En ångande hetta slår emot de fyra männen när de öppnar dörren av ekträ.
Badstugans värme är en efterlängtad kontrast till fukten och regnet utanför, och männen suckar av välbehag när de sjunker ned i karen med varmt vatten.
Snart sänker sig ron över badstugan medan de skrubbar skinnet, kammar håret och petar naglar och öron.
Så kan det ha sett ut på vikingatiden när skandinaverna varje lördag samlades kring badbaljan.
Ordet lördag kommer från det fornnordiska ”laugardagur”, lögardag, som helt enkelt betyder tvättdag.
Veckodagens namn är bara ett av otaliga exempel på att vikingarna var hästlängder före sin samtid när det gällde utseende och personlig hygien.
Populärkulturens föreställning om smutsiga, motbjudande, stinkande vikingakrigare som drog fram som ilskna tjurar stämmer inte.
Jämfört med resten av européerna var vikingarna snarare modemedvetna, stiliga karlar med charm och självförtroende.
Skandinaverna – Europas renaste
Inte ens de långa plundringstågen utgjorde något hinder för ett välvårdat yttre.
Till exempel ingick svenska vikingar år 907 ett fredsavtal med det bysantinska imperiet efter decennier av blodiga sammandrabbningar.
Enligt avtalet fick vikingarna bl.a. obegränsad tillgång till badanläggningarna när deras långskepp lade till i imperiets hamnstäder.
Den arabiske diplomaten Ibn Fadlan mötte 14 år senare några vikingaköpmän vid floden Volga. Araben noterade att en slavflicka varje morgon hämtade ett fat med vatten.
Hon bar det till sin herre som ”tvättade och kammade håret ned i karet. Sedan snöt han sig, fräste och spottade i vattnet”.
När mannen var färdig bar slaven vattenfatet till resten av männen, som gjorde samma sak.
Med förakt studerade Ibn Fadlan tvättritualen och kallade nordborna ”de smutsigaste av alla Allahs skapelser”.
Som muslim var han van vid att tvätta sig i rent vatten fem gånger om dagen inför bönerna.
Men vikingarnas dagliga tvätt var ändå unik i jämförelse med resten av de samtida européerna som ibland badade en eller två gånger om året.
Enligt en anglosaxisk krönika kastade sig kvinnor och adelsdöttrar för vikingarnas fötter.
Kvinnorna älskade vikingar
När danska vikingar erövrade och bosatte sig på de brittiska öarna i slutet av 800-talet upptäckte anglosaxarna snart att de hårdhudade krigarna var oerhört upptagna av sitt yttre.
Till exempel berättade munken John av Wallingford omkring år 1200 i sin krönika att de danska vikingarna ”hade för vana, i enlighet med sitt lands seder, att reda ut sitt hår varje dag, bada varje lördag, byta kläder ofta och framhäva sig själva med hjälp av många sådana lättfärdiga påfund”.
De fåfänga danskarna väckte stor förtret och bar, enligt historieskrivaren, skulden till ”många stridigheter och krig i riket”.
Ett stort antal ilskna anglosaxare klagade till och med inför kungen på de rena vikingarna, i synnerhet som de välvårdade nordborna var oerhört attraktiva i de anglosaxiska adelskvinnornas ögon.
De ”belägrade de gifta kvinnornas dygd och övertalade till och med döttrarna till de förnämsta männen att bli deras älskarinnor”, skrev Wallingford.
De danska vikingarna i England var inte ensamma om att ägna sig åt sitt yttre. Arkeologiska fynd visar att fåfängan även var utbredd bland svenska, norska och isländska vikingar.
Till exempel vittnar otaliga vikingagravar över hela Norden om att nagelpetare, tandpetare och pincetter var populära gravgåvor.
De hade sannolikt funnits bland de flesta vikingars ägodelar.
Håret låg perfekt
Ett av de vanligaste fynden från vikingatiden är kammar av ben eller trä. De förvarades ofta i askar för att skydda tänderna på dem.
De verkar alltså ha haft ett stort värde – men så var vikingarna också extra noga med sitt hår.
Vissa av dem blekte t.ex. lockarna ett par nyanser med stark såpa, och under en period föreskrev modet en omvänd ”hockeyfrilla” med långt pannhår och kortklippt nacke.
Frisyren nämns i ett gammalt engelskt brev, i vilket någon förmanar sin bror att följa de anglosaxiska sederna och inte falla för ”danskt mode”.
En viking med självaktning måste dessutom vårda sitt skägg. På gamla träsnitt har forskarna hittat allt från helskägg till mustascher och getskägg. Gemensamt för hårprakten är att den är omsorgsfullt vårdad och kammad.
En vacker frisyr och en doftande, nytvättad kropp måste förstås prydas av rena snygga kläder.
En persisk upptäcktsresande överraskades på 900-talet av den höga kvaliteten på nordbornas plagg.
Även den arabiske krönikeskrivaren Ibn Rustah berättade omkring år 1000 att vikingarna var ”renliga i dräkten” och bar de finaste kläder.
Precis som i dag växlade modet från tid till annan och mellan olika regioner. Under en period bar man till exempel blå eller röda pluderhosor.
Dessutom var vikingarna välbekanta med lyxvaror som kunde piffa upp vilket plagg som helst – prydnadsband av siden, och trådar av silver och guld.
Med armband, halskedjor och amuletter blev vikingarna stiliga, särskilt om smyckena var av guld eller bärnsten.
Smycken och välkammat hår var en del av vikingarnas vapen när de skulle charma kvinnorna.
Smuts straffbart
Vikingarnas flärdfullhet gränsade till besatthet i samtidens ögon – och skandinaverna gick faktiskt så långt som att stifta lagar som skyddade den personliga hygienen.
Enligt den medeltida isländska lagsamlingen Grágás var det straffbart att kasta smuts på någon annan för att håna honom.
Det var också förbjudet att knuffa ned någon i ”vatten, urin, mat eller lera”, oavsett orsaken till att man ville förödmjuka någon.
Några hundra år efter vikingarnas storhetstid var det inte längre modernt med renlighet i Skandinavien.
Omkring år 1500 började Europas läkare att sprida idén att man kunde smittas med pesten genom vattnet.
Föreställningen levde kvar i 300 år men arvet efter de rena och välklädda vikingarna försvann inte helt.
De högre samhällsklasserna värnade fortfarande om sitt utseende och ägnade sig åt allehanda skönhetsknep.