Vikingarna var Nordens spartaner

”Men sedan”, berättar den normandiske historikern Dudo av Saint-Quentin, ”när liket ska bäras ut till graven, hoppar Hastein plötsligt upp från båren, drar sitt svärd ur skidan och attackerar biskopen som står med Bibeln i handen. Brutalt hugger hövdingen ned honom.”

I samma sekund drar alla Hasteins män också sina vapen. ”Det blir en total massaker”, berättar Dudo vidare. ”Med stor vildhet dödar vikingarna alla, utan undantag – likt vargar i en fårkätte. Under tjut och skrik huggs män, kvinnor och barn ned utan nåd.”

Snart slår Hasteins män upp stadsportarna på vid gavel och hundratals ­vikingar väller in innanför Lunas höga stadsmur.

Genom ett fult knep har ­vikingahövdingen lyckats med det som han, trots sina drygt 60 skepp och upp­­emot 2 200 man, aldrig hade kunnat ­genomföra i ett frontalangrepp: han har intagit den starkt befästa staden Luna och kan nu roffa åt sig rikedomar till ­både sig själv och sina trogna krigare.

Snille och taktik ledde till segrar

Historien om Hasteins list i Luna år 860 nedtecknades omkring 150 år senare, och skildringen är troligen överdriven.

Men vikingahövdingar som Hastein och hans kompanjon Björn Järnsida var skickliga på att använda sig av krigslist. Flera källor vittnar om att Nordens fruktade krigare inte bara vann segrar genom brutalt våld, utan även genom att vara smartare än sina fiender och genom att använda fula knep.

Vikingarna gjorde livet ­extremt otryggt längs Europas kuster och floder omkring åren 790 till 1050. Ba­k­om deras framgångsrika plundringståg låg många år av stenhård träning, effektiva spaningsexpeditioner och taktiskt snille.

Till och med de ökända, halvnakna bärsärkarna – som enligt sagorna ”gick utan brynjor, var galna som hundar och vargar” och ”bet i sina sköldar” – ingick som en väl planerad del av vikingarnas angreppstaktik.

Bärsärkarna utgjorde spjutspetsen som skulle skrämma och lamslå fienden.

Barnen fick lära sig att slåss

Utifrån krönikor, sagor och arkeologiska fynd vet vi i dag att vikingarna började sin krigarträning redan som barn. Krigarmentaliteten genomsyrade hela samhället och mitt i varje vikingaby fanns en öppen plats där vuxna och barn så unga som fem-sex år dagligen tränade kamptekniker och olika idrotter.

Barnen deltog för att härda kroppen och förbereda sig för vuxenlivets prövningar, vuxna män idrottade för nöjes skull och för att hålla sig i form. Enligt Heiðarviga saga brukade vikingarna ”utöva lekar om dagen och komma samman för att brottas”.

Undervisningen leddes av erfarna krigare som fungerade som läromästare för barnen och lärde dem anfalls- och försvars­teknik. Pojkarna skulle bland annat lära sig att använda de olika vapnen med ­både höger och vänster hand; de skulle nämligen lätt kunna byta hand om de blev sårade i vapen­armen när de var ute i strid.

Med jämna mellanrum träffades vikingar från olika trakter och tävlade mot varandra i stora idrottsspel. De fick tåla tuffa tag i tävlingarna, men det fanns också regler som skulle förhindra att någon blev allvarligt skadad under spelen.

Vikingarna var noga med sin helgi – fysiska okränkbarhet: om en man medvetet försökte skada en annan under en tävling tvingades han lämna platsen och hans agerande förklarades ovärdigt.

En krigare skulle förvisso kunna hetsa upp sig och gå bärsärkagång i strid, men till vardags måste han kunna kontrollera sitt temperament.

Svor hövdingen evig trohet

Barnens skolning slutade när de nådde 12-årsåldern. Då förväntades de, enligt skaldeverser och sagor, kunna behärska ett mängd färdigheter: närstrid med svärd, sköld och yxa, bågskytte, spjutkastning, brottning, ridning, simning samt längd- och höjdhopp.

Under vikingafärderna måste vikingen dessutom kunna mer än att slåss. Han måste kunna skaffa mat och ta hand om sina vapen, och en riktig man skulle därför även jaga, smida svärd och pilspetsar samt reparera ringbrynjor och sköldar.

Även hjärnan skulle vara vältränad; vikingarna beundrade män som kunde rista runor, spela brädspelet hnefatafl, dikta och spela harpa. Skalden var alltid med på vikingafärder och stod för de psykologiska förberedelserna inför striderna, genom att dikta hyllningskväden till hövdingen och sjunga sånger om tappra sagokungar och deras trogna män.

Den högsta önskan för en äventyrslysten ung viking som lärt sig allt han behövde kunna, var att bli upptagen i en hövdings hird – hörnstenen i vikingarnas stridsorganisation.

Hirden var ett slags utökad familj och kunde bestå av allt mellan en enda skeppsbesättning och flera tusen man, som alla hade svurit sin hövding evig trohet. Hövdingen å sin sida lovade att skaffa männen rikedomar och ära.

Detta symboliserades med en guldring som högtidligen skänktes till den nye hirdmannen när han blev upptagen i brödraskapet.

Löftet till hövdingen garanterade en fantastisk disciplin på slagfältet, men var samtidigt vikingarnas akilleshäl: I strid måste hövdingen vara omgiven av hirdens bästa krigare, för om han dog löstes brödraskapet upp. Om motståndaren lyckades döda hövdingen tog många hirdmän till flykten eller överlämnade sig åt fienden.

Å andra sidan betydde brödraskapet i hirden att alla litade på varandra, så länge hövdingen levde. Männen visste att de kunde lita på varandra i strid.

Krigarna fångade in alla

Vikingarnas första plundringsfärder i slutet av 700-talet utfördes troligen av små grupper av hirdmän som gav sig av mot mål längs Nordeuropas kuster utan att först ha planerat taktiken.

Men snart utvecklade vikingarna ett fast mönster för sina plundringar, där välplanerade blixtangrepp spelade en avgörande roll. Vikingarna valde ut sina mål utifrån ­observationer under tidigare resor, eller genom att skaffa sig information från kringresande handelsmän.

Överraskningsmomentet var helt avgörande och därför inleddes attackerna nästan alltid tidigt på morgonen. När skeppen närmade sig målet hissade krigarna seglen och rodde in mot kusten.

Skeppen hade låga skrov vilket gjorde dem nästan osynliga inifrån land, och med sina flata bottnar kunde de ros ­ända in till kusten. Där hoppade vikingarna i land, precis som moderna landstigningstrupper. Om så behövdes kunde de ro skeppen ända in i flodmynningarna, även om vattnet var mindre än en meter djupt.

När vikingarna kommit fram till målet rusade de vrålande in i byn eller klostret och svingade sina blanka vapen.

Syftet var att göra offren lamslagna av skräck, och många källor vittnar om att den taktiken fungerade utmärkt. I en årsbok från det nordfranska klostret Saint Bertin berättar en skräckslagen munk om en vikingaflotta som år 842 angrep handelsplatsen Quentovic ”helt plötsligt i gryningen”.

Vikingarna ”härjade fruktansvärt och ödelade allt då de dräpte och tillfångatog män­niskor oavsett kön, och lämnade inte efter sig något annat i staden än de byggnader som köpts fria för pengar”.

Stick iväg-taktik splittrade fienden

Utpressning var en viktig del av vikingarnas plundringstaktik. Medan huvudstyrkan gick in i ett frontalangrepp omringade andra krigare staden eller klostret så att ingen kunde fly därifrån. Vikingarna valde snabbt ut präster, rika köpmän och herremän, som de krävde lösensummor för.

Särskilt betydelsefulla byggnader erbjöd de sig att skona – om de fick rikligt betalt. Resten plundrade de och brände ned, och befolkningen fördes bort som slavar.

Om vikingarna någon enstaka gång överraskades av fiendekrigare innan de plundrat färdigt, delade de upp sig i smågrupper och flydde åt var sitt håll. På så sätt tvinga­des motståndarna att antingen ge upp jakten, eller dela upp sig och möta viking­arna i mindre drabbningar.

Då var skandinaverna oftast överlägsna tack vare sin många år långa krigar­utbildning. Efteråt samlades vikingarna på en i förväg avtalad plats, gick i båtarna och seglade ­vidare mot nästa mål.

Levande människor var mest värda

Med tiden blev vikingarna modigare och skickligare. Färderna varade längre, skeppen tog sig djupare in i landet via floderna, och målen blev allt större och svårare att inta. Även starkt befästa städer utsattes för angrepp.

I juni 843 rodde de båda norska hövdingarna Åsgeir och Gunnar uppför floden Loire söder om Bretagne med sina 67 skepp. Målet var den gamla romerska provinsstaden Nantes, som omgavs av höga men förfallna murar.

Nyheten om den annalkande fiendeflottan nådde staden den 24 juni, mitt under midsommarfirandet då platsen var full med människor från hela området. Invånarna skyndade sig att stänga stadsportarna – men det var förgäves: Vikingarna reste stormstegar mot muren och klättrade in i staden.

Ett ögonvittne berättade senare i sin krönika: ”När de såg sina fiender ta sig över stadsmurarna sprang de till Petrus och Paulus katedral, barrikaderade dörrarna och bad om gudomlig befrielse eftersom de inte kunde försvara sig själva.”

Sekunderna senare stormade vikingarna in i kyrkan och högg ned biskopen mitt under bönen Sursum corda – Upplyft era hjärtan.

Enligt ögonvittnet följde ett blodbad: ”Barn som höll fast vid sina döda mödrars bröst drack blod snarare än mjölk, kyrkans stengolv färgades rött av heliga mäns blod, och från det heliga altaret droppade oskyldigas blod. Hedningarna plundrade därefter hela staden, tog alla dess skatter och brände ned kyrkan. Sedan tog de ett stort antal fångar och gisslan för lösensummor, och vände tillbaka till sina skepp.”

Vikingarnas mordlystnad är förmodligen överdriven i både denna och andra bloddrypande ögonvittnesskildringar. Krigarna hade inget intresse av att döda fler än nödvändigt – levande människor var mer värda än döda. De flesta offer ­dödades inte, utan togs tillfånga och användes eller såldes som slavar.

Vikingarna vann en stor seger

De allt större vikingaarméerna utmanade gärna stora kungliga arméer i öppna slag. År 991 seglade en väldig vikinga­flotta från Skandinavien mot England. Ledare var den danske kungen Sven Tveskägg och den norske hövdingen Olav Tryggvason.

Tillsammans förfogade de båda herremännen över 94 skepp och 4 000 erfarna krigare från Danmark, Norge och vikingabosättningarna i nuvarande Baltikum, Ryssland och Ukraina. De giriga vikingarna satte kurs mot kuststaden Maldon i Essex, där det fanns gott om silver i myntverkstäderna. De slog läger på ön Northey utanför Maldon.

Englands kung Ethelred ställde upp sin armé, ledd av fältherren Byrhtnoth, och lät den marschera till kusten utanför Northey. Vattnet var så grunt att vingarna vadade dem till mötes.

Härarna ställde upp på linje mittemot varandra, och krigarna slog sina vapen mot sköldarna. Vikingarna bar fanor med bilder av korpar, drakar, vargar och andra skräckinjagande djur.

Slaget skildras i det fornengelska hjälte­­kvädet The Battle of Maldon: ”Stridsvargarna ryckte fram, de skydde inte vattnet, vikingarnas skara”, började den okände diktaren.

”Över glittrande vatten kom de med sina sköldar. Välslipade kastspjut flög, och bågarna hölls i gång. Grym var kampen. Krigare föll på båda sidor, ynglingar låg döda.”

Den engelske fältherren skickade sina krigare i ett stormanfall mot vikingarna, men de stod tätt ihop och skyddade sig väl med sina sköldar. Den nordiska sköldmuren höll stånd, och strax därefter rusade vikingarna mot Byrhtnoth i ett vildsint motanfall.

En ung ­vikings spjut borrade sig in i den engelske härförarens kropp så att han föll till marken. En annan viking rusade fram för att ”ta krigarens rustning, gyllene ringar och utsmyckade svärd”.

Byrhtnoth försökte försvara sig, men ännu en viking kom och högg sitt svärd i den gråhårige engelsmannens arm så att han tappade sitt guldprydda svärd. Den svårt sårade Byrhtnoth uppmanade sina män att fortsätta kämpa, innan han vände blicken mot himlen och bad för sin själ.

”Sedan högg de hedniska skälmarna ned honom”, står det i hjältedikten.

Vikingarnas taktik, att sikta på fiendens ledare, hade fungerat. Nyheten om Byrhtnoths död spred sig snabbt och många engelsmän flydde.

Tog betalt för att inte angripa

Segern vid Maldon kostade många ­vikingaliv. Öppna slag var alltid riskabla och skandinaverna ville helst undvika den typen av strider.

Därför tog vikingarna ofta emot betalning för att låta städer och personer vara i fred. Många exempel vittnar om att sådan utpressning var vikingarnas mest lönsamma krigstaktik.

År 866 tvingades den frankiske kungen Karl den skallige att ge upp försöket att besegra en vikingastyrka under hövdingarna Odo och Rotbert. I stället gav han vikingarna 4 000 pund silver för att köpa sig fred.

Det var en oerhörd summa: ett svärd kostade på den tiden 125 gram silver i vikingastaden Hedeby. Summan motsvarade alltså 14 500 svärd. Frankerkungen brandskattade sina undersåtar för att få fram pengarna.

Även Sven Tveskägg och Olav Tryggvason visste att ta betalt: efter segern vid Maldon krävde de båda härförarna 10 000 pund silver från Englands kung Ethelred, mot att de avstod från att angripa fler städer. Och bara två år senare, efter ytterligare några plundringsräder, krävde de båda vikingaledarna Ethelred på ytterligare 16 000 pund.

Vikingarna hade inte bara god taktik på slagfältet; de visste även när det var mest lönsamt att inte slåss.

Trots detta minskade vikingarnas makt gradvis under loppet av 1000-talet. Flera kungar utan arvingar, interna maktkamper och kristendomens intåg bidrog till att vikingarnas gyllene era ebbade ut. Skandinaverna började nu alltmer att bli européer.