Den 22 augusti 1791 hade en stor skara slavar samlats för en hemlig ceremoni i skogen Bois Caiman i den franska kolonin Saint-Domingue (nuvarande Haiti).
Ceremonin leddes av en reslig slav: voodooprästen Dutty Boukman. Han var läskunnig och hade blivit inspirerad av idéerna om frihet och jämlikhet från den franska revolutionen, som hade brutit ut två år tidigare.
Vid sin sida hade Boukman en mäktig prästinna, som var född i Afrika. Hon kom med en profetia om att Boukman och andra slavar skulle leda ett uppror, som skulle befria alla de svarta på Saint-Domingue från slaveriets ok för tid och evighet.
Under ritualen offrades ett vildsvin, som skulle symbolisera den fria skogens och förfädernas andar.
Voodoomötet i Bois Caiman betraktas i haitisk tradition som inledningen av det slavuppror som kom att pågå i mer än tio år, även om moderna historiker vill tona ner händelsens betydelse.
Voodoo spred sig till södra USA, Kuba och Brasilien.
Martyr skapade sammanhållning
Upprorsledaren Boukman stupade i strid kort efter att upproret brutit ut. Fransmännen lät visa upp hans avhuggna huvud överallt i förhoppningen om att de upproriska slavarna skulle tappa modet, när de såg att deras ledare var död. Resultatet blev dock det motsatta. Boukman fick status som martyr.
Det fanns andra faktorer än de svarta slavarnas starka tro som spelade in – till exempel drabbades fransmännen av tropiska sjukdomar – men till slut lyckades slavarna besegra de franska styrkorna. År 1804 utropades den självständiga nationen Haiti – världens första svarta republik och historiens enda exempel på ett framgångsrikt slavuppror.
Kolonialmakterna ville emellertid inte erkänna en nation av slavar.
Landet, vars nya härskande klass bestod till största delen av mulatter, bojkottades helt av omvärlden. Ända fram till 1860 vägrade Vatikanen till exempel att skicka katolska präster till Haiti.
Det spreds rykten om kannibalism, zombier och sexuella orgier, och religionen voodoo utmålades som ren svartkonst – en bild som lever kvar i till exempel skräckfilmer.
De berömda voodoodockorna med nålar i, som ofta förekommer i filmer, hade inte mycket med verklig voodoo att göra. Visserligen använde man dockor i vissa ritualer, men det var förhållandevis ovanligt.
Eftersom sådana dockor är eftertraktade samlarobjekt eller souvenirer har de dock blivit en stor del av den kommersiella ”turistvoodoon”.
Fiender försvagades genom att utövare av voodoo stack nålar i dockor av dem.
Vardagsreligion på Haiti
Även om det onekligen förekommer tro på svart magi och zombier inom voodoo, så är det i dag framför allt en vardagsreligion för flera miljoner människor – i synnerhet i Haiti, men även i södra USA.
Efter revolutionen utvandrade många haitier till områdena kring New Orleans, där de utvecklade en egen variant av voodoo – ofta kallad hoodoo.
Liknande så kallade afroamerikanska religioner förekommer i andra länder vars befolkning i stor utsträckning härstammar från Afrika – såsom Kuba (santeria) och Brasilien (candomblé).
Namnet vodou (det är den stavning haitierna själva använder; voodoo är en engelsk förvanskning) kommer av ordet för ”ande” hos fonfolket i det som i dag är Benin i Västafrika. På Haiti används ofta uttrycket ”att tjäna andarna” om religionen.
Enligt haitierna rör vi människor oss bland en uppsjö av olika andar, så kallade loa, var och en med sina egna typiska karaktärsdrag. Många av dessa andar utgörs av katolska helgon, som har liknande egenskaper och attribut.
Marie Laveau ska ha fått tusen dollar för att hjälpa en domare från New Orleans med att bli återvald.
Fruktad prästinna regerade New Orleans
Voodoodyrkarnas tro på Marie Laveaus magiska förmåga gjorde henne fruktad och efterfrågad.
Marie Laveau var historiens mest legendariska voodooprästinna. Hon föddes i New Orleans omkring 1801 – som dotter till en vit plantageägare och en svart kvinna.
Officiellt arbetade hon som frisör, men det var som prästinna i hemliga voodooritualer som hon blev tillbedd och fruktad.
Marie Laveau såg redan i tidig ålder en möjlighet att tjäna pengar på voodoo, och hon hade både svarta och vita som kunder.
Unga giftaslystna kvinnor köpte besvärjelser, som skulle få en utvald man att bli förälskad i dem, medan politiker kunde be om hjälp med att röja en motståndare ur vägen eller vinna valet till en post.
När Marie Laveau dog, enligt uppgift 1881, efterträddes hon av sin dotter med samma namn.
De båda voodoo-drottningarna blandas ofta ihop i olika legender, och i New Orleans finns det mängder av turistattraktioner som marknadsförs som Marie Laveaus hus, tempel eller grav.
Svarta hönor och stark rom
De flesta voodoodyrkare är även katoliker och ser ingen motsättning i att kombinera de båda religionerna.
På familjens husaltare står de kristna helgonbilderna sida vid sida med voodooamuletter och magiska symboler. Familjemedlemmarna förrättar ofta dagliga offer i form av till exempel parfym, mat eller alkohol till sina favorithelgon och -andar. Voodoomässorna hålls i särskilda tempel, ofta ganska enkla palmbladshyddor dekorerade med magiska symboler.
Under mässan hävdas det att prästen eller prästinnan med hjälp av sång och trummande musik blir besatt av den ande (loa) som åkallas, och som på så sätt kan kommunicera med de troende. En kvinnlig loa som kan ge sig tillkänna på det sättet är den ljushyade och fåfänga Ezili Fweda.
Hon är väldigt förtjust i gåvor i form av parfym, champagne, smycken och konfekt. Hennes värsta rival i andevärlden (det sägs att de konkurrerar om samme manlige loa) är den svarta kvinnan Ezili Dantò, som hellre vill ha gåvor i form av grisar, svarta hönor och stark rom.
En farlig manlig loa bär det talande namnet Kriminèl. Han bär en dolk och kan övertalas att utföra magiska våldshandlingar. En annan färgstark figur är Baron Samedi (Baron lördag), som är gravplatsernas herre och väktare.
Den skrämmande baronen avbildas oftast i hög hatt, svart kostym, mörka glasögon och bomull i näsborrarna – ett utseende man förknippar med dödgrävare. Hans ansikte ska även vara sminkat vitt för att påminna om en dödskalle.
I James Bond-filmen Leva och låta dö (1973) har skurken en hantlangare som uppträder som Baron Samedi för att dra nytta av haitiernas rädsla för denne loa.
Svart magi, som haitierna kallar ”den vänstra handens verk”, bedrivs av hemliga sällskap, av vilka det fruktade Bizango är det mest kända.
Bizango existerade redan under slavupproret på 1700-talet, då dess medlemmar ska ha tillämpat svart magi under striderna med franska styrkor.
Revolten på Haiti 1791 kostade mer än 300 000 slavar, kolonisatörer och franska soldater livet.
”Den vänstra handens verk”
Under 1900-talets militärdiktatur utnyttjade diktatorerna Duvalier (Papa Doc och sonen Baby Doc) Bizangosällskapet för att tysta oliktänkande.
En del av ”den vänstra handens verk” är zombiefiering – föreställningen att det med hjälp av magi är möjligt att ta en persons själ i besittning och på så sätt förvandla honom eller henne till en zombie, en viljelös levande död, som lystrar till sin herres minsta befallning. Föreställningen om zombiefiering antas härröra från förtrycket i slavsamhället.
Den frihet som haitierna uppnådde 1804 kom aldrig att leda till välstånd och utveckling. Fram till i dag har Haitis historia präglats av korrupta militärdiktaturer och social misär.
Frånvaron av en fungerande välfärdsstat har inneburit att den fattiga befolkningen i stor utsträckning har varit – och fortfarande är – hänvisad till lokala voodoopräster och prästinnor, när det gäller allt från sjukvård och utbildning till lösning av ekonomiska tvister.
Duvalier på väg genom huvudstaden Port-au-Prince 1963 – med ett gevär vid sin sida.
Diktator förtryckte folket med voodoo
Haitis befolkning hölls i fjorton år i ett järngrepp av rädsla för en grym diktator och hans voodooförhäxade säkerhetsstyrkor.
Diktatorn François Duvalier, känd som ”Papa Doc”, styrde Haiti under perioden 1957–71.
Han byggde upp en paramilitär styrka kallad Tonton Macoute för att terrorisera sina motståndare till tystnad.
Namnet Tonton Macoute betyder ”Farbror jutesäck”, eller ”liemannen” och hör till voodootron på Haiti.
Farbror jutesäck var en hemsk varelse, som nattetid smög omkring på gatorna och fångade olydiga barn, stoppade dem i sin säck och behöll dem för evigt.
Bilden stämde väl med Duvaliers hemliga polis, som nattetid hämtade hans politiska motståndare och lät dem försvinna för alltid.
Många haitier, för vilka myterna om voodoo är verklighet, trodde att den voodookunnige diktatorn hade zombiefierat medlemmarna av den paramilitära styrkan och fick dem att lyda hans minsta vink utan att protestera.