Sydstaternas flotta utövar terror mot Nordstaterna

”Jag är glad att se er. Ni ska resa till Europa. När kan ni ge er iväg?”

”Jag kan resa så snart ni förklarar för mig vad jag ska göra”, svarar Bulloch lugnt.

Mallory förklarar att situationen är allvarlig. Nordstaterna har blockerat Sydstaternas hamnar, och utan vapenleveranser eller pengar från bomullsexporten kommer konfederationen att gå under snabbt.

Dessvärre äger den nya staten ingen slagkraftig örlogsflotta. Faktum är att den förfogar över endast ett fartyg – en ångare köpt från ett privat bolag och utrustat som örlogsfartyg.

Några varv finns inte heller i Södern.

Ministerns order till sin nye örlogschef är tydlig:

”Skaffa fram några kryssare så fort som möjligt, och skicka så mycket krigsmateriel som ni kan. Det är bråttom!”

Sydstatsagenter ger goda råd

Juni 1861: Bulloch har anlänt till Storbritannien med sin hustru. Britterna förhåller sig neutrala i inbördeskriget – bland annat för att de behöver bomull från Sydstaterna till sin stora textilindustri.

När Bulloch kliver in på ett anonymt kontor i London hälsas han välkommen med hjärtliga handskakningar av sydstats­agenterna Ambrose Dudley Mann och William L. Yancey.

De föregående månaderna har åtskilliga av Söderns agenter tagit sig över Atlanten i hopp om att förmå britterna att ge konfederationen militärt och politiskt stöd.

Mann och Yancey hör till de mest framträdande av agenterna.

De diplomatiska spelreglerna är invecklade.

Bulloch förstår på de båda agenterna att Nordstaternas president Lincoln med sin flottblockad av Söderns hamnar indirekt har erkänt Sydstaterna som ett krigförande land – och inte enbart ett antal upproriska delstater.

Det gör Bulloch optimistisk om att kunna köpa fartyg till sin flotta.

”Var lite försiktig”, varnar de båda agenterna, innan de dunkar Bulloch uppmuntrande i ryggen och skickar iväg honom till varvsstaden Liverpool.

Både Mann och Yancey vet att Bulloch med sitt uppdrag redan rör sig långt utanför ­lagens råmärken.

Allt beror på hur villiga britterna är att blunda för Sydstaternas fartygsaffärer.

Handel kräver förbjuden produktion

Juli 1861: I Liverpool får Bulloch reda på att han gärna får beställa fartyg, men inga örlogsfartyg. Förbudet stoppar inte honom.

Fartygsvarvet sjuder av aktivitet.

Från skorstenarna på de många verkstäder som är utspridda på det enorma området bolmar rök mot himlen, och överallt hörs klangen av hammare som slår mot metall.

Bulloch passerar de fyra stora dockorna vid Merseyflodens brädd.

Varvet Birkenhead Ironworks är känt som Liverpools bästa.

Bulloch ska träffa ägaren, John Laird, som är parlamentsledamot och ofta talar varmt om konfederationen. Bulloch kan därför förvänta sig diskretion.

På varvets kontor undertecknar Sydstaternas örlogschef kontraktet på en kryssare, som i varvets arkiv får nummer 290.

Med ett handslag och ett ”tack för affären” lämnar han varvet – trygg i förvissningen om att det beställda fartyget inte kommer att registreras som ett örlogsfartyg.

Hemlig smugglingsoperation inleds

Augusti 1861: Konfederationen lider desperat brist på vapen. Medan Bulloch väntar på sin kryssare, sätter han igång med sitt nästa uppdrag.

Bulloch iakttar de män som fyller lastrummet på Bermuda – en 64 meter lång ångare med plats för 716 ton gods.

Fartyget ska utgöra förtruppen och frakta en stor last vapen och ammunition till de konfedererade staterna.

Tunnorna i lastrummet innehåller krut, och i lådor ligger 25550 gevär. För att inte väcka uppmärksamhet lastas fartyget i West Hartlepool på den engelska nordostkusten.

Bulloch har följt med för att övervaka arbetet.

Den erfarne örlogsofficeren är så upptagen av aktiviteterna kring fartyget att han inte lägger märke till att en man i bortre änden av kajen observerar honom, medan han flitigt noterar sina iakttagelser i ett litet anteckningsblock.

Nordstaternas spioner skrider till verket

Maj 1862: Bulloch är tillbaka i Liverpool. Medan han var i norra England har Nordstaternas konsul i hamnstaden etablerat ett spionnätverk.

Som tidigare polis åtnjuter Matthew Maguire lokalbefolkningens förtroende.

När han i hamnen slår sig i slang med en förman, utvecklas samtalet snabbt i precis den riktning som Maguire har hoppats på.

Förmannen berättar att varvet bygger ett nytt och väldigt speciellt skepp.

Skrovet är gjort av det bästa engelska ek­träet och det har en ångmaskin konstruerad helt av koppar och mässing. Däcken är förstärkta – ett ovanligt inslag på ett vanligt passagerar- eller lastfartyg.

”Vi fick order att bygga henne av de bästa materialen och på ett sådant sätt att hon blev så stark som möjligt. Och det gjorde vi. Ingen annan båt har byggts så väl och så starkt som hon”, försäkrar förmannen stolt.

Förmannen är pratglad, och Maguire dristar sig att fråga:

”Har fartyget byggts åt Sydstaterna?”

”Utan tvekan”, svarar förmannen.

Spion bevittnar sjösättningen

15 maj 1862: Bulloch har lagt märke till att han är skuggad. Trots det tänker han inte för allt i världen missa sjösättningen av sitt praktfartyg.

Från ett fönster i kontorsbyggnaden på Birkenhead Iron­works betraktar Bulloch hur ”Nybygge 290” sakta glider av stapeln. Han ser hur vattnet skummar kring det slanka skrovet, innan det lägger sig till rätta på Merseyfloden.

En rörelse i utkanten av synfältet får Bulloch att titta ner. En liten hätta.

Hans hustru Harriott har i uppståndelsen tappat den, och den landar på kullerstenarna nedanför kontorsbyggnaden, där en varvsarbetare plockar upp den.

En figur fångar Bullochs uppmärksamhet. Inte långt från arbetaren med Harriotts hätta står den man som Bulloch så ofta har sett.

Bulloch vet att mannen heter Matthew Maguire, och att han är spion för Nordstaterna. Männens blickar möts för ett ögonblick, innan Bulloch tittar bort.

Bulloch får dåliga nyheter

26 juli 1862: Nordstaternas spioner har rapporterat vad de sett till de brittiska myndigheterna, och hävdar att Bullochs nya fartyg är olagligt.

Sydstaternas örlogschef känner sig alltmer övervakad och obekväm på sitt kontor, som ligger i en fastighet på adressen Rumford Place 10 i Liverpool – nära hamnen.

Kontoret är diskret inrett med en extradörr, som leder direkt ut till husets baksida. Det gör att gäster osedda kan besöka byggnaden.

Men tryggheten är en illusion, för Bulloch känner på sig att de brittiska myndigheterna vet allt. Nu besannas hans värsta farhågor.

Från en sydstatsagent får han ett chockerande besked: ”Nybygge 290” måste lämna brittiskt farvatten inom 48 timmar, annars kommer myndigheterna att konfiskera fartyget.

Bulloch lämnar sitt kontor och skyndar till varvet.

Sydstaternas fartyg smiter ifrån britterna

28 juli 1862: ”Nybygge 290” är segelklart, så att det kan undkomma de brittiska myndigheterna.

Bulloch har förberett avfärden i största hemlighet. Officiellt förbereder han en festlig provseglats, men några timmar före avfärd drar han diskret kaptenen åt sidan.

”Vi kommer inte tillbaka till Liverpool. Ta ombord några extra ton kol”, viskar han.

På kvällen är Bulloch klar att välkomna de drygt fyrtio sjömän som har tagit hyra på skeppet.

De har alla fått lov att ta med sig fruar eller flickvänner, för att illusionen om en lugn testseglats ska upprätthållas.

Kvinnorna är finklädda, och alla är på gott humör, när de tar plats på akterdäcket, som är smyckat med flaggor. Fartyget lättar ankar och stävar ut ur hamnen.

Unionens man känner sig maktlös

30 juli 1862, eftermiddag: Nordstaternas konsul Dudley är djupt frustrerad av att de brittiska myndigheterna har låtit Bulloch stäva ut.

”Skeppet har tagit ombord krut, och sjömännen har hissat ner sex kanoner i lasten”, läser Thomas Haines Dudley på den papperslapp han precis har mottagit på sitt kontor.

Nordstaternas konsul i Liverpool försöker ta rapporten med ro, men inombords kokar han av frustration.

Hans spioner har observerat sydstatsskeppets rörelser, ända sedan det lämnade hamnen. Men britterna har inte gjort något, så skeppet har alla möjligheter att komma undan.

Dudley fattar ett snabbt beslut och skyndar sig till tullhuset för att fråga vad som pågår.

Tulltjänstemannen är uppenbart obekväm med situationen och försöker bli av med Dudley. Han bedyrar att han ”inte sett något som föranleder ytterligare åtgärder”.

Kokande av raseri lämnar Dudley kontoret.

Smiter ur brittiskt farvatten

30 juli 1862 kl. 19: Nordstaterna har skickat ut ­örlogsfartyget USS Tuscarora för att hitta Bulloch.

Från sina spioner vet Bulloch att han är jagat villebråd. Fienden räknar med att han genast ska sätta kurs mot Amerika, så därför stannar Bulloch till en början i brittiskt farvatten – närmare bestämt utanför Wales kust.

Där har fartyget som planerat genomfört den officiella provseglatsen. Hittills har Bulloch upprätthållit illusionen av att de är ute på en trevlig utflykt. Gästerna är samlade i fartygets största hytt, där stewarden har dukat för fest, och glasen är fyllda till randen med rom.

När maten är uppäten kallar Bulloch ihop sjömännen på akterdäcket. Örlogschefen förkunnar högtidligt att fartyget ”klarat sin prövning med bravur”.

Ägarna vill dock spara tid och undvika de utgifter som det innebär att återvända till Liverpool. Är männen sugna på en färd till Havanna? De kommer att få en månadslön extra.

Männen diskuterar med sina fruar. Det är ett bra erbjudande, och endast en handfull tackar nej. Strax därefter lämnar de fartyget med sina fruar eller flickvänner.

Så snart de har lämnat fartyget förbereder de kvarvarande sjömännen seglen. När klockan passerar midnatt, och viken sveps in i sommarnattens mjuka mörker, lättar fartyget ankar och sätter kurs mot Amerika. Nu kan fartyget använda sitt rätta namn – CSS Alabama.

Sydstaternas sjörövare plundrar i Karibien

7 december 1862: På Azorerna har Alabama tagit ombord krut och beväpning samt fått en ny kap­ten – den erfarne örlogsofficeren Raphael Semmes.

CSS Alabama passerar genom Windward Passage, det endast åttio kilometer breda och hårt trafikerade sundet mellan Kuba och Haiti.

Genom det seglar fartyget med varor från New York till den amerikanska västkusten – med stopp vid Panamalandtungan, där lasten måste fraktas över land. Platsen är perfekt för ett bakhåll.

När utkiken på Alabama får syn på en stor hjulångare, ger kapten Semmes genast order om att öka farten och tar upp jakten.

Hjulångarens väldiga skovelhjul piskar upp väldiga skurar av skum, men det tunga fartyget har ingen chans att komma undan det snabba örlogsfartyget.

Alabama avfyrar sina kanoner så snart hjulångaren är inom skotthåll. En granat borrar sig in i hjulångarens förmast, som nästan delas i två, men projektilen detonerar inte.

Hjulångarens kapten inser allvaret och ger order om stopp i maskin och att stryka flagg. Semmes ger sin andreman order att borda hjulångaren.

Det visar sig att det är den amerikanska federala postbåten Ariel, och i dess last upptäcker Semmes 10000 dollar i kontanter – motsvarande cirka 1,3 miljoner kronor i dagens penningvärde.

Sjöslag slutar i triumf

11 januari 1863: Försöket att stoppa Söderns skeppsbygge i Storbritannien har slagit slint. Syd­staterna förfogar nu över flera hundra fartyg, och Nordstaterna koncentrerar sig på att blockera de viktigaste hamnarna – såsom Galveston i Texas.

Natten är mörk och utan måne, när kapten Semmes på Alabama närmar sig Galveston. I det svaga ljuset från stjärnorna ser han konturerna av ett antal örlogsfartyg, som bevakar hamninloppet.

Nu står Alabama inför sitt eldprov mot fartyg av sin egen kaliber. Men först måste motståndaren ­lockas ut på öppet hav. Semmes seglar precis så nära hamnen att han upptäcks från blockadfartygen.

I hopp om att nord­statarna ska tro att han flyr vänder Semmes sitt fartyg och stävar ut i Mexikanska golfen. Snart ligger USS Hatteras, en kanonbåt på 1126 ton, i Alabamas kölvatten.

Kaptenen på nordstatsskeppet är så fokuserad på att komma ifatt fienden att han inte märker att han kommer långt bort från de andra fartygen, som fortsätter att bevaka inloppet.

Drygt tre mil från kusten vänder Alabama.

”Vem där?” hörs det från nordstatsskeppet.

”Det är Hennes brittiska majestäts ångare Petrel”, ropar kapten Semmes tillbaka.

Svaret följs av några sekunders tystnad, innan kaptenen på nordstatsskeppet meddelar att han skickar över några män i en jolle.

”Det gläder mig”, ropar Semmes tillbaka, innan han vänder sig om och ger order om att kanonerna ska laddas.

”Detta är de konfedererade staternas ångare Alabama!” vrålar hans andreman några sekunder senare.

Sista delen av meningen dränks i det öronbedövande braket av en bredsida. Elden besvaras genast, och striden är i full gång.

Några minuter senare får Hatteras slagsida, och efter bara en kvart är kanonbåten så illa tilltygad att den sjunker.

Semmes ger order om att båtar ska sättas i vattnet för att rädda fiendefartygets besättning.

Mullvad avslöjar hemligt vapen

Juli 1863: Nordstaterna har vunnit avgörande ­segrar vid Gettysburg och Vicksburg, men ­inbördeskriget är långtifrån avgjort.

George Chapman arbetar som skeppsbyggare på Birkenhead Ironworks i Liverpool. Det är emellertid inte hans enda syssla – han är även spion för Nordstaterna.

Britten rapporterar flitigt allt han ser. Och det han inte ser med egna ögon lirkar han ur sina arbetskamrater.

En dag börjar Chapman prata med två förmän. De berättar om ett väldigt speciellt fartyg, som precis har sjösatts.

Med sin slanka silhuett liknar fartyget ett helt vanligt havsgående fartyg. Men skrovet är klätt med tjocka plåtar, och nedersta delen av fören sticker – vass som en rakkniv – fram under vattenlinjen.

Mitt på fartyget har man gjort plats för ett kanontorn – en installation som gör att fartyget kan ge eld i alla riktningar.

”Vi tvekar inte att påstå att skeppet är ett iron-clad (pansarfartyg, red.) av det mest skräckinjagande slag, och att fartyget inte kan ha byggts för något annat syfte än krig”, anförtror den ene förmannen Chapman.

Spionen rapporterar sina observationer till Dudley.

Unionen och England nära krig

5 september 1863 i London: Konsul Dudley har talat om för Charles Francis Adams, Nordstaternas ambassadör i London, att Sydstat­erna nu även har börjat bygga järnfartyg i Liverpool.

Dudley märker genast att något är på tok, när han kliver in genom dörren till Adams residens i London. Ambassadören trampar rastlöst fram och tillbaka, medan han mumlar om att han ”inte ser något alternativ till krig”.

Med segern vid Gettysburg i juli fick Nordstaterna ö­ver­ta­get i kriget, men om Södern får tillgång till järnfartyg kan läget snabbt vända.

De bepansrade fartygen kan skjuta och ramma sig genom de nordliga storstädernas hamnar och angripa metropoler som New York och Boston.

”Flera hundra engelska ångare och andra fartyg fraktar ammunition och förnödenheter till rebellernas armé. Och till det kommer de örlogsfartyg som redan finns, eller som håller på att byggas. Sydstaterna har ju i praktiken ett finansdepartement, ett marindepartement och allt annat här. Det är nästan som om kriget förs av engelsmännen härifrån England!” utbrister Adams.

Efter några djupa andetag fortsätter ambassadören: ”Regeringen (Nordstaterna, red.) har diskuterat frågan, och det har beslutats att vi ska vidta åtgärder. Vi kan inte tillåta att saker och ting förvärras ytterligare.”

Dudley ser förskräckt på Adams, som börjar beklaga sig inför utsikterna till krig mot Storbritannien:

”Den engelska flottan är starkare än vår, och de kommer sannolikt att besegra oss till havs. Kanske kommer de till och med att bränna ner några av städerna på ostkusten.”

”Det är bra att vår regering inte känner till omfattningen av engelsmännens stöd till Södern...”, inflikar Dudley för att muntra upp Adams, men det hjälper inte.

”Vi kan ju alltid marschera in med våra styrkor i Kanada, men tänk på kostnaderna – även i människoliv!” fort­sät­ter Adams utan att ta någon notis om Dudleys kommentar.

Ambassadörens dystra tankegångar avbryts av ljudet av dörrklockan.

Ett bud överlämnar ett meddelande: Den brittiska regeringen ”överväger” att konfiskera fartygen.

”De ger sig!” utbrister Dudley extatiskt.

”Det ser så ut”, konstaterar Adams lättad.

Britterna vänder Södern ryggen

10 oktober 1863: För att undvika krig mot Unionen beslutar britterna sig för att beslagta Söderns järnfartyg.

De statliga tjänstemännen går med målmedvetna steg mot kajen i Liverpool, där två järnfartyg vilar i vattnet.

Med en bit krita ritar tjänstemännen en bred pil på skeppens master – en symbol som sedan 1300-talet använts för att förkunna att ett fartyg – eller något annat – tillhör brittiska kronan.

Hädanefter ska fartygen bevakas dag och natt.

Nyheten når snabbt örlogschefen Bullochs kontor. Han inser att det inte längre går att kringgå reglerna i Liverpool.

Söderns framtidsutsikter ser dystra ut.

Semmes söker hamn i Frankrike

11 juni 1864: Nordstatsstyrkor har trängt djupt in i Sydstaterna, och kriget verkar vara avgjort.

Kapten Semmes inspekterar sitt fartyg. Alabama är i ett sorgligt skick. Bordläggningen är sprucken, däcken hän­ger, pannorna håller på att förstöras av saltvatten, och skrovets undersida är täckt av ett tjockt lager av tång och musslor.

I en tid då få fartyg kan hålla sig flytande utan en genomgripande reparation en gång om året, har Alabama till­bringat nästan tjugotvå månader i sträck till havs.

Den franska hamnstaden Cherbourg vid Engelska kana­len har emellertid gått med på att tillfälligt ta emot fartyget. Tidigt på eftermiddagen lägger Alabama till vid kajen.

Alabama sitter fast i Cherbourg

19 juni 1864: Frankrike förhåller sig neutralt i inbördeskriget, men landet vill inte hysa sydstatsskeppet längre än nödvändigt.

De franska myndigheterna informerar Semmes om att han måste lämna hamnen så fort som möjligt. Kaptenen vet att det är en potentiell dödsdom, för ute till havs väntar Nordstaternas örlogsfartyg USS Kear­sarge på honom.

Fartyget har skyndat dit några dagar tidigare för att göra slut på Alabama.

Fransmännen ger Semmes tillåtelse att bunkra kol, innan han ger sig iväg. Han skickar därför ett meddelande till kaptenen på USS Kearsarge:

”Om ni ger mig tid att bunkra kol, så ska jag möta er i strid”.

Klockan 06.10 ger han order om att tända Alabamas ångpannor, och en och en halv timme senare är fartyget ute på öppet vatten.

Striden blir folknöje

19 juni 1864 på förmiddagen: Alabamas räder har gjort skeppet berömt, och striden mot Kearsarge blir rena folknöjet. Även Bulloch är i Frankrike.

”Köp en kikare! Köp en kikare!” hör Bulloch en försäljare ropa någonstans i folkmassan.

Knappt tjugotusen personer har samlats på kullarna kring Cherbourg. Många har kommit långväga ifrån med den nyinvigda järnvägen, som förbinder hamnstaden med Paris.

Stämningen är uppsluppen, och försäljningen av stolar, teleskop och teaterkikare går som smort. På sina håll pågår även en annan verksamhet.

”Jag satsar på att Alabama vinner”, säger en man.

”Kearsarge”, säger en annan och betalar sin insats.

Bulloch lägger knappt märke till att människor omkring honom helt kallt slår vad om hans fartygs och Sydstaternas överlevnad. Hans tankar är hos Alabamas besättning.

Sjunker utanför den franska kusten

19 juni 1864 kl. 11: Alabama släpar sig som en sårad val ut ur hamnen. Där väntar Kearsarge som en haj som fått vittring på blod.

Kanonmuller får Bulloch och alla andra att vända blicken mot havet.

Alabama har precis avfyrat en salva mot Kear­sarge från ungefär en och en halv kilometers avstånd. Bulloch kan se att några av kulorna har träffat riggen.

Ännu en salva avlossas, och sedan ytterligare en förbluffande snabbt. Kearsarge besvarar elden.

Nordstatsskeppet siktar lågt, kulorna far längs däcket och slår ut den främre kanonen. Många måste vara döda nu, tänker Bulloch.

Kombattanterna har hittills haft fören vänd mot varandra under striden, men nu börjar båda fartygen svänga för att undvika att granaterna susar fram längs hela däckets längd.

Fartygen närmar sig långsamt varandra, tills avståndet är endast en halv kilometer. Men det är en ojämn kamp. Alabamas skrov är täckt av tång och alger, som gör fartyget långsamt.

När Alabama får in en fullträff med en 100-pundsgranat på fienden – en träff som i vanliga fall skulle ha slutat katastrofalt – händer ingenting, eftersom granaten inte exploderar.

Mycket av fartygets ammunition är oanvändbar efter att ha utsatts för fukt under den långa tiden till havs.

Flera granater studsar dessutom på Kearsarge. Fartyget är klätt med ett slags brynja – ett täcke av järnringar från kättingar, som hänger längs fartygets sidor.

När en granat träffar Alabama under vattenlinjen, vet Bulloch vad klockan är slagen.

Fartyget tar in vatten och börjar sjunka.

Klockan ett, två timmar efter att striden inleddes, syns endast masterna av sydstatsflottans stolthet. Sydstaternas sjökrig är över.

Epilog

Inbördeskriget slutade den 9 april 1865. Det sis­ta av Sydstaternas fartyg, CSS Shenandoah, gav dock upp först den 6 november 1865 – i Liverpool.

Fartyget hade varit till havs och inte fått reda på att kriget var slut.

Kapten Raphael Semmes räddades av en privat brittisk yacht och fördes till England, efter att Alabama sjunkit.

Sydstaternas örlogschef, Bulloch, stannade efter kriget i Liverpool, där han blev rik på att importera bomull.

Kon­sul Thomas Haines Dudley återvände däremot till USA, där han arbetade som advokat.

Han blev en varm före­språkare för höga tullmurar – i synnerhet mot Storbritannien, vars stöd till Södern han aldrig riktigt förlät.

Att hålla Sydstaternas hamnar stängda sysselsatte 700 örlogsfartyg och kostade Nordstaterna motsvarande cirka 105 miljarder kronor i dagens penningvärde.

Vid totalt 5389 tillfällen slank fartyg genom blockaden.