Vikingarnas mindre kända gudar hade många talanger

Kvaser: Visdomens gud

Bland vikingarnas gudomar var Tor den starkaste, Freja den vackraste, och Oden den visaste – eller så har det i alla fall länge sagts.

I själva verket hade Oden inte det vassaste intellektet. Enligt den yngre Eddan tillföll den äran guden ­Kvaser, som var ”den visaste av alla”.

Kvasers enorma intelligens berodde på hans tillkomst.

I tidernas början kämpade två ­gudasläkten om herraväldet i världen – asarna och vanerna.

Efter att kriget under lång tid hade böljat fram och tillbaka, slöt parterna till slut fred genom att spotta i ett stort kar.

Av saliven skapade de guden Kvaser, som innehöll essensen av alla gudarna.

Detta gjorde honom till den ­klokaste i hela Asgård, och han kunde besvara vilken fråga som helst.

Kvasers visdom blev till slut hans undergång. Dvärgarna Fjalar och Galar blev så avundsjuka på guden att de bjöd hem honom och slog ihjäl honom.

Där­efter tog de hans blod och blandade det med ­honung. Därmed uppstod det så kallade skaldemjödet – av vikingarna ­omtalat som ”Kvasers blod” – som gav förmågan att skalda.

Enligt vikingarna hade de bästa skalderna ”druckit” en tår av detta mjöd, varpå den mäktige guden levde vidare i dem och deras konst.

Forsete: Rättens övervakare

På ön Onsøy i Norge heter en av gårdarna Forsetlund. Namnet på gården tyder på att guden Forsete tillbads där.

Han var den gudomliga motsvarigheten till ­vikingarnas lagman, som på tinget agerade domare och avgjorde konflikter utifrån lagen.

På samma sätt avgjorde Forsete gudarnas tvister, när de uppsökte hans säte i tingssalen Glitnir – med pelare av guld och ett tak gjort av silver.

Eir: Läkekonstens gudinna

Vikingarna hade goda kunskaper om medicinalväxter och hur de kunde användas som medicin.

Ibland behövde de dock extra hjälp, och i sådana situationer åkallade de Eir.

I eddorna berättas det att hon levde på berget Lyfjaberg (läkedomsberget), och i texterna beskrivs hon som en ”extremt bra läkare”.

Sannolikt var hon vikingarnas viktigaste gudinna för ­läkekonst och tillfrisknande.

Vidar: Den ungdomliga styrkans gud

Guden Vidar var så beundrad att han på 900-talet avbildades på ett stenkors i den engelska staden Gosforth.

På korset slåss han mot Fenrisulven, omedelbart efter att den har dödat hans far Oden.

Vidar bodde i landet Vide, där han red runt och tränade med sitt spjut.

Utöver för sin enorma styrka, som överträffas endast av Tors, var Vidar mest känd för sin tysthet.

Enligt historiker hänger det ihop med hans roll som hämnare: Vidar avstod från att tala, tills han hämnats sin far under Ragna­rök.

Att avsvära sig saker var inte ovanligt under vikingatiden – till exempel svor skalden Gunnlaug i en saga att han inte skulle återvända till Island förrän han ­besökt tre jarler och tre kungar.

Brage: Skaldekonstens gud

När en stupad viking anlände till Valhall kunde han ha sådan tur att Oden skickade Asgårds mest vältalige gud – Brage – för att hälsa honom välkommen till dödsriket.

Sådan ära tillföll inte alla – och källorna tyder på att ­endast kungar kunde förvänta sig det.

Till skillnad från de andra gudarna kan Brage ha ett mänskligt upphov.

Historikerna gissar att han härstammar från den norske skalden Bragi Boddason (kallad Brage den gamle) från 800-talet.

Bragi kom från Västnorge, och de tidigaste skaldstrofer historikerna känner till är skrivna av honom.

Hans skicklighet som skald innebar att han efter sin död med tiden fick status som gud för sitt hantverk.

Skade: Gudinna för jakt och skidor

Att ha en gudinna för jakt och skidåkning kan verka underligt, men för vikingarna var det naturligt.

I Skandinaviens bergstrakter var skidor nämligen ett viktigt transportmedel.

När snön låg tjock på fjällen var de långa, platta plankorna det enklaste sättet att förflytta sig mellan olika platser på.

I synnerhet när vikingarna skulle jaga var skidorna avgörande. Med dem kunde de snabbt – och relativt ljudlöst – förflytta sig genom skogarna.

Med pilbåge jagade de bland annat älg, vildsvin och ren.

Gudinnan för skidåkning och jakt var jättekvinnan Skade, som enligt eddorna åkte runt på sina skidor och fällde vilda djur.

Skades namn dyker även upp i orts- eller platsnamn i Norge och Sverige – såsom norska Skodje och Skåbu samt det svenska Skadevi.

Namnen kan betyda något i stil med ”Skades tempel” och kan i så fall hänvisa till en kultplats eller liknande, där man tillbad eller offrade till gudinnan.

Vile och Ve: Skapargudar

Oden tillbads i hela Norden – bland annat under de stora offerfester som kallades blot, då till exempel djur dödades och gavs åt gudarna.

I gengäld vet forskarna nästan inget om hur vikingarna tillbad Odens mindre kända bröder – Vile och Ve.

De var av avgörande betydelse i vikingarnas värld. Enligt mytologin skapade de tre bröderna världen av jätten Ymers kropp, efter att de hade dödat honom.

Därefter skapade de den första mannen och kvinnan, Ask och Embla, genom att blåsa liv i två trästycken.

Vissa forskare ser de tre bröderna som en motsvarighet till kristendomens treenighet.

I dikten Loketrätan beskyller Loke nämligen de båda bröderna för att ha sex med Odens hustru Frigg, när han är borta.

Forskarna ser det som en indikation på att vikingarna betraktade de tre bröderna som en enhet: När Oden var borta övertog de båda andra hans roll i Asgård.

Hermod: Gudarnas budbärare

Även om vissa av de nordiska gudar var specifika för Norden, så lånade de även utifrån.

Ett exempel är Hermod, som fungerade som gudarnas budbärare.

Han återfinns i den grekiska mytologin, där han går under det snarlika namnet Hermes.

Forskarna vet dessvärre inte mycket om hur vikingarna tillbad Hermod.

Han nämns framför allt i den yngre Eddan, där han reser till Hel på sin fars häst Sleipner, för att ­befria sin bror Balder.

Han misslyckas dock, och får återvända ­tomhänt hem till ­gudarna i Asgård.