Sydstaterna knäcktes vid Gettysburg

Juni 1863

Sydstatsarmén invaderar nordstaternas territorium för att tvinga fram ett avgörande slag. Med en seger kommer Södern att kunna hota nordstaternas huvudstad Washington – och diktera fredsvillkoren

Kolonnen med soldater rör sig taktfast framåt längs den dammiga landsvägen. Männen har varit på marsch i fyra veckor och de är medtagna; ögonen är röda och av den föreskrivna uniformen är det inte mycket kvar.

Kriget har pågått i ett par år och de grå jackorna och byxorna är både slitna och trasiga. Många av soldaterna har fallit för frestelsen att plundra sina döda fiender på slagfältet och därför blandas blå uniformsdelar med allt det grå. Raderna av soldater påminner mest om ett jättelikt lapptäcke.

En del av männen går barfota eftersom deras kängor är totalt utslitna. Men det är inget fel på stridsmoralen. När musikkåren spelar upp ”Dixie” raknar ryggarna och rösterna förenas i ett ”Hurra! Hurra!” och i löftet om att ”leva och dö som sydstatsman”.

Det vore dumt att döma dessa män utifrån deras utseende. De ser visserligen ut som luffare men de är lysande soldater. Om allt går som det brukar är de nu på väg mot ännu en seger.

30 juni 1863 på kvällen

Nordstatsgeneral George G. Meades högkvarter, 1,4 mil från Gettysburg

General Meade vet inte hur nära fiendens styrkor är. Ändå surrar oroliga tankar i hans huvud.

Det har bara gått en dag sedan han tidigt på morgonen väcktes av ett sändebud från president Lincoln med besked om att han utnämnts till överbefälhavare för nordstaternas huvudarmé.

Ansvaret vilar tungt på hans axlar. I skenet från oljelampan sätter han sig ned och skriver till sin hustru: ”Jag är ännu vid gott mod men känner mig mycket pressad av ansvaret och de stora förväntningarna. Be för mig så att vår himmelske Fader låter mig vara ett instrument för att frälsa mitt land och främja en rättfärdig sak.”

1 juli 1863 kl. 7

Chambersburgvägen väster om Gettysburg i nordstaten Pennsylvania

Solen jagar bort morgondiset. Det doftar av mognande säd från åkrarna längs vägen. Sydstatsarméns förtrupper, två divisioner med totalt 13.500 man, marscherar vidare.

Stämningen är avslappnad. Männen röker och pratar. De som går barfota är särskilt optimistiska – det borde absolut finnas en skofabrik i Gettysburg.

Plötsligt hörs höga rop. Det blir tyst i de främre leden. De som går längst fram har sett någonting. Något blänker till i solen. Gevär?

Kolonnen bryts i takt med att ordern om att bilda skyttekedja repeteras från enhet till enhet.

Fanbärarna tar ned de hoprullade rebellfanorna från axeln och vecklar ut dem. Ett skott smäller av. Det råder inga tvivel. Visst är det yankees.

1 juli kl. 7

Nordstaternas fältvaktpost vid landsvägen upptäcker den stora framryckande styrkan

Vaksamt följer nordstatssoldaterna det väldiga rökmoln som blivit synligt vid landsvägen. Ett dovt muller hörs där utifrån. Trampet av tusentals fötter. De börjar kunna ana konturerna av människokroppar, hästar, vagnar och kanoner.

”Rebellerna kommer!” ropar någon och obetänksamt höjer en annan sitt gevär och skjuter mot den framryckande styrkan. Han träffar naturligtvis ingen – avståndet är för stort – men det första skottet i slaget vid Gettysburg har därmed avlossats.

1 juli kl. 10

Åsen väster om Gettysburg. General Reynolds, som har kommandot över soldaterna från trakten, kommer från sin nattlogi

General Reynolds hjärta bultar medan han rider så fort han kan upp till toppen på åsen där några höga officerare otåligt väntar. Han tänker fortfarande på alla livrädda civila på flykt ut från Gettysburg.

Reynolds hinner knappt hålla in sin häst förrän en överste säger till honom:”Skynda er, general, skynda er! De bryter snart igenom våra linjer!”

Reynolds vänder sig till sin adjutant och ger honom några korta instruktioner om vad han omedelbart ska meddela general Meade. Det måste gå fort som fan, om så adjutanten tvingas rida ihjäl hästen, understryker Reynolds.

Själv rider han vidare för att ansluta sig till sina­ stridande soldater. Ett par timmar senare är han död, träffad av ett skott i huvudet.

1 juli kl. 11.30

General Meades högkvarter. Reynolds adjutant kommer fram

Adjutant Weld hoppar av hästen som frustar och är våt av svett. Med tillkämpat lugn avlägger han sin rapport från Gettysburg: ”Fienden kommer i stort antal och general Reynolds är rädd att de ska inta åsen på andra sidan staden innan han själv hinner göra det.

Han tänker strida mot dem inne i själva staden och hålla stånd så länge han kan.” ”Gode Gud!”, säger general Meade. Det är mindre än åtta mil till Washington!

1 juli kl. 15.30

Meade har skyndsamt skickat förstärkningar mot Gettysburg. En kår går i ställning på en höjd 1,5 km utanför staden

Eftermiddagssolen är stekande het. Högste befälet på åsen, generalmajor Francis C. Barlow, kisar.

Gråklädda trupper tränger fram. Alltför många. Gevärselden är intensiv och många av hans män faller. Linjen börjar ge vika och oron sprider sig. De första blå soldaterna flyr.

Ursinnig sporrar generalmajoren sin häst. Männen måste till varje pris hålla ställningen, annars ligger vägen in till Gettysburg öppen för fienden.

Barlow kommer inte långt. Ett skott träffar honom i vänster sida och han vacklar till i sadeln. Runt om honom rusar män och hästar förbi. Hans styrka är i upplösning.

En soldat tar tag i hans axel för att stötta honom men blir själv träffad och faller till marken. Sedan känner Barlow en skarp smärta i ryggen. Han svimmar. När han vaknar upp igen befinner han sig på ett fältsjukhus.

1 juli kl. 16.30

Barlows slagna kår flyr in mot Gettysburg med fienden hack i häl

Ingenting är sig likt i Gettysburg. Inga handelsmän räcker påsar med mjöl och gryn till handlande husmödrar. Inga hammarslag hörs från smedjorna. Banker och kontor har fönsterluckor för fönstren. Den vanligtvis så livliga staden ligger helt öde. Ingen av de 2.500 invånarna vågar visa sig på gatorna.

Tidigare under dagen har barnen legat uppe på taken för att få en skymt av striderna omkring staden. Nu har de kallats hem och gömmer sig i skåp och under sängar i de tillbommade husen.

Plötsligt händer det. Skott smäller mellan husen, det hörs hesa rop, dån från hästhovar och ljudet av tusentals kängor på språng. Som en stor, blå flod strömmar en hel nordstatskår i vild panik genom gatorna med en överlägsen sydstatsstyrka hack i häl. Rebellerna har intagit Gettysburg.

2 juli, tidig morgon

General Meade vet att avgörandets stund närmar sig. Hans dagorder läses upp för de desillusionerande nordstatssoldaterna

Hårt och bestämt smattrar orderna ut över soldatleden. Det är upp till denna armé, skriver general Meade, att ”befria oss från fiendens närvaro”.

Det gäller ”hemmet, armén och våra heliga altare”. ”Varje ansvarigt befäl har fullmakt att på plats avrätta varje soldat som inte uppfyller sin plikt i denna stund.”

2 juli omkring kl. 11

Sydstatsarméns högkvarter. Man har fort-farande inte följt upp gårdagens seger

Irriterad vankar general Lee av och an utanför huset. Hans närmaste man, generallöjtnant James Longstreet, har förvisso skördat många segrar på sin försiktiga taktik men det här är för mycket!

Han har ägnat hela morgonen åt att ställa upp sina trupper inför det anfall som Lee beordrade för flera timmar sedan. Medan de dröjer kan fienden hinna befästa sina ställningar och möjligheten att krossa nordstatsarmén kan glida honom ur händerna

”Anfall från höger flank”, säger Lee bestämt till Longstreet. Longstreet tvekar, tittar mot horisonten. Kan Lee vänta lite till? Snart kommer ytterligare en hel brigad att anlända.

Lee slår ut med armarna och går med på Longstreets förslag. Han har smärtor i bröstet och är trött, men sådant har han inte tid att tänka på nu.

2 juli omkring kl. 16

Medan rebellerna sölar skapar Meade en stark försvarslinje. En 2,5 km lång ås, Cemetery Ridge, utgör ryggraden i försvaret och kullen Little Round Top är dess sydligaste punkt

Överste Joshua Lawrence Chamberlain försöker behålla fattningen när de första granaterna slår ned runt om honom. Framför honom står hans överordnade officer.

”Jag har posterat er här. Ni och ert 20:e Maineregemente är nordstatsarméns yttersta vänstra flank. Förstår ni? Ni ska hålla den här ställningen till varje pris.”

”Uppfattat”, svarar Chamberlain med klar och tydlig stämma. Om fienden tar sig förbi honom kan de gå runt nordstatsarmén och falla den i ryggen. Visst har han förstått. Så snart hans chef skyndat vidare placerar Chamberlain sina soldater i ställning bakom ett lågt stenröse och några stora klippblock.

Nu är det detta, och bara detta, som står mellan dem och den grå flod av människor som är att vänta hit vilken sekund som helst.

2 juli, eftermiddag, Little Round Top

20:e Maine-regementet har slagit tillbaka två kraftfulla anfall. Nu kommer det tredje

Chamberlain ser rebellerna gå framåt i stadig takt. Inte förrän de är alldeles nära börjar de småspringa och stormar kullen under höga stridsrop. Chamberlain väntar.

Han har farligt lite ammunition kvar och man har inte råd att missa många skott. Vänta, vänta. Nu! ”Eld!” vrålar Chamberlain.

En rad av rebeller plockas ur leden och faller till marken som redan är täckt av döda och sårade. Men det beslutsamma anfallet fortsätter.

Rebellerna når nästan upp till kullens topp innan de stora förlusterna får effekt. Angreppet bryter samman och de överlevande grå soldaterna flyr.

Chamberlain faller på knä vid en av sina män, en ung menig vid namn George Washington Buck. Soldaten är svårt skadad.

Blodet pulserar ur ett öppet sår i bröstet och bildar en rännil mellan stenarna på marken. Den sårade stirrar tomt upp mot himlen.

”Du har blivit hårt drabbad, min gosse”, säger översten stilla. Chamberlain vet vem mannen är.

För en kort tid sedan hade en pedantisk vapenmästare degraderat honom på grund av en bagatell. ”Tala om för min mor att jag inte dog som en feg stackare”, viskar den unge mannen.

”Du dör som sergeant. Jag befordrar dig härmed för trogen tjänst och nobel gärning på slagfältet vid Gettysburg”, svarar Chamberlain. Den unge mannen ler och dör.

2 juli, kl. 19-20. Little Round Top

20:e Maine-regementet är fortfarande under attack. En tredjedel av männen har stupat och ammunitionen är nästan slut

Soldaterna letar desperat efter patroner, i packningen, på marken och i de dödas fickor. Förtvivlad ser Chamberlain hur rebellerna rycker fram för ännu ett angrepp.

Den här gången kommer de inte att mötas av dödliga gevärssalvor. Den här gången kommer de att lyckas, tänker han.

Chamberlain vet inte vad han ska ta sig till. Han är inte utbildad militär. Han är retorikprofessor vid ett universitet. Eller var – tills kriget kom, studenterna blev inkallade och han själv fick sig tilldelad en officersuniform.

Chamberlain tänker så att det knakar medan sydstatssoldaterna börjar ta sig uppför sluttningen. Männen väntar på hans order.

Han har ingen att ge. I ögonvrån ser han ett par unga, oerfarna soldater lyfta sina gevär över huvudet för att använda kolvarna som klubbor.

Chamberlain får en bättre idé. ”20:e Maine!” vrålar han. ”Klar till motangrepp! Bajonetter på!”Chamberlain ved ikke, hvad han skal gøre. Han er ikke uddannet soldat.

Han är retorikprofessor vid ett universitet. Eller var – tills kriget kom, de studerande blev inkallade, och han fick själv kvittera ut en officersuniform.

Soldaterna samlas kring honom. Det hörs fasta klick av stål mot stål och en ny glöd skymtar i männens blickar. Det har alltid varit något förtrollande över ordern ”bajonetter på!”.

Den gör någonting med soldater. Chamberlain minns att han har läst om det.

”20:e Maine! Framåt!” ropar han och en tät massa av blå soldater rusar under vilda vrål nedför sluttningen. De grå stannar upp och höjer sina gevär.

En dödlig salva decimerar 20:e Maine men de överlevande märker det inte. I ett raseri starkare än döden stormar de ned mot fienden med bajonetterna först.

De grå stelnar till i chock över de blå soldaternas dödsförakt. Sedan vänder de och rusar snubblande nedför slänten. Chamberlain och hans 20:e Maine har klarat det.

Sydstatsarmén gör inga fler anfall mot Little Round Top.

2 juli, sen kväll

Ett krigsråd i general Meades högkvarter har just avslutats

Månen lyser klart och spöklikt över landskapet när de höga officerarna kommer ut ur det oansenliga, vitmålade hus som utgör general Meades högkvarter.

När de sista håller på att ge sig av tar Meade tag i ärmen på general John Gibbon, vars trupper försvarar mittdelen av nordstaternas linje på Cemetery Ridge.

”Om Lee anfaller i morgon blir det på er front”, säger Meade lågmält. Förvånad undrar Gibbon hur Meade kan veta det.

”För att han har angripit båda våra flanker utan framgång. Om han försöker igen så måste det bli i centrum.”

”Om han angriper så besegrar vi honom”, säger Gibbon med bestämd röst. Solen ska snart gå upp. Slagets tredje och avgörande dag väntar.

3 juli, tidig morgon

Gårdagens misslyckade angrepp blev dyrt men general Lee har inte gett upp

Ett tjockt, grått morgondis hänger över slagfältet. Lee rider tankfull bredvid generallöjtnant Longstreet, som tar till orda:

”General, jag har haft mina spanare ute hela natten och jag tror att ni fortfarande har en lysande möjlighet att gå till höger om Meades armé och få honom att angripa oss.”

Lee avfärdar förslaget. Han knyter näven och lyfter den mot mitten av nordstatsarméns linje vid Cemetery Ridge.

”Fienden är där. Och jag tänker angripa honom där”, säger han beslutsamt.

Longstreet tar ett djupt andetag. ”General, jag har varit soldat i hela mitt liv”, säger han. ”Jag om någon borde veta vad soldater kan och inte kan.

Jag tror inte att någon styrka på 15.000 man kommer att kunna inta den ställningen.” Lees ansikte är uttryckslöst. Han svarar inte. Beslutet är fattat.

3 juli kl. 13

Lee vill ha nordstaternas kanonbatterier satta ur spel före det stora anfallet

”Ta betäckning!” lyder ordern hos de blåklädda kanonbesättningarna när sydstatsartilleriets första massiva salva kommer vinande.

Granaterna slår ned, ammunitionslådor exploderar i orange­röda blixtar, kanonlavetter sprängs i bitar och män och hästar genomborras av splitter.

Liemannen skördar många av de blåklädda men de ger svar på tal och visar prov på sitt industriella övertag. När en kanon skjuts sönder rullas en ny fram.

Nordstatsartilleriet fortsätter att slåss med oförminskad styrka. Ammunition är inte heller något problem; sådan har de gott om.

Det har däremot inte sydstatsartilleriet. De gråklädda artilleriofficerarna börjar bli oroliga.

De har inte planerat att beskjutningen skulle pågå så länge men de har order om att slå ut fiendens artilleri och ser ingen annan lösning än att fortsätta att skjuta.

Halva timmar blir till hela timmar. Det öronbedövande dånet från kanonerna bara fortsätter i krigets längsta artilleriduell.

3 juli omkring kl. 15

Nio sydstatsbrigader med totalt 12 000 man har ställt upp för anfall. Temperaturen är 33 grader i skuggan

Sydstatsinfanteristerna blickar ut över dalen. Nordstatsarmén står uppställd bakom ett stenröse på Cemetery Ridge. Mellan de båda arméerna ligger en och en halv kilometer öppet fält.

Små svarta rännilar av damm och svett rinner över männens ansikten. Vapen, skärpspännen och knappar blänker i solgasset.

Oron brer ut sig i leden när flera svimmar och faller ihop av värmen och anspänningen. ”Den ställningen kommer vi aldrig att kunna erövra”, viskar någon.

3 juli omkring kl. 15

Generalmajor George E. Pickett ska leda sydstatsarméns anfall. Med sig har han bland andra brigadgeneral Lewis Armistead

Armistead höjer sin kikare och ser tvärs över dalen. Han har en plågad blick i ögonen. Före inbördeskriget tjänstgjorde han vid trängtrupperna i Kalifornien tillsammans med sin gode vän Win Hancock.

Inbördeskriget skilde dem åt men innan de reste för att tjänstgöra i var sin armé tryckte de varandras händer, och Armistead sade:

”Må Gud slå mig död till marken om jag någonsin lyfter en hand mot dig i något slag.”

Nu står general Win Hancock i blå uniform, på andra sidan av den sommarheta dalen, beredd att möta hans angrepp.

”Angrip fienden och tänk på vårt kära gamla Virginia.” Pickets röst skär genom Armisteads tankar. De grå leden av soldater börjar röra sig.

3 juli strax efter kl. 15

Brigadgeneral Ambrose Wright från sydstatsarmén står som reserv med sin infanteristyrka och är åskådare till anfallet

Stolt ser brigadgeneralen sina landsmän marschera framåt trots fiendens kanoneld. Sydstaternas kanoner svarar med kraftfulla dån – men tystnar plötsligt.

Ambrose Wright tar tag i en man och frågar vad som pågår. Ammunitionen är slut. Slut?! Det känns som om en iskall hand kramar hans hjärta.

Anfallsstyrkan som bara hunnit halvvägs över dalen skulle haft artilleriunderstöd under hela sin långa vandring. Men nu perkar 120 sydstats kanoner tigande ut i luften medan de oskyddade infanteristerna fortsätter sin taktfasta marsch rakt mot fienden.

3 juli kl. 15-15.20

Generalmajor Picketts utvalda brigader marscherar framåt trots stora förluster

Samtliga nordstatskanoner skjuter rakt mot den täta massan av framryckande gråklädda soldater. Exploderande granater slår upp stora hål i leden.

Män faller överallt. Några sprängs i bitar och dör omedelbart, andra möter en långsam och smärtfylld död.

Mekaniskt kliver de ännu oskadda fram över de fallna. De försöker att inte titta på de sårade, att inte lyssna till den hjärtskärande klagan som stiger upp omkring dem.

Svetten rinner in i ögonen. Det är som om själva den solheta jorden står i lågor.

Nordstatssoldaterna vid stenröset är fortfarande bara en otydlig, blå massa. Från deras gevär blixtrar salva efter salva. Men anfallet fortsätter. Framåt! Framåt!

3 juli kl. 15.20

De båda arméerna drabbar samman i blodiga närstrider, man mot man

De sista stegen kräver allt mod och all viljestyrka männen kan uppbringa. Och så är de framme. I ett inferno av skott, rop och skrik brakar sydstatsmännen in i nordstaternas linje.

Vapen avlossas på nära håll, bajonetter begravs i kött. Genom oväsendet hörs sydstaternas stridsrop, the rebel yell, högt och genomträngande:
”Huuuu-iiiii! Huuuu – iiii!”

Grå soldater störtar över stenröset i en symbolisk triumf över att ha trängt igenom fiendens linje. Bland dem finns Armistead. Strax därefter faller han ihop medvetslös, dödligt sårad av två skott.

Brigadgeneralen slipper uppleva den bittra slutscenen då de sista sydstatssoldaterna dödas eller drivs tillbaka. Han ser aldrig den vilda flykten tillbaka över fältet.

Hans vän Win Hancock står bland sina soldater och ser alltihop. ”Märkligt”, är det ord som dyker upp i hans hjärna. ”Märkligt.”

Natten mellan den 3 och 4 juli

Picketts angreppsstyrka har mist hälften av sina män och Lee har förlorat slaget

Månen lyser från en molnfri himmel och kastar ett obarmhärtigt klart ljus över slagfältet.

General Lee sitter hopsjunken i sadeln och stirrar apatisk framför sig en lång stund. Slaget vid Gettysburg är förlorat.

Lees följeslagare, general Imboden, harklar sig. ”General, det har varit en hård dag för er”, säger han.

”Ja, det har varit en sorglig, sorglig dag för oss”, svarar Lee sakta. Efter någon minut rätar han upp sig i sadeln och säger med rösten skälvande av sinnesrörelse:

”Jag har aldrig sett trupper uppföra sig mer storartat än Picketts Virginia-division gjorde i dag under sitt stora anfall mot fienden. Om de fått det stöd de skulle ha haft kunde den här dagen har tillhört oss.”

4 juli på eftermiddagen

Sydstatsarmén drar sig tillbaka mot hemstaten Virginia

Regnet faller oavbrutet från en blygrå himmel. Vägen är lerig och soldaterna halkar omkring i gyttjan. De är blöta in på bara skinnet.

Några av dem går barfota. De fick aldrig tillfälle att leta efter skofabriken i Gettysburg.