5 skäl till att britterna inte var redo för krig

I britternas ögon var Münchenavtalet lika med fred. Tyskland såg emellertid annorlunda på saken.

I britternas ögon var Münchenavtalet lika med fred. Tyskland såg emellertid annorlunda på saken.

Shawshots/Imageselect

Den brittiske premiärministern Neville Chamberlain var påtagligt stolt när han den 30 september 1938 steg ur planet på flygfältet Heston väster om London.

I handen höll han ett papper med den överenskommelse som han och Tysklands rikskansler Adolf Hitler undertecknat under premiärministerns besök i München.

Överenskommelsen innebar, sa han senare samma dag, ”fred i vår tid”.

Se Chamberlain tala efter mötet med Hitler:

Detta ögonblick var kulmen av britternas så kallade appeasement (eftergiftspolitik) gentemot Nazityskland. På 1930-talet ville britterna till varje pris undvika väpnad konflikt.

Därför tolererade de tyskarnas brott mot både Versaillesfreden och folkrätten – krig var det sista de ville ha. Chamberlains papper garanterade emellertid inte fred. Tvärtom.

Avtalet gav inte bara Tyskland Sudetenland, en del av Tjeckoslovakien, mot löften om att avstå från ytterligare anspråk. Det övertygade även Hitler om att England skulle gå med på vad som helst för att bevara freden.

Här är fem skäl till att Storbritannien inte var redo för krig mot Hitler:

1. Spioner sparades bort

Den typ av krig som utkämpats under första världskrigets stora, oordnade slag gjorde ­militära underrättelser överflödiga i fredstid, ansåg den brittiske fältmarskalken Douglas Haig.

Det togs emot som goda nyheter, för efter världskriget hade britterna ont om pengar.

Münchenavtalet gav Tyskland fria ­händer att gå in i Tjeckoslovakien före den 10 oktober 1938.

© Shutterstock

Anslagen till underrättelsetjänsterna minskades så mycket att MI5 år 1939 inte hade fler än 36 officerare. Det innebar att britterna fram till krigsutbrottet visste ytterst lite om både tyskarnas militära styrka och deras krigsplaner.

2. Investeringar i krigsmateriel nedprioriterades

Enligt Versaillesfreden skulle Tysklands militär hållas i strama tyglar, men det struntade nazisterna fullkomligt i. Från år 1935 ­rustade Hitler öppet på land, till havs och i luften.

Britterna å sin sida underlät under hela 1920- och långt in på 1930-talet att utveckla, ­förbättra och stärka örikets försvar i någon nämnvärd omfattning.

I stället för att investera i vapen för att skydda Brittiska öarna, ­prioriterade britterna försvaret av sina kolonier, i synnerhet Indien, som bidrog med stora summor till imperiet.

Bombflygplanet Bristol Blenheim var visserligen effektivt, men sårbart för snabba jaktflygplan.

© UK Ministry of Defence

Brittiska strategers bristande förmåga att hänga med i utvecklingen försvagade försvaret ytterligare. Flygvapnets ledning ansåg att bombplan skulle avgöra kriget och såg därför inget värde i jaktplan.

Ekonomiska hänsyn gjorde dock att landet inte heller hade råd att investera i bombflygplan. Av samma skäl försummades även ubåtsflottan.

3. Massdöd avskräckte alla

När första världskriget bröt ut i augusti 1914 rusade entusiastiska britter till arméns rekryteringskontor. De följande månaderna anmälde sig omkring två miljoner man frivilligt till armén.

Fyra år senare hade över 850 000 brittiska män dött i strid och statskassan var tom.

Skyttegravarnas fasor fick britterna att rygga för allt tal om krig.

© Shutterstock

Britternas slutsats var att första världskriget inte bara varit blodigt och dyrt, utan också meningslöst. En majoritet ville till varje pris undvika att en liknande situation uppstod igen. Långt in på 1930-talet vågade politikerna därför inte ens nämna upprustning i sina tal.

4. Krigsmotstånd dominerade

Pacifism, principiellt motstånd mot krig, spreds i början av 1930-talet från eliten till de breda massorna. Organisationen Peace Pledge Union, som ända till 1940 förespråkade att man skulle förhandla fred med Tyskland, var särskilt populär.

Pacifister hedrade förs­ta världskrigets döda genom att bära en vit vallmo.

© Shutterstock

Den starka fredsrörelsen gjorde det svårt för politikerna att rusta England för krig.

5. Usel ekonomi gjorde att ­vapenutveckling gick i stå

Efter första världskriget stagnerade Storbritanniens ekonomi. Brittiska industrivaror som ­bomullstyg, stål och kol sålde inte längre. I stället efterfrågades kemiska produkter, bilar och syntettyger – områden där britterna saknade konkurrenskraft.
Den världsomspännande ekonomiska krisen under 1930-talet drabbade följaktligen England hårt och landets redan minskande handel blev ännu mindre.

Under 1930-talet köade arbetslösa britter för att få hjälp i fattighusen.

© Bundesarchiv, Bild 102-10246/CC-BY-SA 3.0

År 1933, då krisen var som värst, uppgick arbetslösheten till hela 22 procent. Redan 1919 hade hänsynen till finanserna fått regeringen att under tio år dra ner på allt som kunde förbereda landet på krig.

Tioårsregeln innebar att britterna mellan åren 1919 och 1932 nästan inte investerade alls i ny vapenteknik.