Vikingarnas demokrati gjorde livet surt för kungen

Demokrati chockade romarna

Tingsplatser fanns redan under järnåldern, när vikingarnas förfäder levde. På fornnordiska hette de þing (uttalas som det engelska ordet thing).

Eftersom ordet även fanns på fornengelska, tyska och de övriga germanska språken, räknar forskarna med att inte enbart skandinaverna utan alla Nordeuropas germanska järnåldersstammar möttes på tingsplatser.

Teorin bekräftas av den romerske kejsaren Julius Caesar, som i sin redogörelse för de galliska krigen från år 50 före Kristus skildrar mötet med det germanska folket sveberna strax norr om Rhen.

Efter att romarna hade byggt en bro över floden och hotat att invadera svebernas land, sammankallade de enligt kejsaren sitt ting – eller concilium, som Caesar skrev på latin.

Svebernas ting beslutade att man skulle evakuera sina byar och sätta ihop en försvarsarmé. Den skulle hejda romarnas nära förestående angrepp.

Även senare romerska källor berättar om germanernas förbluffande traditioner av demokrati.

I verket Germania från år 98 efter Kristus beskriver historikern Tacitus germanernas ting, som på många sätt liknade vikingarnas tusen år senare.

Tinget bestod enligt Tacitus av fria män, som möttes vid nymåne och fullmåne för att döma i tvister och stifta nya lagar. Ett ting inleddes enligt Tacitus med att kungen eller hövdingen läste upp dagens ärenden.

När frågorna behandlades visade deltagarna sitt ogillande genom att brumma. Om de i stället höll med stötte de sina spjut mot varandra – en sedvänja som levde vidare i vikingatiden, då vanan att slå sköldar eller svärd mot varandra blev känd som vápnatak (”vapentag”).

För romarna var germanernas korta avstånd mellan hövdingarna och deras undersåtar ytterligare en överraskning. På tinget hade vem som helst möjlighet att komma till tals.

Nordens kungar var svaga

Forskarna håller fortfarande på att avtäcka de germanska tingsplatsernas historia efter romartiden, men mycket tyder på att folkförsamlingarna miste inflytande efter hand som kyrkan och kungen fick större makt under 400-, 500- och 600-talet.

I Norden höll vikingarna dock envist fast vid sin rätt till medbestämmande.

När missionären Ansgar från frankerriket besökte Birka omkring år 830, blev han förbluffad av kungens vaga svar på munkens begäran om att få missionera bland vikingarna.

Enligt verket Vita Anskarii (Ansgars levnad) svarade kungen att han skulle skicka frågan till tinget: ”Låt ditt sändebud delta i nästa tingsmöte, så ska jag tala till tinget å dina vägnar.

Om det behagar gudarna och folket, kommer ditt uppdrag att lyckas. Det är nämligen seden hos detta folk att alla offentliga beslut bygger mer på folkets enhälliga vilja än på kungens makt”.

På tinget uppstod det enligt Vita Anskarii högljudda diskussioner, men det hela slutade ändå med att Ansgar fick lov att grunda en kristen församling i Birka.

Även gudar höll ting

Vikingarnas kungar var inte de enda som var tvungna att foga sig i tingets åsikt, även de nordiska gudarna skulle följa demokratiska spelregler.

Dikten Vägtamskvädet från diktsamlingen Den poetiska Eddan börjar med att de fornnordiska gudarna samlas på en tingsplats för att höra om guden Balders illavarslande dröm: ”Strax drog alle/asar till tings,/och asynjorna/alla till samtal;/och mycket rådslog/de mäktige gudarne,/vadan Balder hade/hotande drömmar.”

Vikingatidens skriftliga källor tyder på att det fanns mängder av tingsplatser i Skandinavien. Många av dem var små, lokala ting och omfattade endast en by eller ett mindre område.

I delar av Skandinavien kunde fria män eller änkor med egen jord sammankalla det lokala tinget med hjälp av en så kallad budkavle. Det var ett trästycke eller en klubba, som fördes från gård till gård med uppmaningen om att samlas på ett visst datum.

Personer som inte skickade budkavlen vidare kunde dömas till böter.

Gradvis uppstod större ting, som behandlade frågor som berörde en hel region. I Norge fick eidsivatinget – stiftat omkring år 850 – ansvar för rikets östra delar, medan gulatinget och frostatinget från 900-talet tog sig an Västnorge och området kring Trondheim.

I den sena vikingatidens Danmark fanns en rad små, lokala häradsting och tre stora landsting i städerna Lund, Ringsted och Viborg. Allvarliga ärenden som mord skickades till något av landstingen.

Både små och stora ting hölls under bar himmel och på fasta platser, som var relativt lätta att ta sig till. Vikingarna var beredda att färdas ganska långt för att delta i diskussionerna och fatta viktiga beslut.

På Island tog resan mer än en vecka till häst för de bönder som bodde längst från landstinget.

Vilken plats som valdes som tingsplats kunde bero på tillfälligheter, visar sagan om den norske vikingen Torolf Mosterskägg.

När Torolf närmade sig Islands kust vid halvön Reykjanes kastade han enligt sagan stolparna från sitt norska gudatempel – de så kallade högsätesstöttorna – över bord.

Stöttorna var dekorerade med sniderier av Tor, som även var tingets gud. På den plats där de drev i land upprättade Torolf områdets första ting.

Inhägnad fick aldrig forceras

Många vikingar bodde i bergiga trakter, och där hölls tinget i regel vid foten av en lätt igenkännbar klippa. Vikingarna hade inga vägskyltar, så det var viktigt att deltagarna kunde känna igen den klippa som de skulle samlas vid.

Det mest legendariska tinget är islänningarnas Allting. Vikingarna koloniserade Island i slutet av 800-talet och hade mindre tingsplatser på flera håll, men fem decennier senare – omkring år 930 – behövdes det ett landsting.

Där kunde alla invånarna samlas och få medinflytande på beslut som rörde hela ön: om kristna munkar skulle få missionera på Island, och hur många dagar kalenderåret skulle bestå av.

Ett dramatiskt landskap öster om Reykjavik valdes ut och fick namnet Thingvellir (Tingfältet). På grund av geologiska förändringar i området vet forskarna i dag inte med säkerhet var lagberget låg.

De isländska sagorna innehåller å andra sidan åtskilliga berättelser om vad som hände på platsen på 900- och 1000-talet.

Exempelvis anklagade en bonde vid namn Thord en gång bonden Odds son och hans kumpan Hönsa-Tore för mordbrand. Skurkarna hade bränt inne en avlägsen släkting till Thord.

Islänningasagorna berättar att fallet tidigare hade tagits upp vid det häradsting som låg närmast gärningsplatsen, men bittra strider mellan Thords vänner och mördarnas familjer hade krävt ännu ett människoliv och gjort att tinget ställts in, eftersom det ”inte kunde hållas i enlighet med lagen”.

Hoten fortsatte emellertid på Alltinget, dit Odd enligt Hönsa-Tores saga hade med sig trehundra beväpnade män. Ännu en gång bröt en strid ut, och flera av Odds krigare stupade.

När lugnet så småningom hade återställts dömde tinget mordbrännaren Hönsa-Tore och flera av hans kumpaner till fredlöshet.

Eftersom vem som helst ostraffat kunde döda en fredlös, blev Hönsa-Tore dödad inom kort.

Alla skulle betala entré

Alltinget på Island hölls vanligtvis vid midsommar. Under dagarna före tinget anlände hövdingar och bönder till häst från hela ön. För att få lov att tala skulle de närvarande enligt öns lagar vara över tolv år, fria män, bofasta samt betala en särskild tingsavgift.

Änkor med egendom fick lov att föra sin framlidne makes talan. Flera tusen människor samlades vid Thingvellir, för vikingarna hade ofta med sin fru, barn och enstaka trälar.

Under de två veckor som Alltinget varade sov och åt människor i bodar – enkla hus med ylletyg eller skinn som tak. I bodarna var det även vanligt med gästabud, då mindre dispyter löstes i samförstånd över några bägare mjöd.

För många av deltagarna var tinget även ett välkommet tillfälle att träffa andra människor.

Pauser i debatterna verkar ha utnyttjats för handel, sport (till exempel brottning) och inte minst romantik. Många familjer tog med sig sina unga döttrar till tingsboden, där de hjälpte till med matlagning och städning.

Eftersom vikingarna var bönder och levde väldigt glest var tinget en av de få årliga begivenheter, då giftasmogna unga kunde spana efter en potentiell make eller maka.

Livet i bodarna vid Alltinget var emellertid inte enbart underhållning, kärlek och handel. Vikingen Thorgeir, som inte hade modet att utmana sin fars mördare passade under tinget på att trakassera mördaren, Skúta.

Enligt Reykdalssagan använde Thorgeir och hans vänner Skútas bod som avträde. Förolämpningen straffade sig emellertid, för Skúta dödade Thorgeir med sin yxa på vägen hem från tinget.

Stora stenar markerade tingsplatsen

I Danmark och andra regioner utan berg hölls tinget på ett flackt område.

Stora stenbumlingar, tingstenar, användes ofta för att markera tingsplatsen, så att det var uppenbart för alla när de stod på tinget och skulle låta vapnen vila.

Alla tingsplatser hade en upphöjning, som vikingarna stod på när de skulle tala. Upphöjningen gjorde att alla såg vem som hade ordet, samt att det var lättare att höra vad hon eller han sade.

Även om vikingarna var jämlika på tinget, hade somliga specialuppgifter att utföra. Den viktigaste var lagmannen, som ledde debatterna och såg till att den som hade något på hjärtat fick ordet.

Ett antal storbönder och jarlar utsågs dessutom att vara domare i de tvister som togs upp på tinget. Antalet domare varierade, från det norska frostatingets tolv till Alltingets trettionio.

På gulatinget i Norge möttes domarna enligt Egill Skalla-Grímssons saga på ett fält. För att visa att männen inte fick störas under sitt arbete satt de bakom ett lågt staket: ”Hasselstänger voro satta rundt i kring, och utom dem snodde sig snören. De kallades fridsbanden.”

Endast domarna fick passera snörena och ta plats i den lilla inhägnaden.

Kungen tvingades sluta fred

Trots sagornas berättelser om blodiga uppgörelser tycks de flesta vikingar ha respekterat tingsfreden, och på många håll var det förbjudet att bära vapen inne på platsen – sagorna nämner flera exempel på vikingar som fick skynda bort till sitt tält eller sitt skepp efter vapen.

Tidens våldsamhet till trots är det emellertid ett faktum att vältalighet var betydligt viktigare än skicklighet med vapen på tinget. En man som inte reste sig upp och med ord försvarade sin heder betraktades som en feg ynkrygg.

Till stor förtret för vikingarnas olika kungar kunde de inte alltid räkna med att tinget accepterade deras planer.

En bit in på 1000-talet var kungen fortfarande tvungen att övertala tingets vikingar att dra ut i krig med honom.

Ett av de mest kända exempel beskrivs i Snorre Sturlassons kungakrönika (även kallad Heimskringla).

Snorre berättar att den svenske kungen Olof Skötkonung planerade ett fälttåg mot Norge, som han ville införliva i sitt rike. Men under Uppsalatinget cirka år 1020 rasade Torgny lagman mot kungen.

”Annat är sveakonungarnas skaplynne nu, än det har varit förut”, började Torgny, som rad ade upp en handfull stora kungar – från Erik Emundsson till kung Björn och Erik segersäll – som inte varit ”så högmodig, att han icke lyssnade till sina män”, som lagmannen sa.

”Men denne konung, som nu är, låter ingen drista att tala vid sig utom det som han själv vill ... Han envisas att hålla Norges rike under sig, vilket ingen sveakonung förut har åtrått, och det vållar mången man oro”. Enligt sagan vrålade Torgny därefter av sina lungors fulla kraft mot kungen: ”Nu är det vår, böndernas, vilja, att du gör fred med Norges konung, Olav digre, och giver honom din dotter Ingegerd till äkta. Om du vill åter lägga under dig de riken i östervåg som dina fränder och förfäder ha ägt där, då vilja vi alla följa dig.”

Och så lade han till: ”Men om du icke vill gå in på det som vi kräva, då skola vi falla över dig och dräpa dig och icke tåla av dig ofred eller olag ... Säg nu strax, vilketdera du väljer!”

Vikingarna skramlade med sina vapen och förde ett fruktansvärt oväsen för att visa att de höll med.

Enligt sagan reste kung Olof sig därefter och talade. Besviken lovade han att göra som bönderna önskade, för ”så hade alla sveakonungar gjort”.

Kristendomen knäckte tinget

Vikingarnas demokrati levde inte upp till dagens normer. Jarlar och storbönder kunde få tinget att ta deras parti genom att skrämma deltagarna med sina hirdmän.

Det var även ett känt faktum att många tvister aldrig nådde tinget, eftersom en av parterna mötte en våldsam död utan vittnen.

Kristendomens införande innebar en tillbakagång för vikingarnas frihet och medbestämmande. Biskopar lovade kungen ett säkrare grepp om makten, för regenten kunde hävda att Gud hade utsett honom att härska.

Paradoxalt nog beslutade vikingarna på Island år 1000 på Alltinget just att införa kristendomen.