Flygplan ovanför berg

148 dagar på isen: amerikanska piloters kamp mot döden på Grönland

År 1942 flyger ett bombplan vilse över inlandsisen och störtar. Nio amerikaner överlever kraschen, men ovädret, kölden och djupa sprickor i isen gör räddningsinsatsen till en av andra världskrigets farligaste.

År 1942 flyger ett bombplan vilse över inlandsisen och störtar. Nio amerikaner överlever kraschen, men ovädret, kölden och djupa sprickor i isen gör räddningsinsatsen till en av andra världskrigets farligaste.

Getty Images, Shutterstock

Löjtnant Armand Monteverde flyger genom den täta dimman i 290 kilometer i timmen. Piloter med arktisk erfarenhet kallar det att ”flyga i mjölk”, och den 27-årige amerikanen ser inte något annat än vitt omkring sig.

När han lättade var vädret fint, men nu är situationen kritisk, för Monteverde i B-17-bombaren vet att branta klippor tornar upp sig på bägge sidor om fjorden. Längre fram väntar dessutom en 250 meter hög mur: den grönländska inlandsisen.

Av vana tittar Monteverde på flygplanets höjdmätare, trots att den just nu inte är till någon större hjälp. Instrumentpanelen anger bara hur högt ovanför havsytan de befinner sig. Den säger ingenting om avståndet mellan planet och ismassorna.

Den 9 november 1942 tvingas Monteverde fatta sitt livs svåraste beslut. Om han drar styrspaken hårt mot sig för att få planet att stiga tar det sig eventuellt över ismuren. Det kommer dock att ta tid, för även utan bomber väger en B-17 över 22 ton. Därför är det osannolikt att manövern kommer att lyckas.

Flygplan flyger mot blå himmel

När planet svängde pekade den ena vingen mot marken. Det fick förödande konsekvenser.

© Shutterstock

Den andra möjligheten är att vända om och lämna fjorden. Andrepiloten Harry Spencer uppskattar att planet befinner sig cirka 30 meter ovanför isen, så Monteverde bestämmer sig för att svänga planet försiktigt åt vänster.

Han bestraffas direkt för sitt ödesdigra beslut. Kabinen fylls av ett hemskt, krasande ljud medan inredningen och alla besättningsmedlemmar som inte haft på sig säkerhetssele kastas runt.

I samma stund förstår Monteverde att planet inte längre befinner sig ovanför fjorden, utan har flugit långt in över inlandsisen. Nu plöjer vänstervingen ner i snön, och i nästa ögonblick glider bombplanet fram på isen.

Flygplanskroppen bryts strax bakom vingarna. Tvåhundra meter senare ligger planet helt stilla.

Ombord på bombplanet finns inga varma kläder och maten räcker bara till några dagar. Besättningens liv är i fara på inlandsisen, där temperaturen kan sjunka till minus 40 grader Celsius. Kraschen blir början på en av andra världskrigets farligaste räddningsinsatser. Flygolyckor, avgrundsdjup och kallbrand kommer att stå amerikanerna dyrt.

Sökinsats slutar illa

Mellan åren 1941 och 1945 tog amerikanska flygplan genvägen via Grönland för att komma till de europeiska slagfälten. Bomb- och transportflygplan använde sig av den så kallade nordatlantiska flygrutten.

Jorden med pil till England

Genvägen till Europa: Under andra världskriget hade inte många plan tillräckligt lång räckvidd för att kunna flyga direkt från USA till England. I stället flögs fabriksnya flygplan till baserna BW-1, BE-2 och BW-8 på Grönland. Därifrån flög de via Island till England.

© Shutterstock

Monteverde och hans besättning hade just anlänt till Grönland med en fabriksny B-17-bombare (en så kallad Flygande fästning) när deras fortsatta resa mot Europa avbröts. Ett transportflygplan saknades och alla tillgängliga besättningar skulle ge sig ut för att söka efter det.

Den 9 november 1942 lättade Monteverde därför från basen Bluie West One (BW-1), i dag Narsarsuaqs flygplats, på sydvästra Grönland. Tre timmar senare störtade han i tät dimma och fick själv desperat behov av hjälp.

I kraschen bröts bombflygplanet, och delarna hamnade bakom varandra. Monteverde, Spencer och fem andra besättningsmedlemmar befann sig fortfarande inne i vraket, men sergeant Alfred Best hade slungats ut genom plexiglasrutan i nosen. Han blödde från sår i huvudet och på knäna.

Ännu värre såg det ut för färdmekanikern och tornskytten Paul Spina. Den flygande fästningens nionde och sista besättningsmedlem hade åkt ut genom en ruta i taket och låg nu på isen. Hans arm var bruten på två ställen.

Henrik Kauffmann framför bord

Kauffmann fick även andra danska diplomater att bortse från de order som kom från det ockuperade Danmark.

© Frihedsmuseet

Kungen av Grönland bjöd in amerikanerna

I strid med den danska regeringens vilja gav den danske ambassadören i USA, Henrik Kauffmann, USA tillstånd att upprätta baser på Grönland under kriget. Danmark var ockuperat av tyskarna och ambassadören ansåg därför att han hade fria händer att agera å sitt lands vägnar.

På ettårsdagen för den tyska ockupationen, den 9 april 1941, undertecknade Kauffmann ”i kungens namn” en förklaring som gav amerikanerna obehindrad tillgång till Grönland och lät supermakten försvara ön mot eventuella tyska anfall. Ambassadörens egenmäktiga beslut gav honom öknamnet ”Kungen av Grönland”.

Den danska samarbetsregeringen avskedade omedelbart ambassadören, åtalade honom in absentia för landsförräderi och beslagtog hans förmögenhet. Kauffmann lät sig emellertid inte påverkas av det, utan fortsatte att föra sin privata utrikespolitik under hela kriget. Efter befrielsen år 1945 togs han till nåder och fick en ministerpost i den första danska efterkrigsregeringen.

Genom yrsnön såg Paul Spina varken planet eller sina kamrater. Kölden började få hans oskyddade händer att domna.

”Kan någon se till att få in mig igen! Det är iskallt!” ropade han innan han svimmade.

Ben vrids på plats

När Monteverde hade samlat sig lossade han säkerhetsselen och klättrade ut efter Spina. Flygplanets front hade krossats, så piloten drog in sin färdmekaniker i planets bakre del, där resten av besättningen befann sig.

När Spina återfick medvetandet försökte Monteverde vrida de brutna benen i underarmen på plats. Under en halvtimme drog han i armen – utan att kunna erbjuda sin patient någon form av bedövning.

När benen i armen satt rätt tillverkade Monteverde en skena av ett stycke aluminium från vraket och fodrade den med fallskärmstyg. Under tiden använde de övriga männen mattor och fallskärmar för att hålla värmen och gjorde sitt bästa för att röra på fingrarna och tårna för att inte förfrysa sig.

Bristen på vatten var amerikanernas nästa stora problem. För att inte bli uttorkade åt de snö, men den kalla vätskan gav männen diarré utan att törsten stillades nämnvärt.

Först nu insåg besättningen att planets stjärtparti låg farligt nära en avgrund. Glaciärer rör sig olika fort och de ständiga slitningarna och vridningarna får djupa sprickor att öppnas och sluta sig. Om sprickan bakom stjärtpartiet skulle vidgas, riskerade det att glida ner i djupet och ta männen med sig.

Samma kväll fick de amerikanska baserna på Grönland information om att Monteverdes Flygande fästning inte hade kommit tillbaka. Eftersom besättningen inte hann sända något nödanrop visste emellertid ingen var olyckan hade inträffat. Morgonen därpå lättade 17 flygplan för att inleda sökandet.

Rakkniv

Enligt en amerikansk överlevnadshandbok skulle besättningen ta med sig en rakkniv i händelse av en flygolycka.

© Shutterstock

Handbok varnade för helskägg

Raka dig regelbundet
● FEL: Det amerikanska flygvapnets arktiska handbok varnade för helskägg. Det påstods att utandningsluften skulle frysa till is i kylan och förvandla skägget till en mask av is, som skulle orsaka förfrysningar. Andra råd i handboken var emellertid bättre.

Massera aldrig förfrysningar
● SANT: Om B-17-bombarens besättning haft tillgång till handboken skulle de nog inte ha gnidit varandras förfrysningar och därmed förvärrat skadorna.

Rök gör att du syns
● SANT: Handboken gav råd om att tända en eld med kraftig rökutveckling genom att använda flygplansolja som bränsle, detta för att underlätta för spaningsflygplanen.

Spaningsflygplanen skulle framför allt söka igenom den del av inlandsisen till vilken B-17-planet ursprungligen sänts ut, ett cirka 100 kvadratkilometer stort område. De skulle dock även följa flygplanets 500 kilometer långa flygrutt från basen.

Inget av de många planen fick emellertid syn på vraket och dagen därpå behövde sökandet skjutas upp när en av Grönlands många vinterstormar satte in och virvlade upp snön.

I glaciärsprickans djup

Efter ett dygn klarnade vädret. Då började Monteverdes män skrapa bort den dryga metern snö från vraket, så att de gröna vingarna och flygplanskroppen syntes från luften.

Senare på dagen dristade sig Spencer och navigatören Bill O’Hara till att utforska området och märka ut farliga sprickor. I det klara vädret kunde de se havet i bukten Ikeq och bedömde att avståndet inte var längre än 16 kilometer (i själva verket var det bara elva kilometer).

De diskuterade om hela besättningen kunde vandra till kusten, där det var enklare för dem att överleva.

Inlandsis och glaciärsprickor på Grönland

På stora delar av Grönland är inlandsisen 1 500 meter tjock. Glaciärsprickorna kan vara lika djupa.

© Shutterstock

Glaciärer är förrädiska och bör beträdas med stor försiktighet. Redan 50 meter från vraket gick det illa. Spencer gick ut på en till synes stabil snöbro, som plötsligt gav efter, så att han föll ner i djupet.

Spencer hann tänka att den sista stunden i hans endast 22-åriga liv hade kommit, men efter cirka tre sekunders fritt fall landade han hårt på ryggen. Som genom ett mirakel hade ett isblock stort som en bil kilats fast 30 meter ner i glaciärsprickan, vilket hindrade hans fall.

En omtumlad Spencer såg sig omkring och insåg att isblocket som han låg på var den enda avsatsen så långt ögat nådde. Om han hade gått två meter längre till vänster hade inlandsisen blivit hans grav. Uppe från ytan hörde han O’Hara ropa till de övriga: ”Rep! Vi behöver rep här!”

Spencer insåg att snömassorna från snöbron hade dämpat hans fall. Han kunde oskadd resa sig och ropa att han var okej. I samma sekund lossnade isblocket och föll ner i djupet.

Det tyska förrådsfartyget Externsteine

Den 4 november 1944 var det tyska förrådsfartyget Externsteine i färd med att lossa när det anfölls och erövrades av amerikansk trupp.

© Coast guard photographer

Hitlers baser på Grönland anfölls

Europas väder bildas ofta över Arktis. Därför upprättade Nazityskland år 1942 fyra hemliga väderstationer på Grönlands östkust. Jakten på dem blev lång och blodig.

I mars 1943 upptäckte en slädhundspatrull utskickad av Grönlands landsfogde att tyskarna i hemlighet hade byggt en väderstation på Sabine Ø, mitt på den folktomma östkusten.

Tyskarna fick emellertid syn på slädarna och följde efter de två danska soldaterna, och senare invaderades deras bas vid Eskimonæs. I skydd av natten tvingades de fem männen från slädhundspatrullen (Siriuspatrullens föregångare) fly, eftersom tyskarna både var fler och beväpnade med automatvapen. Basen vid Eskimonæs brändes sedan ner av fienden.

Patrullen lyckades dock ge amerikanerna så exakt information att väderstationen på Sabine Ø två månader senare kunde bombas från luften.

Tre mil därifrån låg ännu en tysk väderstation, som anfölls av slädhundspatrullen i april 1944. Under eldstriden blev en tysk löjtnant dödligt sårad. Sex veckor senare evakuerade tyskarna stationen.

Hitlers sista väderstation på Grönland låg 25 mil längre norrut. Den 4 november 1944 stormades den av 200 amerikanska soldater som satts i land av isbrytare.

Till Spencers stora lycka blev glaciärsprickan smalare, så att isblocket efter några meters fall återigen satte sig på tvären. En kort tid senare kunde andrepiloten hissas upp med fallskärmslinor som de andra knutit ihop till ett rep.

Olyckan gjorde männen övertygade om att det var förenat med livsfara att försöka vandra ner till kusten. Eftersom flera av dem började visa tecken på att förfrysa fötterna skulle det ändå vara fysiskt omöjligt. Framför allt O’Hara var illa däran.

Under flera dagar hade O’Hara inte vågat ta av sig kängorna, men Monteverde lyckades till slut övertala honom att göra det. Huden på flera tår hade redan antagit gula, gröna och blå nyanser och på flera ställen gick djupa sprickor ner till köttet.

För att få i gång blodcirkulationen turades männen om att massera O’Haras fötter i timmar och värma dem genom att hålla hans iskalla tår mot magen.

Fingrar brinner av smärta

Efter hand som dagarna gick hittade besättningen ytterligare vrakgods, som de lade på golvet inne i stjärtpartiet.

Kapten Monteverde, Harry Spencer, Don Tetley

Kapten Monteverde (till höger) tillsammans med andrepiloten Harry Spencer (mitten) och Don Tetley, som också överlevde.

© National Archives

Mattor, väskor och tyg från flygplanssätena användes som isolering för att hindra kylan från att ta sig upp underifrån. Stjärtpartiets öppna ände täcktes med en presenning.

Oron för förfrysningar och den snabbt minskande provianten överskuggades bara av en sak: frånvaron av räddningsflygplan i luften. Utan radio att kontakta basen med verkade det osannolikt att någon skulle hitta vraket.

Bombplanets radioutrustning förstördes i kraschen och lådorna som den satt monterad i fungerade nu som vindskydd framför presenningen.

När vädret omsider tillät undersökte telegrafisten Lolly Howarth utrustningen och upptäckte att flera radiorör av glas var hela.

Howarth ville försöka reparera radion, men som telegrafist visste han bara hur en radio används, inte hur den är konstruerad. Uppgiften innebar att han var tvungen att arbeta med bara fingrarna ute i kylan, för Monteverde vågade inte riskera att det skulle komma gnistor i stjärtpartiet, som var täckt av flygbränsle.

”Kraschat på glaciär. Är vid liv, skicka hjälp snarast.” Nödsignal från B-17-planet den 16 november 1942

Howarth kunde bara arbeta med radion i några minuter i taget innan han var tvungen att gå in och gnida händerna varma igen. Fingrarna sved och han grät av smärta, men han fortsatte ändå – och den 16 november, en vecka efter kraschen, fungerade radion!

Gruppens humör blev märkbart bättre och Howarth skyndade sig att skicka ut det första meddelandet i etern. Mottagaren fungerade emellertid inte, så han hade ingen möjlighet att veta om någon hade tagit emot signalen, som löd: ”PN9E (flygplanets beteckning, red.) har kraschat på glaciär. Är vid liv, skicka hjälp snarast.”

Matlådor faller som bomber

Som tur var togs Howarths nödsignal emot. Några dagar senare lyckades han även reparera mottagaren och kunde då höra att amerikanernas alla 14 baser på Grönland var engagerade i sökandet.

Douglas C-54 Skymaster

Från en Douglas C-54 Skymaster skulle en norsk våghals släppa ner förnödenheter till Monteverde och hans hungriga besättning.

© U.S. Air Force

Tyvärr gjorde en storm det omöjligt att få upp några plan i luften under de därpå följande åtta dagarna. Den 24 november var väderprognosen fortfarande skrämmande läsning, men trots det bestämde sig den norske piloten Bernt Balchen för att göra ett försök.

Fyrtiotreårige Balchen var överste inom det amerikanska flygvapnet och chef för BW-8, den amerikanska basen Bluie West Eight i Kangerlussuaq.

I en Douglas C-54 Skymaster flög han tvärs över Grönland för att undsätta B-17-planet. Med sig ombord hade han stora mängder mat, sovsäckar, varma kläder, medicin och två små primuskök, som de nödställda skulle kunna värma sig kring. Under tiden rasade en storm med vindbyar på över 75 meter per sekund.

”Under 20 minuter kastades vårt fyrmotoriga plan omkring som ett löv i en orkan. Ovädret var det våldsammaste jag någonsin upplevt i ett flygplan – och det som varit närmast att kosta mig livet”, skrev Balchen senare i sina memoarer.

När han nådde området norr om Ikeq fick han syn på B-17-planet, som norrmannen uppfattade som en trollslända med suddiga konturer.

Norrmannen Bernt Balchen

Till de nödställdas stora lycka befann sig Bernt Balchen år 1942 på Grönland. Norrmannen var expert på att flyga i arktisk köld och i oväder.

© History archive

Norsk pilot blev räddningsinsatsens hjälte

Det krävdes en erfaren pilot för att hitta B-17-planet i snön. För norske Bernt Balchen var det bara ytterligare en bedrift under en lång, äventyrlig karriär.

Som tonåring gick Bernt Balchen (1899–1973) från Kristiansand med i den franska främlingslegionen och deltog i finska inbördeskriget år 1918. År 1929 var han först med att flyga över Sydpolen.

Under andra världskriget utbildade Balchen norska piloter i lägret Little Norway i Kanada innan amerikanerna handplockade honom till att leda en av USA:s flygbaser på Grönland. Därifrån genomförde han flera djärva räddningsinsatser.

Han använde bland annat en tillfälligt uppkommen smältvattensjö på inlandsisen som landningsplats för sitt sjöflygplan. Därefter förde han ett räddningsteam säkert genom slask och över glaciärsprickor och undsatte 13 man som förolyckats.

Balchen älskade Arktis, men han var medveten om riskerna med att flyga långt upp i norr.

”När man strider i Arktis gör man det på arktiska villkor. För det mesta vinner man, men ibland förlorar man – och Arktis visar ingen förlorare nåd”, skrev han senare i en av sina böcker.

Stormen förde de första fallskärmarna med förnödenheter långt bort från vraket, så i stället bad Balchen via radion de nödställda att söka skydd och bombarderade dem med matlådor, av vilka flera slog ner bara några meter från vraket.

Efter en vecka med så små dagsransoner som två bitar ost och två kex per man kunde de nödställda äntligen äta sig mätta.

Räddningsflygplan landar långt bort

Balchen rapporterade att han hade hittat vraket, men enligt hans bedömning skulle en undsättning bli ytterst riskabel. Från luften såg norrmannen att vraket omgavs av djupa glaciärsprickor. Norrifrån såg det ut att vara möjligt att närma sig B-17-planet, med det skulle krävas stor försiktighet.

Innan han vände om och flög tillbaka till basen skickade han en uppmuntrande hälsning till Monteverde och hans mannar: Kustbevakningsfartyget Northland befann sig i bukten söder om vraket och en amerikansk bas med slädhundar och snöskotrar låg inte heller långt bort.

USCGC Northland

Sjöflygplanet från USCGC Northland fyllde en avgörande funktion under räddningsinsatsen.

© United States Coast Guard

Medan de väntade förvärrades O’Haras tillstånd. Navigatörens fötter hade drabbats av kallbrand och han var förvirrad och saknade aptit.

Howarth sände ett angeläget meddelande via radio: ”Situationen allvarlig. En man är mycket sjuk. Skynda er.”

Ombord på Northland fick meddelandet besättningen att ta sjöflygplanet Grumman J2F i bruk. Planet, vars smeknamn var ”Ankan”, lättade med piloten John Pritchard och radiomannen Benjamin Bottoms ombord.

Efter en timmes flygning genomförde de en djärv landning på inlandsisen, tre kilometer från vraket. Därifrån gick de mycket försiktigt mot vraket.

Monteverde tog emot dem med orden: ”Ni skulle inte ha landat. Ni riskerar att inte kunna lätta igen.”

Pritchard svarade glatt: ”Jag är beredd att stanna om så krävs.”

O’Hara kunde omöjligt gå till sjöflygplanet på sina förfrusna fötter. Inte heller Spina med sin brutna arm skulle orka med det, så i stället bestämdes att två andra skulle evakueras först.

Amerikanernas primitiva snöskoter Motorsled

Motorsled kallade amerikanerna sin primitiva snöskoter. Med den försökte man evakuera några av B-17-planets besättningsmedlemmar.

© Daderot

Väl ombord på Northland fick Pritchard en hjältes mottagande, medan kaffe och rykande varm soppa snabbt ställdes fram åt de två evakuerade besättningsmedlemmarna.

Samma kväll nådde två snöskotrar fram till B-17-planet från en liten väderstation, Ice Cap Station. Löjtnant Max Demorest och sergeant Don Tetley hade tagit med sig bakteriedödande sulfapreparat till O’Haras fötter och skulle enligt planen evakuera några av besättningsmedlemmarna på sina fordon.

Planen höll dock bara till morgonen därpå, då Demorest försökte korsa en till synes stabil snöbro. Vikten av snöskotern fick snöbron att kollapsa och drog honom med sig ner i djupet.

Mitt i det här dramat landade Pritchard och Bottoms med ”Ankan”. Monteverde skickade genast tillbaka dem till Northland efter rep att rädda Demorest med. Radiooperatören Howarth fick order om att följa med.

Glaciären var en dödsfälla

Varför Monteverde gav order om att endast en av hans mannar skulle evakueras förblir ett mysterium, men hans beslut räddade liv. På vägen flög nämligen Pritchard in i likadan ”mjölk” som fått B-17-planet att krascha. Sjöflygplanet störtade och alla tre ombord dog.

Hoppet om att hitta Demorest vid liv ebbade efter hand ut, och under tiden förvärrades O’Haras kallbrand. Tetley var beredd att göra ett nytt försök att ta sig ut till kusten, men han behövde två man som kunde hjälpa till. En av dem skulle gå i förväg och kontrollera om isen bar snöskotern, medan den andre vakade över O’Hara, som drogs efter snöskotern på en släde.

Andrepiloten Spencer valdes som förtrupp, medan mekanikern Clarence Wedel, iförd snöskor, gick längst bak och höll ett öga på O’Hara.

För att undvika de värsta glaciärsprickorna körde Tetley först norrut, som Balchen rekommenderat. Efter några timmar skulle han vika av österut, för att ett dygn senare nå Ice Cap Station. Inlandsisen ville dock annorlunda.

Fötter som blivit svarta till följd av förfrysning

Vid förfrysning hindras blodtillförseln till tårna, vilket med tiden får dem att svartna.

© CheckDO

Redan efter några timmars körning forcerade Tetley en snöbro som höll för både honom, snöskotern och O’Hara, men när Wedel gick ut på snöbron försvann han ner i djupet och syntes aldrig till igen.

De tre andra, som var chockade över olyckan, fortsatte tills snöskotern gick sönder en mil norr om vraket. Där grävde de gropar i snön för att kunna skydda sig mot de iskalla vindbyarna.

Plan som kom med förnödenheter till Monteverde upptäckte snart Tetleys läger och släppte ner mat även där. Medan dagar blev till veckor försämrades O’Haras tillstånd. Hans hud blev gul, bortsett från de förfrusna tårna, som bara var två svarta klumpar. Morfin höll honom någorlunda smärtfri, men han blev alltmer apatisk.

En natt skilde sig allt det döda köttet från det levande, varefter hans fötter föll av. Allt nedanför anklarna blev kvar i kängorna.

Det hade gått 74 dagar sedan Monteverde störtade och i vrakets stjärtparti spreds missmodet. Radion som Howarth hade reparerat fungerade inte längre och utan den kunde de varken sända eller ta emot meddelanden. Det enda de kunde göra nu var att vänta.

Sjöflygplan av typen Catalina och slädhundar

Enligt tillverkaren går det inte att buklanda ett Catalinaplan på inlandsisen, men Bernt Balchen var beredd att göra ett försök.

© United States Army Air Force

Först 89 dagar efter kraschen gjorde vädret det möjligt för Tetley, O’Hara och Spencer att evakueras från inlandsisen. Bernt Balchen landade med ett sjöflygplan av typen Consolidated PBY Catalina och bar ombord den utmärglade O’Hara. Det var inte tungt, för navigatören vägde nu bara 36 kilo – 46 kilo mindre än vid ankomsten till Grönland.

De många livsfarliga glaciärsprickorna vid B-17-planet gjorde landningar omöjliga, så när den grönländska vintern återigen visade tänderna behövde undsättningen av Monteverde skjutas upp.

Självmordstankar plågade både kaptenen och hans två utmärglade mannar, men efter 129 dagar på inlandsisen kunde de slutligen hämtas med hundslädar som flugits till Tetleys gamla läger.

Därifrån skulle de flygas ut, men vädret hindrade deras evakuering i ytterligare två och en halv vecka. Först efter 148 dagar kunde trion lämna inlandsisen. Besättningen ombord på det transportflygplan som Monteverde skulle leta efter överlevde dock inte.

Inte heller räddningsinsatsens sista kapitel saknade dramatik. Sjöflygplanet hade svårt att komma upp i luften, så den ena motorn överhettades. När det slog ut lågor ur den förstod Balchen att planet var för tungt lastat.

Han lämnade därför planet och ledde tre av sina mannar mot kusten tillsammans med hundar och slädar. Utan deras vikt kunde andrepiloten lätta.

Av de totalt nio männen ombord på B-17-bombaren dog två, medan tre hjältemodiga män dog under försöket att slita dem ur den arktiska köldens grepp. Besättningen ombord på transportflygplanet som Monteverde skickades ut för att leta efter överlevde inte.