Historisk julguide: 22 fakta om julen

Den lille mannen gick i övrigt helhjärtat in för nordstaternas krigsinsats mot sydstaterna, och i tidens anda var han klädd i blå rock med vita stjärnor samt röd- och vitrandiga byxor.

Ända sedan gammalkyrklig tid har den blå färgen symboliserat hoppet. Därför var historiens jultomte i stor utsträckning mörkblå, vilket också är den färg som den ryske Fader Frost föredrar.

Den röda dräkten kom på allvar in i bilden i USA i början av 1900-talet. Då dök Santa Claus upp i röd dräkt med vita pälskanter, och denna färgkombination var klart medverkande till att Coca Cola 1931 tog med Santa i sin reklamkampanj.

Kampanjen skulle ändra de amerikanska konsumenternas uppfattning som gick ut på att Coca Cola var en dryck enbart för varma sommardagar.

Tecknaren Haddon Sundblom anställdes för att skapa företagets Santa Claus, och han gjorde det så bra att han inte bara förvandlade Coca Cola till en helårsdryck. Han cementerade också uppfattningen om hur den moderne jultomten skulle se ut.

4) Fanns det jultomtar i Sovjetunionen?

I den ryska traditionen är det Babushka, som kommer med julklapparna. Det berättas att hon för två tusen år sedan avvisade de tre vise männens erbjudande om att resa med till Bethlehem.

Som straff har hon sedan dess varit dömd att utan rast och vila vandra omkring i sitt letande efter Jesusbarnet. I samband med den rysk-ortodoxa julen den 7 januari kommer hon så med presenter till barnen.

Historien blev ett problem för kommunisterna, när de efter revolutionen år 1917 skapade den nya samhällsordningen. Alla påminnelser om religion skulle bort ur sovjetmedborgarnas liv, varför man formellt avskaffade julgranen och försökte att tränga ut Babushka genom att i stället införa Ded Moroz – Fader Frost.

Ded Moroz hade varit en del av rysk tradition långt före revolutionen, men han blev nu huvudperson i det sekulära firandet, som flyttades till nyårsafton.

Frost passade väl in i situationen genom att ha en föga kristen framtoning – han både rökte och drack vodka, och för det mesta åtföljdes han av den unga, vackra Snegurichka, Snöflickan.

Men sovjetmedborgarna glömde inte Babushka. Julgranen blev till ett nyårsträd, och Babushka levde vidare i folks medvetande. När Sovjetunionen formellt upplöstes den 26 december 1991 återvände Babushka med julklapparna.

Kort därpå fick hon emellertid hård konkurrens av den västerländske jultomten, som höll sitt intåg i samband med amerikaniseringen av det ryska samhället.

5) Varför just en gran som julens träd?

Julgranens ursprung är oklart, men mycket tyder på att traditionen härrör från Tyskland och länderna längs Östersjön. Det förklarar också, varför just granen fick den upphöjda rollen: granen hade stor utbredning i den delen av Europa.

I Tyskland underbyggde kyrkan traditionen. Det skedde genom Bonifatius (omkring 672–754), som kom från en välsituerad anglosaxisk släkt i England. Mycket mot faderns vilja blev han munk och såg det som sin livsuppgift att missionera i Tyskland, där kristendomens ställning var svag.

Enligt legenden fällde han granar i de stora skogarna i Thüringen och använde trädets trekantiga form för att demonstrera principen om treenigheten (Fadern, Sonen och Den helige ande) för den lokala befolkningen.

Bonifatius hade så stor framgång med sitt missionerande att han senare blev känd som Tysklands apostel, och just Thüringen är ett av de områden där julgranen först kan dokumenteras. Det blev en vana att ta in trädet i huset och hänga det i taket med spetsen nedåt.

Prydnader i granen tillkom först mycket senare.

Bonifatius mötte sitt öde 754, då han under en missionsresa i Friesland dödades av banditer.

6) Vem satte elektriska ljus i julgranen?

Traditionen med ljus i julgranen härrör från 1600-talets Tyskland, och drygt 200 år senare förnyades den av den tekniska utvecklingen. Tre år efter att Thomas Edison hade uppfunnit den elektriska glödlampan, fick en av hans vänner nämligen en idé.

Edward Hibberd Johnson var vice verkställande direktör för Edison Electric Light Company, kraftbolaget i New York, och julen 1882 ställde han i sitt vardagsrum en gran med 80 röda, vita och blå elektriska glödlampor.

New Yorks tidningar avfärdade detta som ett billigt PR-trick och vägrade skriva om familjen Johnsons gran. På en tidning i Detroit hade man emellertid hört talas om julgranen och skickade en journalist hela vägen till New York för att se vidundret.

”Det var en makalös syn”, skrev journalisten i tidningens spalter, där han också berättade att glödlamporna var ”stora som en engelsk valnöt”.

Därmed var succén ett faktum. Men tekniken var komplicerad, och den nya julgransbelysningen kom inte i handeln förrän 1890. Fem år senare blev det en trend, när president Grover Cleveland satte in den första elektriska julgranen i Vita huset med över hundra glödlampor.

Det var dock fortfarande bara de rikaste som kunde hänga med: att sätta elektriskt ljus i en genomsnittlig julgran var omkring sekelskiftet en dyrbar affär, som kunde springa upp i vad som i dag motsvarar närmare 15000 kronor.

Först omkring 1930 kom elektrisk julgransbelysning till mer folkliga priser.

7) Var julgranens föregångare en pyramid?

Under medeltiden dök det upp en speciell dekoration, som i Tyskland och delar av Sydeuropa kanske kan ses som en föregångare till julgranen.

Det var en konstruktion, i vilken flera runda eller åttakantiga plattor låg ovanpå varandra som lagren i en tårta. På varje ”våning” stod det bibliska figurer och en julkrubba – allt dekorerat med blomster och girlanger.

Med tiden uppstod mer avancerade modeller, i vilka vaxljus skickade upp varm luft och fick en propeller på toppen att snurra runt tillsammans med delar av konstruktionen, som fungerade som en självgående karusell.

År 1801 förändrades emellertid fenomenet, vilket gjorde det mycket mer utbrett. Det året avslutades Napoleons fälttåg i Nordafrika, och de franska trupperna vände hem igen.

Med sig hade de teckningar av pyramiderna vid Giza i Egypten, och de kopierades genast och spreds runtom i Europa.

I Tyskland tyckte man att de egyptiska byggnadsverken påminde lite om de lokala juldekorationerna, som också smalnade av mot toppen.

Därför kom pyramiderna att kallas julpyramider. Därmed garanterades de också förnyad popularitet: namnet gav rätt associationer, eftersom det heliga landet låg nära pyramiderna.

8) Varför började man med konstgjorda julgranar?

Julgranens ursprung är oklart, men traditionen dyker upp i de historiska källorna under 1400-talet i våra dagars Estland, och knappt hundra år senare i Nordtyskland.

Just tyskarna tog julgranen till sig i så hög grad att det på 1800-talet utvecklades till ett allvarligt problem.

Då fanns det inte några särskilda julgransodlingar, utan man sågade helt enkelt toppen av stora träd.

Träden överlevde, men de växte inte längre på höjden och kunde därför inte användas i sågverksindustrin. Konsekvensen var stora oanvändbara skogsarealer och brist på trä.

I flera tyska stater försökte man sig på lagstiftning. Det blev förbjudet att ha mer än en gran per hushåll.

Det avhjälpte i någon mån problemet, men omkring 1845 dök det upp ett alternativ, som skulle rädda de tyska skogarna, nämligen "julgranar" av fjädrar.

Gås var en populär matfågel i Tyskland, och dess fjädrar kunde monteras på kraftig ståltråd.

”Grenarna” sattes på en stam, och när det hela färgades grönt, fick det en slående likhet med en äkta gran. Trädet kunde dessutom återanvändas år efter år.

9) Varifrån kommer adventskransen?

Adventskransen härrör från 1839, då den tyske teologen Johann Hinrich Wichern introducerade den i sit missionsarbete.

I förhållande till vår tids krans fanns det en skillnad: Wicherns krans hade fyra stora ljus – ett för varje söndag i advent, men även ett antal mindre, röda ljus.

De små ljusen varierade i antal, beroende på antalet vardagar från första söndagen i advent till julafton.

Wichern använde ett kasserat vagnshjul till sin första adventskrans, vilket tyder på att han har sneglat på äldre traditioner, när han införde seden.

Kranstraditionen nämns nämligen i äldre källor, där symboliken med hjulet omtalas.

Under medeltiden betraktades adventskransen som årets hjul, som fram till årets mörkaste dag hade snurrat ett helt varv och nu skulle föra tillbaka solen och ljusare tider.

Ljusseden går ända tillbaka till hednisk tid, då man markerade årets mörkaste dag med solståndsfester, som skulle få ljuset att komma tillbaka.

På bilden syns en adventkrans från St Paul's Cathedral i London, där kransen byggts upp kring ett gammalt klockhjul.

Wichern gav adventskransen en modern betydelse, även om det tog tid.

Först 1860 klädde han hjulet med granris, vars stickande barr påminde om törnekronan på Jesu huvud vid korsfästelsen.

Wichern lade också vikt vid ljusens färger. Han valde vitt, som symboliserade oskuld och rött för kärlek men råkade i svårigheter.

I andra kyrkliga kretsar ansåg man nämligen att ljusen skulle vara violetta, vilket är den liturgiska färgen under advent.

Det har sedan dess delat adventstraditionerna i två läger.

10) Vem skickade de första julkorten?

Sir Henry Cole hade mycket att göra. Han reformerade bland annat det engelska postväsendet och arbetade med planerna för det stora Victoria & Albert Museum i London.

Han drev också ett företag som sålde saker för heminredning, och de många aktiviteterna gav honom en enorm umgängeskrets.

Sir Henry Cole såg därför fram emot julen med vånda: det var en nästan omöjlig uppgift att skriva personliga julhälsningar till alla de människor som han kände. Julkort fanns, men de var handmålade och ganska dyra.

Sir Henry Cole fick en idè. År 1843 lät han en konstnär rita ett julkort, som han tryckte i 1000 exemplar.

Kortet väckte emellertid raseri, för bilderna, som skulle visa hur man på julen borde skänka till de fattiga, visade också en kvinnlig familjemedlem som gav en liten flicka en slurk ur ett rödvinsglas. Det väckte stor förargelse i det inskränkta England.

Uppståndelsen var emellertid kanske orsaken till att en hel del tryckta julkort kom i handeln redan året därpå.

Trots att många ansåg att julkort var ett övergående modefenomen, var framgången därmed ett faktum.

11) Varifrån kommer glöggen?

De tidigaste historiska omnämnandena av glögg härrör från 1400-talet.

Det berättas att man på de tyska slotten längs Rhen kom på att värma rödvin, tillsätta olika kryddor och dricka detta som "glühwein" för att hålla värmen under de råkalla vintermånaderna.

Efterhand blev det en jultradition, som spred sig till stora delar av Nordeuropa.

Enligt källorna hade emellertid romarna en liknande dryck, som de kallade conditum paradoxum – vilket ungefärligen betyder ”överraskelsens kryddor”. Kokboken ”De re coquinaria” (”Om ämnet kokkonst”) från 300-talet beskriver, hur romarna gjorde sin ”glögg”:

• 15 sextarier honung (8 liter) hälls i en metallgryta och 2 sextarier (1 liter) vin tillsätts.

• Blandningen värms långsamt vid låg värme under konstant omrörning med ett risknippe.

• När blandningen kokar, tillsätts kallt vin, och grytan tas bort från elden för att svalna. Detta upprepas två till tre gånger.

• Nästa dag fortsätts processen, och man tillsätter 4 uns (110 g) malen peppar, 3 skrupler (3,5 g) pinjekärnor, en drachme (3,4 g) lavendel och saffran samt 5 drachmer (17 g) rostade dadelkärnor.

• Därefter tillsätts ytterligare vin, tills blandningen blir lättflytande.

• Avslutningsvis tillsätts ytterligare 18 sextarier (cirka 10 liter) lätt vin. Om smaken blivit lite för stark, rekommenderas en tillsats av glödande kol!

Drycken kan möjligen ses som en historisk föregångare till glögg. De stora mängderna har säkert passat till de orgier vid vilka man vet att kejsar Nero intog drycken.

Väl bekomme!

12) Vem namngav Rudolf med röda mulen?

Namnen på jultomtens renar tillskrivs oftast Clement Clarke Moore. Han var professor i orientaliska och grekiska språk vid sedemera Columbia University i New York.

Han anses 1823 ha skrivit dikten ”A Visit from St. Nicholas”, där alla åtta renarna uppträder med namn.

Den nionde renen är emellertid ännu mer berömd än de övriga, nämligen Rudolf med röda mulen.

Storvaruhuset Montgomery Ward i Chicago delade varje år gratis ut små målarböcker till kundernas barn.

År 1939 var det emellertid kristid, och man skulle spara. Varuhusledningen bad därför en av sina egna anställda, Robert L May, att utforma det årets målarbok.

Med inspiration från H C Andersens ”Den fula ankungen” uppfann han Rudolf, som på grund av sin röda mule jagas bort av de andra renarna.

Historien, som berättades i små dikter illustrerade med teckningar, som skulle färgläggas, blev en stor succé. Montgomery Ward delade totalt ut cirka 2,4 miljoner exemplar av boken, och trots pappersbrist under de följande krigsåren hade det totala antalet 1946 nått upp i mer än 6 miljoner.

Robert L May hade sett till att få rättigheterna till Rudolf, så när boken efter kriget gavs ut, fick han sitt på det torra.

13) Varför kysser man varandra under misteln?

Den romerske historikern Plinius den äldre (cirka 23–79) beskrev, hur de keltiska druiderna plockade mistel från ekarna. Plinius var även naturhistoriker och visste att mistelns vita bär i stora mängder är giftiga, men han var också fascinerad av druidernas tro på växtens läkande egenskaper.

När druiderna plockade misteln, bredde de ut en vit duk under trädet, så att misteln inte skulle mista sin kraft, om den rörde vid jorden.

Efteråt använde de misteln vid speciella offer, och hängde upp den i dörröppningar, där den dels var en fruktbarhetssymbol och dels skyddade hemmet mot onda makter.

På grund av denna hedniska bakgrund förbjöd kyrkan långt fram i historien användning av misteln.

Bruket överlevde emellertid i folklig tradition, och på grund av tron på mistelns nyttiga effekter på fruktsamheten uppstod seden att kyssa varandra i dörröppningen. Det har troligen skett någon gång under senmedeltiden.

Sedens spridning och popularitet nådde emellertid sin höjdpunkt i 1800-talets viktorianska England, möjligen för att det pryda samhället bättre kunde ”kontrollera” kyssandet, när det skedde i full offentlighet.

Ännu en sed tillkom: När en man hade stulit sig en kyss under misteln, skulle han plocka ett av dess bär och kasta bort det. När misteln inte hade fler bär, hade den mist sin magiska kraft.

Det var också vid den tiden som misteln fick sin plats bland julens traditioner.

Viktorianerna vinnlade sig om att julen skulle inrymma kärlek och vänskap, och eftersom Jesu födelse ju också kunde ses som en symbol för fruktsamhet, låg vägen öppen. Därför bjöd kyrkan in misteln, även om den inte räknades som en kristen tradition.

14) Hatade Farbror Joakim verkligen julen?

När Disneytecknaren Carl Barks skulle göra en julberättelse, hittade han inspiration i litteraturen. Huvudpersonen skulle vara en gammal girigbuk, som innerligt hatade julen.

En sådan hittade han i Charles Dickens ”En julberättelse” från 1842, i vilken den gamle Ebenezer Scrooge kommenterar julen med sitt ”Bah, humbug!” Därför blev huvudpersonen i filmen ”Christmas on Bear Mountain” från 1947 en skröplig och sur gammal man vid namn Scrooge McDuck.

Joakim von Anka, som han heter på svenska, levde ensam i ett jättepalats på Björnberget, och med sina skotska rötter var han en snåljåp, som hatade julens slöseri. ”Denna svagsinta årstid, när alla älskar varandra!”, fräste han.

Carl Barks ville använda honom som en kommentar till den lössläppta konsumtion som dominerade USA under tiden efter andra världskriget, och egentligen skulle Scrooge McDuck bara uppträda denna enda gång som julens fiende.

Den amerikanska publiken tog honom emellertid till sig, och Carl Barks insåg att figuren hade många möjligheter.

Han gjorde honom därför många år yngre och vital, och på så sätt kom julen att ge upphov till en av de populäraste Disneyfigurerna, som nu hatade allt omkring sig: Bah, humbug!

15) Vad har julen med Thanksgiving att göra?

År 1939 hade USA ännu inte gått med i andra världskriget, men president Franklin D. Roosevelt såg med oro på utvecklingen. Samtidigt var han upptagen med att bekämpa den ekonomiska kris som under hela 30-talet hade plågat landets ekonomi.

Det året inföll Thanksgiving den 30 november, vilket bara gav de amerikanska konsumenterna ynka 20 dagar för att klara av alla julinköp.

Företagsledare föreslog därför att presidenten skulle flytta Thanksgiving till den 23 november. Det skulle ge mer tid åt att köpa julklappar, vilket skulle öka omsättningen och sätta fart på ekonomin.

Presidenten sade ja, men det ledde till ett ramaskri. Tusentals medborgare blev rasande.

Landets almanackstillverkare fick trycka om hela upplagan av kalendrar för 1940, och det skulle leda till konkurs för många, eftersom de nya kalendrarna inte skulle hinna bli färdiga till julhandeln.

De små butikerna protesterade också: ”Om storvaruhusen är överfyllda med människor på grund av den kortare tiden för julhandel, skulle en del av kunderna komma till de små butikerna”, skrev innehavaren av Arnold’s Hat Shop i Brooklyn, New York i ett brev till presidenten.

Två år senare drog man slutsatsen att det varken hade gynnat ekonomin eller julhandeln att flytta Thanksgiving, så den flyttades tillbaka, och sedan dess har Thanksgiving firats på månadens fjärde torsdag.

I december 1941 anföll japanerna Pearl Harbor, vilket drog in USA i kriget. Det blev plötsligt fart i industrin, arbetslösheten föll drastiskt och den ekonomiska krisen var över. Och från den dagen blomstrade den amerikanska julhandeln.

16) Vad hade nazisterna för problem med julen?

Presentpapper med ariska motiv och kakformar som gjorde att tyska husmödrar kunde sätta fram hakkorsformade småkakor på julbordet.

Genom hela 30-talet försökte nazisterna att stjäla julen, och de gjorde en enorm insats för att omforma högtidens symboler och seder, så att de passade in i den nationalsocialistiska ideologin.

Det var inte helt enkelt, eftersom festens huvudperson, Jesus, ju egentligen var jude. Det problemet försökte nazisterna komma runt genom att ta bort all kristen symbolik från julen.

Nazisterna kasserade den tyske jultomten, Sankt Nikolas, som brukade komma med julgodis till barnen den 6 december. Han ersattes i stället av Oden, vars rötter i nordisk mytologi passade bättre in i den nazistiska världsuppfattningen.

Det var också problem med stjärnorna på julgranarna. De fanns typiskt i två problematiska modeller: den femuddiga liknade kommunismens symbol, och den sexuddiga påminde om den judiska Davidsstjärnan.

Nazisterna försökte i stället få tyskarna att hänga järnkors i julgranen, men det blev aldrig riktigt populärt, för befolkningen hade nu en gång för alla en tämligen konservativ syn på, hur en riktig jul skall arrangeras.

Julkalendrarna utgjorde ett särskilt problem. Nazisterna förbjöd julkalendrar med bildmotiv, och i stället skulle varje lucka dölja ett nazistiskt slagord. Choklad och liknande bakom luckorna var dock fortfarande accepterat.

Dråpslaget mot traditionen med julkalendrar kom under krigsåren. Papp och kartong var en bristvara, så den nazistiska högsta ledningen beslutade att ställa in produktionen av julkalendrar.

När den tyske stortillverkaren av julkalendrar, Richard Sellmer, åt 1946 ånyo skickade ut julkalendrar på marknaden, skedde det med aktivt amerikanskt stöd.

Dwight D Eisenhower, som var överbefälhavare för de amerikanska trupperna i Europa, fotograferades tillsammans med sina barnbarn, medan de öppnade en julkalender, och bilden användes aktivt i insatserna för att denazifiera Tyskland.

Den nya julkalendern blev en omedelbar succé.

17) Var det julefrid i skyttegravarna?

”Klockan sex blev allt tyst, och det var helt stilla”, skrev en anonym engelsk soldat i tidningen The Times den 1 januari 1915. Han låg vid fronten i Frankrike under första världskriget och beskrev hur striderna mot tyskarna på hans frontavsnitt spontant upphörde drygt en vecka före julafton.

”Vi satt omkring elden hela kvällen, och omkring klockan 23 berättade en infanteriofficer att all strid var avblåst, och att soldater träffades mellan skyttegravarna”, lyder berättelsen. Inget var i förväg avtalet, när soldaterna strax före den första krigsjulen inställde eldgivningen. Det skulle i historien komma att kallas ”Julvapenstilleståndet”.

Soldaten berättar att fienderna möttes i ingenmansland påföljande förmiddag. De tyska soldaterna slog hela tiden ihop klackarna och var ytterst hövliga, men det sades inte så mycket, då man inte behärskade varandras språk.

Till slut klev en tysk, som hade bott några år i USA, fram och fungerade som tolk. Man utbytte cigarrer och små presenter, och en tysk soldat bad en engelsman att skicka hans bild till hans faster i Liverpool.

”De flesta tyskar är muntra och glada människor, och det verkar så dumt att slåss mot dem”, skrev en annan brittisk soldat i samma nummer av tidningen.

När juldagen tog slut vid midnatt, återupptog man striden, och fronten präglades åter av våld. När man på den brittiska generalstaben fick höra talas om de många spontana vapenvilorna, utfärdade man en rasande order om att fraternisering med fienden var strängt förbjuden.

När sedan frontsoldaterna försökte sig på något liknande julen 1915, lyckades man bara i mycket få fall få julfrid.

18) Firade romarna jul?

År 217 f Kr upplevde romarna en rad svidande nederlag mot Hannibal, den berömde generalen från Kartago. För att höja moralen i Rom beslutade man att hålla en stor fest den 17 december. Det blev en omedelbar succé, som upprepades året därpå, och en ny tradition, saturnalierna, hade skapats.

Allt medan åren gick, blev festen allt större. Firandet sträckte sig över en vecka – fram till den 23 december, som romarna redan firade som vintersolstånd, årets kortaste dag. Festen fick också ett nytt innehåll.

De otursamma nederlagen mot Hannibal tonade bort i det romerska medvetandet, och man fokuserade i stället på den kommande skördetiden och de långa, ljusa dagarna.

Det blev också en tid, då man tog lättare på de annars ganska stela umgängesformerna. När man skulle på fest, behövde man inte klä sig i toga, och slavarna tilläts festa och uppföra sig som fria människor.

Det blev till och med vanligt att de rika romarna serverade maten till sina slavar, medan alla drack vin och roade sig.

En speciell tradition som man införde var att ge varandra presenter. Det var ofta vaxljus, som kan ha varit en symbol för vintersolståndet.

Författaren Seneca beklagade sig över att ”pöbeln hänger sig åt njutningar”, och under det första århundradet berättade juristen och statsmannen Plinius den yngre att han stängde in sig i sin studerkammare, medan hela resten av hushållet slog sig lösa under saturnalierna.

Kejsar Augustus försökte korta ned festligheterna till tre dagar, och Caligula till fem, men det struntade romarna i: de festade loss en hel vecka. Traditionen med både vaxljus och presenter fortsatte in på 300-talet, då kristendomen bredde ut sig.

Historikerna anser alltså att några av julens traditioner kan ha skapats av romarna.

19) Hur blev julen en högtid i Japan?

Kristendomen kom till Japan, när portugiserna grundade den första handelsstationen 1549. Missionärer följde med och började omdana det nya landet till en katolsk nation.

De hade dock ingen större framgång med detta, och i dag är bara omkring en procent av den japanska befolkningen kristen.

Julen förblev därför också en fest för ett mycket litet fåtal, och när kristendomen 1612 förbjöds, firades den av kakure kirishitan – de dolda kristna.

Detta var situationen fram till början av 1900-talet, då Japan långsamt öppnades för inflytande från väst och befolkningen fattade intresse för i synnerhet amerikanska jultraditioner.

Därför blev julen också det första offret, när Japan gick med i andra världskriget med angreppet på Pearl Harbour 1942. Julen klassades som en amerikanism och som sådan förbjuden.

Amerikanerna stod i spetsen för återuppbyggnaden av Japan efter kriget, och den kulturella ”stimulansen” kom bl a i form av Hollywoodfilmer, där julen skildrades i ett romantiskt skimmer.

Det fångade den japanska befolkningens intresse, så kort efter kriget fick den japanska julen en gigantisk comeback – men nu helt utan religiöst innehåll. Julen blev en sekulär folkfest med julgranar och julklappar, som kom att symbolisera den nya tiden.

20) Har julen någonsin varit förbjuden?

Oliver Cromwell ledde enväldigt det engelska Commonwealth från 1653 fram till sin död 1658. Under hela denna period var julen under attack.

Republikanerna var synnerligen missnöjda med engelsmännens firande av helgen, som i deras ögon hade utvecklats till ett meningslöst frossande på kalkon, kakor och plumpudding – nedsköljt med stora mängder julöl.

Cromwells anhängare såg firandet som en rest från den katolska tiden och försökte ihärdigt förändra julen i puritansk riktning. De tolv dagarnas fest med fyrverkeri och sexuell lössläppthet avskaffades.

Den 25 december blev en vanlig vardag, och julen skulle helst präglas av stillhet och fasta. En hel rad nya lagar infördes, så att till och med doften av speciell julmat från ett öppet köksfönster blev straffbar.

Mycket tyder emellertid på att engelsmännen inte fann sig i dessa förbud. Man gav ut anonyma skrifter, som argumenterade för att den religiösa och sekulära julen skulle firas, och det finns också berättelser om hemliga julgudstjänster och firande i hemmen.

Faktiskt råder det tvivel om huruvida Cromwell själv gick in för den puritanska inskränkningen av julfirandet. Han tyckte mycket om musik och dans, och vid dotterns bröllop tillät han en riktig fest.

Det ligger därför nära till hands att tro att det knappast var Cromwell själv som ville avskaffa julen.

21) Räddade drottning Victoria julen?

Från slutet av 1700-talet omformade den industriella revolutionen Europa dramatiskt.

Från England spreds produktionsformer ut över kontinenten, och arbetsliv, pengar och ekonomi tog alltmer tid. Det fanns inte längre plats för helgdagar och traditioner, och just i England var julen hotad.

Det förändrades när den unga Victoria 1840 gifte sig med prins Albert. Han kom från mitten av Tyskland, där jultraditionerna var starka.

Prins Albert förde dem med sig till det engelska hovet, och redan 1841 syntes den första julgranen på Windsor Castle. Prinsen införde också julklappar i kungafamiljen.

Allt detta passade drottningen, för julens fokus på familjeidyll stämde väl med hennes höga moraliska ideal, och det var ett gott alternativ till de dryckesgillen julen hade utvecklats till inom överklassen.

Drottningen ansåg att den arbetande befolkningen skulle må väl av att fira en familjejul.

Hon bjöd därför in tidningen The Illustrated London News för att se utsmyckningen av de kungliga gemaken. Eftersom kungaparets popularitet hos folket var enorm, dröjde det inte länge förrän hela det engelska folket kopierade de kungliga jultraditionerna.

Med den moderna industrins möjligheter till massproduktion hade det nu också blivit möjligt att tillverka julklappar, som även arbetarklassen hade råd att köpa.

22) Var Fort Christmas ett julfort?

År 1832 ville den amerikanska regeringen flytta seminoleindianerna från det reservat i norra Florida som de tilldelats nio år tidlgare.

Det var inte första gången som de flyttats, men nu ville de vita nybyggarna åter komma åt deras land, och regeringen erbjöd indianerna ett nytt reservat i Arkansas långt västerut.

Det blev upptakten till det andra seminolekriget, som blev ett av de blodigaste indiankrigen någonsin.

Omkring 40000 soldater deltog i kriget, som varade från 1835 till 1842 och kostade regeringen i Washington den enorma summan av 40 miljoner dollar. Sammanlagt 1500 soldater och ett okänt antal indianer stupade.

Juldagen 1837 träffade en styrka på 800 man på omkring 400 indianer. Soldaterna lockades ut i träsken vid Lake Okeechobee, och de uppsuttna soldaterna hade svårt att effektivt bekämpa indianerna, som hade lokalkännedom.

Det gjorde att man tvingades byta strategi: kriget skulle nu föras med hjälp av 200 fort, som byggdes i krigszonen. Man anlade ett fort vid Lake Okeechobee, och på grund av årstiden fick det namnet Fort Christmas.

Julfortet och de flesta andra fort kom emellertid aldrig till användning. Kriget flyttade nämligen söderut, och inte ens det tredje seminolekriget (1855–58) räckte till för att få bort stammen från Florida, där de sista seminolerna bodde kvar.

De flesta fort revs igen, men Fort Christmas blev liggande kvar och är i dag ett museum nära den lilla staden Christmas, som på grund av sitt namn är julpyntat året runt.