Bärsärk i rök

Vikingarnas supervapen: Bärsärkarna löpte amok på slagfältet

De tog droger, försatte sig i trans och rusade utan fruktan fram som vikingaarméns skräckinjagande spjutspets i strid. De halvnakna bärsärkarna, som stred utan ringbrynja, spred skräck och fasa bland fienden.

De tog droger, försatte sig i trans och rusade utan fruktan fram som vikingaarméns skräckinjagande spjutspets i strid. De halvnakna bärsärkarna, som stred utan ringbrynja, spred skräck och fasa bland fienden.

Getty Images

År 937 efter Kristus angriper en allians av irländare och skottar den engelske kungen Athelstan i norra England. Angriparnas mål är att krossa grannlandets kung, men Athelstan har ett ess i rockärmen: legosoldater från Norden.

Under slaget vid Brunanburh i Northumberland strider den isländske vikingen Thorulf Skalla-Grímsson på engelsmännens sida. I rent dödsförakt bär Thorulf ingen ringbrynja och när den skotsk-irländska alliansen håller på att få övertaget på slagfältet grips han av ett vilt raseri. Thorulf går bärsärkagång.

”Bärsärkarna brölade, striden var i gång/ulvpälsarna ylade och skakade sina spjut.” Utdrag ur Haraldskvädet, cirka år 900 efter Kristus

Enligt Egill Skalla-Grímssons saga från 1200-talet slängde Thorulf sin sköld på ryggen, varefter han använde sitt tunga tvåhandsspjut för att meja ner skottar och irländare till höger och vänster. Till slut stod bärsärken inför en av fiendens ledare, en mäktig jarl: ”Därpå satte han jarlen spjutet för bröstet och drev det genom hans brynja och kropp, så att det kom ut mellan skuldrorna. Sedan drog Thorulf sitt svärd och högg åt båda sidorna. Hans män följde honom, så det var många som stupade.”

Tack vare vikingarnasegrade Athelstan. Orädda bärsärkar som Thorulf var nämligen ett supervapen, som under vikingatiden ofta spelade en avgörande roll på slagfältet.

Bärsärkagången var en urgammal företeelse

En bärsärk var på vikingatiden en krigare som greps av ett så våldsamt raseri på slagfältet att han utan tanke på sin egen säkerhet löpte amok i ett blodrus. Eftersom bärsärkar inte fruktade döden stred de utan ringbrynja, som på vikingatiden kunde väga uppemot tio kilo.

Ordet bärsärk (fornisländska berserkr) betyder troligen ”bar skjorta”, vilket tyder på att bärsärkarna stred i bar överkropp. Vissa språkforskare har dock hävdat att ordet ursprungligen betydde ”björnskinn” och att bärsärkarna stred iklädda sådana.

Hur som helst förekom halvnakna och orädda krigare långt före vikingatiden, enligt historikern Michael P. Speidel. En stenfigur från Kernosovka i Ukraina, daterad till någon gång mellan år 3000 och år 4000 före Kristus, föreställer till exempel en naken krigare med bälte, långt hår, tre oxar, en klubba och ett spjut.

Vikingarnas bärsärkar var inte ensamma om att rasa på slagfältet. I många kulturer genom historien har grupper av vilda, orädda krigare gjort livet surt för sina fiender.

Bärsärkar och indianer
© World History Archive/Imageselect

Azteker dansade natten lång

Quachickrigare var aztekiska elitsoldater som svurit på att aldrig retirera. Krigarna hade vissa privilegier, till exempel tillgång till glädjeflickor. Inför ett slag försatte sig quachickrigarna i blodrus genom att dansa utan kläder.

Indianer och bärsärkar
© Granger/Imageselect

Rusade fram mot pilarna

Bland stammen oglala i det som i dag är den amerikanska delstaten South Dakota fanns en särskild grupp krigare som hade svurit på att strida till döden. Utan rädsla rusade de fram mot fiendens bågskyttar, som de spetsade med hjortklövar med vassa järnspetsar.

Bärsärkar, Nieuhof
© Immanuel Giel

Orädda krigare löpte amok

På Malabarkusten i Indien såg holländaren Johan Nieuhof år 1662 de så kallade amokkrigarna: ”Likt galna män rusar de mot sina fienders svärd, vilket gör dem fruktade av alla”. På språket malajiska betyder ordet amok ”vild krigare”.

Bärsärkar förekom enligt Speidel även som legosoldater i Assyriens armé när landets kung Tukulti-Ninurta I besegrade babylonierna år 1228 före Kristus. Efter sin triumf lät kungen anlita en diktare, som skrev ett segerkväde: ”Rasande rusade de till fronten utan rustning. De hade avlägsnat sitt bröstpansar, kastat av sig sina kläder, bundit upp sitt hår och putsat sina vapen.”

Under antiken var framför allt kelterna kända för att kasta sig nakna in i strid mot de militärt överlägsna romarna. Under det första årtusendet efter Kristus försvann dock taktiken från Europas slagfält, bortsett från i Norden.

Hårfager hade bärsärkar i lasten

År 1734 hittade småbrukaren Erich Lassen det minsta av två guldhorn vid Gallehus i södra Danmark. Fyndet daterades till omkring år 400 efter Kristus. Bland motiven på hornet identifierade forskarna två nakna bärsärkar, den ene med svärd och sköld, den andre med en hornprydd hjälm.

Vikingarna hade visserligen inte horn på sina hjälmar, men hornprydda hjälmar är kända från järnåldern. Flera av dem visar nakna bärsärkliknande krigare och dansande män iklädda djurskinn. Enligt vissa forskare försatte dansen krigarna i trans inför ett slag.

Vikingarnas bärsärkar nämns för första gången omkring år 900. I det så kallade Haraldskvädet ger den norske skalden Thorbjörn Hornklofi en beskrivning av slaget i Hafrsfjord, varefter den norske kungen Harald Hårfager sägs ha enat Norge till ett rike.

Bärsärkar, horn

På det minsta av de danska guldhornen (här visas en replika) anser forskarna att två av figurerna föreställer bärsärkar.

© Nationalmuseet

Så snart långskeppen hade kastat ankar i Hafrsfjord var bärsärkarna enligt dikten de första som gav sig in i striden: ”Bärsärkarna brölade, striden var i gång/ulvpälsarna ylade och skakade sina spjut.”

Ulvpälsarna var krigare klädda i vargskinn, troligen en sorts kollegor till bärsärkarna.

Enligt Egill Skalla-Grímssons saga kom Harald Hårfager seglande till slaget i Hafrsfjord med tolv bärsärkar i sitt första långskepp. Källorna tyder därmed på att bärsärkarna fungerade som både elitsoldater och en förtrupp som inledde slag.

Arkeologen Jeanette Varberg har även påpekat att vikingarnas kungar och jarlar mycket väl kan ha använt bärsärkar i den så kallade fylkingen, en kilformig slagordning som plöjde rakt in i fiendens frontlinje i syfte att bryta igenom den.

Odens krigare bet i sköldarna

Av allt att döma hade bärsärkarna hög status i samhället. Många av dem var krigsherrar. Texterna i sagorna framställer ofta bärsärkarna som kvinnorövare, vilket forskarna tror kan komma från en tid då enkla män förväntades ställa sina hustrur till förfogande när mäktiga krigare kom på besök.

Bärsärkarna var tätt förknippade med guden Oden, vars namn ursprungligen betydde ”den rasande”. I Ynglingasagan från omkring år 1225 beskriver den isländske historikern Snorre Sturlasson bärsärkarna som Odens krigare: ”Oden kunde i strid göra så att hans fiender blev blinda eller döva eller skräckslagna och så att deras vapen inte bet mer än trästockar. Hans egna mannar sprang dock brynjelösa omkring och var galna som hundar eller vargar, medan de bet i sina sköldar och hade krafter som björnar eller oxar. De dödade andra män, men varken eld eller järn kunde stoppa dem. Det kallas bärsärkagång.”

En snidad schackpjäs från 1100-talet, återfunnen på den skotska ön Lewis, visar troligen en bärsärk som biter i övre delen av sin sköld. Enligt historikern Speidel kom sig den märkliga seden av ett försök att imitera björnar: ”Genom att bita snabbt i en sköld kan man efterlikna ljudet av en björn som klapprar med tänderna inför ett angrepp.”

Bärsärk, schackpjäs

En av de berömda schackpjäserna från den skotska ön Lewis sägs föreställa en bärsärk som biter i sin sköld.

© British Museum

Forskarna försöker fortfarande förklara bärsärkens vildhet och påstådda mod. Bärsärkagången har tolkats som vansinne, epileptiska anfall eller till och med ett rus efter att ha intagit röd flugsvamp.

Enligt en teori av växtforskaren Karsten Fatur åt bärsärkarna inte flugsvamp, utan frön från den giftiga växten bolmört. Effekterna av bolmört stämmer väl med fornnordiska beskrivningar av bärsärkar som skakade, blev röda i ansiktet och efter bärsärkagången ofta kräktes och hallucinerade.

Karsten Fatur argumenterar för att bolmörten gjorde bärsärkarna mer smärttåliga och att växtfröna sänkte blodtrycket, vilket minskade de vildsinta krigarnas blodförlust på slagfältet och därmed förstärkte ryktena om deras osårbarhet.

Bolmört har hittats i en völvas (trollkunnig kvinna, red.) grav nära den danska vikingatida ringborgen Fyrkat. Fyndet visar att vikingarna med stor sannolikhet kände till växtens hallucinerande effekt.

Än så länge har man dock inte hittat några konkreta bevis för

att bärsärkarna intog vare sig bolmört eller röd flugsvamp innan de gick bärsärkagång.

Bärsärken Rolfs sista strid

Kopplingen mellan bärsärkar och björnar kan spåras åtminstone tillbaka till medeltiden.

© Dansk Skolemuseum

Bärsärk förvandlades till björn

Efter vikingatiden fick berättelserna om bärsärkarna ofta en äventyrlig prägel. Enligt sagorna kunde till exempel bärsärken Bödvar Bjarke strida i skepnad av en rasande björn.

Bödvar Bjarke lär ha levt på den danske sagokungen Rolf Krakes tid, på 400-talet efter Kristus. Berättelsen om denne bärsärk finns i historikern Saxos verk Gesta danorum (Danernas bedrifter) från omkring år 1200 samt i den senare isländska medeltida berättelsen Rolf Krakes saga.

Enligt historien väckte den unge krigaren Hjalte under ett slag den till synes sovande bärsärken Bödvar Bjarke, som blev rasande över att bli störd. Hans ande hade nämligen – i skepnad av en väldig björn – stridit för kung Rolf och fällt många av hans fiender på slagfältet.

Nu var transen bruten och bärsärken kunde inte lova att han kunde strida lika effektivt i människoskepnad.

Bödvar Bjarke har vissa likheter med sagohjälten Beowulf. De reser till exempel båda två från Götaland i Sverige för att tjäna danernas kung i Lejre på Själland. Dessa paralleller har fått en del forskare att föreslå att historierna om Beowulf och Bödvar Bjarke ursprungligen hade ett gemensamt, numera okänt, ursprung.

Bärsärkarna blev äventyrsfigurer

När Alltinget, Islands riksdag, år 1000 gjorde kristendomen till öns officiella religion höll tiden på att rinna ut för Odens bärsärkar. Själva bärsärkagången fördömdes som ett hedniskt oskick och förbjöds i lag.

Vikingarna hade dock ännu inte glömt bort sina gamla förmågor. När en grupp grönländska vikingar omkring år 1020 anfölls av en lokal stam i Vinland i Nordamerika visade vikingakvinnan Frejdis att även kvinnor kunde gå bärsärkagång.

Enligt Erik Rödes saga tog hon svärdet från en död man, blottade sina bröst och gjorde rasande utfall mot dem. Angriparna visste inte vad de skulle ta sig för. Enligt sagan skyndade de bara därifrån.

”Han rusade fram framför sin fylking och högg åt båda sidorna. Både hjälm och brynja sprack under hans hugg.” Beskrivning av vikingatidens sista bärsärkagång

Efter hand som kristendomen vann framsteg reducerades emellertid bärsärkarna till spännande äventyrsfigurer från forntiden. I de muntliga berättelserna blandades nakna krigare och kämpar i björn- och vargskinn samman och tillskrevs magiska förmågor.

När den danske historikern Saxo Grammaticus omkring år 1200 skrev sitt stora verk Gesta danorum (Danernas bedrifter), hävdade han att bärsärkar var en sorts krigare som bara kunde klubbas ihjäl.

Sagokungen Halvdan slogs enligt Saxo med en 4,5 meter lång bärsärk. När Halvdan utmanade den enorma krigaren, som kallades Hardben, lär bärsärken ha blivit så arg att han bet av bitar av sin sköld och dödade sex av sina egna män.

Kung löpte bärsärk

Trots att det utkämpades många krig under medeltiden försvann behovet av bärsärkar på slagfältet, enligt Speidel. Arméerna blev mer disciplinerade och välutrustade och då blev ensamma krigare utan rustning enkla offer.

Mycket passande slutade vikingatiden enligt Harald Hårdrådes saga med en bärsärkagång. År 1066 invaderade en norsk armé England ledd av kung Harald Hårdråde.

Bärsärk i rök

Vissa forskare har hävdat att bärsärkarna stred iklädda björnskinn.

© Getty Images

Det avgörande slaget stod vid Stamford Bridge och enligt sagan blev kungen under striden ”rasande, så att han rusade fram framför sin fylking och högg åt båda sidorna. Både hjälm och brynja sprack under hans hugg. Så gick han genom sina fienders skara, så att alla som stod nära honom flög åt sidan som agnar för vinden.”

Kung Harald stupade emellertid när en pil genomborrade hans hals, och norrmännen förlorade slaget. Haralds misslyckade invasion räknas ofta som vikingatidens slut. Därmed var bärsärkarnas tid på slagfältet i princip också över.

Berättelserna om bärsärkarna levde dock vidare i sagorna. Det är genom dem vi i dag känner till vikingatidens orädda superkrigare.

LÄS MER OM BÄRSÄRKARNA

  • Jeanette Varberg, Viking: ran, ild og sværd, Gyldendal, 2019
  • Michael P. Speidel, Ancient Germanic warriors: Warrior styles from Trajan’s column to Icelandic sagas, Taylor and Francis, 2002