I eldstadens gyllene sken kliver den brynjeklädde sagohjälten Beowulf fram inför kung Hrothgar.
Tillsammans med fjorton andra krigare har han rott hela vägen från Götaland i södra Sverige till Lejre vid Roskilde i Danmark för att erbjuda danernas kung sitt stöd.
Beowulf, som är systerson till götarnas kung Hugleik, har hört att Hrothgar belönar sina män ytterst väl.
Beowulf svettas ymnigt under sin rikt utsmyckade hjälm, som han ännu inte har vågat ta av sig.
På minsta vink från Hrothgar kommer danerna nämligen att kasta sig över de obeväpnade främlingarna, som i enlighet med tidens sed ställt ifrån sig sina sköldar och spjut vid ingången.
Han behöver emellertid inte oroa sig. Kung Hrothgar reser sig och hälsar de götiska krigarna välkomna i sin sal.
Sagohjälten Beowulf är känd endast från det fornengelska diktverk som bär hans namn och som utspelar sig i 500-talets Skandinavien.
Trots att hjälten enligt berättelsen uppsökte Hrothgar för att döda ett magiskt odjur, tror forskarna att verket rymmer en kärna av historisk sanning.
Huruvida personen Beowulf existerat vet ingen, men i eposet beter han sig som en tvättäkta viking när han ger sig ut i världen på jakt efter ära och rikedom.
Eftersom Beowulf levde på 500-talet bör han emellertid enligt det sätt som historiker delar in Nordeuropas historia inte kallas viking.
I stället tillhörde Beowulf och hans män en krigarelit som härskade över Skandinavien under den period som kallas vendeltid (omkring 550–793 efter Kristus).
Hela 243 år innan nordiska krigare år 793 officiellt inledde vikingatiden genom att segla till den engelska ön Lindisfarne och plundra klostret där, levde vikingarnas förfäder ett mycket vikingalikt liv med krig, plundringar och omfattande internationell handel.
Kaos och svält i Norden
Vendeltiden var en produkt av två markanta händelser: en mänskligt orsakad tragedi och kraftiga klimatförändringar.
Tragedin inleddes omkring år 400, då det asiatiska nomadfolket hunnerna korsade floden Dnepr i Ukraina och drev stammarna som bodde där på flykten.
Angreppet utlöste en våg av europeiska folkvandringar, som i slutänden fick romerska riket att duka under. Även i Skandinavien märkte man av oron.
Dittills hade Nordens bönder bott utspritt, nu sökte de trygghet i kollektivet.
Samhällen växte fram, och på platser där hotet kändes särskilt överhängande byggdes försvarsanläggningar, ofta i form av höga jordvallar med palissader på toppen.
”Götarna är ett modigt och stridsvilligt folk. Svearna är av samma ätt och överträffar de övriga i längd.” Historikern Jordanes, 551 efter Kristus
Om skandinaverna var rädda för östeuropéer på flykt eller plundrande grannar vet historikerna ännu inte.
Undersökningar av pollen, växter och gravplatser tyder på att skandinaverna år 536 även drabbades av en klimatkatastrof.
På bara några år halverades den uppodlade arealen i Sverige. Överallt ersattes uppodlade områden med skog.
Enligt en teori fyllde ett kraftigt vulkanutbrott i Mexiko atmosfären med stoft, som i månader förmörkade solen och fick temperaturen att sjunka så mycket att grödorna dog i Skandinavien, med omfattande hungersnöd och död som följd.
Temperaturminskningen bekräftas av texter från exempelvis Kina, där det rapporterades om snö även på sommaren år 536.
Historikerna tror därför att Skandinavien vid vendeltidens början var en glest befolkad region. Motgången gav emellertid upphov till en ny maktelit som skulle föra in Norden i en tid präglad av välstånd.
En åtta–tolv meter lång båt utgjorde kistan i vendeltidens kungagravar.
Svensk by gav namn åt perioden
Vendels socken, drygt tio mil nordväst om Stockholm, har gett namn åt perioden strax före vikingatiden. Området är en av arkeologernas viktigaste fyndplatser.
Även om forskarna fortfarande håller på att foga samman bilden av vendeltiden tyder det arkeologiska arbetet på att starka krigsherrar med makt att dominera inte enbart sitt lokala område utan hela landsdelar uppstod i kölvattnet på folkvandringstiden.
I Vendels socken fann arkeologerna mellan åren 1881 och 1893 fjorton gravar fyllda med rika gåvor. På 500- och 600-talet hade lokala härskare fått vackra, tveeggade svärd, överdådiga hjälmar och utsökt glas från Sydeuropa med sig i döden.
De förmögna krigsherrarna begravdes dessutom i bästa vikingastil: liggande på rygg i en båt med sina vapen och djur ombord.
Somliga kremerades, andra begravdes i gravhögar och några enstaka både brändes och lades till vila i en praktfull gravhög.
Vid Uppåkra i Skåne och Gudme i Danmark har arkeologer grävt ut resterna av de storgårdar på vilka vendeltidens härskare residerade och runt vilka deras undersåtar bosatte sig för att få ta del av den trygghet som en stark ledare innebar.
I Gudme har forskarna hittat resterna av närmare femtio mindre gårdar runt storgården, där krigsherrens hird vaktade.
Hirden var ett centraleuropeiskt fenomen som skandinaverna snabbt tog till sig.
Utvecklingen inom krigföring gjorde att det senast under 500-talet bland makthavare uppstod ett behov av att förfoga över professionella krigare med dyra vapen av hög kvalitet.
Endast en rik ledare hade råd att avlöna hirdmän.
De hjälpte inte till att odla jorden, utan ägnade all sin tid åt att öva med sina vapen. De skulle dessutom utspisas på ett sätt som anstod deras upphöjda position.
Frankerna plundrades på 500-talet
Bortsett från kortfattade runinskriptioner har inga skriftliga källor bevarats från vendeltidens Skandinavien. Endast ett fåtal utländska krönikeskrivare berättar om länderna långt norrut.
En av dem är den romersk-gotiske historikern Jordanes, som nämner Skandza, Skandinavien, i sin bok från cirka år 551.
I hans verk, som handlar om goternas historia, räknas flera av dåtidens nordiska folkgrupper upp: ”Samerna äter inte spannmål, utan lever av kött från vilda djur och fågelägg, då det finns gott om vilt i mossarna.”
Sedan följer beskrivningar av en mängd andra folkslag i Skandinavien: ”Alla deras bebyggelser ligger i en flack och bördig region. Därför störs de ofta av angrepp från andra stammar. Götarna är ett modigt och stridsvilligt folk. Svearna är av samma ätt och överträffar de övriga i längd. Danerna, som har samma upphov, fördrev emellertid folket herulerna, som på grund av sin längd var de mest framträdande av alla Skandzas nationer”, skriver Jordanes i sitt verk.
En annan medeltida krönikeskrivare, biskop Gregorius av Tours (538–94), vittnar om att vendeltidens krigsherrar hade resurser att ge sig ut på långvariga expeditioner och att de plundrade, i likhet med sina ättlingar vikingarna.
I Frankernas historia berättar Gregor om en av danernas kungar med det latinska namnet Chlochilaichus (hans nordiska namn var eventuellt Hugleik), som i början av 500-talet härjade längs floden Seines mynning.
Chlochilaichus erövrade ett område i Holland, men överraskades där av en fransk armé och stupade under slaget som utbröt.
Även i berättelsen om Beowulf nämns ett fälttåg till Holland. Götarnas kung Hugleik ”kom seglande med sin armé till frisernas land, där hetwarerna överföll honom. Han stupade bland sina män.”
Ett praktfullt bronssvärd, värdigt en kung, hör till fynden från vendeltiden.
Sagohjälte krävde tribut av England
Vikingarnas plundringar under slutet av 700-talet var inte de första. Enligt Ynglingasagan och andra isländska texter gav sig flera av vendeltidens härskare ut på rövarstråt, bland dem Ivar Vidfamne på 600-talet.
Sagorna berättar att Ivar var kung och ärvde den skånska tronen.
Han tillhörde den ambitiösa kungaätten skjoldungar och lade snart under sig resten av Sverige.
Därefter kuvade han Danmark, Norge, delar av Finland, de baltiska kusterna och Northumberland i England.
Därmed skapade Ivar ett imperium som han kunde avkräva tribut, men i övrigt troligen lät styra sig självt.
Hittills har inga arkeologiska fynd gett något stöd åt sagornas historier, så många historiker betraktar Ivar Vidfamne som en sagohjälte.
Den svenske arkeologen Birger Nerman (1888–1971) ansåg att Vidfamne låg i en av båtgravarna i Valsgärde norr om Stockholm, men det har modern forskning inte kunnat bekräfta.
Enligt sagorna regerade en av vendeltidens kungar över nästan hela Sverige. Hans makt ska ha varit så stor att engelska, danska och norska kungar betalade honom skyddspengar.
Svearnas rike
Ynglingasagan berättar att Ivar Vidfamne drog från Skåne och lade under sig Svithiod, en medeltida beteckning för svearnas rike.
Ivars enorma rike
Enligt sagorna kuvade Ivar ett stort antal kungariken längs Östersjöns kuster – samt en femtedel av England.
Svearna offrade sin kung
Trots vittnesbörd om starka danska och sydsvenska kungar anser forskarna att svearna i området runt dagens Stockholm var vendeltidens mäktigaste.
Den hypotesen bygger på att de flesta av periodens rika gravskatter har hittats i svearnas rike – nära Fyrisån, som på sin väg till Mälaren flyter genom Vendels socken, storgården Valsgärde och sveakungarnas huvudsäte i Gamla Uppsala.
På ön Helgö i Mälaren har man dessutom funnit rester av ett bronsgjuteri, och i bergen norr om sjön har man utvunnit järn. Historikerna antar att svearna blev rika på att handla med järn och päls från skogarna i norr.
Det flitiga jagandet dokumenteras bland annat av att arkeologer har hittat fler jaktgropar för att fånga älg från vendeltid än från någon annan period i Svealands historia.
Historieskrivaren Jordanes kan knappt dölja sin förtjusning i de driftiga svearna, som var kända i både Rom och Konstantinopel för sina pälsar: ”Svearna har, liksom folk i Thüringen [mellersta Tyskland, red.], praktfulla hästar. Där finns också de som, med ett otal andra stammar som mellanhänder, erbjuder sina pälsar till kunder i Rom.”
Intäkterna från pälshandeln användes för att köpa rikt dekorerade vapen och dyrbar konst.
I en av gravarna i Valsgärde, tre och en halv mil söder om Vendel, låg en hög, smal bägare i blått glas som troligen tillverkats i Norditalien.
Fyra kilometer längre söderut, i Gamla Uppsala, begravdes svearnas härskare i imponerande gravhögar.
Gravhögarna vittnar om hur mäktiga vendeltidens härskande klass var. Enligt skriftliga källor krävdes emellertid stora offer av härskarna.
Från sina germanska förfäder hade skandinaverna nämligen ärvt en grym sedvänja: människooffer.
Enligt det fornnordiska kvädet Ynglingatal från 900-talet kostade den gamla sedvänjan kungen Domalde livet: ”På hans tid plågades landet av olycka och hungersnöd. Den första hösten offrade svearna oxar, men utan resultat. Nästa höst offrade de människor [troligen slavar, red.], men året därpå var ännu värre. Den tredje hösten träffades hövdingarna och enades om att det måste vara kung Domaldes fel. Därför angrep och mördade de honom.”
Mordet var inte enbart ett straff för kungens misslyckande och ett odugligt ledarskap, utan skulle enligt Ynglingatal även blidka gudarna: ”Svear med svärdets udd vållade då Domaldes död. Kungens dråp då skulle årets växt åter främja.”
”Kungens dråp då skulle årets växt åter främja.” Nordisk dikt om människooffer under vendeltid
Vendeltidens folk blev vikingar
Fynd av smycken med nordiska gudar visar att vendeltidens människor tillbad Oden och Tor, precis som vikingarna.
De använde också runor för att skriva, och precis som vikingarna kunde bygga stora ringborgar kunde vendeltidens härskare uppföra imponerande byggnadsverk.
Nordeuropas näst längsta fästningsmur, den tre mil långa Danevirke vid gränsen mellan Danmark och Tyskland, härrör från vendeltid, och det gör även den omkring femhundra meter långa och elva meter breda Kanhavekanalen på den danska ön Samsøs smalaste del.
Vendeltidens folk bemästrade också skeppsbyggarkonsten. Den arton meter långa västnorska Kvalsundsbåten från cirka år 690 liknar till exempel ett av vikingarnas långskepp. Det enda som saknas är en mast.
Ett fynd i Estland tyder emellertid på att segel fanns redan under vendeltiden, att den tidens människor var vikingarnas förfäder och att övergången mellan epokerna är mer flytande än historikerna hittills har tänkt sig.
Sedan år 2008 har arkeologer grävt ut ett slagfält på den stora estniska ön Ösel.
Omkring år 750 drog vendeltidens krigare ut på en expedition österut, men på ön gick något snett och 41 nordiska krigare höggs och stacks ihjäl.
Deras skepp lämnades kvar och utgrävningen visar att det ena av dem, i likhet med senare vikingaskepp, var försett med ett kölsvin, en kraftig, längsgående balk ovanpå kölen, i vilken en hög mast kunde fästas.
Vendeltidens människor gav sig alltså ut på expeditioner redan omkring år 750, precis som deras ättlingar vikingarna gjorde på 800- och 900-talet.
Två bältespännare från vendeltidens Nordeuropa. Det vänstra hittades i Norge, medan det gyllene till höger grävdes ut i England.
Brittiska fynd vittnar om nordisk kontakt
År 1939 grävde en grupp brittiska arkeologer ut en gravhög i Sutton Hoo, tretton mil nordost om London.
Till deras förvåning innehöll den resterna av en 25 meter lång roddbåt utan mast samt ett antal föremål med skandinaviskt utseende från 600-talet.
Benrester och trä hade för länge sedan ruttnat i den fuktiga graven, men en praktfull hjälm – i stil med de hjälmar som svenska arkeologer hittat i Valsgärde och Vendel – fick britterna att häpna.
Det gjorde också ett dyrbart bältesspänne av guld med djurfigurer.
Ett liknande bältesspänne från vendeltid med samma form och utsmyckning hade tidigare grävts ut vid den norska gården Åker, fjorton mil norr om Oslo.
Sutton Hoo ligger sexton kilometer uppför floden Deben, som mynnar i Nordsjön.
Båtar från Skandinavien hade med andra ord tillgång till området på 600- och 700-talet, då vendeltidens härskares makt var som störst.