8 märkliga krig

1. Segdragen gränstvist i potatisland

Griskriget. San Juan-öarna i nordvästra USA, 1859–72.

Trots att han klagat, utan gehör, hos det brittiska bolaget som äger grisen står den återigen och bökar i den amerikanske bonden Lyman Cutlars potatisland. Den här gången går Cutlar in efter sitt gevär och skjuter ihjäl djuret. Det blir startskottet till en infekterad dispyt som nästan eskalerar till en väpnad konflikt.

En tvetydig gränsdragning hade lett till att både USA och Storbritannien gjorde anspråk på San Juan-öarna utanför den amerikanska delstaten Oregons kust. När brittisk militär försökte gripa Cutlar sökte hans grannar hjälp från amerikansk militär, varpå den brittisk-fientlige generalen William S Harney anlände till ön med sina trupper. Britterna sände en ny truppstyrka till ön men några strider utbröt aldrig.

USA och Storbritannien enades om att låta båda länderna ha varsin mindre truppstyrka på ön till dess öarnas tillhörighet kunde avgöras genom internationell medling. Först tolv år senare, när den tyske kejsaren Vilhelm I anlitats som medlare, löstes konflikten. Kaisern och hans rådgivare beslöt att öarna skulle tillhöra USA. Den segdragna konflikten löstes till slut utan dödsoffer. Bortsett från en svulten gris.

2. Förstört bageri började kriget

Bakelsekriget. Mexiko, **1838–39.**

Åren som följde på Mexikos frigörelse från Spanien år 1821 var fyllda av våld och oro. Detta fick den franske bagaren Remontel smaka på när hans bageri förstördes av berusade mexikanska militärer 1828. Som ersättning för sitt förstörda bageri krävde Remontel 60 000 pesos (en dagslön för en arbetare var en peso) av den mexikanska regeringen. De mexikanska ministrarna fann summan skrattretande och vägrade att betala någon ersättning.

Tio år senare nådde informationen den franske kungen Ludvig Filip I. Han var redan irriterad över uteblivna återbetalningar från Mexiko av de lån som Frankrike ställt upp med när den mexikanska armén sattes in mot utbrytarstaten Texas.

Detta var droppen. Ludvig Filip I krävde Mexiko på 600 000 pesos i ersättning för skadorna på bageriet och de uteblivna skulderna. När mexikanerna återigen vägrade betala skickade den ursinnige kungen iväg sin armada för att blockera Mexikos viktigaste handelshamn i staden Veracruz.

Efter månader av fortsatt mexikansk vägran stormade de franska trupperna Veracruz och erövrade staden. I det läget tvingades Mexikos regering betala sina skulder till både Frankrike och bagaren Remontel.

3. Kulsprutor skulle stoppa fåglarna

Emukriget. Västra Australien, n**ovember 1932.**

En lång och torr australiensisk sommar sökte sig drygt 20 000 emuer till nya platser för att finna vatten. Vattnet fanns bland annat på bondgårdar i västra Australien, så dit vallfärdade de väldiga fåglarna. Bönderna började oroa sig för sina odlingar och vädjade till regeringen om militär hjälp för att bli av med de oinbjudna gästerna. Regeringen valde något överraskande att faktiskt sända militärer för att åtgärda problemet.

Major G P W Meredith plockade med sig två Lewis-maskingevär och en grupp soldater för att neutralisera det akuta fågelhotet. Soldaterna upptäckte dock snabbt att även med kulsprutor är det rätt svårt att pricka fåglar som har en toppfart på 50 km/timmen.

Efter en vecka och tre anfallsförsök och otaliga tomhylsor senare hade soldaterna endast lyckats döda omkring 1 000 av de 20 000 fåglarna. Regeringen kallade hem major Meredith och hans soldater och erkände sig därmed besegrade i vad som senare kom att bli känt som The Great Emu War.

4. Krigsförklaringen glömdes bort

335-åriga kriget. Scillyöarna utanför Englands sydvästspets, **1651–1986.**

Under engelska inbördeskriget stödde Nederländerna den kungliga sidan i dess strid mot parlamentets styrkor under Oliver Cromwell. Men när krigslyckan vänt bytte Nederländerna sida och stödde Cromwell. Detta gjorde de kungatrogna ursinniga och som hämnd började deras flottstyrkor plundra nederländska skepp i Engelska kanalen.

Inbördeskriget fortsatte dock att gå dåligt för rojalisterna och deras flotta tvingades retirera till Scilly­öarna utanför Cornwall. Då såg holländarna, anförda av amiral Maarten Tromp, sin chans att kräva ersättning för plundrad last. När rojalisternas ledare vägrade betala fattade amiralen det förhastade beslutet att förklara krig mot Scilly­öarna.

Efter tre månaders dödläge fick den kungliga flottan slutligen ge sig och lämna tillbaka Scillyöarna till den segrande parlamentariska sidan. Alla kunde segla hem, men amiral Tromp hade däremot helt glömt att dra tillbaka sin krigsförklaring mot Scillyöarna.

Därför bestod krigstillståndet mellan Nederländerna och Scillyöarna i 335 år, utan att en enda kula avfyrades. Upplösningen kom först då en lokal historiker på Scillyöarna skickade en förfrågan till den nederländska ambassaden om kriget verkligen fortfarande pågick.

Till alla parters stora förvåning visade sig uppgifterna stämma, så Nederländernas ambassadör fick åka till öarna och skriva på ett freds­avtal. Ambassadören skickade även ett lätt ironiskt, medkännande budskap till befolkningen: "Det måste ha varit fruktansvärt att veta att vi kunde ha attackerat vilken sekund som helst."

5. Simpelt krigsbyte symbol för segern

Kriget om trähinken. Norra Italien, november 1326.

Kampen mellan två partier, guelferna och gibelinerna, hade pågått i flera år som en del av konflikten mellan påven och den tysk-romerske kejsaren. Under denna långvariga tvist utkämpades ett regelrätt slag mellan styrkor från städerna Bologna och Modena – ett slag som blivit känt för ett bisarrt krigsbyte.

Månaderna före slaget hade båda sidor härjat, plundrat och mördat på grannens territorium. En styrka från Bologna belägrade en fästning vid Monteveglio vilket fick motståndarsidan att mobilisera. Enligt andra källor ska striderna ha utlösts av att några soldater från Modena smugit sig in i Bologna och stulit en trähink som man fyllt med byte från staden. När bologneserna upptäckte stölden krävde man förgäves att få tillbaka hinken. Som svar på denna skymf rustade Bologna en armé som skulle marschera mot Modena.

Modena lyckades samla en mindre styrka och den kunde genom sin snabbhet överrumpla bologneserna som tvingades fly tillbaka bakom stadsmurarna. Förlusterna blev stora på båda sidor i slaget, men Modenaborna betraktade sig som segrare. Enligt vissa källor stals hinken som segersymbol först i slutet av striden. Hinken värderas ännu som en historisk klenod och finns utställd i Modenas stadshus.

6. Kvalmatcherna följdes av gränskrig

Fotbollskriget. Honduras–El Salvador, 14–18 juli 1969.

Under 1960-talet lämnade hundratusentals människor, främst bönder, El Salvador och emigrerade till det större grannlandet Honduras. Stora plantage­ägande företag i Honduras motsatte sig detta och utövade påtryckningar mot landets president, som till slut beslöt att beslagta all mark som odlades av utlänningar varpå de flesta invandrarna från El Salvador tvingades flytta. Den salvadoranska regeringen hävdade då att den mark som de förvisade brukade faktiskt hörde till El Salvador och konflikten stegrades.

Stämningen var därför redan spänd när de båda grannländerna skulle mötas i kvalet till fotbolls-VM i Mexiko 1970. Ett kval som skulle avgöras i bäst av tre matcher. Redan i den första matchen, som Honduras vann på hemmaplan, utbröt bråk mellan supportrarna. Den andra matchen spelades i El Salvador och slutade med 3–0-seger för hemmalaget och följdes av ännu värre våldsamheter. Inför den avgörande matchen som skulle spelas i Mexico City utgjorde de båda lagens supporterskaror en krutdurk.

El Salvador lyckades vinna med 3–2 och senare samma dag kapade El Salvadors regering alla diplomatiska band med Honduras. Beslutet motiverades med att Honduras inte gjort tillräckligt för att kompensera de bortjagade emigranterna. Den polske författaren och reportern Ryszard Kapuscinski följde konflikten på plats och myntade begreppet "Fotbollskriget".

El Salvadors armé invaderade grannlandet för att erövra viktiga områden. Honduras armé slog tillbaka och helt plötsligt hade våldet eskalerat från bråk mellan fotbollssupportrar till blodigt krig mellan två grannländer. Över 2 000 människor dödades innan USA tvingade fram eldupphör efter fyra dagar.

7. Kejsaren satte in armén mot huliganer

Nikaupproret. Konstantinopel, år 532.

Under Konstantinopels storhetstid på 500-talet var hästkapplöpning en mycket populär publiksport. Redan då fanns det huliganer i publiken. De två mest kända huligangrupperna kallade sig De blåa och De gröna efter namnen på två av de mest framgångsrika kapplöpningsstallen. Huligangängen kunde även delta i gatustrider och ta ställning för en sida i politiska konflikter. Ofta skanderade huliganerna politiska slagord i pauserna mellan loppen på hästkapplöpningsbanan.

I januari 532 blev det upplopp efter att kejsar Justinianus vägrat att frige två dödsdömda fångar, en tillhörande De blåa och den andre De gröna. Vreden mot kejsaren ledde till kravaller där bland annat kyrkan Hagia Sofia ­förstördes.

Några av kejsarens fiender i senaten utnyttjade huliganernas upplopp till att försöka avsätta Justinianus och några av hans viktigaste medarbetare. När palatset belägrats och delar av staden brunnit ner under kravallerna utropade rebel­lerna en ny kejsare. Justinianus funderade på att fly men övertalades av sin drottning Theodora att ta strid.

Efter att han först låtit en budbärare skapa splittring bland huliganerna med hjälp av mutor och med budskapet att den nye kejsarkandidaten hörde till De gröna, lät Justinianus sin befälhavare Belisarius sätta in armétrupper mot folkmassan. Omkring 30 000 huliganer dödades i kvarteren runt stadens tävlingsarena.

8. Sultanen gav upp efter 38 minuter

Anglo-zanzibariska kriget. Zanzibar, 27 augusti 1896, klockan 09.02–09.40.

Världens kortaste krig varade endast i 38 minuter och utkämpades mellan Storbritannien och Zanzibar. Upprinnelsen till konflikten var ett dödsfall.

När Zanzibars probrittiske sultan Hamad bin Thuwaini avled efterträddes han inte av britternas utvalde kandidat Hamud bin Muhammed utan den avlidne sultanens kusin, Khalid bin Bargash, utropade sig själv till ledare.

De imperialistiska britterna var vana vid att få som de ville och gav den nye sultanen ett ultimatum – överge palatset inom två dagar senast klockan 09.00. Sultan Khalid bin Bargash svarade med att rusta sina styrkor och barrikadera sig i sitt nya palats omgiven av livvakter.

Klockan 09.02 den 27 augusti inledde britterna bombardemanget av palatset och 09.40 hade den nye sultanen och Zanzibar kapitulerat. Efter 38 minuter hade Zanzibar förlorat allt artilleri, 500 soldater och den kungliga yachten. På den brittiska sidan hade bara en soldat sårats. Sultan bin Bargash tog till flykten och Storbritannien kunde ersätta honom med sin egen kandidat.