“Tomten, varför rånar du banken?“

Medan de andra parkerar Buicken på en tvärgata, där banken har sin personalingång, går Ratliff längs trottoaren på huvudgatan, där First National Bank ligger.

”Hej tomten!” ropar en pojke spontant, när han och flera andra barn entusiastiskt vill hälsa på ”Santa”.

Ratliff har med flit valt den 23 december 1927 för rånet. Inför julen har banken gott om kontanter, eftersom människor behöver pengar till julhandeln.

All uppmärksamhet gör emellertid Ratliff frustrerad: ”God jul”, mumlar han irriterat med en djup, tillgjord röst.

En liten flicka är skeptisk: ”Du är ingen riktig tomte”, konstaterar hon, innan Ratliff tar de sista stegen fram till banken och öppnar dörren.

Kvinna flyr och larmar polisen

FREDAGEN DEN 23 DECEMBER 1927 cirka ­klockan 12.00: Kassören Alex Spears sitter bakom disken i First National Bank, när en uppseendeväckande kund kliver in.

Det har varit en hektisk förmiddag för Alex Spears. Stadens invånare behöver kontanter för att julhandla, och så här mitt på dagen är det fortfarande kö framför bankens båda diskar, som sköts av Alex Spears och kollegan Jewell Poe.

”Hallå tomten”, hälsar Spears leende, när en man i röd dräkt kommer in i lokalen.

Bankmannen märker inte att tre andra män också kliver in på banken. När alla främlingarna plötsligt drar fram pis­toler inser Alex Spears dock att det är fara å färde.

”Upp med händerna! Jag menar det, kompis!” ropar en av rånarna, som pekar på Jewell Poe.

En annan rånare riktar sin revolver mot Alex Spears, som trots chocken noterar att en kvinna och hennes sexåriga dot­ter i samma ögonblick kliver in på banken.

”De skjuter tomten! De tänker skjuta honom”, utbrister flickan, som till skillnad från sin mamma inte förstår att de hamnat mitt i ett bankrån.

”Skynda dig, älskling – skynda dig!” säger mamman, som föser dottern framför sig genom rummet för att nå bankens bakre rum.

Kvinnan har sett att en rånare bakom dem blo­cke­rar huvudingången, och hon försöker ta sig fram till personalingången i de bakre regionerna.

”Kom tillbaka, frun”, hör Alex Spears en rånare ropa, men kvinnan fortsätter.

Bankmannen fruktar det värsta, när en annan av rånarna skriker: ”Skjut! Skjut för fan!”

”Jag kan inte, jag kanske träffar”, utbrister rånaren, som fortfarande har sitt vapen riktat mot kvinnan och hennes dotter, men låter dem fly in i den bakre ­lo­ka­len och ut genom personalingången.

”De rånar banken!” skriker kvinnan ute på tvärgatan. Inne på banken blir jultomten stressad, och han beordrar Jewell Poe att öppna bankens kassavalv.

”Gör det bara”, säger Alex Spears till sin kollega.Jultomten drar fram en säck med texten ”Idaho Pota­toes”, som Jewell Poe fyller med buntar av dol­lar­sed­lar, checkar och en massa värdepapper.

Från sin disk följer Alex Spears händelseutvecklingen. Han har arbetat på kontoret i tio år, och han tänker mest av allt på kundernas säkerhet:

”Jag hoppas att de där är säkrade”, säger han lugnt och tittar menande på ett av rånarnas vapen.

Rånaren väljer att ignorera kassörens kom­men­­tar, för tomtens säck är nu proppfull, och rånarna måste skynda sig att komma iväg.

”Nu sticker vi!” ropar tomten. I samma ögonblick hörs ett skott, och en kula far genom bankens fönsterparti. När Alex Spears tittar ut på huvudgatan ser han flera av stadens kända ansikten. Han inser att rånet kommer att bli blodigt.

Rånarna flyr i ett kulregn

FREDAG cirka klockan 12.05: Genom fönstren kan Marshall Ratliff och hans kumpaner se en hop poliser och beväpnade invånare i Cisco.

”Varenda man i stan står därute!” skriker Ratliff ilsket från dörren till den bakre lokalen. Bankrånaren föser in kunder och personal där, eftersom väggarna därinne erbjuder bättre skydd än banklokalen med de stora fönstren.

Resten av rånarna tar betäckning bakom diskarna, medan de besvarar elden utifrån. ”Var i helvete kom de ifrån!?” ropar Helms medan kulregnet splittrar bankens rutor i tusen bitar.

”Det är den satans belöningen!” skriker Ratliff och syftar på den belöning på 5000 dollar, som bankerna i Texas har utfäst till den som dödar en bankrånare.

Rånarna enas om att deras bästa chans att komma undan levande är att använda kunderna som sköldar. Helms, Hill och Davis drar sig en efter en ut i den bakre ­lo­ka­len, medan de täcker varandra med skottsalvor.

Alex Spears inser faran och försöker fly ut genom dörren till tvärgatan. En av rånarna uppfattar dock situationen och skjuter. Spears käke nuddas av en kula och han stupar omkull.

Ratliff slår armarna kring en kvinnlig bankassistent och med en pistol i vardera handen ropar han: ”Res er upp! Gå framåt! När de ser vilka ni är slutar de skjuta.”

De skrämda kunderna och resten av bankens personal beordras att gå ut genom dörren och gå mot rånarnas Buick, som står parkerad på tvärgatan.

När de första i gisslan kommer ut genom dörren springer de sin väg skrikande. I förvirringen rusar rånarna mot sin bil, medan kulor viner genom luften. I kaoset kommer Ratliffs gisslan undan, och i sin blottade position känner han plötsligt hur en kula träffar honom i hakan och en annan i ena benet, innan han kastar sig in i baksätet.

Två flickor – tolvåriga Laverne och tioåriga Emma May, som hade gått till banken för att ta ut sina sparpengar för att köpa julklappar – hinner inte undan. De knuffas bryskt in i Buicken av rånarna.

Ratliff har uppfattat att åtskilliga vanliga invånare och poliser har träffats under den dramatiska eldstriden – däribland Ciscos sheriff, Bit Bedford, som Ratliff känner mycket väl. Även Davis, som inte var skyddad bakom någon ur gisslan, har träffats och är allvarligt sårad.

Ligans nye medlem svimmar av smärta i baksätet, medan Hill fe­brilt försöker få den trilskande motorn att starta. Ratliff kan se att Davis är döende, och om Hill inte snart får igång Buicken kommer de alla att möta samma öde.

Spears ser flickorna

FREDAG cirka klockan 12.15: Den sårade bank­mannen Spears deltar i ­jakten på rånarna.

När Alex Spears ser att alla rånarna är i bilen rusar han fram till en polis, som lig­ger sårad på gatan. Bank­mannen blöder från käken, men såret är inte allvarligt. Han plockar upp polismannens pistol från marken och riktar den mot rånarnas Buick.

Spears ska precis trycka av, när han ser lilla Emma Mays huvud sticka upp i bilens bak­ru­ta. Bank­mannen kastar ifrån sig vapnet och springer mot de människor som står i änden av gatan medan han viftar med armarna. Ingen får skjuta – de kan träffa barnen!

Rånarna lämnar Davis

FREDAG cirka klockan 12.16: Rånarna har startat bilen och kör ut ur staden, när Hill meddelar att tanken är nästan tom. De behöver en ny flyktbil.

Ratliff kan knappt tro sina öron. Varför har ingen kollat bränslemätaren!? Fortfarande iklädd sin tomtedräkt hoppar han ur Buicken, som Hill har stannat i utkanten av Cisco, för att vinka in en splitterny Oldsmobile till vägkanten:

”Ut ur bilen!” skriker rånaren åt föraren och passagerarna, som reagerar med bestörtning och flyr för livet, när flera män med pistoler omringar bilen.

Ratliff och Helms flyttar över ammunition och stöldgods till Oldsmobilen och hjälper till slut Davis och flickorna in i bilen.

Plötsligt stannar några bilar med invånare i staden, som öppnar eld på nära håll. ”Vi måste iväg”, ropar Ratliff, men Hill har inte fått nyckeln från bilägaren och hans försök att tjuvstarta bilen misslyckas.

”Jösses!” utbrister Ratliff, som hoppar ut ur bilen och avfyrar båda sina pistoler mot förföljarna. Med kulor vinande kring öronen rusar Ratliff, Helms och Hill tillbaka till Buicken med flickorna.

En kula träffar Hill i vänsterarmen med sådan kraft att hela hans kropp ­slungas runt ett halvt varv, men han lyckas hålla sig på benen och kastar sig in i flyktbilen.

”Vad gör vi med Davis?” frågar en av rånarna, när alla förutom Helms svåger är inne i Buicken.

”Glöm honom. Han är nästan död”, svarar Ratliff.

Förföljarna gör ett stort fynd

FREDAG cirka klockan 12.20: Rånarna kommer undan, eftersom Helms kastar ut spikar framför de bilar som förföljer dem. Under tiden inspekterar polisen och Alex Spears Oldsmobilen.

Ciscos invånare samlas kring Oldsmobilen, medan polisen försöker skapa sig en överblick över situationen. Den sårade rånaren i baksätet är illa däran, men när han för ett kort ögonblick ögonblick kvicknar till berättar han att han heter Louis Davis, och att han kommer från Wichita Falls. Han påstår även att han inte vet vad de andra rånarna heter.

I bilen hittar poliserna två pistoler samt tre patronbälten. Ännu viktigare är dock att en säck med texten ”Idaho Potatoes” ligger i baksätet.

Alex Spears går omsorgsfullt igenom innehållet i potatissäcken, och den visar sig innehålla hela bytet från rånet! Värdepapperen är värda omkring 150000 dollar, men rånarna hade aldrig kunnat omsätta dem till reda pengar.

Dessutom fiskar bank­mannen upp 12200 dollar i kontanter – ett belopp som rånarna hade kunnat köpa tio fabriksnya Buickbilar för. ”Jag tror inte att de hann se så mycket som en skymt av dem (pengarna, red.)”, konstaterar Alex Spears nöjt.

Rånarna får fly till fots

FREDAG cirka klockan 12.30: Buicken är strax söder om Cisco, när tanken är tom, och rånarna svänger in på en liten sidoväg.

”Hmm, vi blir visst tvungna att gå härifrån”, säger Ratliff, när motorn dör och bilen stannar på den ojämna grusvägen, som är halvt igenvuxen. Ligaledaren tar av sitt blodstänkta tomteskägg och vänder sig till de tillfångatagna flickorna:

”Lägg er på golvet. Håll händerna för ögonen, och tjuvtitta inte. Gör ni det skjuter jag er”, hotar Ratliff.

Männen plockar på sig ammunition, innan de går in i skogen. Humöret är i botten: Bytet är borta, de har ingen bil, och både Ratliff och Hill är sårade.

Ratliff oroar sig även för att han såg sheriff Bedford träffas – och kanske var det till och med han själv som sköt honom. Om de nu är polis­mördare kommer myndigheterna att jaga dem som djur.

”Vi kan inte göra ett djäkla dugg annat än att gömma oss och be”, säger Ratliff, medan de tre männen banar sig väg genom snåren med kurs mot Cisco, där de hoppas kunna stjäla en ny bil i utkanten av staden. Förföljarna är dock i hälarna på dem.

KARTA – Följ rånarnas hektiska flykt:

Flyktbilen hittas

FREDAG cirka klockan 13.30: Vicesheriff Cy Bradford är en av de män som hittar Buicken med flickorna.

Den bredbrättade cowboyhatten pryder som vanligt Cy Bradfords huvud, när Ciscoregionens vice­sheriff granskar om­rå­det där den mörkblå flyktbilen dumpats.

I bilen hittar Bradford kvarlämnade mat­varor, en vattendunk och pappspik, vilket indikerar att rånarna hade planerat sin flykt omsorgsfullt. Lyckligt­vis är de nu till fots – och kanske utan mat och vatten.

”Vi får sprida ut oss i en solfjäderform”, föreslår Cy Bradford, som har mer än hundra poliser och arga civila med sig.

Snart hör vicesheriffen ett rop från skogen, där en grupp har hittat tomtedräkten och en blodig kavaj. Bradford får även en annan viktig upplysning: tolvåriga Laverne tror att hon kände igen en av rånarna.

”Vem? Jultomten?” frågar en av vicesheriffens män.

”Ja. Jag tror att det var Marshall Ratliff”.

Rånarna söker upp Davis syster

LÖRDAG cirka klockan 19.00: Under natten har rånarna tagit sig genom snårskogen och nått ­ut­kanten av Cisco, där de stulit en öppen Ford. De har sovit i bilen.

”Vi måste få tag i lite mat”, säger Helms, medan han rullar ut bilen, som rånarna gömt bland träden på en enslig grusväg. Under dagen har inte en enda bil passerat.

Den 32-årige vaneförbrytaren och familjefadern mår inte bra efter natten i skogen söder om Cisco – och efter ett dygn utan mat kurrar det i magen. Han föreslår att de ska köra småvägar till staden Moran, där Doris Englin bor. Hon är Davis syster och Helms svägerska.

Klockan två natten till söndagen den 25 december parkerar Helms bilen i närheten av Englins hus. Han smyger fram till dörren för att vara säker på att polisen inte ligger i bakhåll.

Det verkar dock som om ordningsmakten ännu inte har kommit på att den gripne rånarens syster bor där. Efter några korta ord med Doris signalerar Helms med en vissling att Ratliff och Hill kan komma.

”Louis är död. Det sa Doris. Det är polischefen också”, förklarar Helms, innan de kliver in genom ytterdörren, där en rödgråten Doris Englin ger dem en kram.

”Jag antar att ni pojkar vill ha något att äta”, säger hon mellan snyftningarna och plockar fram tre kokta kycklingar och lite dressing.

”Det är nog ingen bra idé att ni stannar här särskilt länge. De har inte varit här ännu, men ni vet att de kommer att dyka upp”.

Rånarna vet att Doris Englin har rätt. Så snart de ätit upp kycklingarna och druckit en kopp kaffe får de med sig lite kaka och tar farväl av Doris.

Männen kör vidare, och innan solen går upp stannar de bilen och gömmer den bland några träd i ett folktomt område. Med fyllda magar somnar de snabbt.

Biljakt slutar i olycka

SÖNDAG cirka klockan 23.55: Polisen har satt upp över 150 vägspärrar på de större vägarna kring Cisco, och femtio polisbilar letar efter en ­efterlyst Ford. Samtidigt beslutar de tre rånarna sig för att köra söderut med Helms som chaufför.

Temperaturen har sjunkit till nära noll, och Helms ångrar att de inte stal en täckt bil. Bilen rullar vidare, medan rånarna drömmer om att få sova i en varm, mjuk säng. Plötsligt syns strålkastarljuset från en bil långt framför dem – och rycker tillbaka rånarna till verkligheten.

”Det är förföljarna! Den stora bilen där – jag är säker!” skriker Helms och stannar Forden vid vägkanten.

”Ducka, så att det ser ut som om det bara sitter en förare i bilen”, säger Helms, medan han med släckta strålkastare vänder och kör tillbaka åt det håll de kom från.

Ratliff kikar försiktigt upp över baksätet och ser hur bilen bakom dem närmar sig långsamt:

”Utifrån hur strålkastarna sitter ser det ut som en stor, snabb bil. De är snart ikapp oss, om vi inte kommer bort från den här vägen”, konstaterar han.

I ögonvrån får Helms syn på en smal, lerig väg och ­svänger snabbt in på den. För sent ser han kreaturstängslet. Forden kraschar mot den tunga metallgrinden och hamnar i diket. Till rånarnas stora lycka susar bilen med tre beväpnade män förbi utan att upptäcka dem.

”Djäklar, det var nära ögat!” utbrister Helms, när de tagit sig ur bilen och rör sig mot gården i slutet av den lilla vägen, där en äldre man öppnar dörren.

Rånarna inbillar mannen att en sjuk kvinna väntar på dem i en trasig bil uppe vid vägen. Lantbrukaren berättar att han har en bil, men att sonen Carl kört iväg i den. Sonen borde dock snart vara hemma.

Mycket riktigt kom­mer 22-årige Carl Wylie strax därefter körande i en splitterny Dodge. Han hinner inte ens stänga av motorn, förrän en av rånarna riktar en pistol mot hans huvud: ”Vi tar den här bilen”.

Innan sonen hinner förstå vad som sker avfyrar hans far ett skott med ett gevär, som han hämtat i huset. Helms, Ratliff och Hill hoppar in på passagerarsätena och vrålar: ”Kör! Se till att komma bort härifrån!”

Sonen trycker på gasen, och snart är rånarna med sin nya gisslan tillbaka på vägen, där Helms säger åt honom: ”Kör norrut, tills vi säger något annat”.

Bankrånarna måste korsa en flod

TISDAG cirka klockan 4.30: I ett dygn gömmer ­rånarna sig i ett snår söder om staden Moran. De beslutar sig för att försöka nå Wichita Falls.

”Carl, när du kommer tillbaka till Cisco, så berätta inte var vi är”, säger den sårade Ratliff, när han skakar hand med bondsonen strax norr om Cisco, där banditerna har stulit en Ford igen och enats om att släppa sin gisslan – och låta honom köra sin väg i Dodgen.

”Jag vet ändå inte vart ni är på väg”, försäkrar Carl, som därefter kör iväg i sin fars bil.

Under tiden startar Helms Forden, och de tre rånarna beger sig norrut. Planen är att korsa floden Brazos i den lilla orten South Bend cirka tio mil norr om Cisco.

I två dygn har de inte ätit mer än lite frukt, och Ratliff är så försvagad av sina sår att han i långa perioder yrar.

När solen börjar titta fram vid 8.30-tiden konstaterar Helms nöjt att de nu befinner sig nära South Bend. Ingen annan dag har de tillryggalagt en så lång sträcka, och männen kommer överens om att köra vi­dare trots att det är ljust – ett beslut som de snart kommer att ångra.

Cy Bradford låter geväret tala

TISDAG cirka klockan 9.00: Carl Wylie har alarmerat polisen, som nu söker efter en Ford, som enligt Carl troligen är på väg mot Wichita Falls. I South Bend står vicesheriff Cy Bradford redo, om
rånarna tänker försöka korsa floden Brazos.

”Titta!” säger en polis, när en Ford dyker upp i morgonljuset en bit längre fram på vägen.

”Kom igen – det är dem! Nu har vi dem!” ropar Jim Foster, sheriff i South Bend, och Cy Bradford och åtskilliga andra po­li­ser hoppar fram från sina gömställen och rusar fram till sina bilar för att köra efter rånarna.

Under tiden har de tre banditerna vänt sin bil, och under jakten ser vicesheriff Cy Bradford att deras Ford har svårt att behålla sitt försprång. Plötsligt svänger flyktbilen till vänster in på en grusväg, som abrupt slutar vid ett skogsområde.

Cy Brad­fords polisbil är nästan ikapp, när rånarna hoppar ur sin bil. En av dem haltar långsamt efter de andra.

Vicesheriffen har redan laddat sitt dubbelpipiga hagel­gevär, ”Gamla Betsy”, när han kastar sig ur bilen och instinktivt skjuter efter den långsamme rånaren. Cy Bradford har varit i otaliga eldstrider i sin långa karriär, och med ett välriktat skott fäller han rånaren till marken.

Bradford träffar även de båda andra rånarna, men deras skador är inte värre än att de kan fly in i skogen. I stället för att ta upp jakten på de flyende männen går Cy Bradford och de andra poliserna fram till den fallne.

”Jag tror att han fortfarande lever. Jag vet inte hur lång tid han har kvar, men jag kan känna en puls”, konstaterar Jim Foster efter att ha undersökt rånaren.

Lite senare kommer en polis från Cisco fram och i­den­ti­fi­e­rar den svårt sårade bankrånaren: ”Det är Marshall Ratliff! Ni har fått tag i huvudmannen. Han är tomten. Jag har känt honom i flera år”.

Medan polisen fokuserar på Ratliff når Helms och Hill fram till stranden av floden Brazos. De har båda träffats av hagel, men inga av såren är dödliga.

”Hur länge sedan är det de sköt mot oss?” frågar den andfådde Helms, när de stannar för att hämta andan.

”Jag har ingen aning”, svarar den lika utmattade Hill.

Rånarna spetsar öronen, men till deras lättnad tyder inget på att förföljarna är i närheten. Helms skakar i hela krop­pen. Feber, hunger och skottsår tär på hans krafter, och den 32-årige familjefadern är långt hemifrån:

”Jag vet inte ett djäkla dugg om den här trakten”, fräser han uppgivet.

”Det gör inte jag heller. Men om vi håller oss till floden, har vi hela tiden skydd”, säger Hill.

Männen släpar sig vidare genom snåren och det höga gräset längs Brazos hela dagen, innan de framåt kvällen faller omkull utmattade. De har hittat ett bra gömställe, men samtidigt börjar ett kallt regn falla.

”Nästa gång föreslår jag att vi rånar en bank på sommaren”, mumlar Hill ilsket, innan de somnar.

Helms och Hill överlever två dygn på flykt

ONSDAG morgon: Efter en natt i skogen beslutar Helms och Hill sig för att göra ett nytt ­försök att korsa floden – denna gång till fots.

Tidigt på onsdagsmorgonen vadar rånarna över Brazos på en plats där floden är grund. På kvällen når de en gård med en stor lada. Försiktigt smyger de in och stjäl lite foderkorn.

Osedda tar de sig tillbaka till skogen, där de tar risken att tända ett litet bål, så att de kan värma det hårda, torra spannmålet – deras första måltid på tre dygn.

Hela torsdagen lyckas rånarna undvika sina förföljare, men på fredagsför­mid­dagen upptäcks männen av ett flygplan, medan de passerar ett stycke öppet land. Helms och Hill slipper endast med nöd och näppe undan uppbådet av människojägare genom att gömma sig under några stora stenar vid flodstranden.

Nästan mirakulöst kan männen tidigt på fredagsmorgonen den 30 december gå in i staden Graham, knappt två mil från South Bend. Helms i det närmaste hänger på Hills axlar, medan de smyger genom gränderna.

Båda männen är helt utmattade, när en polisbil stannar några meter bakom dem. Stadens polischef, Jim Davis, kliver ut med höjd pistol:

”Okej, stanna där!” ropar po­li­schefen åt de luggslitna figurerna.

Helms vänder sig svajande om, men den vanligtvis så hetsige ban­diten orkar inte dra upp sitt vapen. Han står stilla, medan Hill försöker fly.

”Han klarar det inte. Han är för utmattad. Skjut inte! Döda honom inte!” ropar Jim Davis till de andra männen i bilen, medan han rusar efter rånaren.

Efter några meter faller Hill omkull. Han är för svag för att stå på benen, och Jim Davis övermannar honom lätt.

”Förbannade idiot”, utbrister polischefen, när han hjälper rånaren upp och sätter på honom handklovar.

Helms och Hill är gripna till slut – nästan en vecka efter att de rånade First National Bank tillsammans med tomten. Den största människojakten i Texas historia är slut.

EPILOG

Medan Louis Davis avled kort efter tomterånet överlevde alla de tre andra rånarna. I den påföljande rättegången dömdes Helms emellertid till döden, eftersom vittnen beskrev honom som skjutgalen.

Även Ratliff dömdes till döden. Hill fick i stället en dom på 99 års fängelse, ­eftersom ögonvittnen hävdade att han inte hade skjutit för att döda. Ingen bankbelöning betalades ut i samband med jultomtekuppen i Cisco.