Vikingarnas ringborgar övergavs efter några år

Tyskarna erövrar Danevirke

År 974 anföll en här från Tysk-romerska riket den danska försvarsvallen Danevirke. Källor berättar att krigare efter krigare vällde in över vallen. Med pilar, yxor och svärd slaktades de danska vikingarna medan de desperat försökte försvara befästningslinjen Danevirke. Luften genljöd av skrik från män som skickades till Valhall av dödliga hugg från de tysk-romerska krigarna.

Pölar av blod sipprade ned i grästorven som kung Harald Blåtand noggrant – men förgäves – hade låtit förstärka vallen med. Fienden trängde igenom Danevirke och Tysk-romerska riket intog den viktiga handelsstaden Hedeby och krävde ett enormt krigsskadestånd som hotade att utarma det danska riket.

År 974 var Harald Blåtand kung i Danmark. Medan hans far Gorm den gamle troligen bara hade härskat över det jylländska landområdet var Harald bevisligen kung över det som vi i dag kallar Danmark, och till hans land hörde dessutom delar av dagens Sverige och Norge. Liksom sin far var Harald intresserad av både krig och politik och blev tidigt involverad i Gorms styre. När så den gamle kungen dog 958 pekade allt på att kungasonen skulle ta över och bli en skicklig regent.

Danmark var en krutdurk

Men Harald ärvde inte bara Gorms titel utan även hans politiska bekymmer. Visserligen hade Gorm varit kung, men hans ställning var inte så etablerad som titeln antyder. På 900-talet var kungen i princip bara en ledande storman, som de övriga stormännen såg som ”den främste bland likar”. Kungavärdigheten ärvdes inte automatiskt, så Haralds makt var ingen självklarhet – han var tvungen att slåss för den. Överallt i det danska riket lurade fiender och ett felsteg kunde bli kungens fall.

Som om det inte vore nog med de interna konflikterna ärvde Harald även hotet söderifrån, där först germanska stammar och senare Tysk-romerska riket låg på lur. För att stävja den starka grannen – som kunde tänkas anfalla de hedniska nordborna med ett kristet korståg som förevändning – konverterade Harald till kristendomen. Trots det trängda läget försökte han göra nya erövringar söder om gränsen, men efter ett misslyckat fälttåg tvingades Harald på defensiven och Danevirke intogs. Nederlaget vid Danevirke år 974 vållade en djup kris för Harald Blåtand. Han visste att en kung som inte kunde försvara sitt land och sitt anseende inte satt säkert på tronen.

Haralds far, Gorm den gamle, hade ursprungligen varit en av rikets stormän men hade efter en karriär som rådgivare åt den engelske kungen erövrat titeln som Danmarks förste kung.

Men allt detta var förgäves. År 974 intogs Danevirke söderifrån och upprorsstämningen pyrde bland landets stormän, som ansåg att Harald helt enkelt var för vek för att leda riket och hade tillskansat sig en maktställning som han inte hade rätt till. Kungen måste agera snabbt om inte tronen skulle glida honom ur händerna. För att demonstrera sin makt kastade han sig ut i ett projekt som skulle stärka hans militära ställning och kväsa varje början till uppror: Harald började befästa Danmark med gigantiska, cirkelrunda borgar, vars like man aldrig förr hade skådat i Skandinavien.

Inga källor nämner borgarna

Ingen av trelleborgarna omnämns i samtida källor. Historikernas kunskaper om de unika försvarsverken bygger därför först och främst på arkeologiska utgrävningar. Datering av träbitar som hittats i utgrävningar visar att borgarna byggdes av träd som fälldes omkring år 980. Årtalet har tagits fram med hjälp av dendrokronologi, vilket innebär att man räknar träets årsringar.

Metoden är enkel men är ett av de bästa och mest exakta redskapen för att datera trälämningar. Tidigare kunde metoden främst avslöja åldern hos ett träd då det fälldes, baserat på antalet årsringar.

Men varje årsring visar också hur mycket trädet har vuxit under året, och i dag har forskarna ett tämligen exakt facit, en referensprofil, att åldersbestämma gammalt trä med. Hårda vintrar sätter sina spår. Detsamma gäller större tilldragelser som vulkanutbrott och dylikt. I dag finns det en global profil för årsringar i träd, så att forskarna med stor precision kan datera trä genom att matcha årsringarnas bredd och form mot profilen. Tillsammans med kol 14-analyser kan arkeologerna därför datera byggstarten till omkring år 980.

Trelleborgarnas funktion är desto svårare att förklara, men deras placering ger historikerna en vink om syftet med anläggningarna. Alla borgarna ligger inne i landet, långt från kusten. De ligger också förhållandevis långt från landsgränserna och är spridda över hela landet.

Historiker menar att placeringen tyder på att borgarna inte var försvarsanläggningar avsedda att hålla fiender utifrån borta, som Danevirke. Det är mer sannolikt att borgarnas funktion har varit att visa intern styrka och utgöra militära fästen för Harald Blåtand när han måste försvara sig mot upproriska danska stormän.

Att trelleborgarna på denna tid var skräckinjagande bastioner för varje rebellisk storman är forskarna överens om. Byggplatsen för varje enskild borg har valts med stor omsorg, så att borgarna var lätta att försvara. Tre borgar låg på platser där två vattendrag möttes, vilket gav skydd från tre håll. Den enda borgen som inte låg på en sådan plats var så svår att segla in till att det var näst intill omöjligt att anfalla borgen sjövägen.

Likaså var de farvatten som ledde fram till borgarna så smala att fartyg inte kunde anfalla i formation utan var tvungna att segla i en lång rad – en sårbar position för en flotta. Oavsett om angreppet kom landvägen eller sjövägen, hade spanarna i borgarna bra utsikt och kunde hålla koll på vad som pågick runt dem och tillkalla förstärkning om det behövdes. Med andra ord uppfyllde borgarna sitt ändamål redan från början.

Trelleborg gjorde Själland kalt

Efter beslutet om att uppföra en trelleborg och valet av det perfekta läget kunde arbetet med att bygga den enorma fästningen börja. Visserligen byggdes borgarna huvudsakligen av jord och trä, men arkeologiska utgrävningar visar att Haralds imponerande borgar lade beslag på enorma resurser och pressade vikingarnas tekniska kunnande till det yttersta.

Borgen vid Slagelse på Själland kallades Trelleborg. Den krävde sådana enorma mängder timmer att vikingarna – enligt forskare knutna till utgrävningen – var tvungna att fälla hälften av all ekskog på Själland för att bygga borgen.

Det var därför praktiskt att placera fästningarna i närheten av stora skogar som kunde säkra leveranserna av virke till det omfattande bygget.

Vilka som stod för det dagliga byggarbetet vet inte historikerna, men vissa forskare menar att det finns en förklaring i till synes betydelselösa avsnitt i gamla muntliga legender.

Sven Aggesen, en krönikör från 1100- talet, berättar till exempel att kungen skickade ut en här ”för att släpa på en väldigt stor sten”. Vissa historiker menar att berättelsens påstående om att kungen tvingade danskarna att släpa stora stenar kan vara en omskrivning av ett vagt minne av att Harald tvingade befolkningen att uppföra enorma byggnadsverk som de inte förstod nyttan av.

Mer sannolikt är det dock att Sven Aggesen talar om Jellingstenen, den enorma sten som Harald Blåtand lät dra upp på en kulle vid Jelling på Jylland för att försäkra sig om att bli ihågkommen. Men samtidigt kan det också vara möjligt att Haralds hird blev satta att delta i byggarbetet. Vi vet i varje fall att det började spira ett uppror bland de stolta krigarna runt år 980. Kanske var de missnöjda med att behöva lägga tid och möda på att skyffla jord och släpa sten i stället för att slåss och plundra.

Utformningen var kristen

Oavsett vem Harald satte att bygga borgarna, vittnar planeringen och utförandet om stor expertis inom matematik och ingenjörskonst. Alla borgarna är byggda efter samma plan – en cirkelrund, geometriskt exakt jordvall omgiven av en vallgrav.

Forskare menar att borgarnas utformning, en cirkel med gator som korsas i centrum – har sitt ursprung i så kallade hjulkartor. Kartorna var dåtidens sätt att framställa världen på. Enligt kartritarna var världen cirkelformad och delades av fyra floder som korsade varandra i världens mittpunkt, kristendomens heligaste stad Jerusalem. De grova kartorna var inte avsedda att användas på resor, utan bara som symboler för den nya kristna världsbilden.

Harald – som uppfattade sig själv som den kung som hade kristnat danskarna – ville med denna form troligen markera sin tillhörighet till den nya religionen och kanske be om Guds beskydd.

Vikingarna var skickliga byggmästare

Trelleborgar av det slag som Harald Blåtand byggde i dagens Danmark fanns bara på ett fåtal andra platser i världen. I Skåne, som under Harald tillhörde Danmark, har man hittat spår efter ytterligare två ringborgar vars ålder och konstruktion forskarna är osäkra på – kanske är borgarna äldre än Haralds.

I Nederländerna och Belgien har arkeologer hittat rester av borgar med en form som påminner om de nordiska, men dessa borgar är cirka 100 år äldre. Borgarna kan ha inspirerat Haralds byggmästare, men formen hos de danska ringborgarna är betydligt mer exakt och geometrisk.

Haralds borgar är nämligen arkitektoniska mästerverk som vittnar om vikingarnas höga byggtekniska kompetens. För att bygga försvarsverken med så stor precision måste vikingarna ha kunnat utföra komplicerade geometriska beräkningar och haft goda kunskaper om egenskaperna hos jord och timmer som byggmaterial. En jordvall som inte byggdes på rätt sätt skulle till exempel ha rasat ihop.

Vikingarna byggde därför den cirkelrunda vallen över en invändig stomme av lodräta och vågräta timmerstockar, som effektivt höll varandra på plats och förhindrade ras.

Stommen bestod av 1 800 askträd

Att bygga den solida vallen måste ha krävt ofantligt många arbetstimmar. Bara uppgiften att flytta fyllnadsjorden måste ha sugit musten ur den mest härdade viking. Till trelleborgen i Slagelse har man använt över 20 000 kubikmeter jord – tillräckligt för att fylla flaket på 1 600 moderna lastbilar.

För att hålla jorden på plats flätade arbetarna först samman 1 800 unga askträd, som utgjorde vallens invändiga stomme. De vågräta bjälkarna gick tvärs igenom jordvallen och förband utsidan med insidan. Vallens utsida kläddes därefter med ekplankor, och totalt använde man omkring 8 000 stora ekar i konstruktionen av palissader, hus och vägar.

De flesta ekarna var cirka 200 år gamla när de fälldes, med en diameter av 120–130 centimeter och en höjd av åtta till tio meter. De gamla träden användes till vallarna, som effektivt kunde hålla fienden borta. Det enda sättet för besökare att komma in i borgarna var genom en av trelleborgens fyra portar, som bestod av upp till sex meter breda stensättningar och plankor. Stenfundamenten tyder på att det har stått timrade torn eller porthus ovanpå.

Utanför borgvallarna hade arbetarna grävt vallgravar. Bron som ledde över vallgraven var placerad mitt emellan de båda huvudportarna, så att en angripare skulle vara utsatt för stenar, spjut och pilar under så lång tid som möjligt innan han nådde portarna. Från de fyra portarna som var placerade i de fyra väderstrecken med extrem precision löpte två träbelagda gator genom borgens inre.

Just portarnas mycket exakta placering har länge varit en av faktorerna som forskarna har använt för att definiera en trelleborg. I de danska borgarna Fyrkat, Trelleborg, Aggersborg och Nonneborg ligger portarna placerade så att de pekar direkt mot nord, syd, öst och väst. Tre av de andra ringborgarna, Borgring i Danmark och Trelleborg och Borgeby i Sverige, har portar som ligger med ett par graders förskjutning i förhållande till de fyra väderstrecken.

Det är bland annat av denna anledning som forskarna länge har varit tveksamma till om de tre sistnämnda borgarna ska räknas som trelleborgar. Men de flesta anser i dag att förskjutningen har gjorts av estetiska skäl och att även dessa tre borgar ska räknas som vikingaringborgar. Det är dock mer osäkert om de två svenska har byggts av Harald Blåtand, eftersom undersökningar pekar på att borgarna är något äldre än från 980.

Det var inte bara portarna som placerades med precision. Inne i borgarna korsade gatorna varandra precis i cirkelns mittpunkt – i enlighet med floderna på den kristna hjulkartan. Gatornas träbeläggning skulle klara av ihållande trafik från de 500–800 personer som bemannade borgen. Man vet inte vilka som bodde i borgen, men en gissning är att det var Harald Blåtands personliga hird – kungens edsvurna män och deras familjer.

Invånarna var unga, vackra och rika

Livet i borgarna måste ha kretsat kring mer än krig och försvar, då de små samhällena hade verkstäder som även tillverkade annat än militär utrustning. På Fyrkat har arkeologer hittat spår efter smedjor som bearbetade både guld och silver. Även vid andra borgar har de grävt ut smycken och liknande spår efter en välbeställd befolkning.

Det är särskilt två gravar vid borgen i Slagelse som bekräftar invånarnas välstånd. I den ena graven låg resterna av en man som begravts med en silverklädd timmerbila vid sin sida, medan en kvinna i den andra graven hade fått med sig dyrbara glaspärlor och guld. Paret har troligtvis haft en framträdande roll i det dagliga livet i borgen, kanske som föreståndare på en av gårdarna.

Arkeologer som har undersökt ben från borgarnas gravplatser kan konstatera att många av de begravda är unga män som uppenbarligen var både friska och starka. Deras tänder var nästan helt utan hål och därmed i betydligt bättre skick än vad som var vanligt bland den övriga befolkningen på vikingatiden. De senaste undersökningarna av skeletten visar att krigarna har vuxit upp utanför Danmark, och forskarna tror nu att det handlar om slaviska legosoldater från områden söder om Östersjön.

Trelleborgarna har dessutom stora likheter med flera av de borgar som ligger längs Östersjöns sydkust. Enligt forskare bekräftar fynden antagandet om att de som bodde i borgarna var elittrupper som var stationerade för att beskydda Harald och därför var i fysisk toppform.

Borgarna skulle avskräcka

Blotta närvaron av de stora trelleborgarna måste ha haft en både vördnadsbjudande och hotfull inverkan på områdets lokalbefolkning. Härifrån kunde Haralds mannar hålla ordning och enkelt upptäcka eventuellt begynnande uppror, medan de drev in skatter. Skatterna bestod av silver, kött och säd som bland annat gick till Haralds utvalda.

När kungen och hans följe med residens i Jelling på södra Jylland besökte området, användes borgarna säkert också som husrum åt Harald. Dess-utom fungerade borgarna som handelsplatser. Hantverkare och köpmän kom dit för att sälja varor till kungens köpstarka personal, och de många verkstäderna vid borgarna vittnar om att Haralds män producerade så mycket att även det drog till sig köpmän från andra trakter.

Efterhand som borgarna blev kända som maktcentra och handelsplatser började allt fler människor bosätta sig runt omkring dem. På så vis uppstod flera lokalsamhällen som utvecklades till små städer. Exempelvis uppstod den danska staden Hobro förmodligen ur en bebyggelse nära borgen Fyrkat. Men medan Harald byggde sina stora borgar bubblade missnöjet fortfarande under ytan runtom i Danmark. Kanske förstärktes det av allt byggande, då detta innebar enorma utgifter och därmed troligen betydligt högre skatter.

Haralds son gör uppror

Harald fokuserade på att säkra makten internt men kunde ändå inte förutse att det största hotet mot honom skulle komma från hans närmaste. Blåtands son Sven hade lärt sig krigskonsten av sin far. År 983 sände Harald den unge Sven, som senare fick namnet Tveskägg, till Hedeby för att erövra det fort som kejsar Otto II hade byggt efter slaget vid Danevirke. Kungasonen utförde uppdraget och återvände som hjälte.

Rikets stormän betraktade Sven som en ung, intelligent och extremt handlingskraftig krigare och bestämde sig för att tillsätta honom som kung i stället för Harald. Historikerna vet inte varför Sven gick med på idén. Kanske höll han med om kritiken mot fadern, kanske var det en personlig uppgörelse mellan far och son. Krönikan Gesta Cnutonis som skrevs cirka 60 år senare berättar:

”När han (Sven, reds. anm.) hade blivit yngling, växte folkets kärlek till honom för var dag, och som följd härav tilltog också hans fars onåd mot honom allt mer.” Källmaterialet är generellt för tunt och osäkert för att man ska kunna dra några bestämda slutsatser om Svens motiv. Men säkert är att en armé under Svens ledning vände sig mot Harald som snart flydde till Själland.

Här mötte kungen upprorsmakarna i ett öppet slag. Harald förlorade och måste fly ännu en gång. I exil samlade Harald en flotta som år 986 var redo att ta upp jakten på Sven Tveskäggs flotta. Enligt traditionen ägde slaget rum vid Mols nära dagens Århus. Harald Blåtand hade begett sig till Jomsborg och fått med sig Jomsvikingarna, och nu gick han till anfall mot Sven Tveskägg.

Det blev till sist Harald Blåtand som förlorade den blodiga striden efter att ha sårats svårt. Jomsvikingarna tog honom till Jomsborg, som låg vid floden Oders mynning i Östersjön. Här dog Harald Blåtand runt 986. Därefter fördes han till Heliga Trefaldighetskyrkan i Roskilde, som han själv hade grundat, och bisattes.

”Denne vår Harald, som var den förste att anbefalla danerna kristendomen och som fyllde hela Norden med präster och kyrkor, han, det säger jag, blev oskyldigt sårad och fördriven för Kristi skull, men han kommer, det hoppas jag, icke att sakna martyrkronan”, skrev den tyske författaren Adam av Bremen senare om den danske kungens död.

Efter Haralds död tog den populäre Sven Tveskägg över tronen, och religiösa och politiska motsättningar dog snabbt ut. Svens metod för att samla danskarna var lika enkel som beprövad: ett krig mot en yttre fiende. År 990 ökade intresset för England, och fyra år senare stod Sven själv i spetsen för en storstilad invasion av London.

Äventyret utomlands såg till att upproriska stormän som kunde rikta kritik mot Svens styre fick annat att tänka på. Framgångarna i England befäste den unge regentens popularitet. Trelleborgarna förlorade snabbt sin betydelse. Omedelbart efter invasionen av London togs borgarna ur bruk och utrymdes. Med ett rike som åter präglades av lugn var det helt enkelt för dyrt att hålla personal i borgarna och underhålla själva byggnaderna.

Fynd i borgarna tyder på att utrymningen var planerad och fredlig. Vikingarna såg bland annat till att få med sig sina vapen, och på Fyrkat har arkeologer hittat hela 150 slipstenar men inte ett enda svärd. Därefter har borgarna i all stillhet blivit ett med landskapet – tills de dök upp igen omkring 1 000 år senare när arkeologer grävde bort grästorvorna och blottade byggnadsverken.