Vikingarna seglade i hela den kända världen

Dåtidens bästa fartyg

Något av det som gjorde vikingaskeppen till de bästa på havet var kombinationen av ett fyrkantigt segel och åror.

Besättningen kunde blixtsnabbt justera seglet så att vinden utnyttjades maximalt. Om vinden uteblev var det en smal sak att sticka årorna i vattnet.

Med hjälp av segel och åror kunde besättningen också vända skeppet betydligt snabbare än andra samtida sjöfarare.

Dessutom kunde vikingaskepp kryssa, det vill säga sicksacka mot vinden.

I början av vikingatiden använde skandinaverna sina stolta fartyg till både krig och handel.

Det framgår av två fartyg som återfunnits i norska vikingagravar, Gokstadsskeppet och Osebergsskeppet, som båda byggdes på 800-talet.

De hade tillräckligt med roddarplatser för att fungera som krigsskepp och var breda nog att kunna transportera en stor last handelsvaror.

Från 900-talet började skeppsbyggarna emellertid specialisera sina skepp, så arkeologerna skiljer mellan handelsskepp och krigsskepp.

Till skillnad från krigsskeppen hade handelsskeppen inga roddare, så de behövde bara en besättning på omkring åtta man för att sköta seglet.

Å andra sidan var skeppen breda, så hela den mittersta delen av det öppna däcket kunde användas till last.

Mest ihågkomna är dock vikingarna för de slanka krigsskeppen med segel och åror, de så kallade långskeppen.

Unga bönder gick till sjöss

De isländska sagorna beskriver i stort sett sjömanslivet enbart i samband med krig eller oväder.

Därför får forskarna pussla ihop sina kunskaper om vardagen till sjöss från sagor och lagtexter, arkeologiska fynd och praktiska försök med rekonstruerade vikingaskepp.

Utöver skeppets chef, skepparen, utgjordes större delen av besättningen på ett långskepp av unga män från landet, som kanske aldrig hade stått på ett fartyg förr.

I början av vikingatiden var dessa män knutna till en lokal storman som hade valt ut dem till sin ledung, en sorts privat sjökrigsstyrka.

Efter hand som kungar samlade makten i Skandinavien ålades områden av en viss storlek att ställa ett långskepp till förfogande för kungens ledung under den årliga seglingsperioden (cirka april–oktober), medan varje bosättning skulle skicka en man.

Männen hade med sig sina egna vapen och lärdes upp ombord. På skeppet lärde skepparen dem att hantera och spänna fast seglet samt hur de långa årorna skulle hanteras.

Utifrån antalet århål i återfunna långskepp kan forskarna räkna ut besättningarnas ungefärliga storlek. Skeppen varierar mellan tjugosex och sextio roddplatser, men cirka fyrtio var vanligast.

Norske kung Olav I Tryggvasons berömda långskepp Ormen Långe hade enligt sagorna trettiofyra roddbänkar, vilket ger hela sextioåtta roddare, som satt två och två i hela skeppets längd – så tätt att de flåsade varandra i nacken!

Bågskyttar användes i strid

Skepparen stod vanligen i aktern och gav order.

Det var en fördel i synnerhet vid rodd, då männen satt med ryggen mot färdriktningen. Även besättningsmän som inte rodde befann sig i aktern.

Ansvarig för rodret var rorgängaren, som kanske också fungerade som ställföreträdande chef när skepparen behövde vila.

En annan viktig funktion hade halskarlen, som ansvarade för området framför masten, som skepparen inte kunde se från fartygets akter. Han såg även till att seglet fästes ordentligt i främre delen av fartyget.

Sagorna nämner även lotsar, tolkar och bågskyttar. De sistnämnda var avgörande under sjöslag, då de skulle beskjuta fiendens skepp medan den egna sidan rodde för att undvika fiendens pilar.

I regel fanns det få bågskyttar ombord, kanske två till fyra. De var för det mesta av högre börd än de övriga ombord.

Det innebar emellertid inte att de inte kunde ro om så krävdes.

Sist men inte minst var det skeppskocken, en så kallad matsven. Han var en oerhört viktig medlem av besättningen.

Lag på att ha skeppskock

Enligt Eyrbyggarnas saga från 1000-talet var det under tidig vikingatid vanligt att ”ingen matsven ha”.

Det förändrades emellertid under sen vikingatid. Förändringen framgår av bland annat norska lagtexter, som föreskriver att en matsven på ett långskepp ska stiga i land tre gånger om dagen, två gånger för att laga mat och en gång för att hämta vatten till dricksvattentunnan, som stod vid skeppets mast. Eftersom långskeppen i regel seglade längs kusten följde man troligen lagen.

Emellanåt kastade besättningen troligen ankar och gick i land för att samlas runt grytan, där skeppskocken av allt att döma kokade gröt av sädeskorn som förvarades i en tunna.

Ombord hade varje viking troligen en påse med torkat kött och bröd som han kunde äta av när hungern gjorde sig påmind.

Stora handelsskepp fraktade ibland får och andra levande husdjur, men forskarna känner inte till om en del av djuren även slaktades och åts under själva seglatsen.

På vissa håll i Nordatlanten seglade vikingarna även över grunt vatten med stora stim av bland annat makrill, som de relativt enkelt kunde fiska.

I nödsituationer kunde vikingarna också gå i land för att stjäla boskap. I en berättelse om sagohjälten Helge Hundingsbane står det: ”Han gick upp på stranden och åt där rått kött.”

På ett långskepp fanns det inte plats för vare sig privatliv eller finkänslighet. Den som blev sjösjuk efter måltiden fick kräkas över relingen.

Antagligen uträttade vikingarna även sina behov genom att sätta sig med baken ut över fartygssidan och hålla sig i en tamp eller repände.

När det stormade och havet var upprört använde de emellertid en trähink i fören.

Vikingarna hade nämligen inga flytvästar, så att trilla ner i vågorna innebar ofta en dödsdom.

Vinden gjorde jobbet

Så länge det inte stormade var seglatsen för det mesta en lugn historia.

Faktum är att mycket av tiden ombord på vikingatidens långskepp gick åt till att vänta på en så kallad byrr, nordbornas beteckning på en frisk vind.

När väl den dök upp och seglet hade hissats korrekt seglade fartyget sig självt.

Bortsett från enstaka justeringar av seglet kunde besättningen därför ägna sig åt andra sysslor.

Rörelsefriheten var emellertid begränsad ombord på de smala fartygen, så sjömännen förväntades sitta på sin plats tills de fick order om att göra något annat.

Därför blev vikingarna experter på att småsova när de inte behövdes till något.

Om sjömännen inte vilade eller utförde skepparens order fick de sysselsätta sig så gott de kunde. Även om det alltid fanns utrustning att laga hade de troligen en hel del fritid under seglatsen.

Enstaka skepp hade med sig en skald eller en historieberättare som kunde underhålla besättningen med myter och anekdoter under de långa timmar då fartyget gled fram på vågorna.

Männen ägnade sig också åt armbrytning och, vilket mönster på plankor från fartygsvrak visar, spel som luffarschack och hnefatafl.

I Laxdœla saga berättas hur den förmögne Torkel tar emot vännen Snorre på ett av sina skepp, där han har ”mycket att dricka med sig ombord, och han sparade inte på det”.

Det är en av få beskrivningar av intag av alkohol på ett vikingaskepp. Sådant skedde troligen sällan ombord på krigsskeppen.

På långskeppen rådde det en sträng disciplin. Skepparen skulle knappast tillåta att hans män försämrade sin stridsförmåga genom att dricka.

När ett långskepp seglade längs kusten gick besättningen av allt att döma i land för att sova på nätterna, antingen under bar himmel eller i tält.

Forskarna är inte eniga om huruvida vikingarna även sov i tält ombord på långskeppen när de korsade havet och exempelvis seglade de cirka tre dygn som det tog att förflytta sig från staden Ribe i Danmark till Danelagen i England.

Flera dikter och sagor antyder dock att det kan ha varit ganska vanligt med tält på skeppen.

I en dikt berättar den norske kungen Harald Hårdrådes skald Tjodolf till exempel att hans herre ombord på ett skepp utanför Trondheim ”kastar av sig det långa tältet”.

Oavsett om besättningen sov i tält eller ej anser forskarna att de turades om att hålla vakt om nätterna. Männen på styrbords respektive babords sida tog exempelvis pass om fyra timmar vardera.

Då kunde frivakten (männen som var lediga) vila sig på durken mellan roddbänkarna. Varje man hade med sig en egen sørya, en yllefilt.

Även när det regnar behöll en sådan sextio procent av sin isoleringsförmåga. Enstaka källor nämner även húdfat, en sovsäck av läder som var så rymlig att två män kunde sova tillsammans i den.

Varje man förvarade troligen sin sørya i en medhavd vadmalssäck, som han på dagarna kunde förvara under bänken han satt på.

Vapen och åror lades inne i mitten av långskeppen, så för dem som hade vakten var det rena balansakten att justera seglet utan att trampa på vare sig svärd eller sovande kamrater.

Landmärken visade vägen hem

”Segla så nära Shetlandsöarna att du kan se det mesta av dem, så nära Färöarna att du kan se halva fjällen, så nära Island att du ser valar och fåglar. Så prickar du Grönland”, lyder en gammal färdbeskrivning av resan från Norge till bosättningarna på Grönland.

Vikingarna var vana vid att manövrera efter sådana anvisningar.

Eftersom de inte hade någon kompass navigerade de efter landskapet, solhöjden, djur och havsströmmar.

Den typen av vägbeskrivningar var vanliga, eftersom vikingarna för det mesta seglade i dagsljus på Atlanten, där de inte hade möjlighet att navigera efter stjärnorna på himlen.

Oavsett om syftet med färden var handel, plundring eller erövring kom det förr eller senare en tidpunkt då vinden blåste från rätt håll och det blev dags att fara hem.

För att rensa skrovet från alla musslor och kräftdjur som satt sig på undersidan hände det ofta att skepparen inför hemkomsten styrde upp skeppet i en å.

Sötvattnet fick smådjuren på skeppets undersida att släppa taget.

När fartyget närmade sig hemtrakterna samlades massor av människor som ville hälsa besättningen välkommen och hjälpa till att dra upp långskeppet på land, så att det kunde dras in i båthuset och förberedas inför nästa säsong.

Först skulle besättningen emellertid kliva ur.

Om det inte gick att ro ända upp på stranden rullade männen upp byxorna och vadade i land med sin sjömanssäck och sina vapen i famnen.

Färden var slut för i år och en lång vinter väntade innan vikingarna på nytt satte kurs mot fjärran kuster.