Vikingatiden började i Estland

Två vikingaskepp och skeletten efter 41 krigare har grävts ut på en ö utanför Estland. Forskarna anser att krigarna är skandinaver och att de dött i ett dramatiskt slag ett halvt sekel innan vikingatiden officiellt inleddes.

Två vikingaskepp och skeletten efter 41 krigare har grävts ut på en ö utanför Estland. Forskarna anser att krigarna är skandinaver och att de dött i ett dramatiskt slag ett halvt sekel innan vikingatiden officiellt inleddes.

Tallinns Universitet & Vallo Kruuser, Delfi/Eesti Ajalehed & Niels-Peter Granzow Busch/historie & Loren Fetterman Illustration/lorenfetterman.squarespace.com

Svärdshuggen i det 30 cm långa överarmsbenet går inte att ta miste på. Tre av dem har gått rakt igenom benet medan det fjärde gjort ett djupt hack in i det, ­ända in till märgen.

”Det måste ha varit en ursinnig strid, fylld av vrede”, förklarar den estniska antropologen Raili Allmäe medan hon pusslar ihop den kluvna armen.

På bordet intill den söndriga över­armen ligger resterna av offrets kra­nium. Raili Allmäe känner försiktigt med ett finger längs en 10 cm lång spricka från ett svärdshugg i kraniets vänstra ­sida:

”Det var troligen det här som dödade honom”, konstaterar hon.

Vi befinner oss på historiska institutionen vid Tallinns universitet i Estland. Skelettdelarna som Raili Allmäe visar upp kommer från ett av de mest ovanliga fynden någonsin i det lilla baltiska landet.

Benen kommer nämligen från en av totalt 41 män som dött i en brutal strid omkring år 750 och därefter gravsatts i två skepp på stranden på den estniska ön Ösel. ­

Allt tyder på att de döda männen var vikingar från Skandinavien och att de kom med båt till ön minst 50 år innan perioden vi kallar vikingatiden började.

De tre bevisen bakom forskarnas teori

Forskargruppen anser att framför allt tre bevis tyder på att de 41 skeletten tillhörde skandinaviska krigare.

Arbetare upptäckte ben

De första sju fallna krigarna upptäcktes på hösten 2008 då man skulle gräva ned el­kablar i den lilla staden Salme på Ösel. Plötsligt fick man syn på några män­niskoben i jorden.

De lokala myndig­heterna trodde att skelettdelarna var från andra världskriget då tyska och sovjetiska styrkor drabbade samman på ön. Men när arkeologerna ganska snart hittade rester av svärd och spjut på platsen stod det klart att skeletten måste höra ihop med någon betydligt äldre konflikt.

Under utgrävningen som följde frilades resterna av totalt sju skelett samt spåren av ett skeppsvrak. I stort sett allt trä från fartyget hade förmultnat men lämnat efter sig en missfärgning i jorden.

Detta plus flera hundra järnspik gjorde att arkeologerna kunde rekonstruera konturerna av en 11,5 meter lång, och slank båt. Skeppet, som drevs med åror, har haft plats för 12–15 man. Enligt esterna är detta första gången ett sådant skepp hittats i Estland – och dessutom med hela besättningen inuti.

När arkeologerna granskade fynden, bland annat 75 spelpjäser, blev de överraskade: inget av de utgrävda föremålen var estniskt. Stilen var tydligt skandinavisk. Samtidigt visade kol-14-dateringar av trärester från skeppet att det byggts under perioden 650 till 700 år e.Kr.

Ett och ett halvt år senare hittade ­arkeologen Jüri Peets från Tallinns universitet helt oväntat resterna av ett ännu större skepp, omkring 30 meter från det första. Salme II, som det nya skeppet fick heta, var 17 meter långt och slankt, precis som det första, mindre skeppet.

”Det var ett medelstort krigsskepp med plats för 30–40 man”, förklarar Jüri Peets medan han och antropologen ­Raili Allmäe ivrigt studerar foton och föremål från utgrävningen.

Precis som i det första skeppet, Salme I, hade träet i Salme II förmultnat. Utifrån färgförändringarna i jorden kunde Peets emellertid se att skeppet var byggt i skandinavisk stil.

Nu hade de estniska arkeologerna plötsligt två skandinaviska krigsfartyg, som på något mystiskt sätt avslutat sin sista resa på Ösel för 1 300 år sedan.

Jüri Peets, Raili Allmäe och Liina­ Maldre undersöker föremål som hittats intill de döda vikingarna.

© Niels-Peter Granzow Busch/Historie

Skeletten vällde upp ur jorden

Efter bara några dagars utgrävningar fick de estniska arkeologerna ytterligare en överraskning. Jüri Peets hade redan hittat flera svärd och metalldelar från en sköld, men nu började det även dyka upp skelett ur marken – mängder av ­sådana.

”Först hittade vi två skelett, och sedan kom de fram ett efter ett”, säger antropologen Raili Allmäe, som har hand om undersökningen av skelettdelarna.

Under månaderna därefter grävde ­arkeologerna ut kvarlevorna av 34 män som lagts i skeppet, staplade nästan som ved i lager på lager.

”Det var helt klart en militär begravning”, säger Raili Allmäe.

Redan på de första skeletten som grävdes ut kunde hon se att männen dödats i en våldsam strid. Den enes överarm hade uppenbarligen fått ta emot flera hugg med något vasst vapen. En annan av de döda hade en otäck skada i huvudet; övre delen av pannbenet hade helt enkelt huggits bort.

”Man har kunnat se rakt in i hjärnan efter det hugget”, förklarar Allmäe och visar upp det kluvna kraniet.

Nio av de 41 skeletten från de båda skeppen bar spår av skador från vapen, främst svärd. Enligt Allmäe är det inget ovanligt, eftersom långt ifrån alla dödliga sår gör märken på själva benen. Skador av pilar och svärdshugg i magen är till exempel oftast dödliga men de lämnar sällan några spår på skelettet.

Hon är säker på att alla de 41 männen dött i samma strid, som enligt en kol-14-datering ägde rum omkring år 750.

Hundar offrades för de döda

Bland alla skeletten fann arkeologerna även skelett från minst tre hundar, som låg bland männen. En av hundarna ­hade placerats under armen på en av krigarna.

Undersökningar visade att hundens ryggrad hade huggits av. Allt tyder på att hundarna dödats för att följa sina stupade herrar till dödsriket.

Ett liknande ­offer har beskrivits av den arabiske diplomaten Ahmad Ibn Fadlan som år 922 mötte vikingar på genomresa i Ryssland och blev vittne till en hövdings skeppsbegravning:

”Sedan kom de med en hund, högg den i två delar och kastade in den i skeppet. Därefter kom de med alla hans vapen och lade dem vid sidan om honom”, skriver Ibn Fadlan, som även berättar om hur vikingarna offrade hövdingens trälinna och till sist satte fyr på skeppet.

Precis som i Ibn Fadlans skildring har krigarna i Estland fått sina svärd, knivar och sköldar med sig i graven. Ovanpå sköldarna, som låg över de döda, fanns benrester från bl.a. får och kor – troligtvis ett matförråd åt de döda så att de skulle kunna äta gott i livet efter detta.

Bland fynden fanns även tärningar och hundratals spelpjäser till brädspelet hnefatafl – kungens bord. Det schackliknande spelet, som gick ut på att fånga en kungapjäs, var populärt i Norden under vikingatiden och perioden dessförinnan.

Arkeologer har hittat åtskilliga skepps­gravar runt omkring i Skandinavien och även i bland annat England. Arkeologerna har emellertid aldrig funnit mer än en person i gravarna. Det estniska fyndet med hela 41 stupade krigare är alltså helt unikt.

Det stora skeppet kan ha haft segel

De många döda krigarna i det stora skeppet, Salme II, var emellertid inte den enda överraskning som mötte de estniska arkeologerna under utgrävningen.

När de började undersöka resterna av skeppet insåg de att det med största sannolikhet måste ha haft både mast och segel:

”Skeppet har någonting som liknar en köl, vilket är mycket typiskt för segelfartyg”, förklarar­ Jüri Peets.

Han tror att de rester av ylletyg som hittats kring skeppet kan komma från seglet. Kanske användes det som ett täcke över de döda efter den fatala striden. Om Peets har rätt är detta en sensation.

Tillsammans med vikingarnas imponerande skicklighet som sjömän och deras gränslösa äventyrslystnad var deras segelförsedda skepp en av huvudorsakerna till att de, från 800-talet och fram till vikinga­tidens slut år 1066, tog sig längre ut i världen än andra samtida folk.

Med sina skepp reste de till Nordafrika, djupt in i Ryssland och till och med över Atlanten till det oupptäckta Amerika.

Men rent arkeologiskt sett har forskarna inga konkreta bevis för att det fanns vikingaskepp med segel före år 820. Det året byggdes det så kallade Osebergsskeppet i Norge. Det 21 meter långa skeppet, som hade en cirka tio meter hög mast, grävdes ut år 1904.

Men enligt Jüri Peets är det alltså mycket som talar för att Salme II i Estland hade en mast. Därmed är hon det hittills äldsta segelfartyg som hittats i Östersjöområdet.

Var offren på vikingatåg i Estland?

De båda skeppen och deras besättningar utgör ett mysterium. Allting tyder på att de kom från Skandinavien, och allra troligast från Sverige som bara ligger 25 mil från Ösel.

Från centrala Sverige tar det 3–4 dagar att segla till Estland under gynnsamma förhållanden, och från Gotland bara 1–2 dagar. Men vad hade krigarna på Ösel att göra?

Enligt Jüri Peets ingick krigarna sanno­likt i en större styrka som hamnade i strid mot en i dag okänd fiende.

”Det räcker att se på siffrorna. 41 krigare dog i slaget och lämnades kvar. Troligen fanns det dubbelt så många sårade. Det betyder 120 döda och sårade”, förklarar Peets­, som förmodar att hela truppen kan ha varit fem gånger så stor – alltså omkring 600 man.

”Det innebär att det har varit totalt 20 skepp här.”

Under vikingatiden var det vanligt att man samlade stora flottor när främmande kuster skulle angripas och plundras. Det första vikingatåget som finns beskrivet i källorna – och som därför anses utgöra början på vikinga­tiden – skedde emellertid inte förrän år 793, ett halvt sekel efter slaget på Ösel.

Den 8 juni det året angrep vikingar klostret Lindisfarne på en liten ö utanför norra England. Munkarna, tjänstefolket och deras familjer höggs ned och alla värdeföremål stals innan vikingarna brände ned klostret och seglade iväg.

En av den tidens främs­te lärde, Alkuin från Northumberland, skrev hem från Frankrike:

”I 350 år har vi och våra förfäder bebott detta underbara land, men aldrig tillförne har ett sådant skräckvälde rått i Britannien som det vi nu utsätts för.”

Men hade krigarna som hittades på Ösel varit på ett liknande plundringståg? Det är omöjligt att säga, enligt Jüri Peets. Om så var fallet hade de valt ett dåligt mål. Arkeologerna känner varken till några byar eller större bosättningar på ön kring år 750. Chansen till ett rikt byte var med andra ord obefintlig.

I en isländsk saga från år 1225 berättas emellertid om en svensk adelsman, Ingvar, som for till Estland med sin här för att plundra på 600-talet. Men esterna ställde upp en stor armé och besegrade angriparna. Ingvar dödades och de av hans män som överlevde tog till flykten.

”Han begravdes nära kusten under en hög i Estland”, står det i sagan.

Enligt Jüri Peets syftar den sagan på ett slag på en helt annan plats i Estland. Dessutom är det inte säkert att historien är sann.

För arkeologen och metallexperten Jüri Peets var det en fröjd att se hur många metallvapen de döda krigarna fått med sig i graven: spjut, pilar och framför­allt svärd. Arkeologerna hittade totalt 40 en- och tveeggade svärd.

Samtliga tveeggade svärd och några av de eneggade bar spår av att ha blivit brända och därefter böjda. Både svärden och pilarna var typiskt skandinaviska, även om de tveeggade svärden troligen hade sitt ursprung i frankerriket och alltså importerats till Skandinavien.

Enligt Jüri Peets var det vanligt att skandinaviska vikingar ceremoniellt ”dödade” avlidna vikingars svärd i samband med begravningen genom att böja klingorna. På så vis förhindrade vikingarna även att främlingar stal de ofta mycket dyrbara svärden.

Några av svärden har dessutom rikt utsmyckade hjalt (fästen) i brons. Enligt Jüri Peets är ornamenten väldigt typiskt skandinaviska. En av dekorationerna ser till exempel ut att föreställa ansiktet
på en nordisk gud.

© Tallinn Universitet & Niels-Peter Granzow Busch/Historie

Vikingadekor

Flera av svärden är dekorerade på hjaltet. Det här liknar ansiktet på en nordisk gud eller något mytiskt väsen.

©

Böjda svärd

Många av svärden har bränts och därefter fått klingan böjd i samband med begravningen på stranden.

© Tallinn Universitet & Niels-Peter Granzow Busch/Historie

Pil spred eld

Ett speciellt fynd är en pilspets formad som en treudd. Jüri Peets tror att vikingarna har skjutit iväg brinnande material mot fiendens skepp.

Kanske började striden ute till havs

En annan möjlighet är att striden inte alls stod mellan skandinaver och ester. Enligt Jüri Peets kan det brutala slaget i stället ha utkämpats mellan två konkurrerande skandinaviska arméer som, avsiktligt eller av en slump, möttes utanför Ösel.

Under utgrävningarna av skeppen fann arkeologerna nämligen flera pilspetsar som låg längs den yttre delen av skrovet på Salme I som om de borrat sig in i skeppssidan. Enligt Jüri Peets tyder det på att slaget började ute på havet.

En av den estniske arkeologens teorier är därför att två skandinaviska flottor drabbat samman utanför Ösel. Kampen böljade förmodligen av och an på vattnet, tills den flotta som de döda krigarna tillhörde lade till vid kusten och snabbt drog upp sina skepp på land för att ­använda dem som försvarsmur.

Enligt Peets påminner den situationen mycket om ett slag år 1170, skildrat av historieskrivaren Saxo, då danskar och ester drabbade samman på Öland:

”Med hjälp av dels sina egna, dels danskarnas skepp som de lagt beslag på och med hjälp av trädstammar byggde de en befästning precis som en hel stad”, berättar Saxo.

Samma sak kan ha skett i slaget på Ösel. Efter striden samlade de över­levande krigarna – ingen vet om de förlorade eller vann slaget – sina döda kamrater och lade dem i två av skeppen. Även om begravningen har drag av att vara ett hastverk är det enligt de estniska arkeologerna tydligt att de överlevande tog sig tid att begrava sina döda med största respekt.

I Salme II har liken arrangerats noga med sina vapen intill sig och sköldarna på kroppen. Till sist täcktes liken med sand från stranden, innan de överlevande lämnade sina döda kamrater och seglade iväg.

Ingen vet om vi någonsin får veta ­anledningen till varför vikingarna kom till ön. Men säkert är att de båda skeppen med sin spektakulära last har gett forskarna mängder med ny kunskap.

Öselfyndet visar att skandinaverna hade såväl männen som utrustningen och organisationen för att bli Europas mest fruktade krigare, långt före angreppet på klostret i Lindisfarne år 793.

© Lill-Ann Chepstow-Lusty, KHM

”Ett alldeles unikt fynd”

Professorn och vikinga­experten Jan Bill vid Oslo­ universitet anser att Öselfyndet kastar nytt ljus över när vikingatiden kan sägas ha börjat.

Hur viktigt är fyndet i Estland?

”Det är alldeles unikt; såväl sagorna som historieskrivaren Saxo berättar om ett liknande sätt att begrava döda krigare efter ett slag. Det kunde lika gärna ha varit rent påhitt, det de skrev. Men här har vi alltså ett konkret exempel på att det faktiskt var så det gick till.”

Vad kan vi lära oss av upptäckten?

”Fyndet visar att den skandinaviska expansionen österut försiggick med vapen i hand redan i mitten av 700-talet. Tidi­gare fynd har bara visat att skandinaverna bedrev handel här. Öselfyndet bidrar därför till diskussionen om när vikinga­tiden – alltså den militära expansionen – egentligen började.”

Om Salme II hade segel, vad innebär det för vår syn på vikingaskeppen?

”Forskarna vet att Osebergsskeppet från år 820 inte är det första segelfartyget; bl.a. finns bilder av segelskepp på gotländska bildstenar från 700-talet. Salme II kan vara det första konkreta beviset.”

Kan det här fyndet innebära att historieböckerna måste skrivas om?

”Det kan det absolut göra, bl.a. eftersom vi nu ser att Saxos beskrivningar av krigarbegravningar och krigarideologi skildrar verkligheten och inte bara är påhittade. Om vi finner bevis för en mast på Salme II, kommer analyser av fyndet att ge oss bättre kunskap om hur rörliga vikingarna var redan i mitten av 700-talet.”

Fyndet i Estland visar att ifrågasatta uppgifter i t.ex. Saxos berättelser om vikingarna faktiskt är sanna.

© AKG Images/Scanpix