Our website does not support Internet Explorer.

To get the best experience on our website and of our content, please use a more modern browser like Edge, Chrome, Safari or similar.

Vikingarnas demokrati gjorde livet surt för kungen

Alla fria män hade rätt att tala. Deras ständiga kritik gjorde kungen vansinnig, men fick honom också att ändra sina beslut om påtryckningarna var tillräckligt starka.

Christie's Images/Bridgeman Images

En vårdag år 934 ställer den isländske skalden Egill Skalla-Grímsson sig framför domarna på gulatinget. De trettiosex domarna på tingsplatsen norr om Bergen i västra Norge ska döma i en infekterad arvsstrid mellan Egill och Önund.

Egill kämpar i motvind, för Önund är vän med kung Erik Blodyx och drottning Gunhild, och till råga på allt närvarar kungaparet vid tinget.

Skalden Egill förklarar att hans hustru har lurats på sitt rättmätiga arv av Önund. Denne är gift med systern till skaldens hustru, och när syskonens förmögne far avled skyndade Önund sig att lägga beslag på hela arvet å sin hustrus vägnar.

Önund kliver nu fram framför domarna och hävdar att den framlidne storbonden Björn den rike endast gav den ena av sina båda döttrar arvsrätt.

Det är en lögn, och Egill har tagit med sig inte färre än tolv vittnen, som svär att även hans hustru lovades en del av arvet. I detta ögonblick begår drottning Gunhild ett ödesdigert misstag.

För att hjälpa Önund ger hon kungens hirdmän order att upplösa tinget.

Tingsplatser fanns redan på järnåldern, då vikingarnas förfäder levde.

Hirdmännen rusar fram mot den vanligtvis okränkbara inhägnad av hasselgrenar som domarna sitter i, och de skräckslagna domarna flyr. Rättvisa är emellertid inget som vikingarna tar lätt på.

När tingets regler kränks, och rättssystemet sätts ur spel, kräver vikingarnas heder att männen själva ser till att rättvisa skipas. Både Önunds och Egills vänner griper därför till vapen.

Den grova kränkningen av gulatinget slutade enligt sagorna med att kungens hirdmän dödade tio av Egills vänner, varpå skalden fick segla hem till Island med oförrättat ärende.

Det var dock inte alltid som kungar och drottningar fick som de ville på tinget. Historikerna har funnit åtskilliga exempel på att Nordens härskare blev nedröstade och hotade av sina rasande undersåtar och fick byta fot.

Demokrati chockade romarna

Tingsplatser fanns redan under järnåldern, när vikingarnas förfäder levde. På fornnordiska hette de þing (uttalas som det engelska ordet thing).

Eftersom ordet även fanns på fornengelska, tyska och de övriga germanska språken, räknar forskarna med att inte enbart skandinaverna utan alla Nordeuropas germanska järnåldersstammar möttes på tingsplatser.

Teorin bekräftas av den romerske kejsaren Julius Caesar, som i sin redogörelse för de galliska krigen från år 50 före Kristus skildrar mötet med det germanska folket sveberna strax norr om Rhen.

Efter att romarna hade byggt en bro över floden och hotat att invadera svebernas land, sammankallade de enligt kejsaren sitt ting – eller concilium, som Caesar skrev på latin.

Svebernas ting beslutade att man skulle evakuera sina byar och sätta ihop en försvarsarmé. Den skulle hejda romarnas nära förestående angrepp.

Även senare romerska källor berättar om germanernas förbluffande traditioner av demokrati.

I verket Germania från år 98 efter Kristus beskriver historikern Tacitus germanernas ting, som på många sätt liknade vikingarnas tusen år senare.

Tinget bestod enligt Tacitus av fria män, som möttes vid nymåne och fullmåne för att döma i tvister och stifta nya lagar. Ett ting inleddes enligt Tacitus med att kungen eller hövdingen läste upp dagens ärenden.

När frågorna behandlades visade deltagarna sitt ogillande genom att brumma. Om de i stället höll med stötte de sina spjut mot varandra – en sedvänja som levde vidare i vikingatiden, då vanan att slå sköldar eller svärd mot varandra blev känd som vápnatak (”vapentag”).

För romarna var germanernas korta avstånd mellan hövdingarna och deras undersåtar ytterligare en överraskning. På tinget hade vem som helst möjlighet att komma till tals.

Håkon svor att hämnas för julens förödmjukelser, men strax därefter behövde han en stor här och försonades med sina plågoandar.

© Alamy/Imageselect

Håkon fick svälja sin stolthet

Vikingarnas kung skulle godkännas på rikets ting, och han fick ofta slå knut på sig själv för att behaga sina undersåtar.

Håkon I Adalsteinsfostre valdes enligt Snorre Sturlassons kungasaga till kung av Norge på tinget vid Trondheim.

Tinget hölls omkring år 930–934, då en del vikingar hade konverterat till kristendomen, medan de flesta höll fast vid asatron.

Kungen var kristen, men beroende av stödet från asatroende, och det vållade problem.

En vinter reste Håkon med sitt följe till Trondheim för att delta i vikingarnas traditionella julblot (offerfest till Odens och Tors ära).

Under det första blotet gjorde han korstecknet över sin dryckesbägare, vilket väckte ilska runt bordet. Männen ropade att han skulle äta kött från den häst som offrats, men det vägrade kungen.

Under nästa julblot hade ryktena om kungen föregått honom, och vikingarna uppförde sig ännu mer hotfullt. Till slut fann Håkon det klokast att foga sig.

Han skålade därför utan att göra korstecken och tog till och med lite av levern från en offrad häst.

Nordens kungar var svaga

Forskarna håller fortfarande på att avtäcka de germanska tingsplatsernas historia efter romartiden, men mycket tyder på att folkförsamlingarna miste inflytande efter hand som kyrkan och kungen fick större makt under 400-, 500- och 600-talet.

I Norden höll vikingarna dock envist fast vid sin rätt till medbestämmande.

När missionären Ansgar från frankerriket besökte Birka omkring år 830, blev han förbluffad av kungens vaga svar på munkens begäran om att få missionera bland vikingarna.

Enligt verket Vita Anskarii (Ansgars levnad) svarade kungen att han skulle skicka frågan till tinget: ”Låt ditt sändebud delta i nästa tingsmöte, så ska jag tala till tinget å dina vägnar.

Om det behagar gudarna och folket, kommer ditt uppdrag att lyckas. Det är nämligen seden hos detta folk att alla offentliga beslut bygger mer på folkets enhälliga vilja än på kungens makt”.

På tinget uppstod det enligt Vita Anskarii högljudda diskussioner, men det hela slutade ändå med att Ansgar fick lov att grunda en kristen församling i Birka.

Fyra mil öster om dagens Reykjavík träffades de isländska vikingarna för att hålla ting. Thingvellir kallade vikingarna platsen, vilket betyder ”Tingfältet”.

© Shutterstock

Även gudar höll ting

Vikingarnas kungar var inte de enda som var tvungna att foga sig i tingets åsikt, även de nordiska gudarna skulle följa demokratiska spelregler.

Dikten Vägtamskvädet från diktsamlingen Den poetiska Eddan börjar med att de fornnordiska gudarna samlas på en tingsplats för att höra om guden Balders illavarslande dröm: ”Strax drog alle/asar till tings,/och asynjorna/alla till samtal;/och mycket rådslog/de mäktige gudarne,/vadan Balder hade/hotande drömmar.”

Vikingatidens skriftliga källor tyder på att det fanns mängder av tingsplatser i Skandinavien. Många av dem var små, lokala ting och omfattade endast en by eller ett mindre område.

I delar av Skandinavien kunde fria män eller änkor med egen jord sammankalla det lokala tinget med hjälp av en så ­kal­lad budkavle. Det var ett trästycke eller en klubba, som fördes från gård till gård med uppmaningen om att samlas på ett visst datum.

Personer som inte skickade budkavlen vidare kunde dömas till böter.

Gradvis uppstod större ting, som behandlade frågor som berörde en hel region. I Norge fick eidsivatinget – stiftat omkring år 850 – ansvar för rikets östra delar, medan gulatinget och frostatinget från 900-talet tog sig an Västnorge och området kring Trondheim.

I den sena vikingatidens Danmark fanns en rad små, lokala häradsting och tre stora landsting i städerna Lund, Ringsted och Viborg. Allvarliga ärenden som mord skickades till något av landstingen.

Både små och stora ting hölls under bar himmel och på fasta platser, som var relativt lätta att ta sig till. Vikingarna var beredda att färdas ganska långt för att delta i diskussionerna och fatta viktiga beslut.

På Island tog resan mer än en vecka till häst för de bönder som bodde längst från landstinget.

Vilken plats som valdes som tingsplats kunde bero på tillfälligheter, visar sagan om den norske vikingen Torolf Mosterskägg.

När Torolf närmade sig Islands kust vid halvön Reykjanes kastade han enligt sagan stolparna från sitt norska gudatempel – de så kallade högsätesstöttorna – över bord.

Stöttorna var dekorerade med sniderier av Tor, som även var tingets gud. På den plats där de drev i land upprättade Torolf områdets första ting.

Tingsplatsen

låg alltid där det fanns gott om gräs, så att vikingarnas hästar hade något att äta. Tinget kunde vara i två–tre veckor.

Luca Tarlazzi

Lagmannen förde ordet

Lagmannen fungerade som både ceremonimästare och levande uppslagsverk. Vikingarna nedtecknade nämligen inte sina lagar, så lagmannen var tvungen att hålla dem i minnet.

Han talade till församlingen från en höjd, den så kallade lagklippan. På de flesta platser fungerade klippan även som talarstol för vikingar som ville framföra sin åsikt.

Luca Tarlazzi

Domstolen

hanterade tvister mellan vikingarna. Domarna satt bakom ett lågt gärde av flätade grenar, och ingen annan fick beträda området.

Luca Tarlazzi

Tält

omgav tingsplatsen. De användes både för att övernatta i och som bodar, för tinget var även en marknadsplats, där allt från vinterförråd till lyxvaror köptes och såldes.

Luca Tarlazzi

Hirden

slog en beskyddande ring runt kungen, om stämningen på tinget blev hotfull.

Luca Tarlazzi

Kungen

satt i en bekväm stol nära lagklippan. Hans undersåtar satt på bänkar under de ofta timslånga diskussionerna.

Luca Tarlazzi

Inhägnad fick aldrig forceras

Många vikingar bodde i bergiga trakter, och där hölls tinget i regel vid foten av en lätt igenkännbar klippa. Vikingarna hade inga vägskyltar, så det var viktigt att deltagarna kunde känna igen den klippa som de skulle samlas vid.

Det mest legendariska tinget är islänningarnas Allting. Vikingarna koloniserade Island i slutet av 800-talet och hade mindre tingsplatser på flera håll, men fem decennier senare – omkring år 930 – behövdes det ett landsting.

Där kunde alla invånarna samlas och få medinflytande på beslut som rörde hela ön: om kristna munkar skulle få missionera på Island, och hur många dagar kalenderåret skulle bestå av.

Ett dramatiskt landskap öster om Reykjavik valdes ut och fick namnet Thingvellir (Tingfältet). På grund av geologiska förändringar i området vet forskarna i dag inte med säkerhet var lagberget låg.

”Om du inte vill gå in på det som vi kräva, skola vi dräpa dig.”
Torgny lagman till Olof Skötkonung

De isländska sagorna innehåller å andra sidan åtskilliga berättelser om vad som hände på platsen på 900- och 1000-talet.

Exempelvis anklagade en bonde vid namn Thord en gång bonden Odds son och hans kumpan Hönsa-Tore för mordbrand. Skurkarna hade bränt inne en avlägsen släkting till Thord.

Islänningasagorna berättar att fallet tidigare hade tagits upp vid det häradsting som låg närmast gärningsplatsen, men bittra strider mellan Thords vänner och mördarnas familjer hade krävt ännu ett människoliv och gjort att tinget ställts in, eftersom det ”inte kunde hållas i enlighet med lagen”.

Hoten fortsatte emellertid på Alltinget, dit Odd enligt Hönsa-Tores saga hade med sig trehundra beväpnade män. Ännu en gång bröt en strid ut, och flera av Odds krigare stupade.

När lugnet så småningom hade återställts dömde tinget mordbrännaren Hönsa-Tore och flera av hans kumpaner till fredlöshet.

Eftersom vem som helst ostraffat kunde döda en fredlös, blev Hönsa-Tore dödad inom kort.

Alla skulle betala entré

Alltinget på Island hölls vanligtvis vid midsommar. Under dagarna före tinget anlände hövdingar och bönder till häst från hela ön. För att få lov att tala skulle de närvarande enligt öns lagar vara över tolv år, fria män, bofasta samt betala en särskild tingsavgift.

Änkor med egendom fick lov att föra sin framlidne makes talan. Flera tusen människor samlades vid Thingvellir, för vikingarna hade ofta med sin fru, barn och enstaka trälar.

Under de två veckor som Alltinget varade sov och åt människor i bodar – enkla hus med ylletyg eller skinn som tak. I bodarna var det även vanligt med gästabud, då mindre dispyter löstes i samförstånd över några bägare mjöd.

För många av deltagarna var tinget även ett välkommet tillfälle att träffa andra människor.

Pauser i debatterna verkar ha utnyttjats för handel, sport (till exempel brottning) och inte minst romantik. Många familjer tog med sig sina unga döttrar till tingsboden, där de hjälpte till med matlagning och städning.

Eftersom vikingarna var bönder och levde väldigt glest var tinget en av de få årliga begivenheter, då giftasmogna unga kunde spana efter en potentiell make eller maka.

Livet i bodarna vid Alltinget var emellertid inte enbart underhållning, kärlek och handel. Vikingen Thorgeir, som inte hade modet att utmana sin fars mördare passade under tinget på att trakassera mördaren, Skúta.

Enligt Reykdalssagan använde Thorgeir och hans vänner Skútas bod som avträde. Förolämpningen straffade sig emellertid, för Skúta dödade Thorgeir med sin yxa på vägen hem från tinget.

Vikingarna spred namnet till sina kolonier

Nya tingsplatser etablerades överallt där vikingarna slog sig ner. I dag påminner många ortsnamn fortfarande om sitt förflutna som mötesplats för demokratiska vikingar.

Shutterstock

Dingwall, Skottland

Vikingarna och deras ättlingar behöll greppet om norra Skottland ända fram till 1400-talet. Flera städer i området kring Dingwall bär nordiskt präglade namn, till exempel Kirkhill (Kyrkbacke) två mil söderut.

Shutterstock

Thingmote, Dublin

Vikingarna i kolonin Irland tycks ha hållit sina ting på backen Thingmote söder om floden Liffey. Höjden känns dock enbart från skriftliga källor, eftersom den 1685 schaktades bort och användes för att fylla hål i gatan Nassau Street.

Shutterstock

Thingvellir, Island

År 874 reste den förste vikingen till Island för att kolonisera ön, och 56 år senare var befolkningen så stor att man behövde ett landstäckande ting. Det upprättades på mark beslagtagen från en dömd mördare.

Shutterstock

Thynghowe, England

När danska vikingar slog sig ner i England på 880-talet tog de över en gammal germansk tingsplats. Vikingarna möttes på en höjd i en glänta i Sherwoodskogen, och med tiden kom den att heta ”tingshöjden”, thing howe.

Shutterstock

Tinganes, Färöarna

Under 800-talet slog norska vikingar sig ner på 18 små öar i Atlanten. Vid dagens Thorshavn möttes de kanske så tidigt som år 825 för att hålla ting för hela öriket.

Shutterstock

Tingwall, Orkney

Enligt Orknøboernes saga regerade mäktiga jarlar över Orkneyöarna. Vår och höst möttes de för att hålla ting, troligen vid ruinerna av ett torn från järnåldern.

Shutterstock

Tynwald, Isle of Man

Från cirka år 800 härskade norska vikingar på ön. Tynwald är än i dag säte för öns parlament, och den 5 juli varje år går politikerna i procession upp på den höjd där deras förfäder möttes på vikingatiden.

Shutterstock

Stora stenar markerade tingsplatsen

I Danmark och andra regioner utan berg hölls tinget på ett flackt område.

Stora stenbumlingar, tingstenar, användes ofta för att markera tingsplatsen, så att det var uppenbart för alla när de stod på tinget och skulle låta vapnen vila.

Alla tingsplatser hade en upphöjning, som vikingarna stod på när de skulle tala. Upphöjningen gjorde att alla såg vem som hade ordet, samt att det var lättare att höra vad hon eller han sade.

Även om vikingarna var jämlika på tinget, hade somliga specialuppgifter att utföra. Den viktigaste var lagmannen, som ledde debatterna och såg till att den som hade något på hjärtat fick ordet.

Ett antal storbönder och jarlar utsågs dessutom att vara domare i de tvister som togs upp på tinget. Antalet domare varierade, från det norska frostatingets tolv till Alltingets trettionio.

På gulatinget i Norge möttes domarna enligt Egill Skalla-Grímssons saga på ett fält. För att visa att männen inte fick störas under sitt arbete satt de bakom ett lågt staket: ”Hasselstänger voro satta rundt i kring, och utom dem snodde sig snören. De kallades fridsbanden.”

Endast domarna fick passera snörena och ta plats i den lilla inhägnaden.

Böter var det ­mildaste straffet

Vikingarnas ting var också en domstol, som avgjorde tvister. Även om lagar nedskrivna kort efter vikingatiden nämner straff som lemlästning dömdes vikingar enligt sagorna i regel till mildare straff.

  • Böter

    Det vanligaste straffet för mindre förseelser var penningböter.

    Lagarna gav förslag till rimliga ersättningar, beroende på skadans omfattning och den förfördelades status i samhället.

    I Bjørn Hitdalekjæmpes saga får huvudpersonen hundra silvermynt i ersättning, för att hans granne har skrivit en smädesvisa om honom.

  • Exil

    Grövre brott, till exempel mord på en annan mans träl, bestraffades ofta med landsförvisning i tre år.

    Så länge mördaren vistades i utlandet fick slavens ägare inte hämnas.

    Mördaren fick lov att behålla sin jord och sin egendom, så han efter straffets avtjänande hade möjlighet att återvända hem igen till sin gamla tillvaro.

  • Fredlöshet

    Riktigt grova brott som mord på en fri man bestraffades i regel med fredlöshet.

    Det innebar att den dömde blev utstött ur samhället, och att vem som helst fick lov att döda honom utan att själv riskera straff.

    De fredlösa miste även sin jord och alla tillgångar som de inte tog med sig.

    Full fredlöshet var tingets motsvarighet till dödsstraff. Även om enstaka lyckades hålla sig vid liv som fredlösa i upp till femton år, levde de i ständig skräck.

  • Holmgång

    Det hände att tingets domare inte kunde komma överens om vem som hade begått en orätt.

    I sådana situationer kunde tvisten avgöras med holmgång. Det innebar att de män som var osams möttes för en tvekamp med sköld och yxa eller svärd.

    Sagorna nämner holmgång vid den isländska tingsplatsen Thingvellir fram till cirka år 1000.

Kungen tvingades sluta fred

Trots sagornas berättelser om blodiga uppgörelser tycks de flesta vikingar ha respekterat tingsfreden, och på många håll var det förbjudet att bära vapen inne på platsen – sagorna nämner flera exempel på vikingar som fick skynda bort till sitt tält eller sitt skepp efter vapen.

Tidens våldsamhet till trots är det emellertid ett faktum att vältalighet var betydligt viktigare än skicklighet med vapen på tinget. En man som inte reste sig upp och med ord försvarade sin heder betraktades som en feg ynkrygg.

Till stor förtret för vikingarnas olika kungar kunde de inte alltid räkna med att tinget accepterade deras planer.

En bit in på 1000-talet var kungen fortfarande tvungen att övertala tingets vikingar att dra ut i krig med honom.

Ett av de mest kända exempel beskrivs i Snorre Sturlassons kungakrönika (även kallad Heimskringla).

Snorre berättar att den svenske kungen Olof Skötkonung planerade ett fälttåg mot Norge, som han ville införliva i sitt rike. Men under Uppsalatinget cirka år 1020 rasade Torgny lagman mot kungen.

”Annat är sveakonungarnas skaplynne nu, än det har varit förut”, började Torgny, som rad ade upp en handfull stora kungar – från Erik Emundsson till kung Björn och Erik segersäll – som inte varit ”så högmodig, att han icke lyssnade till sina män”, som lagmannen sa.

”Men denne konung, som nu är, låter ingen drista att tala vid sig utom det som han själv vill ... Han envisas att hålla Norges rike under sig, vilket ingen sveakonung förut har åtrått, och det vållar mången man oro”. Enligt sagan vrålade Torgny därefter av sina lungors fulla kraft mot kungen: ”Nu är det vår, böndernas, vilja, att du gör fred med Norges konung, Olav digre, och giver honom din dotter Ingegerd till äkta. Om du vill åter lägga under dig de riken i östervåg som dina fränder och förfäder ha ägt där, då vilja vi alla följa dig.”

Och så lade han till: ”Men om du icke vill gå in på det som vi kräva, då skola vi falla över dig och dräpa dig och icke tåla av dig ofred eller olag ... Säg nu strax, vilketdera du väljer!”

Vikingarna skramlade med sina vapen och förde ett fruktansvärt oväsen för att visa att de höll med.

Enligt sagan reste kung Olof sig därefter och talade. Besviken lovade han att göra som bönderna önskade, för ”så hade alla sveakonungar gjort”.

Kristendomen knäckte tinget

Vikingarnas demokrati levde inte upp till dagens normer. Jarlar och storbönder kunde få tinget att ta deras parti genom att skrämma deltagarna med sina hirdmän.

Det var även ett känt faktum att många tvister aldrig nådde tinget, eftersom en av parterna mötte en våldsam död utan vittnen.

Kristendomens införande innebar en tillbakagång för vikingarnas frihet och medbestämmande. Biskopar lovade kungen ett säkrare grepp om makten, för regenten kunde hävda att Gud hade utsett honom att härska.

Paradoxalt nog beslutade vikingarna på Island år 1000 på Alltinget just att införa kristendomen.

Läs också:

Vikingar, jul
Vikingar

Vikingarnas jul var en hyllning till gudarna

12 minuter
Vikingar

Vikingarna, völvorna och gudarna

15 minuter
Vikingar

Vilket språk talade vikingarna?

1 minut

Logga in

Ogiltig e-postadress
Lösenord behövs
Visa Dölj

Redan prenumerant? Prenumererar du redan på tidningen? Klicka här

Ny användare? Få åtkomst nu!

Nollställ lösenord.

Skriv in din e-postadress för att få ett mejl med anvisningar för att nollställa lösenordet.
Ogiltig e-postadress

Skriv in lösenord

Vi har skickat ett mejl till med ett lösenord

Nytt lösenord

Enter a password with at least 6 characters.

Lösenord behövs
Visa Dölj