Julafton var fasornas fest

På gårdarna bakade man, slaktade och bryggde öl till de övernaturliga varelserna, för bara genom att dela med sig under årets sista dag kunde man hoppas på att slippa olyckor och kanske själv få ta emot hjälp under nästkommande år.

När julaftons morgon nalkades skulle veden vara huggen och julmaten vara upplagd för servering. Cirkelrörelser som att spinna garn, mala med handkvarn eller borra hål skulle absolut undvikas, för självaste julafton var årets kortaste dag, trodde folk, och då härskade mörkrets väsen och de fick man inte reta upp.

Förnuftigt folk undvek därför cirkelformade rörelser som kunde liknas vid solens gång över himlavalvet.

Självaste julafton tillbringades med mindre sysslor, till exempel att pynta stugan så att man kunde ta emot alla sorters varelser. För att begränsa antalet besökare märkte man stugan med kors av tjära, bränt krut och svavel.

När allt var klart inomhus var det djurens tur. Djurens tänder gnuggades med salt – i vissa hemman med en blandning av salt och sot, så att de inte skulle bli besatta.

I både Sverige och Finland ställde folket ut grötskålar med mandel, sirap och smör till tomten. I Finland satte man ut mat och dryck åt rådare – väsen som vakade över allt levande – ibland vid foten av ett heligt träd.

Alla julförberedelser skulle vara klara innan kyrkklockorna ringde för solnedgång och julefrid. Då började julaftonen, och de som bodde på gården skulle nu välkomna de själar som ville besöka deras stuga. Annars kunde det nya året bli dystert.

Inte alla barn fick julklappar

En sed var att alla skulle bada. Där det redan var vanligt med bastubad, särskilt i Finland, samlades husets folk i ett gemensamt storbad.

Den som var sist ur bastun skulle elda på rejält så att osynliga själar och avlidna släktingars andar också fick möjlighet att gå rena in i det nya året. Därefter tändes juleljusen och gåvorna plockades fram.

Inte bara familjen utan alla som hjälpt till under det gångna året skulle belönas. Hos de adliga, t.ex. fru Anna Brahe på Löberöds slott i Skåne, kunde givarlistan bli lång.

På jul­afton samlades ibland uppemot femhundra personer på gården. De kom från de omkringliggande socknarna för att motta julklappar. Utländska gäster kom inte undan.

En brittisk besökare vid det svenska hovet tvingades julen 1653 att skänka klappar till drottningens trumpetare, trumslagare, jägare, betjänter, kuskar och många fler.

Barnen brukade sätta en tallrik utanför dörren. Om de under kvällens lopp hörde ett bankande skyndade de sig ut för att se om något mystiskt väsen hade lagt något åt dem.

Om barnen hade varit skötsamma under året var deras tallrik full av gåvor. De vanartiga däremot fick ingenting alls.

Julafton full av spådomar

När klapparna var utdelade serverades julmaten och man satt i regel länge vid bordet. Inte nödvändigtvis av förtjusning över husmoderns kokkonst utan för att, som det brukade heta, ”den som först slutar äta på jul­afton ska dö innan året är över”. Alla åt och drack så mycket de orkade – och det var ingen skam om man behövde kasta upp emellanåt.

Julaftonen var på det hela taget full av varsel om vad det nya året skulle med­föra – bröllop, begravningar och höstens skörd. De som var modiga vågade sig ut för att kika in genom fönstren och se vem i sällskapet de skulle mista under den närmaste tiden. För inne i huset satt de dödsmärkta, som genom fönstret verkade huvudlösa eller saknade skugga.

De nyfikna riskerade dock att bli bortförda av ”de underjordiska”. De kunde också få se mer än sinnet orkade bära och som det sades om en man i Västergötland: ”Han blev så velig i hela sitt liv att han inte kunde säga någonting förståndigt.”

Om folk ville se in i framtiden kunde man droppa den illaluktande fårtalgen, som juleljusen gjordes av, i vatten. När talgen kyldes ned bildades figurer som med lite fantasi kunde ge svar på frågor om framtiden. Ibland tog husbonden fram Bibeln, slog upp ett stycke ur den – var som helst – och läste högt.

Med lite fantasi kunde man tolka texten som ett varsel om kommande tider. Ett sätt för flickorna att få föraningar om framtiden var att kasta upp en sko i luften. Om tån pekade mot dörren skulle hon lämna familjen för att gifta sig under det kommande året.

Och de unga kvinnor som ville veta namnet på sin tillkommande kunde skala ett äpple i ett enda stycke och kasta skalet över axeln. Ett skarpt öga kunde sedan förhoppningsvis tyda en eller flera bokstäver utifrån hur skalet landade på golvet.

Spådomsritualerna var inga lekar, tvärtom, var de på blodigt allvar. Jul­aftonen var i gamla tider något helt annat än senare tiders muntra fest. Dans och andra cirkel­rörelser skulle und­vikas så länge solen var nere och nattens väsen härjade.

Under natten till juldagen firade de döda julotta, och det gällde att inte komma för tidigt till kyrkan på juldagsmorgonen. Då kunde man bli bortförd och dödad av de avlidna.

Många känner igen berättelsen om gumman i Värmland som alltid ville vara först i kyrkan på julottan. När klockorna ringde skyndade hon sig till kyrkan, men upptäckte att alla omkring henne i bänkarna var döda.

Gumman tog till flykten och kom med nöd och näppe undan med livet i behåll. I hastigheten miste hon sin fina sjal. Den hittades av kyrkobesökarna vid den riktiga julottan – söndersliten och förvandlad till aska.

Historien är inte unik, den återfinns på många platser runtom i Finland och Sverige. Den var helt enkelt en utstuderad vandringssägen som skulle avhålla folk från att gå på midnattsmässa.

Vid reformationen år 1536 avskaffades de gamla katolska ritualerna men några präster fortsatte att hålla mässa i smyg. Om kyrkoherdarna inte ville lyda, måste församlingarna i stället skrämmas från att möta upp. Därför sattes ruskiga historier i omlopp.

Familjen sov på golvet

Kulmen på julhelgens obehagligheter var själva julnatten. För att säkra sig mot det hemska som väntade spred familjen ut halm på stuggolvet och lade sängkläderna på halmen. Alla sov tillsammans så att de kunde vaka över varandra.

Innan familjen gick och lade sig hade man dukat bordet med duk, ljus och nytillagad mat. Dörren hölls olåst så att troll och rån kunde komma in och njuta av läckerheterna. På så sätt hoppades folk kunna köpa sig ännu ett år utan hem­sökelser och olyckor.

När alla förberedelser var gjorda gällde det att övervinna skräcken och somna så fort som möjligt. För de ”underjordiska” bestraffade var och en som störde dem i julfirandet.

Bland besökarna fanns i regel både gengångare och troll. ”Gropsuggan” kunde också komma på besök om inte gårdens invånare offrat ett par kärvar under hösten. Denna gigantiska gris med vassa borst och stirrande ögon kunde skapa stor oreda i huset.

I Skåne riskerade folk också att bli hemsökta av ”kyrkogrimen”, spöket av ett djur som begravts levande för att bringa lycka vid byggandet av en kyrka.

Vid midnattstid reste sig djuren i ladugården och började tala som människor. De föll på knä och prisade Gud för att han lät sin son födas. Enligt hörsägen kunde ordväxlingarna till och med vara på heb­reiska, men ingen vågade sig någonsin ut för att undersöka saken.

Julnatten var farligast för spädbarn – trollen ville gärna kidnappa dem och i stället lämna ett av sina egna barn.

Om föräldrarna misstänkte att de fått en trollunge i vaggan skulle de piska barnet med ris, spotta på det och sopa ut det ur huset med en kvast – tre torsdagar i rad.

Då skulle trollen känna medlidande med sin egen avkomma, hämta den och lägga tillbaka det rätta barnet i vaggan.

Rädsla följdes av glädje

Julnattens sömn varade inte länge. Enligt en gammal sedvänja skulle man gå upp tidigt och hälsa den stigande solen, som skrämde bort mörkret och dess väsen.

Och på juldagsmorgonen gjorde glädjen äntligen sitt intåg. På vikingatiden fick asagudarna Oden och Tor äran för det förlösande dagsljuset och det nya årets ankomst.

Med kristendomen ersattes asagudarna med Jesusbarnet, vars ankomst skingrade allt mörker. De följande dagarna ägnades åt festliga sammankomster.

Och vid juletid var ofta ölet viktigare än maten. Förr hette det ”dricka jul”, snarare än fira jul. Utöver mat och dryck i överflöd kännetecknades julfesterna också av muntra jullekar t.ex. där en i sällskapet, till de andras glädje, pryglades med bindel för ögonen.

Julfesten varade till heliga tre konung­ars uppvaktning på trettondagen. Då kunde alla se att dagarna blev längre – det hemska mörkret var äntligen över.

I slutet av 1700-talet var denna typ av vidskepelse på tillbakagång och även julafton blev efter hand en festdag då folk kunde tillåta sig att glädjas. Så småningom vågade man också ta in julgranar i stugorna – och dansa kring dem. Man var inte längre rädd att utföra de riskfyllda cirkelrörelserna.