”Varför får vi inte betalt som soldater?”

Han gav oss ingen garanti för att det skulle ske, men han förklarade att han hoppades att det skulle bli på det sättet.

Han har heller inte någon befogenhet att ge någon sådan garanti, och vi å vår sida kan inte heller utgå från att han skulle känna något personligt intresse för frågan.

Nu ställer jag en fråga. Är vi soldater, eller är vi ARBETARE? Vi är fullt beväpnade och i besittning av all krigsutrustning som är nödvändig.

Vi har också utfört alla de plikter som vi skulle, och som hör till soldatens dagliga liv och gärning. Allting har utförts till våra officerares tillfredsställelse.

Om någon hade fördomar mot oss i början så var det officerarna. Men det förhåller sig helt annorlunda nu.

Nu uppmuntrar de oss och ger oss all heder och ära som tillkommer oss. De intygar att vi har delat samma faror och – på samma sätt som de – slitit för att besegra den fästning som smyckade sig med förrädarnas fana.

Och vad som är ännu viktigare, herr president, är det faktum att de anglo­saxiska mödrarna, fruarna och systrarna inte är ensamma om att begråta sina döda söner, makar och bröder.

Vi, de tålmodiga och tillitsfulla sönerna från den afrikanska kontinenten, har i försvaret av Unionen och demokratin färgat jorden med vårt blod. Vi är män som har haft rikliga erfarenheter av grymhet och förtryck. Det ska ni veta, herr president.

Samma statsmakt som vi nu kämpar för att bevara ­utgjorde i många år den förtryckets järnbeslagna stövel, som krossade oss alla till damm.

Men när stridsropet ljöd över landet, och det var dags att skilja vän från förrädare, så var den svarte mannen beredd att offra sitt liv på nationens altare. Han visades bort!

När Unionens styrkor under krigets första år besegrades, skrek regeringen på mer föda att stoppa i krigsmaskinens omättliga gap. Ännu en gång vädjade den svarte mannen om att få lov att åtnjuta det privilegium som det innebär att tjäna sitt land i nödens stund.

Ännu en gång fick han nej.*

Nu deltar den svarte mannen i kriget. Och hur klarar han sig då? Låt deras mörka skepnader resa sig över sankmarkerna vid St. James, och låt dem svara för sig själva. Låt gräva upp kullarna kring Wagners fästning, så kommer ni att hitta ett talande svar.

Lydiga och tålmodiga och fasta som en mur står vi klara. Vad vi saknar är en
ljusare hudfärg och bättre kännedom om alfabetet. Nå, ers Excellens, vi har gjort vår plikt som soldater. Varför får vi då inte betalt som soldater?

Ni har sagt till rebellernas ledare att Förenta staterna inte gör någon skillnad på sina soldater.

Förenta staterna vill att alla landets soldater ska behandlas lika oavsett sin färg och tro. Ni säger att det endast är krig­föringen som det ska tas hänsyn till.

Men när Förenta staterna kräver av rebellerna att de ska behandla alla sina soldater jämlikt, vore det då inte bäst att föregå med gott exempel och betala alla de egna soldaterna lika mycket?

Vi i vårt regemente blev inte inkallade enligt reglerna om ”kontraband”. Det är under inga omständigheter vår avsikt att på något sätt hävda att vi anser att vår insats i kriget är mer värd än de tidigare slavarnas insats.*

Deras hjälp har utan tvekan varit av stort värde för landet, men kongressen godkände särskilda regler, som gick ut på att de var slavar som frigivits av militär nödvändighet, och som gjorde rege­ringen till deras tillfälliga förmyndare.

Med oss förhöll det sig annorlunda. Vi som är födda fria* har fördelen att kunna tänka och handla å våra egna vägnar inom lagens råmärken. Vi betraktar därför inte oss själva som mer lämpade att omfattas av lagen om kontraband.

Vi skickar vår vädjan till er, herr president, så att ni som ledare för vårt land kan erbjuda oss rättvisa.

Regementet anhåller härmed om att vår insats ska få en rättfärdig bedömning, så att vi blir behandlade som amerikans­ka SOLDATER, inte som om vi bara var simpla legosoldater.

Svarta män är, som ni utan tvekan känner till, fattiga. Tre dollar i månaden i ett år räcker för att förse deras hustrur och barn med bränsle hela året.

Om ni, som nationens högsta myndighet, ger oss full betalning, så är vi säkra på att vår fosterlandskärlek och entu­siasm kommer att få förnyad kraft.

Trots den likgiltighet som vi bemöttes med, förblev våra hjärtan hängivna. Men vi känner att vårt land har svikit oss i den stund då vi svor att försvara det.

James Henry Gooding

Epilog

I juni 1864, nio månader efter Goodings brev till Lincoln, godkände kongressen en lag som garanterade svarta soldater samma lön som deras vita kollegor. Gooding fick aldrig glädje av lagen. Han befann sig i fångenskap hos sydstatsarmén och dog en månad senare.