På 1200-talet började de vikingaskepp som i århundraden hade gjort Europas kuster osäkra att försvinna från skandinaviska farvatten.
De ersattes av så kallade koggar som hade högre sidor, större lastförmåga och som även fick däck och akterroder i stället för styråra.
Andra än vikingarna höll dock fast vid långskeppet och utvecklade denna båt.
På Hebriderna, den skotska västkusten och längs Irlands nordkust hade många vikingar bosatt sig.
Där blev en variant av det traditionella krigsskeppet det vanligaste transportmedlet till sjöss ända in på 1600-talet.
Inte något exemplar av den skotska birlinn finns kvar i dag, men samtida avbildningar visar en båt som påminner mycket om långskeppet.
Precis som sin föregångare hade birlinnen ett klinkbyggt skrov med överlappande bord.
Skeppet kunde drivas med åror eller segel och var perfekt för havet mellan Skottland och Irland.
Där är vädret nyckfullt och farvattnen smala och fulla av vassa skär. Till skillnad från vikingaskeppet hade birlinnen ett fast roder.
Höjdskillnaden mellan för och akter var också större.
På medeltiden hade den mäktiga höglandsklanen McDonald en hel flotta av birlinner, som de använde för att behålla sina erövringar på Hebriderna.
Birlinnen försvann ur bruk i mitten av 1600-talet.