På samma sätt som vi i dag kan använda en hjärt-emoji för att uttrycka kärlek hade vikingarna sina symboler, som kunde stå för sådant som beskydd eller släktskap.
Vikingatiden (ca 750–1100) var på det hela taget full av symboler, tecken och figurer. En del uttryckte något abstrakt och andra något jordnära och många av dem båda delar.
Vikingarnas symboler kunde vara kopplade till vardagen, men även till det övernaturliga. De kunde fungera som skydd mot onda makter.
Till exempel bar vikingarna ofta symboler i form av amuletter, som skulle ge den som bar dem skydd eller styrka. Den populäraste amuletten var torshammaren, som var en återgivning av guden Tors hammare i den nordiska mytologin.
Vikingarna använde även symboler i sin konst och i dekorationer av till exempel sköldar och byggnader. Symboler förekom helt enkelt överallt i vikingarnas värld.
På den här sidan hittar du en förklaring till sju av vikingarnas mest använda symboler och mönster samt tre exempel på missförstådda – eller tvivelaktiga – moderna tillämpningar av vikingarnas symbolik.
Torshammaren – reaktion på kristendomen?

Torshammare.
Skydd och styrka
Många vikingar bar en torshammare som ett hängsmycke om halsen.
Enligt nordisk mytologi skyddade guden Tor världen mot de nyckfulla jättarna med hjälp av hammaren Mjölner – som efter ett välriktat kast återvände till gudens hand som en bumerang.
Genom att bära en liten kopia av Mjölner trodde vikingarna att Tor skulle skydda dem och ge dem styrka. En torshammare kunde vara gjord av silver, bly, järn, bärnsten, brons eller guld.
Smycket var särskilt utbrett under 900-talet, då de första kristna vikingarna började bära små kors om halsen.
Det har gjort att en del arkeologer har tolkat torshammarens förekomst som en reaktion på kristendomens intåg. Med andra ord bar vikingarna enligt hypotesen en torshammare för att visa sin lojalitet mot den gamla tron.
Yggdrasil – livsträdet på väggbonaden

Grundformen i denna avbildning av Yggdrasil är känd från en väggbonad hittad i Överhogdal.
Livets cykel
Vikingarna trodde att trädet Yggdrasil stod mitt i gudarnas boning Asgård och därifrån sträckte ut sina grenar över världen.
Trädet var en ask och symboliserade både livets kretslopp och kopplingen mellan allting i universum. Enligt en myt knöt Yggdrasil samman nio olika världar.
Namnet Yggdrasil kan översättas med ”Odens häst” och syftar på en berättelse, i vilken guden Oden hängde från världsträdet i nio nätter och nio dagar för att uppnå visdom.
I mytologin höll gudarna möten vid Urds brunn, en helig källa under en av trädets tre rötter.
Under en annan rot bodde draken Nidhögg, och högst upp i kronan satt dess ovän, örnen Räsvelg, medan ekorren Ratatosk såg till att hålla kommunikationen mellan draken och örnen igång genom att löpa upp- och nerför stammen med bud.
Historiker känner till väldigt få avbildningar av Yggdrasil från själva vikingatiden, bland annat en väggbonad från sen vikingatid i Överhogdal i Härjedalen.
Triskele – symbol för skaldekonstens gud

Formen på vikingatidens triskeler kan variera mycket. På illustrationen här liknar triskelen tre sammanflätade dryckeshorn.
De trebenta dryckeshornen
Triskele är en figur bestående av tre ”ben” eller spiraler, som utgår från samma punkt.
Ordet kommer av triskelēʹs, grekiska för ”trebent”.
För vikingarna symboliserade triskelen skaldkonstens gud Oden.
Enligt en myt tillbringade Oden tre nätter tillsammans med jättekvinnan Gunnlöd, som vakade över det så kallade skaldemjödet – framställt av blodet från Kvaser, världens visaste man.
Som tack för den erotiska upplevelsen fick Oden lov att ta tre slurkar av skjaldemjödet, som förvarades i tre kar.
Men guden svalde all mjödet, förvandlade sig till en örn och flög i väg med den värdefulla brygden, som han sedan spottade ut igen långt borta från jättarna.
Enligt myten var det skaldemjödet som lät vikingatidens diktare – skalderna – skapa sina kväden.
En runsten från 800-talet i den danska byn Snoldelev visar en triskele bildad av tre dryckeshorn – sannolikt de horn som Oden använde för att dricka upp skaldemjödet.
Triskeler är även viktiga symboler i den så kallade jellingestilen, som härrör från vikingakungen Harald Blåtands säte i Jelling i Danmark under 900-talets andra hälft.
Valknuten – förknippad med Oden

Vikingasymbolen valknut.
Övergången mellan liv och död?
En valknut består av tre sammanflätade trianglar.
Forskarna är oeniga om symbolens exakta betydelse, men den förknippas med guden Oden och de vikingar som stupade på valen (slagfältet).
De fallna bars enligt mytologin av valkyriorna – Odens kvinnliga tjänare – till Odens boning Valhall, där det alltid finns rikligt med mjöd och fläsk åt de återuppståndna krigarna.
Valknutar är kända från bland annat bildstenar på Gotland och från vikingatidens östra England, där de uppträder på enstaka gravurnor tillsammans med bilder av hästar och vargar – djur som traditionellt förknippats med Oden.
Enligt en teori står valknuten för övergången mellan liv och död.
Solkors/svastika – Nazisternas symbol

Det är en enorm skillnad i betydelse mellan vikingarnas solkors och nazisternas svastika, men för vikingarna var de båda tecknen ett och samma.
Vikingarnas livssymbol
Solkorset är en uråldrig symbol med rötter som sträcker sig långt bortom vikingatiden.
Solkorset, eller solhjulet – sólarhvél på fornnordiska – liknar ett kors inramat av en cirkel.
Det fanns även en öppen variant, som historikerna kallar svastika eller hakkors – en variant som i dag är tungt belastad av det faktum att Adolf Hitler använde svastikan för att symbolisera nazismen.
Under vikingatiden förknippades emellertid både solkorset och hakkorset med den livgivande solen.
Det var en positiv symbol, som gav människan tur, välstånd och skydd.
Symbolen dyker upp på bland annat runstenar, ofta i samband med namnet Tor.
Enligt en del forskare hade solkors och torshammare samma betydelse för vikingarna.
Runor – äldre och yngre futhark

De 16 bokstäverna i yngre futharken. Det var denna variant av runalfabetet som användes under vikingatiden. Sådant skulle dagens vikingafans kanske kolla upp, innan tatueraren ristar in runor som ingen kände till under vikingatiden på deras kropp.
Runornas hemlighet
För vikingarna var de kantiga runorna inte bara bokstäver att skriva med, de förknippades även med magi.
Därför kunde runorna i sig symbolisera magiskt skydd mot till exempel sjukdom.
Ordet runa är besläktat med det fornnordiska rún, ”hemlighet”, och associationen till det övernaturliga kommer från den nordiska mytologin.
Runkonsten uppfanns enligt eddadikten Hávamál (Den Höges, alltså Odens, Tal) av Oden själv: ”Oden ristade runor/när ingen var där.”
Idén till skriften kom till guden efter att han i nio nätter och nio dagar hade hängt svältande och törstande från världsträdet Yggdrasil, genomborrad av ett spjut.
Under vikingatiden använde völvor (spåkvinnor) och andra särskilt invigda runorna för att utöva både ond och god sejd (magi).
Egill Skalla-Grímssons saga berättar hur den isländske skalden Egill botade en sjuk flicka, som förhäxats av ”falska runor”.
Egill ristade in en runbesvärjelse i en trästav, som lades under flickans huvudkudde. Enligt sagan blev flickan frisk igen efter det.
Vikingarnas udda väsen

Maskestenen från Aarhus.
Drakhuvuden och gripdjur
Vikingarnas konst är full av märkliga varelser, vars betydelse inte alltid är känd för dagens forskare.
Det kanske mest berömda exemplet är det gapande drakhuvudet, som skurits ut i fören på många vikingaskepp för att skrämma och varna fiender.
Ett annat mystiskt väsen är det så kallade gripdjuret, som uppträder på bland annat smycken från i synnerhet den tidiga vikingatiden.
Gripdjuren griper alltid tag i antingen sig själva eller andra gripdjur.
Den så kallade Maskestenen från Aarhus i Danmark avbildar en demonaktig figur med horn och hopflätade lemmar.
Forskarna tror att varelsen skulle skydda den stora runstenens ägare mot onda andar.
Enstaka gånger kan historikerna dock tyda djursymbolerna med större säkerhet.
Drakliknande ormar på runstenar förknippas till exempel ofta med Midgårdsormen, den havsorm som enligt nordisk mytologi låg runt hela världen.
Smycken i form av fåglar och avbildningar av fåglar på till exempel bildstenar på Gotland förknippas i regel med Odens korpar Hugin och Munin (fornnordiska för Tanken och Minnet) – symboler för Odens visdom och de fallna krigarnas tillvaro i gudens boning Valhall.
Moderna missuppfattningar

Gjutform i täljsten funnen i Hedeby, som var ett danskt maktcentrum under vikingatiden. I dag ligger Hedeby i norra Tyskland i ett område som tidigare hörde till Danmark.
Kreativa med symbolerna
Under vikingatiden fanns det plats för symbolisk mångfald – till exempel har arkeologer på Jylland i Danmark funnit en gjutform från 900-talet, som kunde tillverka både torshammare och kristna kors.
Nutida vikingaentusiaster, asatroende och andra som försöker hålla liv i vikingatraditioner, är ofta lika kreativa med symbolerna – till forskarnas förtret.

Tatueringar
Moderna vikingar har ofta armarna fulla av tatueringer. Men det är långt ifrån säkert att de historiska vikingarna var tatuerade. Den enda källan till möjliga vikingataueringar är den arabiske resenären ibn Fadlan, som 922 beskrev en grupp vikingar vid floden Volga: ”Från fingertopp till hals har var och en av dem en samling träd, figurer och liknande.”

Runor
Inom bland annat modern runmagi används runor från den äldre futharken – ett alfabet med 24 tecken som användes under järnåldern. Under vikingatiden tog ett förenklat runalfabet med 16 tecken över – men den historiskt korrekta yngre futharken används inte lika ofta av dagens entusiaster.

Ægirs hjälm och Vägvisaren
Enligt moderna vikingar ger symbolen Ægishjálmur (isländska för Ægirs hjälm) skydd, medan symbolen Vegvísir (Vägvisaren) hjälper bäraren att hitta vägen. Historikerna kan dock inte entydigt bevisa att de båda snöflingeliknande tecken, som är kända från isländska böcker om magi från 1600–1800-talet, har rötter i vikingatiden.