sätta ihop vapnet igen. Hela proceduren fick inte ta mer än två minuter – och skulle klaras med bindel för ögonen.

Efter vapenträningen fick skyttarna bekanta sig med planens kulsprutetorn. De hade välvda rutor av plexiglas och var placerade i planets nos, mitt och i aktern. Ett elektrohydrauliskt system gjorde det möjligt för skyttarna att vrida tornen från sida till sida.

Men skyttens förmåga att beräkna skottvinkel och motståndarens hastighet var avgörande. Förmågan att träffa ett rörligt mål medan de själva var i rörelse övade skyttarna på genom att skjuta prick på flygplansmodeller av plywood.

Modellen åkte omkring på ett ovalt järnvägsspår. Tornet stod uppställt vid sidan av spåret och rörde sig framåt och bakåt, medan skytten sköt mot modellen.

Efter avslutad utbildning skickades Rivaz ut i en strid som skulle bli en av krigets största och blodigaste – en skoningslös duell mellan 69 000 allierade flygplan och 61 000 tyska, och som kom att kosta över 100 000 allierade besättningsmedlemmar livet.

Vapnen täcktes av is

Richard Rivaz fick sitt elddop under räder mot oljeraffinaderier i Köln och mot Ruhrdistriktet, Tysklands största industriområde. Under räderna angreps planet av både jaktplan och luftvärn, men Rivaz fick även stifta bekantskap med två av akterskyttens andra fiender: kylan och ensamheten.

Till skillnad från resten av besättningen, som kunde se varandra, var akterskytten helt isolerad utan möjlighet att hänga med i vad som hände i planets övriga delar.

”Jag började känna mig ganska ensam och isolerad från de andra. Jag började även fundera på vad som pågick i andra änden av planet? Kanske var de andra i full färd med att ta på sig fallskärmar? Eller kanske hade de redan tagit på sig fallskärmarna och hoppat utan att tänka på mig?” tänkte Rivaz under en av de första räderna.

”Jag tar alltid på mig så mycket kläder jag kan.” Akterskytten Richard Rivaz om den bistra kylan i kulsprutetornet.

Ännu värre var den förlamande kylan. På 6 000 meters höjd kunde temperaturen ofta sjunka till minus 40 °C i de otäta kulsprutetornen. Kölden innebar att insidan av tornet täcktes av ett lager rimfrost, medan kulsprutorna täcktes av flera centimeter is.

Att ha på sig flera lager med tjocka kläder kunde till en viss grad lösa problemet med kylan. Inför varje räd tog Rivaz därför på sig – förutom sin flygoverall och uniformströja – en väst, byxor, skjortar, tre pullovrar, en tjock tröja, fyra par strumpor samt en halsduk.

”Jag tar alltid på mig så mycket kläder jag kan. Ofta är det omöjligt att hålla sig varm, men det är stor skillnad mellan att frysa och frysa outhärdligt”, skrev Rivaz i sin dagbok.

Han hade emellertid inte tid att grubbla på kylan och ensamheten.

Granat rev hål i skrovet

Tyskarna försvarade sina industrianläggningar och städer med allt deras krigsindustri kunde uppbåda. En klar natt med fullmåne närmade Rivaz och hans besättning sig Köln, när hela flygplanet plötsligt skakade till kraftigt.

”Jag minns en öronbedövande explosion och ett bländande rött sken”, skrev Rivaz efteråt.

Akterskytt, jaktplan, andra världskriget

Bombplanens tre värsta fiender: Jaktplan
Tyska jaktplan flög minst en tredjedel snabbare än bombplanen. De angrep ofta bakifrån eller underifrån för att överrumpla bombplanen. Anfallsvinkeln gjorde akterskytten extra utsatt. En kula kunde enkelt krossa plexiglaset och döda skytten.

© Pictorial Press Ltd/Imageselect

Motorernas bullrande tystnade. Allt blev mörkt och tyst. Rivaz var rädd att en granat från något av tyskarnas luftvärnsbatterier hade träffat precis framför hans kulsprutetorn och slitit av det från flygplanskroppen. I mörkret kunde Rivaz inte se tornets sidor, medan han föll – och föll och föll.

”Är det så här det slutar? Kommer jag att märka när jag träffar marken?” tänkte han, medan han virvlade genom det tomma mörkret.

Precis när han var övertygad om att han närmade sig marken, sprakade det till i hans hörlurar, och han hörde en röst: ”Revs, kom fram hit”, sa piloten.

Akterskytt, luftvärn, Flak

Bombplanens tre värsta fiender: Luftvärn
Under kriget byggde tyskarna ut sitt luftvärn kraftigt. Mer än en miljon man tjänstgjorde vid batterierna, som omfattade 9 000 tunga luftvärnspjäser och 30 000 lättare. Som bilden visar täckte den tyska spärrelden ofta hela himlen.

© ullstein bild Dtl./Getty Images

Rivaz lyckades vända sig om i det trånga utrymmet. Med händerna utsträckta framför sig kände han sig fram. Dörren mellan kulsprutetornet och flygplanskroppen var sönderskjuten, och han skymtade ett rött sken från en brand i cockpit. När han rörde sig framåt lade han märke till ett gapande hål i flygplanets sida.

Medan piloten stabiliserade planet och satte kurs tillbaka till England, hjälpte den omtumlade Rivaz till att släcka branden. Alla ombord var otroligt nog vid liv, när planet landade flera timmar senare.

Bombplan, andra världskriget, bomb

Bombplanens tre värsta fiender: Kollegorna
Bombplanen flög i täta formationer ovanför och bredvid varandra – och det vållade överraskande problem. Här har ena stabilisatorn på ett B-17 precis träffats av en bomb från en kollega högre upp. Bomben som orsakade skadan är markerad med en röd ring.

© Bettmann/Getty Images

Inte länge efter det deltog Rivaz i en ny räd mot Köln, då de brittiska planen fällde stora bombmattor över industriområdena. Från sin plats i aktern kunde Rivaz se förödelsen. Men känslan av triumf över att ha träffat ett mål överskuggades av bombningarnas fasansfulla effekter.

”Det brann fortfarande i Köln, där lidandet och eländet måste vara enormt”, skrev Rivaz. ”Somliga är säkert fortfarande vid liv, men med brutna ben och oförmögna att röra sig. Och det enda de känner är stanken av förstörelse och ruttnande kött.”

Eld skulle knäcka tyskarna

Några månader senare skickades Rivaz och hans kamrater på ännu en räd mot Köln, vars luftförsvar förstärkts avsevärt sedan förra gången. I grupp mullrade bombplanen in över staden, där flera hundra sökarljus och luftvärnsbatterier började leta efter mål.

”Jag tittade. Omkring 100 sökarljus var alla riktade mot samma punkt, och där ljusstrålarna korsade varandra syntes gnistor och lågor”, sa Rivaz.

Ett ensamt bombplan hade fångats av strålkastarnas ljuskäglor, och luftvärnet var i färd med att skjuta det sönder och samman.

”En röd glöd syntes bland ljusglimtarna. Den delade sig i två glödande prickar, som föll till marken, medan sökarljusen skoningslöst följde dem”, berättade Rivaz.

”Stora lågor flammade upp, när en bomb föll ner i den fasansfulla avgrunden.” Akterskytten Ron Smith om en bombräd mot Berlin.

I nästa ögonblick exploderade den ena av prickarna och släckte allt hopp om att någon av de sju männen ombord hade överlevt.

När 1941 gick mot sitt slut stod det klart att RAF:s precisionsbombningar av militära och industriella mål var ett fiasko. Inte mer än vart femte bombplan lyckades träffa inom en radie av åtta kilometer från målet.

En ny strategi behövdes. Från februari 1942 skulle bombräderna i stället riktas mot städerna för att krossa befolkningens stöd för regimen. Eftersom eld var det effektivaste – och mest skrämmande – vapnet för att förstöra stora bebyggda områden, medförde planen brandbomber.

Kontrasten mellan de händelselösa timmarna i det ensamma kulsprutetornet och synen av det brinnande infernot på marken var svårsmält för akterskyttarna, som för det mesta kunde se resultatet av bombningarna. Ron Smith deltog som akterskytt i 65 bombräder i ett av de legendariska Lancaster-bombplanen. Han glömde aldrig synen av när Berlin brann.

”Luftvärnsgranater skar genom de spridda, upplysta molnen för att därefter graciöst susa förbi mitt torn. Ett Lancaster gled över natthimlen med ett ensamt jaktplan alldeles bakom sig, som om de satt ihop med en osynlig tråd. Staden nedanför mig sjöd och kokade. Stora lågor flammade upp, när en bomb föll ner i den fasansfulla avgrunden”, skrev Ron Smith senare.

Akterskytt, bombplan, nedskjutet

En träff från luftvärnet kunde betyda döden för bombplanens besättningar. Här är en B-24 Liberator på väg att störta.

© Photograph From The Hugh W. Cowin Aviation Collection/Ritzau Scanpix

Fallskärm gick upp i rök

Flygvapnets ledning hade emellertid inga betänkligheter, och under 1942 och 1943 intensifierades bombningarna av tyska städer.

Sommaren 1942 anlände flygförband från USA till Storbritannien för att delta i bombräderna. Med sig hade amerikanerna bombplanet B-17, som kunde flyga högre, snabbare och längre än de flesta andra. Planets förmåga att stå emot fientlig eld gav det smeknamnet ”flygande fästning”.

Hotet från jaktplan mötte B-17 med hjälp av inte färre än tretton kulsprutor. Utrymmet för akterskyttarna var dock inte bättre än i britternas plan. Skyttarna var tvungna att ta av sig kängorna först, innan de i strumplästen kröp in i det trånga kulsprutetornet.

B-17, bolltorn

Bolltornet satt på planets undersida. I regel hänvisades besättningens kortaste man dit.

© Philip Jarrett From The Aviation Images Collection/Ritzau Scanpix & Shutterstock

Skytten satt hopkrupen i dödsfälla

Amerikanernas B-17-bombplan användes i stor omfattning över Tyskland. Planet försvarades av inte färre än fem skyttar. Till skillnad från britternas bombplan hade B-17 även en skytt på undersidan – en livsfarlig position, som ingen ville ha.

De tyska jaktplanen angrep i regel de allierade bombplanen bakifrån eller ännu hellre underifrån, där de inte upptäcktes lika lätt. Det problemet hade de amerikanska B-17-bombplanen en lösning på. På planets undersida satt ett så kallat bolltorn med en skytt.

Beväpnad med två kraftfulla 12,7-mm-kulsprutor var skytten i bolltornet ansvarig för att skydda planet från angrepp underifrån. Bolltornet var emellertid inte mer än omkring en meter i diameter, så det var extremt trångt. I den positionen låg skytten utan paus under de 8–10 timmar som ett uppdrag tog.

”Man låg bokstavligt talat med knäna uppdragna mot bröstet och mellan dem hade man kulsprutorna. Man behövde ha starka nerver för att sitta där”, berättade skytten Gary Lewi.

Bolltornet kunde dessutom vara en dödsfälla. Tornet manövrerades med hjälp av ett hydrauliskt system, men om mekaniken inte fungerade var det omöjligt för skytten att ta sig ut. Om planets landningsställ inte fungerade på grund av skador eller ett tekniskt fel, var skytten också dödsdömd. Piloten skulle i så fall bli tvungen att buklanda, vilket skulle innebära att skytten mosades.

Ännu värre var det i det brittiska Lancaster-bombplanet, där akterskytten inte ens hade plats för en fallskärm. Den fick han placera utanför tornet. Det arrangemanget höll på att bli ödesdigert för den 22-årige akterskytten Nicholas Alkemade. Hans plan deltog den 24 mars 1944 i en räd mot Berlin tillsammans med 810 andra bombplan.

På vägen hem attackerades Alkemades bombplan av ett tyskt jaktplan. Bombplanet träffades och började brinna, och plexiglaset i Alkemades kulsprutetorn spräcktes. Trots den iskalla vind som ven in kände han en kraftig hetta från planets bakersta del.

Piloten gav alla order att ta på sig fallskärmarna och lämna planet. Men när Nicholas Alkemade öppnade luckan för att ta sin fallskärm var hettan så intensiv att hans syrgasmask började smälta. Hela planets bakre del stod i lågor – och det gjorde även Nicholas Alkemades fallskärm.

”Jag tänkte att det faktiskt inte kändes konstigt att jag skulle dö om några sekunder.” Nicholas Alkemade, när han föll från fem kilometers höjd utan fallskärm.

Även Nicholas Alkemades kläder brann, när han på drygt fem kilometers höjd kastade sig ut ur det brinnande planet – utan fallskärm. Med 200 kilometer i timmen föll den ensamme akterskytten handlöst mot marken:

”Det var helt tyst, endast det avlägsna ljudet av planets brummande. Ingen känsla av att falla över huvud taget. Ilskan över att inte komma hem var min främsta tanke, och jag tänkte att det faktiskt inte kändes konstigt att jag skulle dö om några sekunder.”

Tre timmar senare vaknade Nicholas Alkemade i en snödriva. Han hade överlevt något som ytterst få klarar med livet i behåll, och hamnade i tysk krigsfångenskap.

Sådan tur var få förunnad. Under andra världskriget omkom 20 000 skyttar på bombplan.

Flygskytt, B-17, bombplan

Bombplanet B-17 var bestyckat med 13 kulsprutor. Två av dem hanterades av stående skyttar, som i bitande köld besköt fienden.

© Pictorial Press Ltd/Imageselect

Superplan inledde ny era

Inte ens de omfattande bombräderna kunde emellertid knäcka tyskarna. Medan allierade soldater efter D-dagen i juni 1944 kämpade sig mot Berlin, var amerikanerna tvungna att konstatera att bombräderna inte fungerade som avsett. Lösningen blev att öka intensiteten i bombningarna.

Under andra hälften av 1944 hade de allierade i genomsnitt 3 000 flygplan i luften över Tyskland – varenda dag. Dygnet runt föll bomberna över tyskarna, som under samma period inte hade kvar mer än omkring 400 jaktplan att försvara sig med. Medan allierade markstyrkor sakta men säkert ryckte fram, fortsatte det brutala luftkriget, där tyskarna i brist på jaktplan satsade på att fylla himlen med luftvärnsgranater.

”Hela formationen sköts sönder och samman. Jag har aldrig upplevt en så kraftig och dödlig luftvärnseld under något uppdrag. De kastade allt de hade – med undantag av köksvasken – i huvudet på oss”, berättade akterskytten Kenneth Green efter en räd mot Berlin den 15 mars 1945.

”Jag gick ner sju kilo under den räden – i svett”, sa Green, som efter att de kommit tillbaka räknade till 36 hål i flygplanskroppen.

Bombplanens låga fart gjorde dem till lätta offer. I görligaste mån fick de därför eskort av jaktplan. Ofta fick bombplanen emellertid flyga helt oskyddade. Förlusterna – både för bombplanen och målen på marken – var i det närmaste ofattbara.

Akterskytt, förluster, bombplan
© Shutterstock

3 000 allierade flygplan över Tyskland varje dag

De allierade producerade betydligt fler flygplan än Tyskland. I december 1944 hade de allierade 42 500 flygplan till sitt förfogande i Europa. Under andra hälften av 1944 svärmade i genomsnitt 3 000 allierade flygplan över Tyskland – varje dag.

Akterskytt, förluster, bombplan
© Shutterstock

Allierade plan avfyrade 76,9 miljoner kulor

Bombplanen kämpade hårt mot de tyska jaktplanen. Varje B-17 medförde 1,3 ton ammunition (kaliber .50) till planets kulsprutor. Sammantaget avfyrade USA:s bomb- och eskortplan baserade i England 76,9 miljoner projektiler.

Akterskytt, förluster, bombplan
© Shutterstock

6 098 tyska jaktplan sköts ner

Enbart USA:s flygstyrkor som flög räder över Tyskland från baser i England sköt ner 6 098 tyska jaktplan. Tyskarnas förluster av flygplan och piloter var så omfattande att de i slutet av 1944 inte hade mer än omkring 400 jaktplan kvar för att försvara luftrummet.

Akterskytt, förluster, bombplan
© Shutterstock

21 914 allierade bombplan sköts ner

Tyska jaktplan och tyskt luftvärn sköt under kriget ner sammanlagt 40 379 allierade bomb- och jaktplan. Siffrorna ska dock ses i ljuset av att bombplanen genomförde ofattbara 1,5 miljoner flygningar. De eskorterande jaktplanen genomförde 2,7 miljoner flygningar.

Akterskytt, förluster, bombplan
© Shutterstock

159 000 besättningsmedlemmar gick förlorade

Bombräderna över Tyskland utvecklades till rena massakern. De tunga bombplanen hade en besättning av 7–10 man, så varje nedskjutet plan medförde stora kostnader i människoliv. Under ett angrepp mot Schweinfurt 1943 omkom mer än 600 man under en enda dag.

Akterskytt, civila förluster, bombräd
© Shutterstock

593 000 tyskar miste livet i flyganfall

Under kriget fällde allierade bombplan omkring 2,6 miljoner ton bomber över Tyskland. I synnerhet bombningar av städer krävde stora förluster av människoliv. Experter uppskattar att 593 000 civila tyskar miste livet i bombräderna.

Först i slutet av mars 1945 avbröt de allierade bombräderna. Då hade de fällt nästan tre miljoner ton bomber – och förlorat 40 379 bomb- och jaktplan.

Omkring en månad senare kapitulerade Nazityskland. Att kriget i Europa tog slut innebar att det amerikanska flygvapnets banbrytande nyskapelse, Boeing B-29 Superfortress, aldrig sattes in mot Tyskland. Flygplanstypen var krigets dyraste – att ta fram planet hade kostat en hel miljard dollar mer än utvecklingen av atombomben.

B-29 var inte bara ett formidabelt bombplan, utan bjöd även på en revolutionerande nyskapelse som gynnade skyttarna. Kulsprutorna kunde nämligen avfyras från en behaglig tryckkabin via ett centralt eldledningssystem. En ny era hade inletts.

Richard Rivaz fick aldrig uppleva den imponerande tekniska utvecklingen. Han överlevde kriget, men omkom, när det RAF-flygplan han var passagerare i kraschade i Belgien i oktober 1945.