178 bombflygplan gick i tyskarnas fälla

Amerikanerna har aldrig sett något liknande. Hela området kring Ploiești är fullt av kamouflerade luftvärnsställningar.

Kane avfyrar desperat alla de 2 400 skotten till kulsprutan i nosen på B-24:an. Navigatören intill sitter snart i patronhylsor upp till knäna.

”Du har använt all ammunition!” säger navigatören förvånat.

Sju av de nio bombplanen längst fram i Kanes grupp träffas av luftvärnseld, men planen lyckas hålla sig uppe i luften och fortsätter mot oljeanläggningen.

Skorstenarna på deras mål, oljeraffinaderiet Astra Romana, med kodnamn White 4, har nästan försvunnit i de kolsvarta rökmolnen som bolmar upp från Ploiești den här förmiddagen den 1 augusti 1943.

Kanes grupp tvingas flyga rakt in i mörkret. De kan inte ge upp, för det här flyganfallet – ett av andra världskrigets djärvaste – kan avgöra kriget. Utan oljan från Rumänien kommer en stor del av Hitlers krigsmaskin att gå i stå.

Under stort hemlighetsmakeri har emellertid tyskarna byggt ut Ploieștis flygförsvar, som nu är mycket omfattande. År 1943 är oljeanläggningen en veritabel fästning, fullspäckad av dolda fällor.

Som en besättningsmedlem efter räden beskrev det: ”Vi släpades genom porten till helvetet.”

Oljefälten var Hitlers livlina

Sommaren 1943 var andra världskriget snart inne på sitt fjärde år. Adolf Hitlers krigslycka hade vänt. Efter de blodiga nederlagen på östfronten hade hans förhoppningar om att kunna erövra Stalins olja i Kaukasus grusats.

Därför var tyskarna mer än någonsin beroende av den rumänska oljan, som flödade från raffinaderierna i Ploiești, åtta mil norr om Bukarest.

De allierade, som var väl medvetna om den rumänska oljans betydelse, bedömde att ett anfall mot raffinaderierna skulle kunna förkorta kriget med minst ett halvår. Därför blev Ploiești ett prioriterat mål under sommaren 1943.

Tyskarnas starka luftförsvar i Väst- och Centraleuropa omöjliggjorde ett flyganfall från England. Från baser i Benghazi i Libyen kunde dock amerikanska långdistansbombare som B-24 Liberator flyga de cirka 400 milen fram och tillbaka till Ploiești.

Operationen, som fick namnet Tidal Wave, skulle genomföras med totalt 178 plan lastade med brandbomber samt 250 och 500 kilo tunga konventionella bomber. Som något helt nytt skulle B-24:orna bomba från väldigt låg höjd.

Den riskabla inflygningen skulle säkerställa att flygplanen inte upptäcktes av tyskarnas radaranläggningar. Dessutom skulle den låga höjden förbättra träffsäkerheten för de totalt fem bombplansgrupperna som skulle förstöra Ploieștis sju raffinaderier.

Bedömningen var att det skulle kosta tre gånger fler flygplan att anfalla från så låg höjd. Flyganfallets högsta befälhavare, general Lewis Brereton, tilltalades ändå av idén.

”Han medgav att han blev gripen av planens storslagenhet”, berättade en av besättningsmedlemmarna ombord på John Kanes B-24:a.

I Libyens öken byggde ingenjörstrupper en detaljerad modell av området kring Ploiești, som rädens 1 753 deltagare övade sig på.

”Vi tränade tills vi kunde bomba det i sömnen”, mindes en besättningsmedlem.

Trots den minutiösa planeringen var det emellertid en sak som amerikanerna visste väldigt lite om: Ploieștis flygförsvar.

Ploieștis flygförsvarsgeni

I Rumänien hade den tyske generalen Alfred Gerstenberg ägnat tre år åt att förbereda Ploiești inför ett flyganfall. Den hemlighetsfulle generalen var nära vän med Hermann Göring, det tyska flygvapnets chef.

Under första världskriget hade de båda männen flugit stridsflygplan tillsammans, och Gerstenberg var smått genialisk när det gällde flygförsvarssystem. År 1940 stationerades han i Rumänien, där han tog itu med uppgiften att fullända Ploieștis försvar.

Det första han gjorde var att se till att kasta ut alla eventuella spioner ur Ploiești. Sedan lät han stänga av området, så att det blev omöjligt för obehöriga att ta sig in. Gerstenbergs enda kontakt i Berlin var Göring, men det räckte mer än väl.

Han lyckades nämligen få några av tyska Luftwaffes bästa mannar till Ploiești, däribland tekniska experter. År 1943 befann sig 75 000 personer från Luftwaffe i Rumänien.

Gerstenberg använde resurserna till att bland annat placera ut radaranläggningar runt Ploiești samt på Balkanhalvön, där han även lät inrätta ett system för rapportering om flygaktivitet. Därefter lät den outtröttlige generalen placera ut drygt 40 batterier med 237 luftvärnskanoner utanför Ploiești.

Därtill kom hundra kulsprutor, undangömda i nedgrävda ställningar, i höstacksattrapper samt hus och kyrktorn.

Försvaret stod i stark kontrast till de allierades antagande att Ploiești inte hade mer ett hundratal luftvärnskanoner. Lika felaktigt var antagandet att luftvärnet huvudsakligen var bemannat av medelmåttig rumänsk personal.

I själva verket bemannades 80 procent av luftvärnet av välutbildade tyska soldater, som Gerstenberg dagligen drillade i krävande övningar. Om soldaterna beklagade sig riskerade de att omgående skickas till östfronten, eftersom tåget dit gick via Ploiești.

Slutligen hade Gerstenberg samlat drygt hundra tyska och rumänska stridsflygplan på baser runt raffinaderierna. Ploiești var med andra ord en enda stor fälla, redo att slå igen om alla fiendens flygplan.

Bombplanen skingrades

Vid fyratiden på morgonen den 1 augusti 1943 lättade de allierade bombplanen från baserna i Libyen och snart dundrade formationen fram ovanför Medelhavet. Redan tidigt drabbades nio av de 178 flygplanen av mekaniska problem och tvingades vända om.

Utanför Korfus kust började planet med smeknamnet Wongo Wongo i Grupp 376, som flög längst fram i formationen, plötsligt kränga i luften, så att flygplanen runtom tvingades gira skarpt.

Löjtnant John Kane i Grupp 98 såg det hela på avstånd: ”Planet gick i spinn ner till ytan och exploderade i ett svart moln. Vi satt där förbluffade och såg Grupp 376 splittras. Flygplan flög åt alla möjliga håll.”

Grupp 376 lyckades samlas igen, men när formationen nådde de jugoslaviska bergen kom de två första grupperna av bombflygplan, 376 och 93, bort från de tre sista grupperna.

De fem flygplansformationerna, som hade stränga order om att hålla radiotystnad, hittade aldrig varandra. Det gjorde att de två första grupperna hamnade långt före de tre sista när angreppet inleddes.

Överraskningsmomentet hade emellertid ändå förlorats, för redan vid tiotiden fick tyskarna nys om att ett stort flyganfall var på väg sedan radarstationer i Serbien och Bulgarien upptäckt hotet.

När även observationsposter i Transsylvanska alperna upptäckte flygstyrkan en timme senare räknade Gerstenberg i Rumänien snabbt ut att ett omfattande angrepp mot Ploiești måste vara på gång.

Amerikanerna skulle få ett varmt mottagande.

Kaos över Rumänien

I luftrummet ovanför Rumänien drabbades Grupp 376 återigen av total förvirring när gruppens ledare Keith Compton gjorde en alltför tidig kursändring. I stället för att ändra kurs mot Ploiești ovanför Floreşti gjorde han nämligen kursändringen vid Tărgovisjte. De övriga flygplanen följde blint efter.

Ett plan i Comptons formation insåg emellertid misstaget, så piloten John Palm dirigerade sin B-24:a tillbaka mot Ploiești. Snart flög det ensamma flygplanet ovanför träd, staket och telefonstolpar innan det som det första amerikanska planet möttes av fiendens luftvärn.

En 20-millimetersgranat borrade sig in i planet och dödade en besättningsmedlem.

För att hålla planet flygande gav John Palm order om att den tunga bomblasten skulle fällas innan B-24:an desperat försökte ta sig därifrån. Den tyske Messerschmittpiloten Hans-Wilhelm Schöpper hade dock fått korn på dem.

”Jag flög bara 40 meter bakom dem. Jag anföll bakifrån och satte hans högra vinge i brand”, berättade Schöpper.

En kort tid senare störtade planet. John Palm själv och några andra överlevde dock kraschen.

Under tiden hade det gått upp för Compton att han inte var på väg mot Ploiești. Hans grupp om 28 flygplan, som skulle ha varit först med att bomba, behövde nu flyga i en stor båge runt Ploiești och anfalla från en annan vinkel.

”Vi har förlorat vår bombrutt. Bomba vad ni kan!” vrålade Compton i kommunikationsradion.

Bombplanen anföll slumpmässigt

Bombplansgrupp 93, som leddes av löjtnant Baker, kom efter Comptons grupp. Baker upptäckte den felaktiga kursen och efter sex minuter dirigerade han sina 37 bombflygplan tillbaka mot Ploiești.

Den nya inflygningsvinkeln gjorde att gruppen tvingades flyga rakt över Ploiești för att nå målet. Från i stort sett alla Ploieștis hustak sköt försvararna mot de lågt flygande planen. I stället riktade besättningarna därför intuitivt in sig på nya mål.

Det hela påminde om en flygande cirkus. Bombplanen flög omkring mellan varandra på jakt efter raffinaderier att bomba medan granater exploderade omkring dem.

Bakers Hell’s Wench var ett av de första planen som förvandlades till ett flygande eldklot av ett luftvärnsbatteri.

”Lågor slog upp överallt i cockpiten”, berättade besättningen ombord på ett bombplan i närheten.

Ett annat plan i gruppen besköts så våldsamt att det bröts mitt itu innan flygplansdelarna föll ner i en by utanför Ploiești.

Den mest tragiska nedskjutningen under angreppet var när en B-24:a besköts av den rumänske jaktpiloten Carol Anastasescu. Det 30 ton tunga planet kraschade i Ploieștis kvinnofängelse, där 61 civila omkom.

Den rumänske piloten anföll senare ett annat bombflygplan, som försvarade sig frenetiskt. Anastasescus plan – och han själv – inneslöts av lågor, men han flög för lågt för att kunna lämna planet i fallskärm.

När han såg ett ensamt bombflygplan fattade han ett beslut: ”Jag kunde få ett snabbt slut på den fruktansvärda smärtan.”

Resolut flög han sitt plan rakt in i bombplanet: ”Jag kände en våldsam hetta och sedan svartnade det.”

Vid kollisionen slungades Anastasescu ut ur cockpiten och landade på marken, cirka 50 meter ner. Några timmar senare hittades han i en hög med ensilage – vid liv.

Kane flög in i infernot

Ombord på Hail Columbia märkte Grupp 98:s ledare John Kane kaoset under inflygningen mot Ploiești. Grupp 93, som flög fel, hade då redan bombat delar av det mål som Kane skulle anfalla.

På låg höjd kom flygplanen från Grupp 98 och 44 farligt nära varandra. Båda två mötte massivt motstånd.

”Precis allt reste sig från marken och for upp mot oss”, mindes Kane.

Värst var beskjutningen från ett tåg med mängder av luftvärnskanoner. I spetsen för formationen ökade Kane farten. Klockan 12.12 flög han in över Ploiești. Allt luftvärn och alla bränder fick det att se ut som en vulkan mitt under ett utbrott.

”Vi visste att det var en katastrof, men vi flög ändå rakt in”, sa Kanes navigatör Norman Whalen vid ett senare tillfälle.

Kane susade fram genom svarta rökmoln innan oljeanläggningen Astra Romana, som fått kodnamnet White 4, plötsligt dök upp bakom rökmassorna.

Kane flög så lågt att explosionen från ett annat plans bombnedslag plötsligt sköt upp runt Hail Columbia, så att lågorna trängde in i kabinen och svedde bort hårstråna på Kanes arm.

”Motor nummer fyra är träffad”, meddelade andrepiloten samtidigt.

Med tre motorer kvar styrde Kane planet mot oljeraffinaderiet Astra Romana och klockan 12.13 fälldes flygplanets 500 kilo tunga bomb mot målet.

Medan Kane steg träffades B-24:an intill honom av en granat, varefter planet flög in i en spärrballong, som slet av planets ena vinge. Flygplanet störtade bland oljeanläggningens byggnader.

Från alla håll möttes nu flygplanen ovanför Ploiești. Den tyske generalen Gerstenberg, som befann sig mitt i staden, antog att amerikanerna hade planerat att angreppet skulle gå till på det här viset. Han var mycket imponerad av det avancerade angreppet.

Flera flygplan kolliderade dock med varandra. Löjtnant Patch från Kanes bombgrupp var också nära att flyga in i ett annat plan, som besköts av luftvärn. Det störtade så nära Patch att han såg ”ammunitionen explodera som popcorn i den svarta, rökfyllda cockpiten”.

Fjorton av planen i Kanes grupp sköts ner ovanför oljefälten, men de hann också fälla 50 bomber över målet innan de steg ovanför de kringliggande majsfälten.

”Vi lämnade målet så lågt att vår akterskytt fortfarande äter grillade majskolvar”, skämtade en besättningsmedlem på hemfärden.

Faran var dock långt ifrån över.

Stridsflygplan jagade amerikanerna

Omkring klockan 12.20 fällde de sista flygplanen sina bomber över Ploiești. Bland dem fanns Comptons vilseflugna grupp, som fick nöja sig med att bomba slumpmässigt utvalda mål. Under loppet av en knapp halvtimme hade dock totalt 500 bomber fällts över området kring Ploiești. Överallt tornade lågor och rökpelare upp sig.

Många av flygplanen var illa tilltygade. Motorer hade slutat fungera, flygplanskroppar var genomborrade och vingar sönderskjutna – och tätt i hälarna på dem följde hämnarna.

Överallt flögs de långsamma bombflygplanen ikapp av blixtsnabba Messerschmitt eller rumänska IAR 80. I ett av jaktflygplanen satt den rumänske piloten Ioan Barladeanu, som upptäckte ett stort antal flygplan från Grupp 44.

”Det såg ut som om jag hade hundra plan framför mig. Jag hade aldrig sett en så stor formation”, berättade han senare.

”Jag tryckte på avfyrningsknappen tills det gjorde ont i handen – en enda lång, ihållande salva. Jag såg explosionen vid motorn, som började spruta eld och ryka. Den fyrmotoriga maskinen flög i ytterligare några sekunder innan den tappade fart och störtade. Herregud, det var överväldigande”, sa den rumänske piloten.

Luftwaffepiloterna som gjorde Kane sällskap på hemfärden var mer erfarna. Löjtnanten hade redan förlorat en motor och kände sig ”som en liten fisk på flykt undan en haj” när Hail Columbia mödosamt tog sig fram genom luften och två Messerschmittplan dök upp: ”Jaktflygplanen klistrade sig till oss som sniglar på en trädstam. Vi överöstes av skott.”

Akterskytten försvarade desperat sina kamrater – och till allas lättnad försvann plötsligt jägarna. Ytterligare en motor hade dock förstörts, högervingen var sönderskjuten och två propellrar var skadade.

Kane visste att det inte skulle gå att flyga hela vägen till Libyen.

B-24:or lyckades inte ta sig hem

Kane var långt ifrån ensam om att inte kunna ta sig till Nordafrika. Många plan meddelade att de hade problem. Grupp 98:s ledare var tydlig när han kom med sitt besked.

”Detta är Kane. Alla som är träffade, flyg till Turkiet”, löd instruktionen via radion.

Med exakt samma kurs nådde Hail Columbia en kort tid senare Balkanbergen i Bulgarien. Manskapet satt med hjärtat i halsgropen när det skadade planet bara nätt och jämnt tog sig över bergstopparna.

”Jag svär att jag kände flygplanets buk skrapa mot berget!” utbrast akterskytten.

Snart flög maskinen in över Turkiet, där totalt sju plan tvingades nödlanda.

För att undvika internering kämpade Kane och hans mannar för att hålla Hail Columbia uppe i luften tills de nådde Cypern. Endast genom att hitta en bränslerest i en tank i bombrummet klarade manskapet den extra halvtimmens flygning innan de slutligen landade på cypriotisk mark.

Totalt tolv plan nådde Cypern. Sju andra tog sig till Malta, medan nio landade på Sicilien. Ett av planen hade flugit så lågt vid Ploiești att sädesax satt fastklämda i bombluckorna. I ett annat räknade mekanikerna till hela 376 hål från luftvärn i flygplanskroppen.

Endast 88 av rädens bombplan nådde Libyen som planerat.

Hemma på baserna i Libyen stod många stolar i matsalen tomma. Femtiofyra plan hade gått förlorade under räden och 208 besättningsmedlemmar togs antingen till fånga eller internerades. Hela 308 miste livet.

De stupades avskedsbrev samlades in och skickades till familjerna. Bombningarna av Ploiești hade haft ett högt pris.

Senare visade det sig att Ploiești hade så stor reservkapacitet att produktionen av olja till Hitlers krigsmaskin knappt minskade alls.

Angreppet ökade dock respekten för det amerikanska flygvapnet. Bara några dagar efter angreppet talade hela Europa om hjältarna som hade visat att USA:s bombplan kunde anfalla sina mål på nära håll och därmed – för en gångs skull – undvika att döda tusentals civila.