För sextiofem år sedan gjorde en grupp danska arkeologer ett ovanligt fynd. I tre år hade de grävt ut vikingaborgen Fyrkat nära Hobro på norra Jylland.
Den cirkelformiga fästningen, som av allt att döma byggdes av den namnkunnige kung Harald Blåtand omkring år 980, skapade rubriker inte bara i Danmark, utan i hela Skandinavien.
Arkeologerna arbetade med att avtäcka ett antal vikingagravar strax utanför borgen när det stod klart att en av gravarna var annorlunda än de övriga.
I graven låg en cirka fyrtioårig kvinna klädd i en blå fotsid klänning. Över huvudet bar hon en slöja med guldvävd kant och på tårna hade hon två silverringar.
Kvinnan, som låg begravd i överdelen av en vagn, var omgiven av gravgåvor.
Enbart klädedräkten visade att kvinnan måste ha varit en framstående person. Det var dock kvinnans gravgåvor som verkligen fick arkeologerna att höja på ögonbrynen. Med sig i evigheten hade den avlidna fått små märkliga amuletter, hallucinogen bolmört och en gåtfull metallstav.
Experterna var säkra på sin sak: Kvinnan i graven måste ha varit en völva, en av vikingatidens mäktigaste och mest sägenomspunna personer.
Till och med Oden rådfrågade völvan
I århundraden var völvan, ett ord som betyder ”stavbäraren”, vikingarnas viktigaste länk till gudarnas och andarnas värld. Enligt sagorna kunde völvorna se in i framtiden, och de var så betydelsefulla att de behandlades som drottningar.
Völvorna ansågs råda över liv och död och var både beundrade och fruktade.
”Den drivande övervann dig aldrig. Åsa har lycka i strid”. Inskription på völvastav hittad vid Hemdrup i Danmark.
Vikingasierskans främsta kännetecken var völvastaven, som ansågs ha magiska egenskaper. När några bönder grävde i en torvmosse utanför byn Hemdrup i Danmark år 1949 hittade de en halvmeterlång runstav som stuckits ner i mossen.
Experter tror att staven är ett av de äldsta tecknen på völvornas existens. På staven har en kvinna med flätor och lång klänning, eventuellt völvan själv, ristats in. Under figuren står en trollformel i runskrift:
”Den drivande övervann dig aldrig. Åsa har lycka i strid.”
Enligt historikerna syftar ”den drivande” på en febersjukdom som völvan med hjälp av sin stav hjälpte kvinnan Åsa att återhämta sig från. Völvan använde bland annat sin stav när hon utövade sejd, det vill säga magi. Historier om stavbärande kvinnor kan enligt historikerna spåras ända tillbaka till den skandinaviska bondestenåldern.
Det är emellertid först under vikingatiden som konkreta fysiska bevis dyker upp. I samhället Kirk Michael på Isle of Man i Irländska sjön, där vikingarna var aktiva på 800-talet, har arkeologer hittat en bildgravsten som troligen föreställer en völva med en stav i handen.
Arkeologer har även hittat völvastavar i ett flertal gravar runt om i Norden.
Islands völva Sigríður Klingenberg är känd för sina spådomar.
Islands völva spår ännu
I närmare femtio år har den isländska veckotidningen Vikan årligen publicerat en lokal völvas spådomar. Sierskan har vid flera tillfällen prickat rätt.
På flera håll i Norden har kvinnor återupptagit vikingatidens völvors urgamla traditioner. Vår tids mest kända völva bor på Island, där hon varje år i början av december spår inför det nya året.
Förutsägelserna läses av islänningarna med en blandning av humor och allvar, för vid flera tillfällen har völvan varit nära sanningen.
År 2004 förutsåg völvan exempelvis att den palestinske ledaren Yasir Arafat var så sjuk att palestinierna skulle få en ny och mer diplomatisk ledare. Elva månader senare dog Arafat, varpå ledarposten övertogs av den moderate Mahmud Abbas.
Året därpå förutsåg sierskan att påven Johannes Paulus II skulle gå bort, vilket skedde fyra månader senare.
Völvan har emellertid också ofta haft fel. År 2004 förutsåg hon bland annat att Färöarna skulle bli självständiga bara några år senare. Färingarna väntar fortfarande på att det ska hända.
Völvorna var så viktiga för vikingarna att de förekom i deras myter. Völuspá, eller ”Völvans spådom”, den inledande dikten i det mytologiska verket Poetiska eddan, berättas av en völva som självaste Oden kallat till sig för att få kännedom om världens öde.
Som tack för profetian, i vilken völvan bland annat förutsäger världens undergång Ragnarök, ger guden henne enligt dikten ”halsguld och ringar”.
Reste mellan gårdarna
Oden hade alla skäl att belöna völvan, för ingen ville göra en völva arg. Völvorna hade stor makt genom sejden, som även kunde användas för att skada andra människor ifall trollkvinnorna inte var nöjda med sin lön.
I Egil Skallagrimssons saga strider den isländske skalden Egil mot sina norska ärkefiender, kung Erik Blodyx och drottning Gunhild, vars son Egil hade dödat. Drottningen var en skicklig sejderska, så när skalden flydde från Norge till Island använde hon sin magi för att utkräva hämnd:
”Om Gunhild berättar man att hon lät sejda att Egil Skallagrimsson aldrig skulle få ro, vare sig på Island eller någon annanstans innan hon fick se honom igen.”
Magin verkar ha fungerat, för året därpå uppfylldes skalden av ett obetvingligt begär att resa. Under sin färd led Egil skeppsbrott utanför norra England, där Gunhild och Erik väntade på honom i vikingakolonin York.
Egil dömdes till döden, men samma dag som han skulle avrättas läste han upp en dikt som var så vacker att kungen omedelbart benådade honom.
De typiska völvorna var emellertid inte gifta kvinnor som Gunhild, utan enstöringar som hade övergett de familjeband som under vikingatiden normalt definierade en kvinnas liv. I stället reste völvan från plats till plats med sina attiraljer och utövade sejd där den efterfrågades.
Hon kunde emellertid mycket väl ha kollegor som hon träffade. Völvan Torbjörg i Erik Rödes saga hade till exempel haft ”nio systrar som alla var spåkvinnor, men hon var den enda som ännu levde”.
Det var inte heller ovanligt att völvan reste tillsammans med ett följe av yngre medhjälpare. I Orvar Odds saga kommer völvan Hild till en planerad sejdceremoni med totalt femton flickor och femton pojkar i sin kortege.
Manliga magiker var illa sedda
Völvorna arbetade mot betalning, eventuellt i form av kost och logi. Därför var deras klienter huvudsakligen välbärgade personer som storbönder och jarlar, som sände en budbärare efter närmaste völva när det uppstod kris av något slag.
Rikt dekorerade völvagravar tyder på att völvorna återfanns framför allt bland samhällets ledande släkter.
Völvan vid vikingaborgen
Hår och ben
En klump bränt hår och benstumpar tolkades ursprungligen som en spyboll från en uggla. En ny studie har dock avslöjat att klumpen inte kommer från en uggla. Benen och håret ingick troligen i völvans magi.
Bronsbägare
Vid kvinnans vänstra arm låg en liten bronsbägare med ett lock av gräs. Bägaren, som möjligen kommer från Centralasien, innehöll ett fett av okänt slag. Innehållet kan ha använts till völvans transceremonier eller andra former av magi.
Bolmörtsfrö
En mängd frön från den giftiga växten bolmört hittades i völvans grav. Forskarna tror att de har legat i en läderpung som ruttnat bort. Völvan intog troligen de euforiserande fröna för att frammana ett transtillstånd, antingen genom att blanda dem med djurfett och smörja in dem på kroppen som en kräm eller genom att bränna dem och andas in röken.
Smycken
Ett smycke format som en stol föreställer eventuellt en så kallad sejdhäll, platsen där völvan satt under sina ceremonier. Även völvans övriga smycken och amuletter var otraditionella. Bland annat bar hon ett hängsmycke med små simfötter från fåglar av silverbly och två tåringar av silver.
Dosspänne
Vid völvans huvud låg ett så kallat dosspänne. Detta dekorativa smycke, som bars på bröstet, innehöll eventuellt en dryck till ceremonierna. År 2017 hittade en grupp arkeologer en bit metall som skulle kunna höra till dosan utanför vikingafästningen Borgring på Själland.
Några av völvans många färdigheter var att se händelser i det förflutna och i framtiden, bota sjukdomar, påverka vädret och bringa lycka. Vikingarna ansåg att kvinnor var de bästa magikerna, men det fanns även män som kunde sejda.
I Laxdœla saga berättas om trollkarlen Kotkel och hans söner som slog sig ner på Island. Där störde de en grannkvinna, vars son Tord hotade trollkarlen. Det skulle han inte ha gjort. När Tord en kort tid senare seglade ut frammanade Kotkel ett kraftigt oväder.
”Plötsligt reste sig en brottsjö nära land, på en plats där en sådan aldrig någonsin tidigare hade skådats. Den fick skeppet att rulla runt, så att det hamnade med kölen upp.”
Tord och hans medpassagerare drunknade allihop till följd av Kotkels sejd. Män som Kotkel behandlades emellertid aldrig med samma vördnad som de kvinnliga völvorna. Vikingarna betraktade nämligen sejd som en kvinnosyssla som män borde avstå från.
Spåkvinna rökte hasch
Völvan kom i kontakt med högre makter genom att försätta sig i trans. I transtillståndet kunde völvans själ enligt vikingarna färdas till andra världar och besöka andar och gudar som kunde hjälpa henne med sitt ärende.
En av de viktigaste beskrivningarna av en völvas sejd finns i Erik Rödes saga, som nedtecknades på 1200-talet. Enligt sagan hade vikingarna på Grönland svultit i flera månader, eftersom både jakten och fisket slagit fel. Om olyckan höll i sig skulle vikingasamhället inte klara sig till våren.
Storbonden Torkel beslöt att rådfråga högre makter, så han bjöd in völvan Torbjörg Lillvölva till sin gård: ”När hon kom fann sig alla förpliktade att artigt hälsa på henne.”
”Nu ser jag många saker tydligt som tidigare var dolda för mig”. Völvan Torbjörg i Erik Rödes saga.
Den respektingivande völvan var fint klädd. Hon hade en stav i handen och i bältet en pung, i vilken hon förvarade sina trollmedel.
Till skillnad från gårdens övriga gäster, som fick nöja sig med att sitta på träbänkar, fick völvan enligt sagan sitta i högsätet med mjuka kuddar. Därefter serverades hon en praktmåltid.
När seansen skulle börja satte sig völvan på en särskild plattform eller stol, en så kallad sejdhäll. Gårdens kvinnor bildade ring runt henne och en av dem sjöng ett särskilt, uråldrigt kväde. Sedan talade völvan till storbonden Torkel:
”Nu ser jag många saker tydligt som tidigare var dolda för mig. Jag kan berätta för dig, Torkel, att detta oår inte kommer att vara längre än den här vintern. Det blir bättre tider när våren kommer.”
Under den kristna medeltiden anklagades kvinnor som använde völvornas konster för att vara häxor och brändes.
Det slags kväde som sjöngs i sagan kallades galder (galdr på fornnordiska). Liksom exempelvis indianska eller sibiriska schamaners sång utgjordes galdern troligen av ett antal upprepningar som hade en suggererande inverkan på völvan och som hjälpte henne att försätta sig i trans.
Enbart sång räckte dock inte alltid när völvan behövde färdas mellan olika världar i sin jakt på dolda kunskaper. År 834 lades en förnäm kvinna och hennes trälkvinna i en skeppsgrav i Oseberg i Norge – tillsammans med bland annat en völvastav av trä och en påse hampafrön.
Vissa forskare tror att kvinnan var en völva och att hon rökte hasch för att enklare uppnå det nödvändiga transtillståndet.
Vid utgrävningen av völvagraven utanför ringborgen Fyrkat i Danmark hittade arkeologerna bolmörtsfrön, som även de innehåller ett euforiserande ämne. Av allt att döma intog völvan, som begravdes i slutet av 900-talet, fröna för att frammana hallucinationer.
Völvan kunde dock även få kontakt med gudavärlden genom långvarig meditation. Under en så kallad utesittning satt völvan ensam i naturen på en stor sten. Under natten kom hon i kontakt med många av de väsen som enligt folktron huserade i mörkret.
Under kristen tid var denna form av sejd fortfarande så vanlig på Island att det enligt 1200-talets lagar blev förbjudet att ”sitta ute och väcka troll och främja hedendom”.
När sången eller ruset avtog befann sig völvan fortfarande på en andlig resa mellan olika världar. Då kunde man ställa frågor till henne, som hon enligt berättelserna besvarade med stor klarhet.
Oönskad völva attackerades
Völvorna åtnjöt visserligen stor respekt i samhället, men det var inte alla vikingar som var odelat positiva till trollkvinnorna. Enligt Orvar Odds saga bodde den unge Odd en tid hos bonden Ingjald.
Det gick rykten om att völvan Hild befann sig i trakten och Ingjald kallade genast till sig henne för att höra hur vintern skulle bli:
”Människorna på gården närmade sig sejdkvinnan och hon berättade för var och en av dem hur det såg ut för dem. Sedan berättade hon hur vintern skulle bli och mycket annat som folk inte kände till.”
När hon försökte spå Odd ville han dock inte höra om sitt öde, eftersom han ogillade magi. När hon ändå spådde Odd stack han rasande upp en pinne i näsan på henne, så att blodet började rinna.
För att blidka den rasande völvan tvingades den skräckslagne Ingjald erbjuda henne både kost och logi i tre dagar och flera gåvor. Odd var inte på något vis ensam om att tycka illa om völvor.
Omkring år 1000 hade stora delar av Norden kristnats. I den nya tron fanns inte plats för völvor som påstod sig kunna utföra mirakel. Kvinnorna med stavar försvann dock inte helt.
En ny generation trollkvinnor förde vidare traditionerna till medeltiden, då kvinnorna kallades häxor. I likhet med völvorna använde häxorna bland annat bolmört för att få tillgång till andra världar.
Den gamla magin bekämpades dock överallt med bål och bränder. Till slut var völvans trollkonst ett minne blott.