300 mil med döden i hälarna

Snart kommer japanerna och han kommer att bli tillfångatagen, men Pat och deras ofödda barn kommer att vara i säkerhet. Det är det enda som betyder någonting, tänker Charles medan fartyget sätter kurs mot nordväst.

Han kör tillbaka till den brittiska militärbasen som i snart ett år har varit parets hem. Här förstör han allt som kan vara till nytta för japanerna. Sedan byter han om och går ut.

Vi har haft det bra här, tänker Charles. Egen golfbana, simbassäng och privat taxi. Han och Pat hade tyckt om staden med dess gatumyller och sjudande nattliv.

Kriget i Europa verkade långt borta och de flesta trodde att Singapore var ointagligt – ända tills i slutet av januari 1942 då japanska trupper stod cirka 30 kilometer norr om militärbasen.

Ett par dagar senare hade de sista kvinnorna och barnen evakuerats; Pat var en av dem.

Charles tas till fånga

Nu är allt kaos. Infartsvägarna till Singapore är igenproppade av lastbilar och bilar – soldater och civila är på flykt undan japanerna. Det är svårt att få tag på mat och vatten.

Charles vandrar planlöst framåt tills han möter några män som håller på att bygga en vägspärr av stenar och tegel.

En liten, kraftig man i vita shorts och blå siden­skjorta sitter på huk och äter en smörgås.

Mannen presenterar sig som ”Don”. Han är australiensare, kring de 40 och har tunt, rödblont hår. Don delar sin sandwich på mitten och ger Charles den ena halvan.

Charles ansluter sig till gruppen. På natten sover de under träden vid vägen och lyssnar till det dova mullrandet av bomber som faller över Singapore.

En kväll blir allt plötsligt dödstyst. Inga brummande flygplan, inga explosioner. ”Antingen har japanerna krossats eller så är vi omringade”, säger en av männen.

Följande dag ger sig Don och Charles ut i staden för att ta reda på vad som händer. För att undvika japanska soldater väljer de två männen att gå mellan gummiträden längs ett djungelområde.

Ett tjugotal soldater passerar på en sidoväg. De går tillsammans med en officer och en civilist med europeiskt utseende.

”Vad i helvete gör den där civilisten?” viskar Charles.

”Det måste vi ta reda på”, säger Don och hoppar ut på vägen.

Ett regn av kulor får dem i nästa sekund att kasta sig in i skogen. Instinktivt har Charles satt fingret på avtryckaren på sin pistol. Han trycker av.

Tre japaner faller på den dammiga vägen. ”Din idiot, vi har inte en chans”, ropar Don. Rasande kastar han sin pistol och går fram med händerna över huvudet.

Japanerna omringar dem. En hård spark i baken får Charles att falla omkull. Han försöker resa sig men får ännu en spark. ”Svinet säger att vi lika gärna kan sluta kämpa emot.

Våra trupper har kapitulerat”, säger Don med en blick mot civilisten.

Under hård bevakning marscherar de mot Singapores centrum.

Torgets vackra byggnader lyser vita mot den rökfyllda himlen. Fångarna tvingas in på trottoaren framför en bank där de tillbringar natten utan vare sig mat eller vatten.

Nästa dag kommer de efter ett par timmars vandring till fånglägret Pasir Panjang. Det består av smutsiga palmhyddor omgärdade av taggtråd och fyllda med hungriga och törstiga fångar.

Även om han hela tiden har förstått att det skulle sluta så här, inser Charles först nu att han är krigsfånge.

”Vill du träffa din fru?”

Charles och Don hamnar i ett arbetslag som skickas till Singa­pores dockor för att röja upp bland ruinerna. En dag ställer man upp männen så att de kan betrakta liket av en höggravid kinesisk kvinna.

Japanska soldater har skurit upp hennes mage med en bambukäpp och under det intorkade köttet kan männen tydligt se fostrets kranium och skelett.

Officerarna tvingar dem att stå där i 20 minuter. Många av dem kräks och en svimmar.

Efter några veckor i fångenskap hämtas Charles till förhör. Innan han förs in i själva förhörsrummet blir han slagen med en gevärskolv. Inne i lokalen väntar en japansk officer.

Han skjuter fram ett fotografi över skrivbordet. Det föreställer Charles och Pat på dansgolvet på en klubb i Singapore.

”Vill du träffa din fru?” frågar officeren insmickrande.

Charles hjärta bultar.

”Jag måste berätta för dig att 'Wakefield' har sänkts. Det fanns inte många överlevande. Om din fru var en av dem kan jag föra dig till henne, men i så fall måste du svara på mina frågor.”

Vet officeren att Pat är vid liv, eller är det bara ett fult knep? Någon tar tag i Charles bakifrån och håller fast honom.

Officerens svärd blänker i luften. Charles kastar instinktivt huvudet åt sidan men träffas ändå av svärdet och han känner en svidande smärta under ögat.

Blodet rinner ned över ansiktet, in i munnen och ned på kragen. Han försöker böja huvudet nedåt men svärdet skär honom igen – denna gång på munnen.

”Tänker du svara nu?” skriker officeren.

Charles känner hur strupen snörs samman. Orden fastnar i munnen. Officeren slår honom i ansiktet och allt blir svart.

Fångarna tar sig ut

Charles har tillbringat två månader i lägret när det äntligen är dags. Medan de andra ligger beredda sträcker han ut armen genom taggtrådsstängslet och klipper av den kabel som förser lägrets strålkastare med ström.

Portvakten går in i skjulet där generatorn står. Maskinen startar igen och en sekund senare exploderar skjulet med ett dån.

Lågorna slår upp genom taket. Ett kort ögonblick stirrar männen på förödelsen – det måste ha blivit kortslutning.

”Nu!” ropar Don. De rusar mot porten.

Utan problem bryter de upp den klena bambubommen. Vakterna kommer rusande och börjar skjuta.

Charles svingar en stor gren mot en av vakterna och hör hur hans skallben krossas. Han tar den dödes bajonett och rusar in i djungeln.

Alla männen är utmattade när de kommer till den avtalade mötesplatsen vid Rodriques hus drygt en mil från lägret.

Charles går fram till huset. Rodriques öppnar försiktigt dörren och förklarar att båten ligger vid en fördämning mellan Singapore och Malaysia.

”Jag kan inte följa med. För familjens skull kan jag inte riskera någonting. Ni måste klara er själva”, säger Rodriques urskuldande.

Han ger Charles en bunt hoprullade japanska dollar innan han snabbt stänger dörren med ett ”lycka till”.

Zero-plan går till attack

Två män ur laget har skjutits ihjäl under striden mot vakterna. De andra fortsätter med Charles i spetsen.

En av dem jublar högt när de får syn på två båtar vid dammen, men en annan tystar ned honom.

Bara några meter bort marscherar en japansk patrull målmedvetet mot båtarna.

Charles håller andan men tystnaden bryts av ett högt vrål innan japanerna plötsligt öppnar eld.

I en enda rörelse kastar sig de förrymda fångarna fram. Charles riktar sin bajonett mot ansiktet på en av soldaterna.

Tillsammans halkar de omkull i leran med Charles överst.

Till sist släpper japanen sitt grepp och Charles kravlar sig upp och snubblar iväg mot en av båtarna.

Väl ute på vattnet konstaterar männen att sju ur gruppen har dött i striden.

”Nu är vi bara hälften kvar”, mumlar en av flyktingarna.

Han hänger över relingen och plaskar desperat med ena handen i vattnet i ett försök att ro.

De andra gör likadant och någon försöker använda åran som roder. Men det hjälper föga; båten kan inte korsa sundet mellan Singapore och Malaysia utan driver i stället med strömmen mot öppet hav.

Männen äter lite torkad fisk och halvrutten frukt som de hittar i båten.

Natten är kylig och på morgonen är de alla stelfrusna. De njuter av de värmande solstrålarna och har just börjat tillverka ett segel av sina skjortor när ett starkt brummande hörs på himlen.

En grupp Zero-flygplan – snabba japanska jaktplan – närmar sig.

Planen dyker. Charles ser hur kulorna viner från kulsprutorna vid vingfästena. Männen hoppar i vattnet och Zero-planen dyker gång på gång i ett dånande inferno.

Till sist försvinner planen och Charles klättrar upp i båten.

Don och två andra män – Roy och Skinny – följer efter. Havet ligger alldeles stilla. De andra är borta.

Holländare kommer till undsättning

Båten har bara fått två kulhål under vattenlinjen. Charles tätar dem med remsor av sin skjorta.­ Solen steker och männens krafter börjar sina.

Även den pratglade Skinny är tyst. Den fjärde passageraren, Roy, är sjuk. Som så många andra har han fått dysenteri i lägret. Utan vatten kommer han inte att klara sig länge till.

På eftermiddagen nästa dag hör de motorljud igen.

Först tror de att Zero-planen kommer tillbaka men så ser de ett gigantiskt hydroplan komma glidande emot dem på vågorna.

En blond, vitklädd man öppnar dörren och drar ombord männen innan planet lyfter igen med ett vrål. De får veta att planet tillhör det holländska luftvapnet.

De drar en lättnadens suck och tar tacksamt för sig av den kalla risrätt och det varma kaffe som bjuds.

De tror knappt att det är sant – helvetet är över. ”Det är ett jävla mirakel”, säger Don för sig själv medan han proppar i sig maten.

Charles märker genast att någonting är fel. Planets besättning svarar undvikande på alla frågor och stämningen är tryckt. Snart märker de andra samma sak.

Till sist berättar en av holländarna att de är på väg mot Sumatra som nu ockuperas av japanerna.

Besättningen har fått order att evakuera utlänningar och planet ska användas till att flyga ut kvinnor och barn.

VIDEO – förhistorien om flottbasen i Singapore

Därför blir holländarna tvungna att släppa av Charles och de andra flyktingarna på norra Sumatra.

”Ni kommer väl tillbaka och hämtar oss?” frågar Skinny optimistiskt. Holländaren skakar på huvudet. Det blir tyst i planet.

På stranden på Sumatra möts flyktingarna av en gammal tandlös man. Han bjuder med dem hem och för dem genom djungeln till en by i närheten.

Mannen har tydligen en viktig ställning i det lilla samhället.

Han ger dem husrum i en hydda och ser till att de får mat. Roy blir allt sämre. Gång på gång måste han klättra ned från den lilla hyddan i trädet och ta sig avsides eftersom han har svår diarré.

Nästa dag diskuterar männen hur de ska ta sig vidare. De enas om att söka sig västerut och upp i bergen.

Där är klimatet bättre och risken att stöta på japaner mindre. På kvällen kommer ett par kvinnor från byn med ris och sedan kommer även den gamle mannen.

Han berättar att han är glad att ha männen i sin by.

”Men ni kan inte stanna här många dagar”, tillägger han och berättar att byn redan genomsökts av japanerna en gång.

Han räknar med att de snart kommer tillbaka.

Ett par dagar senare styrks hans misstankar.

Den gamle mannen har hittat ett flygblad där japanerna utlovar en belöning till den som kan ge information som leder dem till ”vita och deras vänner”. Flyktingarna måste omedelbart ge sig iväg.

Männen dricker sin egen urin

För de fyra männen är Sumatras djungel ett fuktigt helvete. Överallt lurar ormar, skorpioner, giftspindlar och malariamyggor.

De tar sig fram längs en smal stig med träd och buskar på båda sidorna. Över deras huvuden sluter sig växtligheten som ett tak så att stigen känns som en mörkgrön tunnel med golv av lera.

De äter rambutan – en hårig frukt, stor som ett plommon med rött skal – och något som liknar kaktus­fikon. Frukten smakar lite syrligt och hjälper mot törsten.

Så snart mörkret faller börjar alla ljuden. I tropik­nattens mörker ligger männen och lyssnar spänt till djungelns oavbrutna rasslande, skrapande, prasslande och spridda tjut och läten från djuren.

Det sliter itu mörkret och tar på deras spända nerver.

När de närmar sig bergen blir terrängen stenigare och växtligheten glesare.

Här finns inget vatten och törsten blir ett akut problem – i synnerhet för Roy. Efter tre dagar utan vatten knyter Charles ihop ett av benen på sina shorts och fyller det med jord.

Han kissar ned i jorden och låter urinen sakta sippra igenom och ned i ett torkat fruktskal.

Han dricker och grimaserar våldsamt. ”Jag är med”, säger Skinny och de andra gör likadant. De är nära att kräkas, men drycken fungerar. De faller i sömn.

Nästa morgon är törsten tillbaka med förnyad kraft.

Roy sitter lutad mot ett träd. Hans ansikte är blåaktigt, kinderna insjunkna och ögonen stirrar tomt ut i luften.

De andra hjälper honom tillrätta upp mot ett klippblock och medan Don stannar kvar hos honom ger sig Charles och Skinny iväg för att söka efter mat och vatten.

Under ett murket träd hittar de några skalbaggar som de lägger i Skinnys undertröja.

harles rullar ihop tröjan och slår tygknytet hårt mot en sten tills det färgas svagt ljusrött.

De matar Roy med den röda skalbaggsgelén och säger till honom att det är frukt. Han är för svag för att äta själv.

Två dagar senare hittar de fyra männen äntligen en liten bäck. De lägger sig ned på mage och lapar ivrigt i sig av vattnet.

Liftar med kines

Men glädjen blir kortvarig. De fyra flyktingarna är svårt medtagna. De är utmattade och har sår på benen efter alla taggiga buskar som växer mellan klipporna.

Charles sår i ansiktet efter mötet med den japanske officerens svärd har gått upp och gör ont. Roy yrar av feber.

När de kommer fram till en liten by är de så oroliga för Roy att de struntar i att vara försiktiga. De går direkt in för att söka hjälp.

När byborna får höra att besökarna är engelsmän och inte från ”Kompaniet ” – det vill säga ”Holländska ostindiska kompaniet” som hade monopol på handeln i de holländska kolonierna – blir de väl mottagna.

Roy får massage med ett vitt pulver som ska bota hans sjukdom. De andra bjuds på varm currysoppa och får övernatta i en palmhydda.

Nästa morgon presenteras de för en ung kines vid namn Nang Sen. Han bär sidensarong och nypressade byxor och när han ler glimmar ett par guldtänder i munnen.

På perfekt engelska erbjuder sig kinesen att ta dem med sig när han kör söderut till staden Palembang vid kusten. Därifrån skulle de själva kunna fortsätta mot Java.

Ett par dagar senare klättrar de fyra männen upp på flaket till en skrotfärdig lastbil. Nang Sen har fått den av japanerna för att han ska kunna transportera gummi till dem.

”Japanerna tror att jag är deras vän och att jag berättar allting för dem. Så jag berättar allt för dem, men bara den del av allting som jag tycker att de ska veta”, flinar Nang Sen.

I stekande hetta och täckta av stinkande rågummi skakar männen iväg. På natten stannar de till vid en by. Charles stelnar till när han hör att Nang Sen tänker köra vidare till en japansk förläggning för att skaffa bensin.

Männen frågar sig om de verkligen kan lita på kinesen. Skinny berättar att han fått veta av en annan bybo att Nang Sen tidigare har hjälpt en brittisk soldat på flykt.

Nästa morgon är Nang Sen tillbaka igen, och lättade klättrar de upp på flaket för att åka vidare.

”Du är väl inte engelsman?”

Norr om Palembang blir männen avsläppta och den sista sträckan mot havet turas de om att bära Roy.

Han kan nästan inte stå och han säger praktiskt taget ingenting. Vid kusten går Charles och Don på jakt efter bär och rotfrukter medan de tar djupa andetag av den friska havsluften.

Plötsligt ser de två personer komma gående mot dem på stranden – det är Skinny och en okänd flicka.

”Titta vad jag hittade”, ropar han och ser stolt på flickan vid sin sida.

Hon är vacker – en blandning av kines och javanes – och Skinny flinar som en blyg tonåring.

Flickan heter Li-Tong och kommer från en by i närheten, förklarar han. Charles pekar på Roy och frågar om han kan få hjälp i hennes by. Flickan rycker på axlarna.

”Vi tar chansen”, säger Charles.

Byborna är på sin vakt gentemot främlingarna.

Eftersom Li-Tong är av blandad härkomst tror Charles att det kan vara en bra idé att dra till med att han själv är både europeisk och asiatisk.

Och mycket riktigt, det får byborna att sänka garden. Och när japanerna anlitar män från byn för att anlägga en väg, kan Charles som ”mulatt” ansluta sig till dem och tjäna pengar till resten av resan och till Roys behandling.

Kallsvetten sipprar fram när Charles anmäler sig hos arbetslagets förman för att bli registrerad. Han presenterar sig som ”Oehlus”. Japanen ser granskande på honom.

”Du är väl inte engelsman?”

”Nej, tuan”, säger Charles och använder sig högtidligt av den mest respektfulla malayiska tilltalsformen.

Charles spottar på marken för att demonstrera sitt förakt för engelsmännen.

”Min far var tysk och min mor var eurasier från Malaysia”, förklarar Charles som länge har förberett denna historia.

Men nu blir han rädd att japanen ska börja prata tyska med honom. Förmannen nickar bara godkännande.

”Det är en bra kombination”, säger han och skriver ”Oehlus” på sin lista.

Skinny tänker gifta sig

Roy glider in i en nästan konstant medvetslöshet. Under sina få klara ögonblick stirrar han bara rakt fram bakom tunga ögonlock och han viskar svagt att han har det bra.

När Charles kommer hem från arbetet säger Don att han är rädd för att Roy inte kommer att överleva natten. Han får rätt.

På morgonen bär männen ut Roys utmärglade döda kropp till en glänta utanför byn. De gräver en grav och täcker liket med ormbunkar.

Tillsammans ber de en bön och markerar platsen med ett kors av bambustänger.

När de går tillbaka mot byn kommer Charles att tänka på att de egentligen aldrig har haft tid att lära känna Roy. De vet inte ens om han var gift eller om han hade barn.

En av männen i byn har fått kontakt med en fiskare som kan segla dem till Java.

”Vi ska ta väl hand om din väns grav”, lovar Li-Tongs far när männen tar farväl. Skinny ser förlägen ut.

Han står och skruvar på sig och berättar tills sist att han ska gifta sig med Li-Tong.

Charles och Don ägnar hela natten åt att övertyga honom om att idén är vansinnig, men Skinny är orubblig.

Inte förrän båten lämnar land nästa dag, börjar han ångra sig. Han försöker klättra upp i båten och Li-Tong börjar gråta.

Skinny försöker rädda situationen och pladdrar vilt på en blandning av engelska och malayiska. Den gamle mannen som ordnat fram båten, avbryter honom:

”Om tuan Skinner inte stannar här, tar fiskaren inte de andra tuan med sig över vattnet”, säger han myndigt.

Därmed är saken avgjord. Motorn startar. Det sista männen ser när båten tuffar iväg är Skinny och Li-Tong som står i bränningarna och vinkar.

Gerillasoldater räddar britterna

På Java leder en av områdets fiskare in Charles och Don i djungeln.

”Friends there. You walk”, säger mannen, pekar framåt och lämnar männen.

Efter ett par timmar kommer de i kontakt med en gerillagrupp som kämpar mot japanerna. Ledaren är holländare och berättar att han heter Mansfeldt.

Han lovar att gömma de två männen och hjälpa dem vidare när det blir dags. Under tiden måste de lyda hans order.

”Ställ inga frågor, och gör vad ni blir tillsagda”, säger Mansfeldt hotfullt.

De två männen hjälper till i gruppen som består av holländare, javaneser, mongoler och kineser.

Gerillasoldaterna har ett stort förråd av kpistar, gevär och revolvrar som Charles och Don får i uppgift att hålla rena.

De lagar också mat, städar och utför spaningsuppdrag. Efter tre veckor får de tillstånd att resa.

Mansfeldt håller sitt ord och presenterar Charles och Don för en nästan två meter lång indones som ska visa dem vägen genom den täta djungeln.

Men gerilla­ledaren vill inte berätta vart de ska gå. De kommer att föras till ”sina egna”, är det enda han säger.

Och de måste lyda guiden. ”Om ni inte gör det kommer ni att dö”, tilllägger Mansfeldt.

Charles och Don får nästan småspringa för att hålla jämna steg med den långbente indonesen. Snart har de tappat uppfattningen om både tid och rum och följer bara blint sin väg­visare.

Efter flera dagars marsch kommer de fram till en grotta. Bakom ett förhänge sitter en kraftig, mörkhårig man klädd i kakiskjorta och shorts. Bakom honom står ett stativ med gevär och kulsprutor och en radiosändare.

”Allt ni behöver veta är att jag är här för att hjälpa folk som ni”, säger han med tydlig australisk accent.

”Varifrån kommer ni?” frågar mannen. Charles känner sig trygg av hans djupa, lugna tonfall. ”Singapore.” ”Gör ni? Herregud!” utbrister mannen och studerar dem noggrant.

De båda männen börjar berätta om sin långa resa. De pratar i mun på varandra tills australiensaren avbryter dem.

Först ska de äta. De njuter av en måltid som består av tunga och konserverad korv, potatis och ärter.

Efter det blir de tillsagda att vila. Under tiden ska australiensaren sända ett meddelande via radion till staden Darwin i Australien så att de två flyktingarna kan bli hämtade.

Dons ögon lyser. ”Darwin ...”, mumlar han. ”Vid Gud, Charles, vi klarade det.”

I flygplanet på väg mot Darwin bjuder besättningen de två männen på konjak medan de nyfiket studerar dem. ”Vilket datum är det i dag?” frågar Charles.

”Den sextonde”, svarar en av besättningsmännen.

”Den sextonde vadå?” ”September så klart, vad trodde du?” ”Jag hade inte en aning, det gick inte att få tag på dagstidningar i djungeln”, svarar Don en aning tvärt.

September. De har varit på flykt i fem månader. De två männen tömmer sina glas och ser på varandra.

Sedan brister de i gråt.