Snölandskap, Tors hammare

Vikingarnas fimbulvinter bygger på verkliga händelser

Vikingarna fruktade fimbulvintern, som skulle orsaka hungersnöd och varslade om världens undergång. Dessa berättelser är inte bara fria fantasier, menar forskarna. Fimbulvintern har sina rötter i händelser år 536 efter Kristus.

Vikingarna fruktade fimbulvintern, som skulle orsaka hungersnöd och varslade om världens undergång. Dessa berättelser är inte bara fria fantasier, menar forskarna. Fimbulvintern har sina rötter i händelser år 536 efter Kristus.

The Print Collector/Imageselect & Shutterstock

Bara själva ordet fimbulvinter kunde få vikingarna att darra. Fimbulvintern varslade om en iskall mardröm av svält och krig innan världen gick under i Ragnarök, står det i verket Den prosaiska Eddan.

Den medeltida boken innehåller vikingarnas dikter, som omkring år 1220 nedtecknades av den isländske historikern Snorre Sturlasson. Diktsamlingen räknas i dag som den bästa källan till förståelsen av vikingarnas tro.

Enligt Den prosaiska Eddan fanns det en hel del att frukta: ”Denna vinter består av tre sådana vintrar efter varandra, utan någon sommar emellan.”

Den iskalla perioden utan sol beskrivs i eddadikten Völuspá: ”svärdtid, sköldar klyvas, vindtid, vargtid, sen störtar världen”.

I årtionden har forskarna avfärdat fimbulvintern som en myt i stil med de drakar och häxor som dåtidens nordbor också trodde på. Nya forskningsresultat tyder dock på att den dödsbringande vintern verkligen inträffade på järnåldern och drabbade vikingarnas förfäder i Norden.

Fimbulvintern var uppenbarligen så hemsk att berättelsen om den blev en lika välkänd del av asatron som Oden, Tor och Midgårdsormen.

Vulkan orsakade istid

Katastrofen började med ett vulkanutbrott, som forskare har hittat spår av i Alperna.

Bok

Dikterna i Den prosaiska Eddan, som mest handlar om de nordiska gudarna, är från vikingatiden. De traderades i generationer, tills de slutligen nedtecknades av Snorre Sturlasson, Islands mäktigaste man.

© Shutterstock

År 536 efter Kristus fick vulkanen Katla på Island ett utbrott och orsakade en klimatkatastrof. Stora mängder lava och underjordisk gas vällde upp ur djupet. Från Grönland till Kina fyllde det gigantiska vulkanutbrottet atmosfären med rök och dis.

En lång rad skriftliga källor från år 536 berättar samstämmigt: solen blev dunkel, skördarna slog fel och människor svalt. Irländska krönikor vittnar om hungersnöd, medan kinesiska krönikeskrivare berättar om snö mitt i sommaren.

Enligt den romerske historikern Cassiodorus (cirka 485–cirka 583 efter Kristus) lyste solen det året bara ett par timmar om dagen – från en himmel täckt av mörka moln. Genom att studera iskärnor från den grönländska inlandsisen hittade forskare från Nasa redan år 1983 vulkaniska spår från det kalla året 536.

”Kineserna försökte förutsäga framtiden genom att studera stjärnbilder, men år 536 gick det inte.” Jeanette Varberg, arkeolog och museiintendent

Nasas misstanke om en stor katastrof stärktes när experter studerade gamla kinesiska beskrivningar av stjärnhimlen, berättar en av Nordens främsta experter på vikingarna och deras förfäder: arkeologen Jeanette Varberg, som är intendent på Nationalmuseet i Köpenhamn.

”Kineserna försökte förutsäga framtiden genom att studera stjärnbilder, men år 536 gick det inte. Stjärnorna täcktes av dis. Det har även bekräftats av mesopotamiska källor”, säger Jeanette Varberg.

Sedan upptäckten år 1983 har forskarna försökt lokalisera vulkanen som orsakade fimbulvintern. Ilopango i El Salvador misstänktes länge, men i dag lutar de flesta forskare i stället åt en isländsk vulkan.

”Analyser av en glasskärva från år 536, hittad i isen i schweiziska Alperna, tyder på Katla. Det är som ett kemiskt fingeravtryck”, berättar Jeanette Varberg.

Island

Vulkanen Katla ligger delvis under glaciären Mýrdalsjökull på södra Island. Katla var länge väldigt aktiv. Mellan åren 930 och 1918 hade vulkanen utbrott vid minst 20 tillfällen. Inget av dem var emellertid lika våldsamt som det år 536.

© Shutterstock

Katlas våldsamma utbrott inneslöt norra hemisfären i ett töcken och under de följande månaderna sjönk sommartemperaturen med tre–fyra grader. Resultatet var enligt Jeanette Varberg ”den största nedkylningen på 2 000 år”.

Fyra grader låter kanske inte så mycket, men det räckte för att göra år 536 till ”det värsta året någonsin”, menar historikern Michael McCormick, professor vid Harvard University i USA.

Jeanette Varberg håller med, och betonar att solens svaga strålning drabbade vikingarnas förfäder långt upp i norr allra hårdast: ”Kölden höll i sig i tre år på Irland, men i norra Skandinavien varade den i upp till tio år. I Sydeuropa får temperaturväxlingar inte lika förödande effekter, men i norra Skandinavien levde folk redan på marginalen.”

I avsaknad av tillräckliga mängder solljus hann inte spannmålet på järnåldersböndernas åkrar mogna, utan ruttnade. Vikingarnas förfäder var bönder, så missväxten ledde till hungersnöd, framför allt i Norge, där arkeologerna har hittat spår av stora förändringar på 500-talet.

Jeanette Varberg

I sin bok Viking går Jeanette Varberg bland annat igenom vad forskarkåren vet om fimbulvintern.

© Mogens Engelund, engelund.dk

Spår av hungersnöden syns bland annat i byn Landa i sydvästra Norge, som varit bebodd i 2 000 år, men lämnades omkring år 536. Längre norrut i Norge tyder frånvaron av arkeologiska fynd från 500-talet på att folkmängden minskade dramatiskt.

”Arkeologerna borde egentligen hitta fynd där, men det finns ingenting. Det är tillräckligt tydligt för att man ska kunna säga att något ovanligt måste ha inträffat”, menar Jeanette Varberg.

Pollenanalyser bekräftar bilden. Forskare har analyserat pollen i närmare 1 500 år gammal torv som grävts upp i Sverige och Norge. Odlingsmark innehåller stora mängder pollen från gräs och spannmål, men i norra Sverige och Norge innehåller torven från 500-talets mitt knappt något gräspollen alls, detta eftersom stora områden lämnades ouppodlade och blev skog efter fimbulvintern.

Svenska arkeologer uppskattar att hälften av all bebyggelse i Mälardalen utanför Stockholm övergavs på 500-talet. Likadant är det med Öland och Gotland. Vissa gav sig troligen av söderut, medan andra omkom. Forskare beräknar att norra Skandinaviens befolkning halverades under åren efter 536.

Får, gräs, stuga

Från fåren fick vikingarnas förfäder ull och kött.

© Shutterstock

För vikingarnas förfäder var solen en fråga om liv och död

På 500-talet beboddes Norden av spannmålsodlande bönder, som var helt beroende av årets få milda sommarmånader.

På många sätt levde vikingarnas förfäder ett liv som liknade deras berömda ättlingars. På 500-talet bedrev de handel med omvärlden, löd under en lokal härskare och odlade för att kunna försörja sin familj.

Husdjur som får, getter, grisar och kor utgjorde en viktig del av hushållet, och under större delen av året betade de på ängar i gårdens närhet. När vintern kom slaktades de flesta djuren, varefter köttet röktes, torkades eller saltades för att hålla länge.

Endast avelsdjuren fick övervintra i stallen, men de behövde mycket hö att äta. Kalla somrar med dålig tillväxt av gräs var katastrofala för vikingarnas förfäder, eftersom det innebar att de inte kunde ta in tillräckligt mycket hö innan vintern kom.

Bönderna odlade även korn, vete och havre. Om sommaren var kall blev skörden dålig och då hade bönderna mindre förråd att laga gröt och baka bröd av, grunden i dåtidens kost.

Forskarna tror visserligen att Den prosaiska Eddans beskrivning av den ihållande kölden är överdriven, men dendrokronologi visar att det rörde sig om en klimatkatastrof.

Dendrokronologi är en metod för datering av trä. Återfunna stolpar av träd som fällts under årtiondena efter år 536 visar tydligt att det var brist på sol.

”Om trädet har en bred årsring har det varit ett bra år med god tillväxt. Under fimbulvintern är dock årsringarna nästan osynliga”, berättar Varberg.

Spåren av fimbulvintern är tydligast i Norge och Sverige, men mindre markanta i Danmark. Enligt Jeanette Varberg beror det på att klimatet i södra Skandinavien var mildare, vilket gjorde att befolkningen där återhämtade sig snabbare efter köldperioden.

Helt opåverkade var emellertid danerna inte. Fynd av stora guldskatter som begravdes på 500-talet tyder på att bönderna i Danmark offrade stora värden till gudarna för att få sol och värme.

I hela Norden vållade det kalla klimatet i mitten av 530-talet så stora problem att historien om lidandet enligt historikernas teori återberättades i generationer.

Varg åt upp solen och månen

Vid vikingatidens början, 200–250 år senare, hade förfädernas kval övergått till en händelse som skulle upprepas någon gång i framtiden, den fruktansvärda fimbulvetr, en fornisländsk sammansättning av orden ”jätte” och ”vinter”.

”Först kommer en vinter, fimbulvinter kallad, då snö faller från alla kanter, en stark frost härskar, samt bistra vindar, varvid solens värme förtas”, står det i Den prosaiska Eddan.

Vikingarnas domedagsprofetia nöjde sig inte med att varna för köld. Nöden skulle leda till att ”hela världen blir hemsökt av krig och blodsutgjutelse. Bröder dräper varandra av girighet, och ingen skonsamhet äger ens rum mellan föräldrar och barn.”

”Stjärnorna faller ned av himmelen; jorden skälver, träden rycks upp med rötterna, bergen störtar samman ...” Vikingadikt om fimbulvintern

I kölvattnet på människornas blodsutgjutelse skulle vargar äta upp solen och månen och världen läggas i mörker.

”Stjärnorna faller ned av himmelen; jorden skälver, träden rycks upp med rötterna, bergen störtar samman, alla fjättrar och band brister och sönderslits. Fenrisulven kommer lös”, står det i Den prosaiska Eddan.

När Fenrisulven slet sig loss började enligt myterna Ragnarök, kampen mellan gudarna och jättarna, som slutade med världens undergång.

De enda överlevande människorna efter fimbulvintern och Ragnarök skulle enligt Den prosaiska Eddan vara paret Liv och Livtrasir, som likt Bibelns Adam och Eva skulle sätta barn till en ny och bättre värld.

Tor, Tors hammare, blixt

Inte ens gudarna skulle överleva Ragnarök, trodde vikingarna. Först skulle Tor döda Midgårdsormen, men nio steg senare skulle åskguden sjunka ihop av ormens gift, som blev hans död.

© Heritage Images/Getty Images

Vikingarna lämnade inte efter sig några längre texter. De enda ord från vikingatiden som inte har passerat genom en kristen munks redigering är texterna på runstenar.

Därför har man genom tiderna med stort intresse studerat dessa inskriptioner. En av dem tycks bekräfta att vikingarnas fimbulvinter faktiskt bygger på det svåra året 536.

I början av 800-talet reste vikingar en runsten nära Vättern. Den gåtfulla Rökstenen, som den kallas, pryds av Nordens längsta runskrift, som bland annat nämner en dramatisk händelse ”för nio generationer sedan”.

Medan de flesta historiker kopplar samman katastrofen med händelser som ägde rum på 400-talet, tror den svenske arkeologen Bo Gräslund att texten på Rökstenen syftar på vintern 536.

Runsten

Om vikingarna räknade en generation som 25–30 år stämmer Rökstenens omnämnande av en katastrof för nio generationer sedan med fimbulvintern.

© Arkland

Medan klimatkatastrofen år 536 och de därpå följande åren är relativt väl belysta, är det svårare att bekräfta den del av fimbulvintern som handlar om att bröder krigade mot varandra.

”Vi har inga bevis för något krig”, säger Jeanette Varberg.

Berättelser om krig och blodsutgjutelse under fimbulvintern kan ha lagts till på 800–900-talet för att få spådomen att stämma bättre med vikingarnas berättelser om gudarnas kamp mot jättarna.