Uppfinnarna har haft fullt upp i tomtens verkstad

Nallen debuterade 1903 på den stora leksaksmässan i Leipzig utan att väcka någon större uppmärksamhet. Faktum är att endast en uppköpare noterade den.

Han var å andra sidan amerikan och köpte samtliga hundra nallar i Steiffs monter. Dagen därpå kom han ­tillbaka för att beställa tretusen.

På världsutställningen i St. Louis året därpå sålde Steiff 12000 nallar och mottog utställningens guldmedalj. Därefter fick nallen smeknamnet ”Ted­dy” efter USA:s dåvarande president Theodore Roosevelt.

Små ingenjörer fick sitt lystmäte

Byggsatser har varit populära i minst 400 år, visar historiska källor. Men först med företag som Lego, Brio och Meccano blev det lustfyllt att leka.

Frank Hornby var en engagerad far, som tyckte att hans båda söner saknade utmaningar.

Av plåtbitar skapade han en byggsats av plattor, som kunde fogas samman med små skruvar – en perfekt utmaning för barn som växte upp i bullrande industrisamhällen och en dag själva skulle bygga kranar och anlägga järnvägar.

Samtidigt som leksaken tog form insåg Frank att han kanske kommit på en genial uppfinning, och patent på den.

Han insåg dock att den var långtifrån färdigutvecklad och tid hade han inte, för han var tvungen att sköta sitt arbete som bokhållare hos en köttimportör.

Lyckligtvis såg hans chef leksakens potential, så Hornby fick ledigt från ­arbetet och fick till och med tillgång till en verkstad. Villkoret var att chefen blev partner i den späda verksamheten.

Metallbygglådan, som i början hette ”Mechanics Made Easy”, lanserades 1902. Lådan innehöll metallstänger, -plattor, -hjul och kugghjul – allt försett med hål, så att de gick att skruva ihop.

Försäljningen gick så bra att Hornbys underleverantörer 1907 inte längre kunde möta efterfrågan.

Frank Hornby hade inget annat val än att börja som självständig leksakstillverkare. Vid samma tid bytte bygglådan namn till det mer säljande ”Meccano”.

År 1931 var Hornby mångmiljonär och valde att söka nya utmaningar inom politiken. Han fick dock inte mer än en period i det brittiska underhuset.

En lektion i kapitalismens grundregler

Amerikanska Elizabeth Magie var så upprörd över samhällsutvecklingen att hon 1903 uppfann ett brädspel.

Genom att spela ”The Landlord’s Game” skulle ­gemene man inse varför ett fåtal sten­rika män satt på tillgångarna i USA.

”Jag hoppas att män och kvinnor snabbt inser att deras armod uppstår, för att Carnegie och Rockefeller har mer pengar än de behöver”, förklarade hon.

Elizabeth Magies spel påminde en hel del om dagens ”Monopol” – och det finns det ett skäl till: år 1935 köpte bröderna Charles och George S. Parker patentet och vidareutvecklade det.

Deras bolag, Parker Brothers, hade ett bra öga för hur tidens stora frågor kunde göras till spel – till exempel guldruschen i ”Klondike”, jakten på en mördare i ”Cluedo” (1944) och stormaktskonflikter i ”Risk” (1957).

LÄS OCKSÅ: Brädspel genom historien – när uppfanns de?

Het dröm för små tekniker

FJulen 2019 stod en fjärrstyrd drönare högt på önskelistan. För ­hundra år sedan var det en ångmaskin som fick pojkhjärtan att bulta.

Den tyske hantverkaren Theodor Märklin öppnade 1859 en fabrik, som specialiserade sig på utrustning till leksakskök.

Produktionen av små spisar och grytor gav den expertis inom metallarbeten i mi­nia­tyr­­for­mat, som med tiden skulle göra Märklin till en ledande tillverkare av leksaks­ångmaskiner och leksakståg.

­Ångmaskinen kom med i företagets katalog 1909 – och den fungerade enligt samma princip som de gigantiska maskiner som stod på elverk och fabriker.

Bränslet (en sprittablett) värmde upp vattnet i pannan, och när trycket steg, leddes ångan genom ett rör till en kolv, som drev ett drivhjul.

Med hjälp av en rem kunde kraften från drivhjulet överföras till små ­maskiner och verktyg av olika slag, som Märklin också tillverkade.

Sina berömda tågbanor har Märklin producerat sedan 1891. De första drevs av en fjäder, de elektriska tågen började rulla 1926.

Leran torkar aldrig

William Harbutt var lärare på en konstskola i Bath i England. För att hans elever bättre skulle kunna arbeta med skulpturer uppfann han ett slags lera, som inte torkade mellan lektionerna.

Hans modellera hade inget med riktig lera att göra – den bestod av en blandning av gips, paraffin, kalk, lanolin och stearinsyra.

Harbutt kunde producera sin massa i fyra färger och tog patent på sin uppfinning.

Sedan 1897 har modellera varit populär bland barn – och bland alla som gör lerani­merade filmer, bland annat är filmerna om Wallace och Gromit gjorda i så kallad claymation.

Flickor offrade sin docka till gudarna

Dockan är troligen lika gammal som mänskligheten. Arkeologer har hittat exemplar gjorda av bland annat lera och trä.

Under årtusendenas lopp har dockorna blivit mer avancerade och fått både frisyrer och rörliga lemmar.

De första dockorna hade framför allt en ­reli­giös funktion, men antika texter berättar att ­romerska flickor klädde sina dockor i plagg som motsvarade vuxna människors mode.

När ­grekiska flickor närmade sig vuxen ålder offrade de sin docka åt gudarna. Man har även hittat dockor i grekiska barngravar.

Med industriåldern uppstod det helt nya möjligheter för dockproduktion. Det tyska företaget Schildkröt kom 1896 på en ny typ av celluloid – ett material som kunde göras hudfärgat.

En miljard långbenta dockor

När Ruth Handler såg sin dotter Barbara leka med klippdockor lade hon märke till en intressant sak, nämligen att en viktig del av leken var att designa vuxenkläder till pappersdockan.

Flickan härmade alltså de vuxnas värld! Den observationen skulle få betydelse 1956, då familjen Handler var på semester i Europa.

Där såg Ruth en docka som hon aldrig sett förr – den tyska ”Lilli”, som var en elegant, vuxen kvinna.

Ruth drabbades av en plötslig insikt. Nu visste hon vad det var Barbara önskade sig i stället för en pappersdocka.

Ruth kopierade ”Lilli”, men gav sin docka smalare höfter, större ögon, finare hår och längre ben. Nu skulle ”Barbie” bara sättas i produktion.

Lyckligtvis ägde Ruth Handler och hennes make Elliot en fabrik, Mattel, som tillverkade fotoramar och dockhusmöbler, så att utöka sortimentet var enkelt.

I mars 1959 kom de första Barbie-dockorna ut i butikerna, och världen blev aldrig densamma igen. Alla flickor i västvärlden ville ha en Barbie – samt en massa dockkläder och tillbehör.

Två år senare fick Barbie dessutom en pojkvän vid namn Ken. De båda levde ­lyckligt tillsammans, tills Mattel 2006 i ett pressmeddelande förkunnade att Barbie och Ken hade gått skilda vägar.

Lyckligtvis lät bolaget dem försonas igen på alla hjärtans dag 2011.

Färg på papperet

Som äldste son till en tillverkare av blyerts­pennor var Johann Sebastian ­Staedtler från Nürnberg utsedd att gå i sin fars fotspår.

Unge Johann gifte sig 1824 med målardottern Magdalena, och medan barnaskaran växte, experimenterade han med blyertspennor, som hade en annan färg än den vanliga svarta.

År 1834 hade Staedtler till slut fått fram ett rött stift: Han hade blandat rött pigment med ett bindemedel, torkat det i en ugn och pressat och malt det flera gånger, innan massan pressades igen och omslöts med trä.

Idén var så god att Staedtler lämnade sin fars fabrik för att öppna sin egen. Nio år senare hade han tagit fram regnbågens alla färger.

Försäljningen gick lysande, medan faderns fabrik gick i konkurs – och Staedtler köpte maskinparken för en spottstyver. Staedtlers närmaste konkurrent i dag, Faber-Castell, har också sitt säte i Nürnberg.

Företaget grundades 1761 under blygsamma förhållanden, men har med tiden vuxit till en storkoncern, som titulerar sig ”världens största tillverkare av ­blyertspennor och färgstift”.