Our website does not support Internet Explorer.

To get the best experience on our website and of our content, please use a more modern browser like Edge, Chrome, Safari or similar.

300 tickande bomber under Oranienburg

En eftermiddag år 1945 förmörkades himlen över staden Oranienburg av amerikanska flygplan, som fällde 5690 bomber över invånarna. I dag ligger 300 av bomberna kvar, odetonerade, i sanden under staden. Frågan är inte om de exploderar, utan när.

Getty Images

Natten till den 15 mars 1945 lastades 612 amerikanska bombplan. Precis innan den dödliga lasten kom på plats skruvade mekanikerna in en särskild anordning i alla bomberna.

Anordningen såg ut som en halvmeterlång pinne med en propeller i änden och var en tidsinställning, som skulle fördröja detonationerna.

På förmiddagen lyfte B-17-planen från flygbaser i mellersta England och satte kurs mot Tyskland, och vid lunchtid passerade de frontlinjen.

Nu mötte de tysk luftvärnseld. Flera plan träffades, men de avvek inte från kursen – dagens angrepp gällde Oranienburg, en liten stad cirka tre mil norr om Berlin.

Officiellt hade bombfällarna order att träffa en bangård mitt i staden, men det var egentligen bara ett svepskäl.

På de flygbilder som bombplanens besättningar hade studerat innan planen lyfte hade man ringat in ett område alldeles intill järnvägen, Oranienburgs stora kemiska fabrik, Auergesellschaft.

Med ett olycksbådande mullrande dök de första planen upp på himlen över staden klockan 15.50 och fällde sin last. Invånarna kröp ihop av rädsla, för det var långtifrån första gången Oranienburg utsattes för flyganfall.

I staden låg det förutom järnvägen bland annat en av Heinkels flygplansfabriker och en stor SS-förläggning. Alla tre målen hade tidigare bombats av de allierade.

Denna torsdag varade angreppet i mer än två timmar, medan våg efter våg av B-17-plan fällde sin last över staden.

När bombfällaren rapporterade ”bombs away” var det en signal till piloten att uppdraget var utfört. Det var dags att återvända hem.

Det tyska luftvärnet fyllde himlen med splitter, och en B-17 sköts ner. Ett svårt skadat plan räddade sig till Polen och kunde nödlanda i ett område som befriats av Röda armén.

I Oranienburg gjorde bombernas tidsinställning att Auerfabriken de följande sex dagarna skakades av explosioner, som förstörde byggnader, produktionsanläggningar och stora delar av staden.

”Man måste veta vad man gör.”
Bombröjaren och insatschefen André Müller i den tyska delstaten Brandenburg
250 kilo bomb Oranienburg

Insatsledaren André Müller med en 250 kilo tung bomb som har legat i marken sedan 1945.

© DPA/Ritzau Scanpix

I dag: Kampen mot klockan

Flera gånger om året rycker bombröjaren André Müller ut för att avlägsna odetonerade bomber, som fälldes i Berlins omnejd under andra världskriget.

Arbetet kräver omfattande förberedelser och avancerad teknik, så vare sig boende eller bombröjare utsätts för fara.

I staden Oranienburg kommer många av bomberna från ett angrepp riktat mot tyskarnas atomforskning.

Bombröjarna kallas in

I dag, nästan 75 år efter krigsslutet, är Oranienburg en fridfull stad med 45 000 invånare och lokaltågsförbindelse till Berlin.

De synliga spåren efter kriget är få, men under marken är bilden en annan. Genom vetenskapliga beräkningar har man kommit fram till att cirka trehundra odetonerade bomber efter angreppet den 15 mars 1945 ligger kvar under staden.

”Frågan är inte om de smäller, utan när”, säger André Müller.

Han är insatschef för bombröjningen i delstaten Brandenburg. Tillsammans med sin grupp om totalt sex man rycker han ut flera gånger om året för att avlägsna bomber som hittats i samband med hus- eller vägbyggen.

André Müller är en eftertänksam man, som inte skämtar särskilt mycket eller ger något hetsigt intryck. Bombröjning kräver ett lugnt temperament.

”Man måste veta vad man gör, det är viktigast. Och så ska man ha en stor portion självförtroende”, säger han.

”Bombröjare hör till de bäst utbildade. Först skolas de i flera år och samlar på sig erfarenheter. De lär sig procedurer och samarbete med andra myndigheter hos kommunen och inom polisen, innan de är redo att röja bomber.”

André Müller kom till bombröjarna efter en lång karriär inom den östtyska krigsmakten (NVA). Där hade han haft ansvar för att röja övningsområden, ett arbete som kom att kosta honom större delen av ena tummen: ”När de sovjetiska styrkorna efter murens fall flyttades hem till Ryssland 1994 skulle vi röja upp på kasernområdet. Det var detonatorn till en mina som small ... Problemet var att de sovjetiska soldaterna hade en helt annan utrustning än den vi var vana vid i NVA. Fast ryssarna berättade inget om den – och ändå skulle vi röja upp efter dem. Sett med nutida ögon var det rent brottsligt.”

Krigets bomber kostar tid och pengar

Varje gång en bomb hittas i marken inleds en omfattande process, för arbetet består inte enbart av att oskadliggöra blindgångaren.

Inför en bombröjning måste polisen spärra av stadsdelen och alla invånare inom en radie av minst femhundra meter måste evakueras.

Kommunen ser till att de evakuerade har någonstans att vistas, och eventuellt att de har mat och dryck. Hittas en bomb nära ett sjukhus eller ett äldreboende måste patienter och boende flyttas till andra institutioner.

Världens Historia/Shutterstock

Bomben borrar sig ner

1: Tidsinställningen innebar att de amerikanska bomber som fälldes den 15 mars 1945 inte detonerade vid nedslaget.

2: Flera hundra bomber borrade sig ner i Oranienburgs sandiga underjord.

3: Bombens form gjorde att cirka 300 stycken gick i en välvd bana under marken och lade sig med spetsen uppåt. Det avbröt tidsinställningen.

Världens Historia/Shutterstock

Gamla flygfoton visar faran

4: Amerikanerna tog bilder av bombmålen efter varje angrepp. I dag använder bombröjarna bilderna för att hitta nedslagsplatser där det inte skedde någon explosion. Där är det risk för blindgångare.

5: Bombens stjärtfena har rostat bort under årens lopp.

Världens Historia/Shutterstock & US Airforce

Området avsöks med radar

6: Inför ett bygge eller anläggning av en väg borras rader av hål, och en markradar sänks ner.

7: Radarn har en räckvidd av tre meter.

8: Radarn visar att det finns ”någonting” tre meter fram.

Världens Historia/Shutterstock

Grävningen påbörjas

9: En grävmaskin pressar ner fyra stålväggar runt bomben och jorden grävs bort.

10:Arbetsplatsen nere i gropen mäter 5 x 5 meter.

Världens Historia/Shutterstock

Jorden avlägsnas försiktigt

11: Kraftiga pumpar sänker grundvattnet i gropen (700 kubikmeter per timme).

12: Säkerhetsreglerna säger att max två personer får vara nere i gropen samtidigt.

13: Den sista metern avlägsnas för hand, tills bomben blottats.

Världens Historia/Shutterstock

Bomben stabiliseras

14: En specialbyggd robot sänks ner i gropen. Den ska sköta själva desarmeringen.

15: Bomben fixeras med en spännring, så att den inte flyttar sig.

16: På sommaren kyls bomben ner, eftersom temperaturförändringar kan utlösa den.

Världens Historia/Shutterstock

Bomben stabiliseras

Spännringen håller bomben på plats medan den desarmeras.

Världens Historia/Shutterstock

Tändsatsen skärs ut

17: Från säkert avstånd – 500 meter – styr bombröjarna desarmeringen. Kameror i gropen ser till att männen kan se allt som sker.

18: Bombröjning kräver sex personer: Två robotförare, två desarmerare, en kameraman samt insatschefen.

19: Roboten skickar en stråle av vatten och fin sand mot bomben. Strålen skär runt tids-inställningen, som kan tas ut med en griparm.

Världens Historia/Shutterstock

Bomben är oskadliggjord

Tändsatsen har lyfts ut ur bomben. Bombröjarna har skurit igenom den och kan se att ampullen med aceton är intakt.

Utan tidsinställning är bomben nästan harmlös. Den kan köras bort och sprängas.

Världens Historia/Shutterstock

Hela Tyskland drabbades

Hur många bomber som fälldes över Tyskland under kriget är oklart. Enligt en uppskattning uppgick den sammantagna vikten till 1,2 miljoner ton – och ett stort antal av bomberna exploderade inte.

Experter räknar med att upp till var femte var en blindgångare. Det stora antalet odetonerade bomber ger fast arbete åt de bombröjare som delstaterna anställt, för larmet går ofta: Årligen tar de hand om cirka tvåtusen ton bomber.

Varje fynd kräver omfattande skyddsåtgärder. Innan bombröjarna kan sätta igång evakueras bostadskvarter och ibland hela samhällen. I Oranienburg sker det två till tio gånger om året. Först måste man dock hitta bomben.

I Oranienburg får man inte lov att bygga hus, förrän marken har undersökts. Det börjar med att man studerar gamla flygfoton, som britterna och amerikanerna tog efter varje angrepp. På den tiden användes bilderna för att avgöra om ett flyganfall varit framgångsrikt. I dag studerar bombröjarna flygfotona för att hitta nedslagshål som inte kan kopplas till en explosionskrater.

”Vi har köpt alla amerikanernas flygfoton, och med hjälp av dem kan vi se var varenda bomb fallit”, säger André Müller. ”Vi kan även se de platser där koncentrationslägerfångar skickades ut.”

Ofta utnyttjades fångar från det närbelägna koncentrationslägret Sachsenhausen för att röja upp efter flyganfall. Förlustsiffrorna var höga, för lägerfångarnas liv betydde inget för nazisterna.

I dag rycker experterna ut när till exempel en tomt ska bebyggas. Med 1,5 meters mellanrum borrar man djupa hål i sandlagret, så att en markradar kan sänkas ner.

”Om skärmen visar en anomali tittar vi på skuggans form, för radarn kan inte skilja mellan järn och sten. Om föremålet ser ut att vara 130 centimeter långt och 40 centimeter i diameter är vi till 98–99 procent säkra på att det är en bomb.”

Radarundersökningar av en vanlig villatomt går på ett par dagar, medan stora byggtomter kan ta månader.

krater bombröjning

I byn Lehnitz utanför Oranienburg fick bombröjarna år 2013 ge upp. Husägaren fick några minuter på sig att rädda sina ägodelar, innan hans hem sprängdes i luften.

© Rick Minnich

Tiden stannade

Bombernas form innebar att flera hundra av dem inte bara slog ner i marken, utan fortsatte fem–tolv meter ner i det lösa sandlager som Oranienburg står på.

Under marken gled de i en mjuk båge, innan de stannade – upp till tio meter från det nedslagshål som amerikanska flygfoton visar. Hur en bomb rört sig under marken kan betyda att den i dag ligger under ett hus som byggdes före kriget – och borde vara utom fara.

Just den mjuka båge som bomberna rörde sig i är också skälet till att de aldrig exploderade, förklarar André Müller.

Tidsinställningen bestod av en ampull med aceton, som inom loppet av några timmar skulle lösa upp en celluloidskiva, så att bombens slagstift utlöstes: ”I teorin faller en bomb med spetsen först och borrar sig ner i marken – sker det fungerar tidsinställningen perfekt. Men sandjorden gjorde att den rörde sig i en parabel och hamnade med spetsen uppåt. Nu löste acetonet inte upp celluloidskivan, eftersom det rann åt fel håll.”

Acetonets upplösningsprocess avbröts, och nu vittrar celluloiden i stället långsamt sönder av ålder i de 250 kilo tunga bomberna under Oranienburg.

”Ingen vet vid vilket stadium processen avbröts, och när bomben kommer att smälla. Det är det som gör dem så farliga”, säger André Müller.

1: Fartvinden under bombens fall driver en propeller, som sitter mellan bombens styrfenor.

2: Propellern vrider en vajer i bomben.

3: Vajern krossar en ampull med lösningsmedlet aceton.

SZ Foto/Ritzau Scanpix

4: Acetonet rinner ner till en skiva av celluloid.

5: Celluloid-skivan löses upp under ett antal timmar, så att bromskulorna kan rulla ut.

6: Kulorna har hittills hållit tillbaka slagstiftet. Nu utlöses det och slår till detonatorn. Bomben exploderar.

SZ Foto/Ritzau Scanpix

Auerfabrikens hemlighet

”Oranienburg drabbades inte hårdare än till exempel Berlin, Bremen eller Köln”, påpekar André Müller.

Dessa städer angreps med enorma bomber, som kunde utplåna hela kvarter. Andra städer – som Hamburg och Dresden – utsattes för en djävulsk kombination av vanliga bomber och brandbomber.

Först blåste explosioner av taken på husen och blottade deras inte för den eldstorm som utlöstes av brandbombernas fosfor och förtärde i stort sett allt. Ändå är angreppet på Oranienburg unikt. Ingen annan stad utsattes för ett bombanfall bestående uteslutande av tidsinställda bomber: ”Stadens stora olycka var Auerfabrikerna, som producerade uranoxid”, säger André Müller och närmar sig förklaringen till varför just denna fabrik skulle utplånas med tidsinställda bomber, som fortsatte att detonera i flera dagar: Auer var en hörnsten i det tyska forskningsprojekt som syftade till att försöka konstruera en atombomb.

Innan kriget hade Tyskland varit ledande inom kärnforskningen. År 1938 lyckades till exempel kemisten Otto Hahn genomföra historiens första kärnklyvning på Kaiser-Wilhelm-Institutet för kemi i Berlin. Det stod klart vilka enorma krafter som rymdes i atomen.

Otto Hahns upptäckt kunde tillämpas fredligt – för att skapa en outtömlig källa till energi – men uranet hade även potentialen att bli det kraftfullaste vapen mänskligheten någonsin hade konstruerat.

Bland Otto Hahns studerande fanns den unge, ambitiöse forskaren Nikolaus Riehl. Efter att han doktorerat blev han forskningschef i kemibolaget Auer, som specialiserat sig på att utnyttja så kallade sällsynta jordartsmetaller för att producera exempelvis neonbelysning, självlysande färg och filter till gasmasker.

Nikolaus Riehl höll efter sina studier kontakten med Otto Hahn, och därför var han väl insatt i framstegen inom den tyska atomforskningen, som sysselsatte omkring hundra forskare och bekostades av den tyska arméns vapenbyrå (HWA).

När Riehl hörde att forskarna behövde uran som bränsle i en försöksreaktor anade han en affärsmöjlighet för Auer. Han åtog sig att stå för produktionen av den nödvändiga uranoxiden – som han gav det anonyma namnet spezialmetall (specialmetall).

HWA inskärpte att ingen fick veta något om projektet – inte ens Auers huvudkontor i Berlin.

Tyskland förfogade knappt över något uran, men det förändrades i maj 1940, när grannlandet Belgien ockuperades. Från sina kolonier i Afrika hade belgarna byggt upp ett lager av 1 200 ton uranmalm. Denna transporterade tyskarna nu till östra Tyskland, där en nedlagd gruva fick fungera som lager.

Senare samma år kunde Riehl leverera det första partiet spezialmetall gjuten i kuber med knappt tio centimeters sida.

Forskarnas arbete fortskred mycket långsamt, för produktionen av uranoxid var besvärligare än förväntat. Antalet levererade kuber var lägre än utlovat, och forskarna klagade på kvaliteten.

Nikolaus Riehl blev tvungen att öka takten, men trots tekniska svårigheter och brist på material var tyskarna år 1944 nära att ha en reaktor klar. Den låg i en grotta i staden Haigerloch i landets sydvästra del.

Där fogades Riehls urankuber ihop med kedjor, som kunde sänkas ner i reaktorn. För att kontrollera kärnprocessen valde forskarna tungt vatten producerat i det ockuperade Norge.

Fabrikens kontorsbyggnad träffades under angreppet i mars 1945.

© MZV

Oranienburg levererade uran till tysk atomforskning

Auerfabrikens stora forskningsavdelning gjorde att Oranienburg var ledande i utnyttjandet av mineraler till neonljus, gasmasker, kärnbränsle och annat.

Bolaget Auer grundades för att slå mynt av en genial uppfinning – glödstrumpan, som kunde göra en ljussvag gaslåga synlig. Det var österrikaren Carl Auer, som 1885 kom på att placera ett värmebeständigt nät omkring en gaslåga.

Elden fick nätet att glöda och avge ett skarpt, vitt ljus, som slog alla konkurrenters. Glödstrumpan var gjord av nitrat av grundämnena torium och cerium.

Under de följande decennierna byggde bolaget upp en omfattande ­kunskap om mineraler och blev ett av de ledande i framställningen av till exempel neonljus och gasmasker.

Från 1938 började Auer producera uranoxid, som göts i block och levererades till den tyska atomforskningen.

Strax därefter lanserade fabriken en ny tandkräm, Doramad, som innehöll det radioaktiva ämnet radium.

Fabriken lovade kunderna ”strålande vita tänder”, och att bakterier i munhålan dödades av strålning. De hälsovådliga effekterna av radioaktivitet gick upp för kunderna först efter atombomberna mot Hiroshima och Nagasaki 1945.

Jakten på den tyska bomben

Tyskarna fick dock inte forska ostört. Sommaren 1944 gick de allierade iland på kusten i Normandie. Med invasionen följde agenter från den nyupprättade underrättelsetjänsten Alsos.

Agenternas viktigaste uppgift var att ta reda på hur långt tyskarna nått med utvecklingen av en atombomb – samt att gripa tyska forskare och konfiskera deras lager av uran.

Efter hand som det ockuperade Europa befriades sökte Alsos igenom universitet och bolag för att hitta ledtrådar i jakten.

I Belgien upptäckte agenterna att landets uranmalm hade förts till östra Tyskland – och att forskningschefen Riehl på Auerfabriken spelade en viktig roll i kärnvapenprojektet.

Den amerikanske överbefälhavaren, Dwight D. Eisenhower, skickade sina soldater österut, så att de nådde långt in i de områden som under Jaltakonferensen år 1944 hade tilldelats Sovjet.

Om uranjakten var Dwight D. Eisenhowers egentliga mål är oklart, men Alsosagenterna fick tillträde till de erövrade områdena, och utanför staden Stassfurt vid Magdeburg hade de turen med sig. Packad i flera tusen trätunnor fann agenterna den belgiska malmen, som tyskarna placerat där.

Jaltaavtalet kunde Alsosmännen inte ta hänsyn till. Uranmalmen lastades på lastbilar och skeppades till USA.

Kvar på att göra-listan hade Alsos nu endast Auerfabriken i Oranienburg. Tiden var knapp – endast tio mil österut stod Röda armén. USA hade ingen möjlighet att erövra staden med konventionella medel. I stället fick flygvapnet i uppgift att lösa problemet.

De 612 bombplanen fick order att pulvrisera Auerfabriken, förstöra produktionstekniken samt döda eller driva bort de tyska forskarna.

Samtidigt skulle emellertid operationen hållas hemlig. Bombplanens egentliga mål förtegs i alla noteringar – ryssarna fick inte få nys om operationen, som officiellt var riktad mot en strategiskt väldigt viktig rangerbangård.

Bombernas tidsinställning skulle se till att explosionerna varade i sex dygn, och på så sätt omöjliggöra släckningsarbetet.

”Att riskera livet är missriktad patriotism!”
Bombröjaren och insatschefen André Müller i den tyska delstaten Brandenburg

Fem bomber har exploderat

Just den 15 mars 1945 hade Oranienburg drabbats av ett strömavbrott, så arbetarna på Auerfabriken hade skickats hem. Endast 300 kvinnliga koncentrationslägerfångar, som bodde på fabriksområdet, var på plats, när de amerikanska bombplanen närmade sig.

De flesta kvinnorna omkom, medan forskningschefen Nikolaus Riehl befann sig på landsbygden, helt omedveten om vad som hände i staden.

Ett stort antal bomber missade fabriken och spreds över Oranienburg, vilket gjorde livet farligt för invånarna. Från 1970 och fram till i dag har fem blindgångare exploderat av sig själva – lyckligtvis utan att någon skadats. Andra har avlägsnats av bombröjare, som med primitiva verktyg arbetat med livet som insats.

”På film ser man alltid bombröjare som skruvar loss en lucka på bomben för att desarmera den. Så gör vi inte längre”, förklarar insatschefen André Müller.

Dagens bombröjare arbetar med en laserstyrd vatten- och sandstråle, som fräser ut tidsinställningen ur bomben, och under tiden står bombröjarna i säkerhet femhundra meter därifrån och styr roboten med hjälp av videokameror.

”Jag vill inte utsätta mina män för fara. Vi rör aldrig vid bomben med händerna. I stället ställer vi upp vår utrustning, och så arbetar vi på säkert avstånd.”

Med hjälp av laserstyrningen kan man få strålen av vatten och sand att träffa precis de gängor som tidsinställningen skruvades in i inför flyganfallet den 15 mars 1945. André Müllers robot har även ett rengöringsmunstycke, så att bomben kan spolas ren, innan den desarmeras.

När operationen är över lyfter han med en griparm ut tidsinställningen, så att bomben är säker att transportera bort.

bombröjning tyskland tidsinställning

När skärmaskinen är på plats drar bombröjarna sig undan. Därefter skär en tunn stråle av vatten och fin sand genom bombens bakre del, så att tidsinställningen kan tas ut.

© KMBD/Zentraldienst der Polizei des Landes Brandenburg

Alla insatser slutar emellertid inte bra – det visar statistiken. Ibland är bomben så rostig att det är omöjligt att hitta rätt ställa att fräsa på. Då måste insatschefen fatta ett snabbt beslut – och ge upp.

”Ingen kan ifrågasätta insatschefens beslut – vare sig borgmästaren eller delstatens ansvarige minister. Om insatschefen är det minsta orolig för sin personals säkerhet spränger han bomben på plats – oavsett om det står ett hus på tomten. Ett hus är ju bara ett föremål, vår uppgift är att skydda liv”, förklarar André Müller.

Ligger bomben nära ett hus eller under en gata kan de materiella skadorna bli stora. År 2013 miste en husägare utanför Oranienburg sitt hem, när bombröjarna var tvungna att ge upp.

Mannen fick några minuter på sig att rädda sina värdefullaste ägodelar, innan hans hus försvann i en gigantisk explosion, som lämnade efter sig en fem meter djup krater.

Jobbet är långtifrån ofarligt – trots alla säkerhetsåtgärder. Flera bombröjare har mist livet – senast år 2010, då tre män omkom i Göttingen under vad som verkade vara en rutinuppgift.

André Müller darrar inte på manschetten – och skulle det ske vet han att han kan avbryta: ”Jag kan säga: Här går gränsen! Då placerar jag en sprängladdning och drar mig undan. Att riskera livet är missriktad patriotism!”

Amerikanerna nådde i mars 1945 Haigerloch och fann den tyska reaktorn samt en trave av Riehls urankuber.

© AKG Images

USA miste snabbt sitt monopol på bomben

Trots att amerikanska agenter snodde det tyska uranet mitt för näsan på ryssarna och förstörde Auerfabriken kom Sovjetunionen snabbt på hur man konstruerade en atombomb.

Den sovjetiske underrättelsechefen Lavrentij Berija fick i maj 1945 medge att amerikanerna hade lurat honom: De hade plundrat uranlagren i den sovjetiska ockupationszonen, samlat ihop de flesta av de tyska forskarna och utplånat Auerfabriken.

Trots det lät Berija sina NKVD-agenter söka igenom de ockuperade områdena i hopp om att hitta uran och de sista atomforskarna.

I Erzgebirge i sydöstra Tyskland fann ryssarna stora uranförekomster, och i närheten av Oranienburg hittade NKVD Nikolaus Riehl, forskningschefen från Auer.

Berija visste att hans expertis i att gjuta uranbränsle till kärnreaktorer var värdefull.

Berija var redan väl insatt i USA:s atomforskning – ett omfattande nätverk av spioner skickade honom utförliga rapporter om alla upptäckter.

Riehl erbjöds att komma till Ryssland, och de följande tio åren arbetade han med landets kärnvapenprogram, innan han 1955 fick lov att återvända till Tyskland. Stalin belönade hans insats med Leninorden.

Amerikanernas stora seger

Efter att kriget tagit slut kunde agenterna inom Alsos fira sin seger. Förutom att de hade lyckats spåra upp och gripa de allra flesta av Tysklands atomforskare – bland andra den berömde Otto Hahn, hade de även snuvat Sovjet på 1 200 ton uranmalm och lagt Auerfabriken i ruiner.

Stalins rike förfogade inte över något uran, och i och med Alsosagenternas lyckade kupp hade konstruktionen av den sovjetiska atombomben förpassats till en avlägsen framtid. Det ansåg i alla fall amerikanerna.

I juni 1945 inspekterade en grupp sovjetiska underrättelseofficerare Auerfabriken. Vid granskningen av de sotsvärtade ruinerna förstod de verksamhetens betydelse – och vad de hade snuvats på.

Det amerikanska flyganfallet var i själva verket inte alls riktat mot Nazitysklands atomforskning – angreppet skulle sätta käppar i hjulet för Sovjetunionen.

Läs också:

Råvaror

Den gröna Dresden

1 minut
Vetenskap

Nobelpriset: De tio mest förbisedda kandidaterna

4 minuter
Första världskriget

Tyskarna löpte amok i Belgien

13 minuter

Logga in

Ogiltig e-postadress
Lösenord behövs
Visa Dölj

Redan prenumerant? Prenumererar du redan på tidningen? Klicka här

Ny användare? Få åtkomst nu!

Nollställ lösenord.

Skriv in din e-postadress, så skickar vi anvisningar om hur du återställer ditt lösenord.
Ogiltig e-postadress

Kontrollera din e-post

Vi har skickat ett e-postmeddelande till med instruktioner om hur du återställer ditt lösenord. Kontrollera ditt skräppostfilter om meddelandet inte har kommit.

Uppge nytt lösenord.

Skriv in ett nytt lösenord. Lösenordet måste ha minst 6 tecken. När du har upprättat ditt lösenord blir du ombedd att logga in.

Lösenord behövs
Visa Dölj