Vikingarna var galna i svart humor

De isländska sagorna vittnar om en vikingapublik som uppskattade ironi, mörk humor och komiska överdrifter.

De isländska sagorna vittnar om en vikingapublik som uppskattade ironi, mörk humor och komiska överdrifter.

Shutterstock

”Kom tillbaka och få vad ni förtjänar. Jag ska bita benen av er.”

Många kan nog se den groteska scenen ur filmen ”Monty Pythons galna värld” framför sig. Efter en tvekamp med kung Artur vägrar den Svarte Riddaren att ge upp, trots att han fått både armar och ben avhuggna. ”Det är bara en skråma”, säger riddaren.

Men Monty Pythons råa och morbida humor är långtifrån ny. Det finns faktiskt en nästan identisk scen i den isländska vikingasagan ”Gunnlaug Ormstungas saga”.

”Om inte humorn funnits med i sagorna skulle många av dem helt enkelt varit dödtrista”. Trine Buhl, Århus Universitet

I sagan, som utspelar sig i vikingatidens Island, kämpar två unga män – Gunnlaug och Hrafn – om sin gemensamma kärlek Helga den fagra. Tvekampen är hård och segdragen tills Gunnlaug med ett svärdshugg lyckas kapa av Hrafns ena fot.

Gunnlaug påpekar att segern nu måste vara hans med tanke på att Hrafn är så svårt lemlästad. Men Hrafn delar uppenbarligen inte hans åsikt:

”Det är sant att det går utför med mig, men jag kan nog klara mig ett tag till om jag får något att dricka”, säger han, och efter en kort paus återupptas kampen som slutar med att båda vikingarna dör. Ett annat exempel på sagornas brutala humor finns i Droplaugarsona saga, där vikingen Helgi får sin underläpp avhuggen i en tvekamp. Han säger torrt till motståndaren:

”Vacker har jag ju aldrig varit, och du har ju inte precis gjort det bättre.” Med det uttalandet visar Helgi att han både har självkännedom och ett självironiskt för­hållande till sitt eget utseende.

Världens Historia möter mörkret med ett leende 😁

Höstmörkret har fallit över oss, men vi går till motangrepp mot regn och kalla kvällar med ett antal artiklar om humor och underhållning genom historien.

▶︎ Du får fler gamla skämt här

Barska vikingar var superhjältar

Enligt historikern Trine Buhl, som forskar kring sagorna vid Århus Universitet, är den råa humorn ofta själva nerven i de isländska sagorna. De flesta nedtecknades omkring år 1200, men handlingen utspelar sig mellan cirka år 900 och 1050.

”Om inte humorn funnits med i sagorna skulle många av dem helt enkelt varit dödtrista”, säger Trine Buhl.

Hon påpekar att humorn syns i hur personerna skildras i sagorna. Till exempel finns det nästan inga gränser för vad sagans hjältar kan prestera i strid.

Det framgår bland annat av Gisle Surssons­ saga där Gisle i en av slut­scenerna slåss ensam mot en hel hög med fiender.

© Corbis/All Over

Släkter, blodsfejder och skadestånd

En bra isländsk saga börjar med en släktkrönika. Vem som var släkt med vem var viktigt för islänningarna. När släktförhållandena är utredda börjar sagan.

Det uppstår i regel en tvist om t.ex. äganderätten till ett stycke mark, ett förfelat giftermål eller en ärekränkning. Dispyten leder till ett dråp och ett hämnddråp. Därmed dras två eller flera familjer in i blodsfejder som kan pågå i årtionden eller generationer.

Fejden kan lösas med förlikning. Om en familj t.ex. har dödat två män mer än den andra familjen, betalar man ersättning för de två i form av silverpenningar. Det leder ofta till krångliga förhandlingar eftersom vissa män är värda mer än andra.

Gisle klättrar upp på en klippa­ och slår tillbaka sina motståndare gång på gång, men till sist lyckas de till­foga honom ett så stort sår i magen att hans tarmar väller ut.

Det stoppar dock inte Gisle som i stridens hetta både hinner linda sin skjorta kring magen för att hålla inälvorna på plats och kväda en visa till sin hustru, varefter han hoppar ned från klippan och klyver en fiende ned till bältet, innan han själv dör.

”Det är så fullständigt över­drivet att det blir roligt”, förklarar Trine Buhl, som anser att överdrifterna är ett alldeles medvetet humoristiskt element i sagorna. Förutom överdrifter hittar man också underdrifter, ironi, svart humor och ”dratta på ändan-komik” som skapar skrattretande anekdoter i sagorna.

I Njáls saga berättas det bl.a. om en ryttare som fullständigt tappar kontrollen över sin häst och det beskrivs lite underfundigt så här: ”Den sprang fortare än han gillade.”

Ett annat exempel på vikinga­humor finns i Laxdœla saga. Här springer en barsk och hetsig vikingakvinna en mörk natt ihop med ett spöke, som hon utan vidare omsvep ger en utskällning så att spöket tar till flykten.

Kungen sköts i ändalykten

Även i de norska kungasagorna, som huvudsakligen handlar om kungamakten i Norge, finner man samma slags råa och ironiska komik.

I ett avsnitt berättas det till exempel om lönnmordet på den danske kungen Harald Blåtand. Enligt sagan vägrar kungen erkänna Sven Tveskägg som sin son.

Kungen menar att denne är en oäkting, vilket får Tveskägg att samla sina anhängare och ge sig i krig mot Blåtand om kungatronen.

VIDEO – Dö av skratt av vikingahumor:

En kväll slår kungens här läger i närheten av Tveskäggs trupper.

När kungen sitter och värmer sig vid elden står en av Tveskäggs lönnmördare i mörkret med en pilbåge och iakttar honom. När kungen böjer sig framåt och alltså lyfter sin bakdel i vädret skjuter bågskytten mitt i prick. Det beskrivs i nutidsform i sagan:

”Enligt utsagor från många som känner till saken, flyger pilen rakt upp i ändan på kungen, fortsätter genom kroppen och ut genom munnen, varpå kungen faller ihop och dör.”

Trine Buhl menar att det är uppenbart att de mest humoristiska, absurda och mustiga sagorna blev allra populärast. Det var dessa sagor som kopierades i flest exemplar och därför har bevarats till våra dagar. Om de norska kunga­sagorna ska uppfattas som ett uttryck för humor är i praktiken en smaksak, anser Trine Buhl, men understryker:

”Personligen tvivlar jag inte på att vikingarna hade humor. Men sagorna skrevs inte ned förrän under medeltiden, och sett med litteraturhistoriska ögon kommer de alltså från en senare period än den de beskriver.”

År 1390 nedtecknade två munkar Flateyjarbók, en samling sagor som mestadels handlar om norska kungar.

De flesta forskare i dag är dock eniga om att sagorna ursprungligen berättades muntligt. De stammar därför från 900- och 1000-talet och förmedlades av sagoberättare från generation till generation.

Omkring år 1200 började skrivkunniga som till exempel munkar eller lärda män att skriva ned berättelserna. Det berodde på att skriftspråket blev allt mer utbrett i Norden i samband med att kristendomen gjorde sitt intåg här.

Den muntliga traderingen har förstås spätt på historierna för varje gång de berättats, och säkerligen har man även broderat ut dem när de skrevs ned. Det vill säga att en skribent kan ha lagt till en anekdot eller ett avsnitt, eller redigerat bort vissa saker helt och hållet.

Men i till exempel edda- och skaldediktningen, som handlar om nordisk gudamytologi och hjältesägner, finns likheter mellan vikingatidens och medeltidens berättelser.

Liksom sagorna skrevs dikterna och gudamyterna ned på medeltiden men vissa passager återfinns i precis samma versmått på runstenar från vikingatiden.

Det tyder på att medeltidens skribenter faktiskt har återgivit de gamla gudamyterna och hjältesagorna tämligen noggrant, utan att ändra alltför mycket i dem.