Brittiska styrkor ger upp efter att ha gjort motstånd

300 mil med döden i hälarna

År 1942 invaderar japanerna Singapore. Hundratusentals utlänningar stuvas samman i fångläger där svält och sadistiska vakter dödar dem en efter en. Britten Charles McCormac inser snabbt att han måste fly om han ska överleva. En 300 mil lång flykt genom vilda djungler, över stormiga hav och genom farligt fiendeland väntar honom.

År 1942 invaderar japanerna Singapore. Hundratusentals utlänningar stuvas samman i fångläger där svält och sadistiska vakter dödar dem en efter en. Britten Charles McCormac inser snabbt att han måste fly om han ska överleva. En 300 mil lång flykt genom vilda djungler, över stormiga hav och genom farligt fiendeland väntar honom.

Polfoto/topfoto

Jaktflygplanet dyker ned mot molnen. Kulorna viner från planets kulsprutor och ett par trälårar på kajen fattar eld. Lågorna stiger knastrande upp mot den mörka himlen.

Planet försvinner bakom ett förkolnat packhus. Röken ligger tung över dockorna men Charles McCormac ser bara det stora, grå lastfartyget som är på väg ut ur hamnen.

Någonstans innanför det kraftiga skrovet på ”Wakefield” finns hans hustru Pat.

”Antingen har japanerna krossats eller så är vi omringade.” Engelsmän, sedan ett plötsligt lugn lägrat sig över Singapore

Snart kommer japanerna och han kommer att bli tillfångatagen, men Pat och deras ofödda barn kommer att vara i säkerhet. Det är det enda som betyder någonting, tänker Charles medan fartyget sätter kurs mot nordväst.

Han kör tillbaka till den brittiska militärbasen som i snart ett år har varit parets hem. Här förstör han allt som kan vara till nytta för japanerna. Sedan byter han om och går ut.

Vi har haft det bra här, tänker Charles. Egen golfbana, simbassäng och privat taxi. Han och Pat hade tyckt om staden med dess gatumyller och sjudande nattliv.

Kriget i Europa verkade långt borta och de flesta trodde att Singapore var ointagligt – ända tills i slutet av januari 1942 då japanska trupper stod cirka 30 kilometer norr om militärbasen.

Ett par dagar senare hade de sista kvinnorna och barnen evakuerats; Pat var en av dem.

Charles tas till fånga

Nu är allt kaos. Infartsvägarna till Singapore är igenproppade av lastbilar och bilar – soldater och civila är på flykt undan japanerna. Det är svårt att få tag på mat och vatten.

Charles vandrar planlöst framåt tills han möter några män som håller på att bygga en vägspärr av stenar och tegel.

En liten, kraftig man i vita shorts och blå siden­skjorta sitter på huk och äter en smörgås.

Mannen presenterar sig som ”Don”. Han är australiensare, kring de 40 och har tunt, rödblont hår. Don delar sin sandwich på mitten och ger Charles den ena halvan.

Charles ansluter sig till gruppen. På natten sover de under träden vid vägen och lyssnar till det dova mullrandet av bomber som faller över Singapore.

Singapore i ruiner, människor

Singapore ligger i ruiner när de japanska bombplanen äntligen drar sig tillbaka.

© Getty images

En kväll blir allt plötsligt dödstyst. Inga brummande flygplan, inga explosioner. ”Antingen har japanerna krossats eller så är vi omringade”, säger en av männen.

Följande dag ger sig Don och Charles ut i staden för att ta reda på vad som händer. För att undvika japanska soldater väljer de två männen att gå mellan gummiträden längs ett djungelområde.

Ett tjugotal soldater passerar på en sidoväg. De går tillsammans med en officer och en civilist med europeiskt utseende.

”Vad i helvete gör den där civilisten?” viskar Charles.

”Det måste vi ta reda på”, säger Don och hoppar ut på vägen.

Ett regn av kulor får dem i nästa sekund att kasta sig in i skogen. Instinktivt har Charles satt fingret på avtryckaren på sin pistol. Han trycker av.

Tre japaner faller på den dammiga vägen. ”Din idiot, vi har inte en chans”, ropar Don. Rasande kastar han sin pistol och går fram med händerna över huvudet.

Japanerna omringar dem. En hård spark i baken får Charles att falla omkull. Han försöker resa sig men får ännu en spark. ”Svinet säger att vi lika gärna kan sluta kämpa emot.

Våra trupper har kapitulerat”, säger Don med en blick mot civilisten.

Brittiska soldater kapitulerar

Den 15 februari 1942 kapitulerade britterna villkorslöst för japanerna.

© Getty images

Singapores fall chockade Churchill

Kanoner, kulsprutor och en stor flottbas skulle skydda Singapore mot fiendens angrepp. Men när de japanska styrkorna dundrade fram föll den brittiska kronkolonin snart under trycket.

Premiärminister Winston Churchill var skakad. Det omöjliga hade just inträffat: Japan hade invaderat Singapore.

”Den värsta katastrofen” och ”den största kapitulationen i brittisk historia”, kallade Churchill det bittra nederlaget som bevisade att Singapore inte var den ointagliga fästning som britterna dittills trott.

Kronkolonin låg skyddad bakom tunga kanoner och kulsprutenästen.

För att kunna stå emot den växande japanska flottan hade Storbritannien öppnat en ny flottbas med en enorm torrdocka, underjordiska lager för bränsle och ammunition samt en hel stad för arbetarna – komplett med sjukhus, kyrkor och fotbollsplaner.

Området var byggt så att det i händelse av angrepp kunde hålla stånd tillräckligt länge för att brittiska skepp skulle hinna dit från Europa.

Men ingenting kunde stoppa japanerna när de den 31 januari 1942 stod utanför Singapore.

Cirka två månader tidigare hade Japan inlett ett omfattande erövringståg i Sydöstasien och bl.a. invaderat Thailand och Malaysia innan det nu blivit Singapores tur.

De stora brittiska krigsfartygen anfölls och sänktes, och britterna tvingades inse att de hade underskattat japanernas militära styrka.

Den 13 februari telegraferade generallöjtnant Arthur E. Percival till London och bad om tillstånd att kapitulera.

Churchill, som mindre än en månad tidigare deklarerat att han inte ville höra talas om att ge upp, accepterade motvilligt.

Två dagar senare kapitulerade staden villkorslöst. Ockupationen varade till september 1945 då japanerna gav upp.

Under hård bevakning marscherar de mot Singapores centrum.

Torgets vackra byggnader lyser vita mot den rökfyllda himlen. Fångarna tvingas in på trottoaren framför en bank där de tillbringar natten utan vare sig mat eller vatten.

Nästa dag kommer de efter ett par timmars vandring till fånglägret Pasir Panjang. Det består av smutsiga palmhyddor omgärdade av taggtråd och fyllda med hungriga och törstiga fångar.

Även om han hela tiden har förstått att det skulle sluta så här, inser Charles först nu att han är krigsfånge.

”Vill du träffa din fru?”

Charles och Don hamnar i ett arbetslag som skickas till Singa­pores dockor för att röja upp bland ruinerna. En dag ställer man upp männen så att de kan betrakta liket av en höggravid kinesisk kvinna.

Japanska soldater har skurit upp hennes mage med en bambukäpp och under det intorkade köttet kan männen tydligt se fostrets kranium och skelett.

Officerarna tvingar dem att stå där i 20 minuter. Många av dem kräks och en svimmar.

Japanskt fångläger, svält, undernäring

Svält var en del av vardagen i japanska fångläger.

© Getty images

Värre än nazisterna

Tortyr, tvångsarbete och slumpmässiga avrättningar. De japanska fånglägren var de mest brutala under andra världskriget.

Japanerna var mycket värre än nazisterna när det gällde våld och brutalitet. För västerlänningar i japansk fångenskap låg dödstalen på 27 procent – ca sju gånger högre än i tyska fångläger under andra världskriget.

De många dödsfallen föranleddes av att enligt japansk kultur har någon som kapitulerat förlorat sin heder.

Japanerna föraktade därför sina fångar och i lägren var svält, tortyr och avrättningar, ofta genom halshuggning, en del av vardagen. Ibland tvingades fångarna marschera i dagar utan vatten och mat.

Åren 1942 och 1943 skickades fångar till tvångsarbete vid järnvägen mellan Thailand och Burma.

Främst britter, australiensare och holländare arbetade på sträckan som kallades ”Dödens järnväg”. Ungefär 20 procent av fångarna dog under arbetet.

Efter några veckor i fångenskap hämtas Charles till förhör. Innan han förs in i själva förhörsrummet blir han slagen med en gevärskolv. Inne i lokalen väntar en japansk officer.

Han skjuter fram ett fotografi över skrivbordet. Det föreställer Charles och Pat på dansgolvet på en klubb i Singapore.

”Vill du träffa din fru?” frågar officeren insmickrande.

Charles hjärta bultar.

”Jag måste berätta för dig att 'Wakefield' har sänkts. Det fanns inte många överlevande. Om din fru var en av dem kan jag föra dig till henne, men i så fall måste du svara på mina frågor.”

Vet officeren att Pat är vid liv, eller är det bara ett fult knep? Någon tar tag i Charles bakifrån och håller fast honom.

Utlänningar i Singapore samlas

Alla utlänningar i Singapore föstes ihop och sändes till de fruktade japanska fånglägren.

© Getty images

Officerens svärd blänker i luften. Charles kastar instinktivt huvudet åt sidan men träffas ändå av svärdet och han känner en svidande smärta under ögat.

Blodet rinner ned över ansiktet, in i munnen och ned på kragen. Han försöker böja huvudet nedåt men svärdet skär honom igen – denna gång på munnen.

”Tänker du svara nu?” skriker officeren.

Charles känner hur strupen snörs samman. Orden fastnar i munnen. Officeren slår honom i ansiktet och allt blir svart.

Fångarna tar sig ut

Charles har tillbringat två månader i lägret när det äntligen är dags. Medan de andra ligger beredda sträcker han ut armen genom taggtrådsstängslet och klipper av den kabel som förser lägrets strålkastare med ström.

Portvakten går in i skjulet där generatorn står. Maskinen startar igen och en sekund senare exploderar skjulet med ett dån.

Lågorna slår upp genom taket. Ett kort ögonblick stirrar männen på förödelsen – det måste ha blivit kortslutning.

Fångarna dog av undernäring

Många av fångarna i de japanska fånglägren dog av undernäring eftersom de led av dysenteri och därför inte kunde behålla vad de ätit.

© Polfoto/topfoto

Flyktgruppen tar form

Veckorna går och Charles blir allt svagare. Tortyr och avrättningar är vardagsmat i fånglägret. Utsvultna och utmattade faller fångarna ihop – många av dem reser sig aldrig mer.

Charles börjar tänka på att fly. Han måste iväg innan han dör. Han måste fly till Australien där han kan undkomma japanerna.

Det är en sträcka på hela 300 mil och Charles har ingen aning om hur han ska ta sig levande ut ur Singapore.

En dag kontaktas Charles av en av vakterna. Först känner han inte igen honom men när Charles får veta att vakten tidigare arbetat på den brittiska militärbasen kommer han ihåg den lille, tjocke filippinaren Rodriques.

Han arbetar för japanerna för att försörja sin familj men hans sympatier ligger hos de allierade.

Märkbart nervös för att de japanska officerarna ska upptäcka deras samtal ser sig vakten oroligt omkring.

”Ni kommer att dö, en efter en”, viskar Rodriques och erbjuder Charles att låna en båt så att han kan fly.

”Jag vill inte ha några pengar. Japanerna våldtog min dotter”, säger Rodriques och tittar bort.

Charles bestämmer sig för att hela arbetslaget måste följa med annars kommer japanerna att spetsa de kvarvarande på bajonetter när flyktförsöket uppdagas.

Eftersom sex män säger nej måste Charles och Don komma på en ny lösning.

De kommer att tänka på att vakterna inte ropar upp några namn utan bara räknar fångarna.

Det betyder att de bara behöver få med sig så många män som ingår i ett lag, och sedan får de fångar som inte vill följa med byta plats med ”flyktvilliga” ur andra arbetslag.

I mörkret, och mellan ljuskäglorna från lägrets starka strålkastare, kryper han och Don från lag till lag tills de har fått ihop 17 män som vill följa med.

”Nu!” ropar Don. De rusar mot porten.

Utan problem bryter de upp den klena bambubommen. Vakterna kommer rusande och börjar skjuta.

Charles svingar en stor gren mot en av vakterna och hör hur hans skallben krossas. Han tar den dödes bajonett och rusar in i djungeln.

Alla männen är utmattade när de kommer till den avtalade mötesplatsen vid Rodriques hus drygt en mil från lägret.

Charles går fram till huset. Rodriques öppnar försiktigt dörren och förklarar att båten ligger vid en fördämning mellan Singapore och Malaysia.

”Jag kan inte följa med. För familjens skull kan jag inte riskera någonting. Ni måste klara er själva”, säger Rodriques urskuldande.

Han ger Charles en bunt hoprullade japanska dollar innan han snabbt stänger dörren med ett ”lycka till”.

Zero-plan går till attack

Två män ur laget har skjutits ihjäl under striden mot vakterna. De andra fortsätter med Charles i spetsen.

En av dem jublar högt när de får syn på två båtar vid dammen, men en annan tystar ned honom.

Bara några meter bort marscherar en japansk patrull målmedvetet mot båtarna.

Charles håller andan men tystnaden bryts av ett högt vrål innan japanerna plötsligt öppnar eld.

I en enda rörelse kastar sig de förrymda fångarna fram. Charles riktar sin bajonett mot ansiktet på en av soldaterna.

Tillsammans halkar de omkull i leran med Charles överst.

Han känner hur mannens naglar gräver sig djupt in i ena låret medan han stöter bajonetten mot kroppen under sig.

Till sist släpper japanen sitt grepp och Charles kravlar sig upp och snubblar iväg mot en av båtarna.

Väl ute på vattnet konstaterar männen att sju ur gruppen har dött i striden.

”Nu är vi bara hälften kvar”, mumlar en av flyktingarna.

Han hänger över relingen och plaskar desperat med ena handen i vattnet i ett försök att ro.

De andra gör likadant och någon försöker använda åran som roder. Men det hjälper föga; båten kan inte korsa sundet mellan Singapore och Malaysia utan driver i stället med strömmen mot öppet hav.

Männen äter lite torkad fisk och halvrutten frukt som de hittar i båten.

Natten är kylig och på morgonen är de alla stelfrusna. De njuter av de värmande solstrålarna och har just börjat tillverka ett segel av sina skjortor när ett starkt brummande hörs på himlen.

En grupp Zero-flygplan – snabba japanska jaktplan – närmar sig.

Planen dyker. Charles ser hur kulorna viner från kulsprutorna vid vingfästena. Männen hoppar i vattnet och Zero-planen dyker gång på gång i ett dånande inferno.

Till sist försvinner planen och Charles klättrar upp i båten.

Don och två andra män – Roy och Skinny – följer efter. Havet ligger alldeles stilla. De andra är borta.

Holländare kommer till undsättning

Båten har bara fått två kulhål under vattenlinjen. Charles tätar dem med remsor av sin skjorta.­ Solen steker och männens krafter börjar sina.

Även den pratglade Skinny är tyst. Den fjärde passageraren, Roy, är sjuk. Som så många andra har han fått dysenteri i lägret. Utan vatten kommer han inte att klara sig länge till.

Karta över flyktvägen från det japanska fånglägret
© Världens Historia

Två män fullföljde flykten

Bara två av de 17 män som flydde från det japanska fånglägret i Singapore klarade sig. Redan på väg ut ur lägret sköts två av dem ihjäl av vakterna, ytterligare elva dödades kort tid därefter av japanerna. Av de fyra män som fanns kvar dog en av sjukdom och en avbröt flykten.

I september 1942 räddades de sista två männen av ett australiskt flygplan.

  • 1: Fånglägret: Charles tas till fånga av japanerna men flyr tillsammans med 16 andra fångar.
  • 2: Angreppet: Männen attackeras av en japansk patrull och därefter av japanska stridsflygplan.
  • 3 + 4: Uppsamlingen: : Ett holländskt plan tar upp flyktingarna men tvingas sätta ned dem igen på norra Sumatra.
  • 5: Bilresan: En kinesisk lastbilschaufför skjutsar männen söderut.
  • 6: Arbetet: Charles arbetar för japanerna under falskt namn, Skinny gifter sig med en flicka från trakten, Roy dör av sjukdom.
  • 7: Rebellerna: På Java hamnar Don och Charles hos en grupp rebeller som kämpar mot japanerna.
  • 8: Räddningen: : Efter fem månaders flykt plockas männen upp av ett australiskt plan och förs i säkerhet.

På eftermiddagen nästa dag hör de motorljud igen.

Först tror de att Zero-planen kommer tillbaka men så ser de ett gigantiskt hydroplan komma glidande emot dem på vågorna.

En blond, vitklädd man öppnar dörren och drar ombord männen innan planet lyfter igen med ett vrål. De får veta att planet tillhör det holländska luftvapnet.

De drar en lättnadens suck och tar tacksamt för sig av den kalla risrätt och det varma kaffe som bjuds.

De tror knappt att det är sant – helvetet är över. ”Det är ett jävla mirakel”, säger Don för sig själv medan han proppar i sig maten.

Charles märker genast att någonting är fel. Planets besättning svarar undvikande på alla frågor och stämningen är tryckt. Snart märker de andra samma sak.

Till sist berättar en av holländarna att de är på väg mot Sumatra som nu ockuperas av japanerna.

Besättningen har fått order att evakuera utlänningar och planet ska användas till att flyga ut kvinnor och barn.

VIDEO – förhistorien om flottbasen i Singapore

Därför blir holländarna tvungna att släppa av Charles och de andra flyktingarna på norra Sumatra.

”Ni kommer väl tillbaka och hämtar oss?” frågar Skinny optimistiskt. Holländaren skakar på huvudet. Det blir tyst i planet.

På stranden på Sumatra möts flyktingarna av en gammal tandlös man. Han bjuder med dem hem och för dem genom djungeln till en by i närheten.

Mannen har tydligen en viktig ställning i det lilla samhället.

Han ger dem husrum i en hydda och ser till att de får mat. Roy blir allt sämre. Gång på gång måste han klättra ned från den lilla hyddan i trädet och ta sig avsides eftersom han har svår diarré.

Nästa dag diskuterar männen hur de ska ta sig vidare. De enas om att söka sig västerut och upp i bergen.

För de fyra männen är Sumatras djungel ett fuktigt helvete. Överallt lurar ormar, skorpioner, giftspindlar och malariamyggor.

Där är klimatet bättre och risken att stöta på japaner mindre. På kvällen kommer ett par kvinnor från byn med ris och sedan kommer även den gamle mannen.

Han berättar att han är glad att ha männen i sin by.

”Men ni kan inte stanna här många dagar”, tillägger han och berättar att byn redan genomsökts av japanerna en gång.

Han räknar med att de snart kommer tillbaka.

Ett par dagar senare styrks hans misstankar.

Den gamle mannen har hittat ett flygblad där japanerna utlovar en belöning till den som kan ge information som leder dem till ”vita och deras vänner”. Flyktingarna måste omedelbart ge sig iväg.

Männen dricker sin egen urin

För de fyra männen är Sumatras djungel ett fuktigt helvete. Överallt lurar ormar, skorpioner, giftspindlar och malariamyggor.

De tar sig fram längs en smal stig med träd och buskar på båda sidorna. Över deras huvuden sluter sig växtligheten som ett tak så att stigen känns som en mörkgrön tunnel med golv av lera.

De äter rambutan – en hårig frukt, stor som ett plommon med rött skal – och något som liknar kaktus­fikon. Frukten smakar lite syrligt och hjälper mot törsten.

Så snart mörkret faller börjar alla ljuden. I tropik­nattens mörker ligger männen och lyssnar spänt till djungelns oavbrutna rasslande, skrapande, prasslande och spridda tjut och läten från djuren.

Det sliter itu mörkret och tar på deras spända nerver.

När de närmar sig bergen blir terrängen stenigare och växtligheten glesare.

Nederländska soldater korsar flod

Djungeln på Java var tät och ogenomtränglig – även för lastdjur och vältränade soldater.

© Ullstein bild

Här finns inget vatten och törsten blir ett akut problem – i synnerhet för Roy. Efter tre dagar utan vatten knyter Charles ihop ett av benen på sina shorts och fyller det med jord.

Han kissar ned i jorden och låter urinen sakta sippra igenom och ned i ett torkat fruktskal.

Han dricker och grimaserar våldsamt. ”Jag är med”, säger Skinny och de andra gör likadant. De är nära att kräkas, men drycken fungerar. De faller i sömn.

Nästa morgon är törsten tillbaka med förnyad kraft.

Roy sitter lutad mot ett träd. Hans ansikte är blåaktigt, kinderna insjunkna och ögonen stirrar tomt ut i luften.

De andra hjälper honom tillrätta upp mot ett klippblock och medan Don stannar kvar hos honom ger sig Charles och Skinny iväg för att söka efter mat och vatten.

Under ett murket träd hittar de några skalbaggar som de lägger i Skinnys undertröja.

harles rullar ihop tröjan och slår tygknytet hårt mot en sten tills det färgas svagt ljusrött.

De matar Roy med den röda skalbaggsgelén och säger till honom att det är frukt. Han är för svag för att äta själv.

Två dagar senare hittar de fyra männen äntligen en liten bäck. De lägger sig ned på mage och lapar ivrigt i sig av vattnet.

Liftar med kines

Men glädjen blir kortvarig. De fyra flyktingarna är svårt medtagna. De är utmattade och har sår på benen efter alla taggiga buskar som växer mellan klipporna.

Charles sår i ansiktet efter mötet med den japanske officerens svärd har gått upp och gör ont. Roy yrar av feber.

När de kommer fram till en liten by är de så oroliga för Roy att de struntar i att vara försiktiga. De går direkt in för att söka hjälp.

När byborna får höra att besökarna är engelsmän och inte från ”Kompaniet ” – det vill säga ”Holländska ostindiska kompaniet” som hade monopol på handeln i de holländska kolonierna – blir de väl mottagna.

Roy får massage med ett vitt pulver som ska bota hans sjukdom. De andra bjuds på varm currysoppa och får övernatta i en palmhydda.

Nästa morgon presenteras de för en ung kines vid namn Nang Sen. Han bär sidensarong och nypressade byxor och när han ler glimmar ett par guldtänder i munnen.

På perfekt engelska erbjuder sig kinesen att ta dem med sig när han kör söderut till staden Palembang vid kusten. Därifrån skulle de själva kunna fortsätta mot Java.

Ett par dagar senare klättrar de fyra männen upp på flaket till en skrotfärdig lastbil. Nang Sen har fått den av japanerna för att han ska kunna transportera gummi till dem.

”Japanerna tror att jag är deras vän och att jag berättar allting för dem. Så jag berättar allt för dem, men bara den del av allting som jag tycker att de ska veta”, flinar Nang Sen.

I stekande hetta och täckta av stinkande rågummi skakar männen iväg. På natten stannar de till vid en by. Charles stelnar till när han hör att Nang Sen tänker köra vidare till en japansk förläggning för att skaffa bensin.

Männen frågar sig om de verkligen kan lita på kinesen. Skinny berättar att han fått veta av en annan bybo att Nang Sen tidigare har hjälpt en brittisk soldat på flykt.

Nästa morgon är Nang Sen tillbaka igen, och lättade klättrar de upp på flaket för att åka vidare.

”Du är väl inte engelsman?”

Norr om Palembang blir männen avsläppta och den sista sträckan mot havet turas de om att bära Roy.

Han kan nästan inte stå och han säger praktiskt taget ingenting. Vid kusten går Charles och Don på jakt efter bär och rotfrukter medan de tar djupa andetag av den friska havsluften.

Plötsligt ser de två personer komma gående mot dem på stranden – det är Skinny och en okänd flicka.

”Titta vad jag hittade”, ropar han och ser stolt på flickan vid sin sida.

Hon är vacker – en blandning av kines och javanes – och Skinny flinar som en blyg tonåring.

Flickan heter Li-Tong och kommer från en by i närheten, förklarar han. Charles pekar på Roy och frågar om han kan få hjälp i hennes by. Flickan rycker på axlarna.

”Vi tar chansen”, säger Charles.

Indonesien, Sumatra, flyktingar

På Sumatra söker sig flyktingarna till små byar där invånarna tar väl hand om dem.

© Getty images

Byborna är på sin vakt gentemot främlingarna.

Eftersom Li-Tong är av blandad härkomst tror Charles att det kan vara en bra idé att dra till med att han själv är både europeisk och asiatisk.

Och mycket riktigt, det får byborna att sänka garden. Och när japanerna anlitar män från byn för att anlägga en väg, kan Charles som ”mulatt” ansluta sig till dem och tjäna pengar till resten av resan och till Roys behandling.

Kallsvetten sipprar fram när Charles anmäler sig hos arbetslagets förman för att bli registrerad. Han presenterar sig som ”Oehlus”. Japanen ser granskande på honom.

”Du är väl inte engelsman?”

”Nej, tuan”, säger Charles och använder sig högtidligt av den mest respektfulla malayiska tilltalsformen.

Charles spottar på marken för att demonstrera sitt förakt för engelsmännen.

”Min far var tysk och min mor var eurasier från Malaysia”, förklarar Charles som länge har förberett denna historia.

Men nu blir han rädd att japanen ska börja prata tyska med honom. Förmannen nickar bara godkännande.

”Det är en bra kombination”, säger han och skriver ”Oehlus” på sin lista.

Skinny tänker gifta sig

Roy glider in i en nästan konstant medvetslöshet. Under sina få klara ögonblick stirrar han bara rakt fram bakom tunga ögonlock och han viskar svagt att han har det bra.

När Charles kommer hem från arbetet säger Don att han är rädd för att Roy inte kommer att överleva natten. Han får rätt.

På morgonen bär männen ut Roys utmärglade döda kropp till en glänta utanför byn. De gräver en grav och täcker liket med ormbunkar.

Tillsammans ber de en bön och markerar platsen med ett kors av bambustänger.

När de går tillbaka mot byn kommer Charles att tänka på att de egentligen aldrig har haft tid att lära känna Roy. De vet inte ens om han var gift eller om han hade barn.

En av männen i byn har fått kontakt med en fiskare som kan segla dem till Java.

”Vi ska ta väl hand om din väns grav”, lovar Li-Tongs far när männen tar farväl. Skinny ser förlägen ut.

Han står och skruvar på sig och berättar tills sist att han ska gifta sig med Li-Tong.

Soldater dog under marschen

Nästan nio mil tvingades japanernas fångar att marschera utan mat och vatten i hettan.

© Getty images

11.000 soldater omkom under dödsmarsch

När japanerna invaderade Filippinerna år 1942 tvingade de 78.000 krigsfångar att marschera i flera dagar utan mat och vatten. Tusentals fångar miste livet under den grymma marschen.

På morgonen den 9 april 1942 kapitulerade den amerikanske generalmajoren Edward P. King och hans styrkor för de japanska soldaterna som hade invaderat Filippinerna. Därmed var 78.000 man i japanernas våld.

Fångarna tvingades genast ut på en marsch.

I sex dagar marscherade de redan svaga krigsfångarna nästan nio mil från Bataan-provinsen till staden San Fernando. Mat och vatten fanns inte – de män som stannade längs vägen för att dricka blev genast skjutna eller halshuggna.

Civilister som kastade mat åt fångarna dödades också på fläcken.

De fångar som föll ihop av utmattning längs vägen, avrättades eller kördes över av japanska lastbilar. Några fick halsen avskuren eller inälvorna utslitna med bajonetter.

Då och då roade sig de japanska soldaterna med att knyta ett rep kring halsen på fångarna och släpa dem efter en lastbil.

Det är svårt att uppskatta den slutliga dödssiffran för marschen eftersom några av fångarna lyckades fly längs vägen.

Historiker beräknar dock att elvatusen människor fick sätta livet till.

Charles och Don ägnar hela natten åt att övertyga honom om att idén är vansinnig, men Skinny är orubblig.

Inte förrän båten lämnar land nästa dag, börjar han ångra sig. Han försöker klättra upp i båten och Li-Tong börjar gråta.

Skinny försöker rädda situationen och pladdrar vilt på en blandning av engelska och malayiska. Den gamle mannen som ordnat fram båten, avbryter honom:

”Om tuan Skinner inte stannar här, tar fiskaren inte de andra tuan med sig över vattnet”, säger han myndigt.

Därmed är saken avgjord. Motorn startar. Det sista männen ser när båten tuffar iväg är Skinny och Li-Tong som står i bränningarna och vinkar.

Gerillasoldater räddar britterna

På Java leder en av områdets fiskare in Charles och Don i djungeln.

”Friends there. You walk”, säger mannen, pekar framåt och lämnar männen.

Efter ett par timmar kommer de i kontakt med en gerillagrupp som kämpar mot japanerna. Ledaren är holländare och berättar att han heter Mansfeldt.

Han lovar att gömma de två männen och hjälpa dem vidare när det blir dags. Under tiden måste de lyda hans order.

”Ställ inga frågor, och gör vad ni blir tillsagda”, säger Mansfeldt hotfullt.

De två männen hjälper till i gruppen som består av holländare, javaneser, mongoler och kineser.

Gerillasoldaterna har ett stort förråd av kpistar, gevär och revolvrar som Charles och Don får i uppgift att hålla rena.

De lagar också mat, städar och utför spaningsuppdrag. Efter tre veckor får de tillstånd att resa.

Mansfeldt håller sitt ord och presenterar Charles och Don för en nästan två meter lång indones som ska visa dem vägen genom den täta djungeln.

Men gerilla­ledaren vill inte berätta vart de ska gå. De kommer att föras till ”sina egna”, är det enda han säger.

Och de måste lyda guiden. ”Om ni inte gör det kommer ni att dö”, tilllägger Mansfeldt.

Charles och Don får nästan småspringa för att hålla jämna steg med den långbente indonesen. Snart har de tappat uppfattningen om både tid och rum och följer bara blint sin väg­visare.

Efter flera dagars marsch kommer de fram till en grotta. Bakom ett förhänge sitter en kraftig, mörkhårig man klädd i kakiskjorta och shorts. Bakom honom står ett stativ med gevär och kulsprutor och en radiosändare.

”Allt ni behöver veta är att jag är här för att hjälpa folk som ni”, säger han med tydlig australisk accent.

”Varifrån kommer ni?” frågar mannen. Charles känner sig trygg av hans djupa, lugna tonfall. ”Singapore.” ”Gör ni? Herregud!” utbrister mannen och studerar dem noggrant.

De båda männen börjar berätta om sin långa resa. De pratar i mun på varandra tills australiensaren avbryter dem.

Först ska de äta. De njuter av en måltid som består av tunga och konserverad korv, potatis och ärter.

Efter det blir de tillsagda att vila. Under tiden ska australiensaren sända ett meddelande via radion till staden Darwin i Australien så att de två flyktingarna kan bli hämtade.

Dons ögon lyser. ”Darwin ...”, mumlar han. ”Vid Gud, Charles, vi klarade det.”

Fångarna, fånglägret befriat

I augusti 1945 befriades fångarna i de japanska fånglägren av amerikanska styrkor.

© Getty images

I flygplanet på väg mot Darwin bjuder besättningen de två männen på konjak medan de nyfiket studerar dem. ”Vilket datum är det i dag?” frågar Charles.

”Den sextonde”, svarar en av besättningsmännen.

”Den sextonde vadå?” ”September så klart, vad trodde du?” ”Jag hade inte en aning, det gick inte att få tag på dagstidningar i djungeln”, svarar Don en aning tvärt.

September. De har varit på flykt i fem månader. De två männen tömmer sina glas och ser på varandra.

Sedan brister de i gråt.