Vikingatidens första plundringståg
Vikingatiden inleddes förmodligen i slutet av 700-talet när de första skandinaviska vikingarna drog ut i världen på jakt efter rikedom, makt och ära.
För det kristna Europa blev angreppet mot klostret på Lindisfarne år 793 ett av de första skräckexemplen på vad vikingarna förmådde göra. Vikingatiden hade möjligen inletts något tidigare, men nu började rykten om vikingar sprida sig på allvar.
Skrikande och hojtande stormade de väderbitna vikingarna i land på ön utanför norra England. De for fram med vassa svärd och hade stora yxor i högsta hugg. Blixtsnabbt plundrade vikingarna klostret, högg ned ett flertal munkar, och gav sig sedan av till sjöss igen för att försvinna lika snabbt som de hade kommit.
Vikingatiden hade inletts, och under de somrar som följde drabbades Europas kuster av flera angrepp då vikingahövdingar samlade sina hirder av edsvurna krigare och drog i viking, som vikingarna själva uttryckte sig.
För vikingatidens nordbor, som trodde på asagudarna, var det en stor ära att få plundra intet ont anande främlingar och återvända segerrika hem till Skandinavien. De kände ingen skam i att mörda och plundra – tvärtom.
Snabba vikingaskepp blev startskottet för vikingarna
Vikingatidens kanske viktigaste förutsättning var de slanka och snabba långskeppen, som kunde frakta sjökrigarna från Danmark till England på bara några dagar om man hissat segel.
När vikingarna gick till angrepp, halade de emellertid seglen långt ifrån kusten för att inte upptäckas. De rodde den sista biten in till land.
Med långskeppens platta skrov kunde båtarna köras ända upp på stranden eller på floder som bara var någon meter djup.
Just därför kunde vikingarna utföra överraskningsangrepp mot byar, kloster och marknadsplatser långt inåt landet när befolkningen var helt oförberedda. Den typen av angrepp genomförde man gång på gång, särskilt i början av vikingatiden.
Vikingarna tog ofta höga ledare i samhället som fångar och krävde saftiga lösensummor för att inte döda dem. De allra flesta betalade naturligtvis för att slippa falla offer för vikingarnas vapen.
Vikingatågen sträckte sig från Amerika till Bagdad
Efter hand som vikingarna blev allt skickligare och mer erfarna, gav de sig ut på allt längre plundringståg. Först övervintrade de i läger längs Europas kuster, och så småningom drog de ut för att kolonisera nytt land.
Redan under 800-talet slog sig vikingarna ned på Färöarna och Island, och särskilt Island blev hemvist för ett blomstrande men barskt vikingasamhälle.
Från Island stävade Erik Röde ut med kurs mot Grönland, och därifrån seglade Eriks son Leif Eriksson vidare västerut till Nordamerika. Där bosatte sig vikingarna under en period i Kanada, som de kallade Vinland.
Svenska vikingar slog sig nedåt vid sjön Ladoga i Ryssland och drog sedan söderut på floderna för att plundra, ta slavar och idka handel. För invånarna i trakten stod nordisk bärnsten, pälsverk och skickligt smidda vikingasvärd högt i kurs.
Några vikingar nådde ända till Konstantinopel, där de tog arbete som livvakter hos kejsaren. Andra reste så långt bort som till Bagdad och sålde bl.a. skinn till araberna.
Innan vikingatiden var över, hade några av vikingarna i öster blivit så integrerade i våra dagars Ryssland och Ukraina att de knappast kunde kallas vikingar längre.
Britterna fick känna på vikingatiden mer än några andra
Danska och norska vikingar reste mest åt andra hållet – västerut. Hårdföra vikingakrigare med namn som Hasting och Björn Järnsida färdades runt Iberiska halvön och in i Medelhavet. Där gick vikingarnas krigskonst ut över exempelvis staden Luna i Italien.
Vikingatidens kanske mest anmärkningsvärda händelser ägde emellertid rum på de brittiska öarna. På Irland drog vikingarna ut på plundringståg, grundade Dublin och deltog som legosoldater i lokala maktstrider. Många drevs bort från ön igen innan vikingatiden var över, men i England hade vikingarna större framgång.
År 865 lämnade en stor vikingaarmé för första gången Skandinavien för att erövra England, där vikingarna etablerade Danelagen. Det var ett stort landområde uppkallat efter danskarna och det sträckte sig från Themsen i söder och lång upp mot norr. Såväl Nottingham som York kom att ingå i vikingarnas herravälde.
Många strider mot engelska kungar följde och York blev huvudstad i ett vikingarike som varade – nästan utan avbrott – fram till 954. Innan vikingatiden närmade sig sitt slut återvände bland andra Danmarks Knut den helige till England som erövrare i spetsen för en enorm vikingahär.
Blodiga maktkamper dominerade vikingatiden i Skandinavien
Hemma i Skandinavien blomstrade nya städer under vikingatiden. På Birka i Sverige, i Hedeby i Danmark och i Kaupang i Norge flödade det av rikedomar som vikingarna hade plundrat och handlat till sig ute i världen.
Vikingatiden gjorde skandinaverna rika, och starka vikingahövdingar blev med tiden mäktiga vikingakungar som byggde stora vikingaborgar och kämpade hårt om makten över de nordiska hemländerna.
Harald Hårfager enade, som den förste, det mesta av Norge efter sjöslaget i Hafrsfjorden år 872 – ett av de många vikingaslag då Nordens invånare möttes vikingasvärd mot vikingasvärd.
Senare drabbade Danmarks Sven Tveskägg, Sveriges Olof Skötkonung och Norges Olav Tryggvason samman i det enorma sjöslaget vid Svolder cirka år 1000, då Tryggvason gick i döden med sitt legendariska långskepp, Ormen Långe.
Kristendom och kungamakt avslutade vikingatiden
När de tre vikingakungarna utkämpade slaget vid Svolder, lurade slutet av vikingatiden redan i vassen. Vikingarnas plundringståg hade inletts just när den kristna kyrkan expanderade våldsamt i Europa med kloster, kyrkor och missionärer i avlägsna områden.
En del vikingar hade redan på 800-talet låtit sig döpas under deras långa färder ut i Europa, och under vikingatiden nådde kristendomen även till Norden.
Danmarks kung Harald Blåtand var den förste kung som år 965 kristnade sitt rike. Sakta men säkert började vikingarna tro på Jesus och Maria i stället för asagudarna Oden, Tor, Freja och Tyr.
Samtidigt blev det svårare att vara viking. Inte minst det starka frankerriket gjorde att det efter hand blev mer riskabelt att dra ut på vikingatåg.
Och hemma i Skandinavien förbjöd de kristna kungar, som hade allierade bland Europas härskare, sina undersåtar att dra ut på vikingatåg. När 1000-talet gick mot sitt slut, var vikingatiden enligt de flesta historiker över