Handdriven ubåt inledde krig under ytan

Men nu hade ubåten ännu en gång sjunkit under ett test – för andra gången på några månader. Första gången hade fem män omkommit, den här gången åtta – inför ögonen på de förfärade åskådarna.

Fram till den dagen hade general ­Beauregard gett ubåtsprojektet sitt fulla stöd och kallat Hunley för en formidabel krigsmaskin. Men nu hade han fått nog.

”Jag kan inte längre ha något med den här ubåten att göra. Den är farligare för den som använder den än för fienden”, skrev han uppgivet till en kollega.

Men sydstaterna behövde verkligen alla tänkbara nya vapen i kriget mot nordstaterna, och bara några dagar senare lät sig generalen motvilligt övertalas till att ge ubåten en sista chans.

En grupp nya besättningsmän anmälde sig, samtidigt som slavar skurade rent i den stinkande ubåten. Beauregard behövde inte ångra sitt beslut: tre månader senare genomförde Hunley ett spektakulärt anfall som skakade nordstaternas flotta och förändrade kriget till havs för alltid.

Blockad skulle kväva sydstaterna

År 1861, två och ett halvt år före ­Hunleys förlisning, hade amerikanska inbördeskriget brutit ut efter att Abraham Lincoln valts till president. Sydstaterna ansåg att Lincoln utgjorde ett hot mot slaveriet, som de var helt beroende av inom bomullsodlingen.

Sju av staterna lösgjorde sig därför från den amerikanska unionen i februari 1861 och fick snart sällskap av ytterligare fyra stater i de så kallade Amerikas konfedererade stater. Men nordstaterna godkände inte utbrytningen, och snart rasade inbördeskriget.

När kriget startade hade nordstaterna nästan tio gånger fler krigsfartyg än sydstaterna. För att utnyttja obalansen maximalt tänkte nordstaternas militärledning ut den så kallade Anakonda­planen.

Den gick ut på att flottan likt en enorm anakondaorm skulle kväva sydstaterna genom att blockera deras hamnar, så att de varken kunde exportera ­sina grödor eller importera vapen och andra viktiga varor.

Sydstatskonfederationens president Jefferson Davis svarade genom att uppmana privatpersoner att bestycka sina båtar och angripa fiendens skepp. Med ett officiellt kaparbrev kunde de privata sjörövarna få 20 procent av värdet på de nordstatsbåtar de lyckades erövra eller sänka. Det kunde ge svindlande förtjänster för de djärvaste.

En av många som antog utmaningen var den unge, rike sydstatsadvokaten Horace Hunley. Advokaten anade ett ­lysande tillfälle att både stödja syd­staternas kamp och samtidigt tjäna stora pengar.

För att förbättra sina odds gentemot nordstaternas slagkraftiga krigsfartyg satsade Hunley på att konstruera en farkost som kunde anfalla under vattenytan – en ubåt.

Före inbördeskriget hade andra uppfinnare försökt konstruera någonting liknande, men ännu hade ingen ubåt lyckats sänka ett fartyg. Det avskräckte inte Hunley; han tänkte lyckas med det ingen annan klarat av.

Ubåt skulle smyga sig intill fienden

För att kunna förverkliga sina planer slog sig Horace Lawson Hunley ihop med James McClintock och Baxter Watson som ägde en maskinfabrik i New Orleans. Båda var kända som skickliga ingenjörer och för sin påhittighet. Med Hunleys pengar i ryggen började de tre männen konstruera en militärubåt under hösten år 1861.

De tre konstruktörerna hade inga planer på att bygga en ubåt för långa färder på stora djup. Deras ubåt skulle bara kunna dyka ned till fem meters djup tillräckligt länge för att kunna smyga sig tätt inpå målet och sedan smita iväg igen efter angreppet.

På maskinfabriken klädde arbetarna ett cigarrformat järnskelett med järn­plåtar och monterade in barlasttankar för att kunna reglera ubåtens djupläge genom att pumpa in eller ut havsvatten. I ubåten fanns plats för tre personer som drev propellrarna med en handvev.

När ubåten befann sig i undervattensläge hade besättningen bara tillgång till den luft som redan fanns inuti ubåten. Enligt maskiningenjören James McClintock var det tillräckligt för att besättningen ”skulle kunna vara under vattenytan i upp till två timmar utan att uppleva något allvarligare obehag”.

Kika in i Hunley:

I februari 1862 genomförde männen de första större provturerna i en fyra meter djup insjö utanför New Orleans. Testkapten var en av Horace Hunleys vänner, en före detta kommendör i flottan, som under testet satt på knä med huvudet uppe i ett litet utkikstorn med små fönster i.

Bakom kaptenen satt två meniga besättningsmän framåtlutade och vevade runt propellern. Ubåten rörde sig långsamt framåt i bara några få knop, och vid flera tillfällen fastnade den i leran på sjöbotten.

Men Hunley och hans medarbetare var nöjda: ”Provturerna visade att vi klarade att konstruera en båt som kunde röra sig i önskad riktning på vilket avstånd som helst från ytan”, skrev McClintock.

De tre männen döpte ubåten till Pioneer, och i mars 1862 fick de sitt efterlängtade kaparbrev. Men plötsligt hann krigets bistra verklighet ikapp dem.

Tvingades sänka ubåten och fly

I april 1862 led en av sydstaternas ­arméer ett svidande nederlag mot nordstaterna vid Pittsburg Landing i det dittills blodigaste slaget i Nordamerika; mer än 20 000 döda och sårade.

För Horace Hunley och hans kompanjoner var det emellertid värre att nordstaterna ­intog New Orleans bara några veckor senare. I all hast tvingades de sänka Pioneer och fly till hamnstaden Mobile i delstaten Alabama, där de senare återupptog ubåtsprojektet.

Med hjälp från ortsbefolkningen ­började de genast konstruera American Diver, en ny ubåt med plats för fem personer. Efter nästan ett år var ubåten klar, och i februari 1863 gjorde de provturer i bukten utanför Mobile.

Under en provtur sjönk ubåten plötsligt. Alla besättningsmän klarade sig med livet i behåll, men för andra gången på 12 månader fick Horace Hunley se sin uppfinning försvinna i djupet. Ändå vägrade advokaten att ge upp.

Snart lyckades han och hans partners samla in 15 000 dollar för att kunna bygga sin sista och bästa ubåt – Fish Boat – som senare döptes om till H.L. Hunley.

Den nya ubåten var 13 meter lång och rymde åtta man – en kapten och sju matroser som skulle dra runt propellern med en vevaxel. Hunleys vapen var en metallcylinder fylld med krut, en föregångare till den moderna torpeden. Cylindern drogs efter ubåten i ett långt rep.

När ubåten närmade sig målet skulle den dyka ned under fiendeskeppet och där skulle bombcylindern flyta upp till ytan, kollidera med fartygssidan och explodera.

Vid den första offentliga provturen, den 31 juli 1863, kunde de häpna åskådarna – till glada toner från en blåsorkester – se hur ubåten dök ned under en pråm som några sekunder senare sprängdes i luften. 300–400 meter längre fram kom Hunley sedan upp till ytan igen – mirakulöst nog helt oskadd efter explosionen.

Till och med amiralen i Mobile var imponerad, men tyckte inte att det nya mirakelvapnet skulle kunna användas i den väl befästa hamnstaden.

I stället skrev han om ubåten till en kollega i Charleston, den viktigaste av sydstaternas två sista städer med hamn ut mot Atlanten: ”Av gårdagens experiment att döma tvivlar jag inte på att den ska kunna spränga ett eller flera fartyg i luften i er hamn.”

Några dagar senare lastades Hunley på en tågvagn och skickades till Charleston tillsammans med sina konstruktörer.

Hunley skulle vända krigslyckan

I Charleston tog chefen för försvaret i hamnstaden, general Beauregard, med glädje emot den nya farkosten. Sydstats­arméerna befann sig på reträtt och utanför Charlestons hamninlopp låg en nordstatsflotta om 24 tungt bestyckade krigsfartyg som beskjutit stadens försvarsverk under flera månader.

Hunley skulle inte bara slå till mot hamnblockaden, utan samtidigt vända stämningen i hamnstaden från förtvivlan till hopp.

Horace Hunleys medarbetare, James McClintock, tog på sig rollen som ubåtskapten men dagarna gick utan att han fick närkontakt med fienden.

Snart blev general Beauregard otålig och konfiskerade ubåten – mot löfte om en kompensation på 27 500 dollar till uppfinnarna. Beauregard bemannade sedan ubåten med sitt eget folk för att sätta fart på undervattens­offensiven.

Den nya besättningens brist på rutin blev dock ödesdiger. Några dagar efter övertagandet råkade den nye kaptenen, löjtnant John Payne, dyka med ubåten innan luckorna var riktigt stängda. Fem av de åtta besättningsmännen ombord drunknade.

När Hunley bärgades några veckor senare var kropparna i ubåten så uppsvällda att bärgarna tvingades skära av armar och ben för att få ut dem genom de trånga luckorna.

Horace Hunley vädjade till general Beauregard att få bli ubåtens nye kapten. ”Jag ska försöka förstöra något av fiendens fartyg så snart som möjligt”, lovade han i ett personligt brev till Beauregard – som gick med på förslaget.

Horace Hunley ordnade snart fram en ny besättning, men under en provtur den 15 oktober 1863 kom ubåten aldrig upp till ytan igen. Alla åtta ombord omkom, inklusive Horace Hunley. Orsaken till olyckan blev aldrig känd.

Efter den nya olyckan fick ubåten öknamnet ”Mördarmaskinen” i folkmun. Trots det anmälde sig nya besättningsmän frivilligt redan innan ubåten bärgats från havsbotten.

Bomben fästes på en järnstång

Hunleys nye kapten blev den 24-årige löjtnanten George Dixon, som hade krigserfarenhet från slagfältet. Löjtnanten var känd för att alltid bära med sig en stor lyckopeng av guld i fickan. Myntet påstods ha stoppat en kula från ett nordstatsgevär under ett slag år 1862.

Sedan Hunley bärgats började Dixon och hans män förbättra ubåten. Efter flera farliga incidenter med bomben som drogs på släp efter ubåten i ett rep, monterade de en sex meter lång stång i förstäven på ubåten och fäste sprängladdningen längst fram.

Den här typen av bomber användes bland andra av sydstaternas nya torpedbåtar. En sådan båt hade bara några månader tidigare attackerat ett nordstatsskepp utanför Charlestons hamn.

När bomben hade träffat fartygssidan precis ovanför vattenlinjen hade den exploderat och orsakat stor skada, men fartyget sjönk aldrig. Anledningen var att det mesta av sprängkraften från bombens 30 kilo krut hade gått uppåt längs fartygssidan.

Dixon och hans medhjälpare beslöt därför att se till att stångminan kunde sänkas inifrån ubåten, så att sprängladdningen kom in under kölen på fiendefartyget. Därigenom skulle de få ut maximal effekt av krutladdningen, som de samtidigt ökade till 60 kilo.

Smygattack i skydd av mörkret

Under tiden hade nordstaterna fått nys om Hunley. Via en mellanhand fick ­marinminister Gideon Welles ett brev från en nordstatssympatisör i Charleston, som berättade om planerna på att sänka fartyg med ubåten.

”Mina informanter låter meddela att de har undersökt ubåten och inte tvivlar på att den kan uppfylla sitt mål. Denna helvetesmaskin är klar”, stod det. Som ett motdrag lade blockadskeppen ut avspärrningar i form av kedjor när de låg för ankar vid hamnen eller kusten.

I februari 1864 valde kapten Dixon ut fartyget Housatonic som sitt mål – en 62 meter lång kanonbåt som låg längre ut, drygt sex kilometer från Hunleys bas.

På kvällen den 17 februari 1864 pressade sig männen ned i ubåtens klaustrofobiskt trånga inre och stävade ut.

Kapten Dixon satt i utkikstornet längst fram i ubåten, medan de sju matroserna satt böjda över sin vevaxel på en lång bänk bakom honom. I drygt en och en halv timme gled Hunley genom det mörka vattnet på väg mot sitt mål.

På Housatonic hade löjtnant John Crosby kvällsvakten, och klockan kvart i nio på kvällen upptäckte han ett märkligt föremål i vattnet på cirka 100 meters avstånd.

”Till att börja med”, skrev han senare, ”såg den ut som en delfin som kom upp till utan för att andas.” Det mörka föremålet rörde sig mot Housatonic precis under vattenytan. John Crosby tillkallade de övriga officerarna.

När de till sin stora fasa insåg att föremålet var gjort av järn började de desperat skjuta med sina revolvrar och gevär mot den oidentifierade fienden. Samtidigt rusade andra besättningsmän till kanonen för att avlossa den – men det var för sent.

I nästa sekund hördes en öronbe­dövande explosion. En tjock, svart rökpelare steg upp mot himlen och rester av fartygsplankor flög genom luften. Några minuter senare sjönk fartyget.

Fem av Housatonics 160 besättningsmän omkom, resten räddades av andra fartyg. Hunley hade visat vad den dög till. För första gången i historien hade en ubåt sänkt ett fiendeskepp.

Men för kapten Dixon och hans besättning blev glädjen kortvarig – om de nu ens hann uppleva den. Efter angreppet försvann nämligen ubåten spårlöst.

Tre dagar senare utfärdade general Beauregard en order till sina män: ”Så snart ni får veta ubåtens öde, hylla då besättningen för deras tapperhet och mod.” Men man fick vänta länge på besked.

Sanningen dök upp efter 136 år

Inte förrän år 1995 hittade en grupp dykare Hunley på åtta meters djup, cirka 300 meter öster om den plats där Housatonic sjunkit. Fem år senare lyftes ubåten upp till ytan, fortfarande med besättningsmännens kvarlevor ombord.

Av allt att döma dog de åtta männen i ubåten omedelbart när bomben detonerade sex meter från ubåtens skrov. Bland de privata ägodelar som arkeologerna hittade i ubåten fanns ett guldmynt – kapten Dixons lyckopeng.

Hunley fick aldrig någon avgörande betydelse för krigsförloppet, inte ens lokalt kring Charleston. Ett år efter attacken mot Housatonic tvingades general Beauregard ge upp och lämna Charleston med sina trupper.

Men ubåtsattacken blev det första steget in i en ny era inom sjö­krigföringen och blev inbördes­krigets kanske viktigaste bidrag till eftervärlden.

Hunley och de åtta männen ombord hade chockat världen genom att visa att en liten båt, gömd i havsdjupet och med minimal besättning, kunde sänka ett jätte­likt krigsfartyg. Ubåten hade kommit för att stanna.