Tomten var djävulens verk

Tomtarna kommer från romersk husgud

Några historiker anser att tomtens förfader var en liten, slank och förtjusande husgud, en så kallad lares familiares.

Den romerske guden tog hand om huset och eldstaden – om familjen offrade och bad till honom.

Den romerske dramatikern Titus Maccius Plautus (254–184 f.Kr.) skrev t.ex. om larerna i sin pjäs ”Aulularia”, där guden hjälper en gammal man att gömma en kruka full med guld.

När den gamle mannen dör vill hans son lägga beslag på guldet, men den lille husguden vägrar att avslöja var krukan är gömd eftersom sonen har struntat i att be till honom och ge honom gåvor.

Inte förrän svärdottern ingriper och blir god vän med laren kommer krukan med guldet fram igen.

Hustomten härjade på gården

Precis som romarnas lares familiares tog den nordiske tomten hand om gården. Men den skandinaviska varianten var mycket mer hetlevrad.

Innan kristendomen kom till Norden fanns hustomten på varje gård.

Tomtegubben, tomtenissen eller goe­nissen var en äldre man med ett rysligt temperament och ofta ett underligt utseende.

Varje lördag krävde han ett fat gröt – allra helst skulle det vara söt risgrynsgröt – för att hjälpa bonden att mata djuren och vakta grödorna. Om tomten inte fick sin gröt ställde han till med ofog.

Han kunde till exempel binda ihop svansarna på korna, förstöra bondens redskap eller till och med ta till våld.

En norsk folksaga handlar om en flicka som åt upp tomtens gröt. På natten kom hustomten och pryglade henne så svårt att hon nästan dog.

En tomte som inte trivdes på gården kunde i värsta fall ge sig av, men då drabbades gården av allsköns olyckor.

Däremot kunde bonden själv inte flytta ifrån sin hustomte – det danska talesättet ”nissen flyttar med” betyder att man inte kan fly ifrån sina bekymmer.

Kättersk trolldom

De kristna ansåg att tomten var ett djävulens verk och alla medel var tillåtna för att jaga bort den kätterske husguden.

När kristendomen gjorde sitt intåg gick det bokstavligen åt helvete med tomten. De kristna fick bara tillbe en enda gud, och därför placerades hustomten i samma kategori som djävulen.

På 1200-talet skrev den svenska nunnan Birgitta Birgersdotter, ”heliga Birgitta” t.ex. ett dekret mot onda tomtar och varnade folk för att tillbe ”tomteguden”.

I sin text Tischreden uppmanade den tyske munken och reformatorn Martin Luther (1483–1546) prästerna att driva ut tomten ur hemmet – på samma sätt som en exorcist driver ut djävlar och demoner.

Men tomten var svår att bli av med, och i skriftliga källor från 1500-talet beklagar sig präster över att folk i ”djup villfarelse” trodde på ”tomteväsen i hemmet”.

Ibland nöjde sig kyrkan inte med att klaga. Den sista häxan som dömdes i Danmark, Anne Palles, erkände att en viss ”Niels Goddräng” bodde på hennes gård i skepnad av en häst.

Anne Palles avrättades för trolldom den 4 april 1693.

Den lille tomten fick nytt jobb

År 1836 ordnade den danske konstnären Constantin Hansen en julfest i Rom.

Han hade prytt salen med pappersbilder som föreställde röda tomtar som dansade kring julgröten, slogs med katten och gick över bron Ponte Molle i Rom för att fira jul i Italien.

Gästerna älskade bilderna. En dansk arkitekt skrev hem till sin bror om bilderna som sedan publicerades i en tidning. Figurerna spred sig snabbt.

Nu började de små nissarna dyka upp i julsagor i alla nordiska länder, så även i Sverige. Här hade vi konstnärinnan Jenny Nyström (1854–1946) som anses ha lanserat bilden av glada, snälla svenska tomtar.

Hon illustrerade hundratals jultidningsomslag, julbonader och julkort, och hennes bilder reproduceras än i dag, särskilt på julkort.

Det var också vid den här tiden, i början av 1900-talet, som de gamla hustomtarna blev kända över hela världen som jultomtens små medhjälpare.

Nu ägnade sig tomten inte längre åt att hjälpa till på bondgården – han tillverkade i stället julklappar åt snälla barn.