Puritanska brittiska politiker förbjöd julen
I mitten av 1600-talet försökte det engelska parlamentet avskaffa julen. Högtiden var enligt de starkt reformerta politikerna en obehaglig kvarleva från hedniska tider som endast påvevänliga förrädare ville fira.
Britternas favoritmat under julen var kalkon och plumpudding.
Den engelska befolkningen nåddes år 1642 av beskedet att allt julfirande nu var förbjudet. Lagen blev inte väl mottagen eftersom juldagarna, precis som idag, var en stor högtid för engelsmännen.
De firade helgen med psalmsång i kyrkan och bjöd varandra på dans och julmat, bland annat gås, kalkon och plumpudding.
Det engelska parlamentet ansåg att folket vanhelgade de heliga dagarna med sina traditioner eftersom festerna ofta innehöll alkohol och sex.
Och sådant uppförande var oförlåtligt för parlamentets puritanska medlemmar. Därför förbjöd de julen och proklamerade att lagöverträdelser skulle straffas med böter eller fängelse.
Lagen infördes efter flera års oenigheter mellan parlamentet och den engelske kungen Karl I som fattade beslut utan att fråga parlamentet om råd.
Konflikten ledde till ett inbördeskrig som också skulle avgöra vilken statsreligion England skulle ha.
Karl I ville att den dåvarande anglikanska kyrkan skulle utvecklas i katolsk riktning och det gjorde parlamentet upprört eftersom de alltför festliga helgdagarna definitivt skulle leva vidare med den katolska kyrkan.
Med politikern Oliver Cromwell i spetsen tänkte parlamentet reformera kyrkan för att engelsmännen skulle leva ett rent och fromt liv som var inspirerat av den stränga kalvinistiska tron.
I de delar av landet som fortfarande kontrollerades av den katolske kungen Karl I fick engelsmännen fortfarande fira jul, medan invånare i parlamentstyrda områden, bl.a. London, tvingades följa de nya, stränga lagarna.
Julpolisen patrullerar i London
Några år efter förbudet klagade poeten, tidningsmannen och Cromwellhataren John Taylor över situationen i en av sina dikter.
”Alla de friheter och de harmlösa festligheter, de glada lekar och danser […] var nu utrensade och avskaffade i sådan grad att det verkade som om de aldrig existerat”, skrev han.
Och han överdrev inte. På Londons gator patrullerade soldater från parlamentets armé för att kontrollera att ingen bröt mot lagen genom att bjuda in till julfest eller laga den förbjudna julmaten.
Soldaterna luktade sig till och med fram på stadens gator i jakt på de förbjudna julläckerheterna.
Juldagen 1646 konstaterade John Taylor att stadens invånare verkade ha glömt julen och han såg inte ”några tecken på att dagen tidigare varit en helgdag.
Affärerna var öppna, marknaderna fulla, båtsmännen rodde, vagnförarna lastade och alla butiker undvek att hålla minnet av julen och Kristus levande.”
Juldagarna var en festlig högtid för engelsmännen, men 1642 blev de tillsagda att avstå från festligheterna – julen förbjöds.
##
Lagen blir ännu hårdare
Många engelsmän hoppades att parlamentet skulle upphäva förbudet så snart de hade besegrat Karl I. Men så blev det inte.
När kungen avsattes år 1647 avskaffades inte förbudet. Tvärtemot stramade parlamentet åt för att stoppa de glada julfesterna.
Eller som en sångskald uttryckte sig efter parlamentets viktigaste seger i kriget: ”Julen dödades under slaget vid Naseby.”
Också det engelska ordet för jul, christmas, skulle bytas ut. Enligt parlamentet påminde christmas om de katolska mässorna (mass) och de krävde istället att juldagarna skulle kallas Christtide (Kristustiden), då man istället för att festa, dricka och dansa i hednisk och katolsk tradition skulle fokusera på att fasta och be.
Men engelsmännen längtade så mycket efter julmat och festligheter att de allra flesta i mitten av 1650-talet tog risken att hamna i fängelse för att få fira julen såsom de alltid gjort. Londonkyrkan Exeter Chapel var fylld till sista bänk juldagen 1657, då prästen mr. Gunning höll en hemlig predikan från Mikas bok.
”De fromma har försvunnit från landet, det finns inga rättrådiga människor. Alla väntar på blod och jagar varandra i fördärvet”, avslutade han innan han kallade de närvarande till altaret.
I samma sekund stormade beväpnade soldater in i kyrkan och arresterade alla besökare. John Evelyn, en av de arresterade, berättade att några skickades till sheriffen medan andra hamnade i fängelse. Han mindes också det förhör han utsattes för:
”De frågade mig varför jag inte följt lagen om att man inte längre skulle hålla den vidskepliga festen för Jesu födelse.”
Lagarna dör med Cromwell
Bara några år tidigare hade John Evelyn inte kunnat hitta några julgudstjänster i London då han i december besökt staden.
Men år 1657 var det inte bara i Exeter Chapel som julen firades. Samma dag kunde armén rapportera att två andra gudstjänster också genomförts i staden, på Fleet Street och på Garlick Hill. Och därtill kom alla de privata festerna.
Engelsmännen hade helt enkelt tröttnat på politikernas regler. Parlamentet stängde en stor mängd teatrar. Nöjen på offentlig plats var illa ansedda och alla högtider till minne av helgon avskaffades.
Fasta och böner var allt Cromwell och parlamentet erbjöd som alternativ.
När den tuffe ledaren dog året därpå, år 1658, var befolkningen så missnöjd med parlamentet att de krävde att monarkin återinfördes. Så blev det också när Karl I:s son utsågs till ny kung med namnet Karl II.
Under de följande åren – från 1660 till 1700 – omstrukturerades det engelska samhället och samtliga lagar som parlamentet hade infört omprövades. Nu kunde engelsmännen till slut fira jul igen.
Flera länder avskaffade julen
England var varken det första eller det sista landet att förbjuda julen. Folk har förbjudits att fira högtiden på flera platser i världen.
Schweiz tog bort helgdagar. På 1500-talet förbjöd kalvinister i Schweiz alla religiösa helgdagar som inte nämndes i bibeln – däribland julen.
Amerikansk koloni fick förbud. De engelska kolonisatörerna i Massachusetts antog år 1659 en lag som gjorde julfirande till en straffbar handling.
Albanien införde ateism. Den kommunistiske ledaren Enver Hoxha förklarade år 1967 Albanien som ateistiskt land och julen blev inte laglig igen förrän år 1990.
År 1967 förbjöd Enver Hoxha all religion i Albanien.