Historiker har i åratal berättat samma historia om vikingarnas korta äventyr i Amerika. Ledda av Leif Eriksson anlände nordborna omkring år 1000 till ön Newfoundland utanför Kanadas ostkust. Under de följande åren gjorde nordborna flera resor till kusten.
Men kontakten med den nya kontinenten upprätthölls inte.
Efter några resor hamnade vikingen Thorfinn Karsnefni i strid med urbefolkningen, som vikingarna nedlåtande kallade för ”skrälingar”. Under sammandrabbningarna blev två av Thorfinns män dödade. Kort därefter reste nordborna hem – det amerikanska äventyret var över. Så har bilden sett ut.
Det är emellertid inte hela sanningen. Vikingarna reste nämligen tillbaka till Amerika upprepade gånger.
Faktum är att de upprätthöll förbindelsen till kontinenten i 500 år. Det visar ny forskning av den isländska arkeologen Lisabet Guðmundsdóttir. Syftet med vikingarnas besök på den nya kontinenten var enkelt: att förse den grönländska eliten med lyxvirke.
Vikingarna i Grönland ägnade sig bland annat åt att fånga valross.
Trä var en bristvara
Att virke var svårt att få tag på i Grönland stod klart för vikingarna så snart de i slutet av 900-talet slog sig ner på ön.
Trots att klimatet på den tiden var varmare gjorde de kalla och korta somrarna att vegetationen begränsades till låga buskar och små, klena träd. Väldigt lite av det lokala virket lämpade sig för att tillverka redskap eller bygga fartyg och hus av.
För det ändamålet samlade vikingarna i stället in drivved, trä från andra kuster som hamnat i havet efter stormar eller översvämningar.
Drivveden var ofta av högre kvalitet än det grönländska virket, men var trots det inte populärt hos den lilla grupp som utgjorde eliten bland de omkring 5 000 vikingar som levde i Grönland.
Eliten ville ha det bästa virket till sina hus och fartyg – och det hittade de i bland annat i Amerika, visar Lisabet Guðmundsdóttir forskning, som publicerats i tidskriften Antiquity.
En del av det trä från vikingarnas bosättningar som undersökts. Träet kom från bland annat hus och redskap.
Lyxträ var förbehållet eliten
Lisabet Gudmundsdottir har undersökt trä från bland annat husstommar och redskap som hittats i fem vikingagårdar i Grönland.
Fynden täcker hela perioden från omkring 900, då de första vikingarna slog sig ner i Grönland, till 1450, när nordbornas samhälle gick under. Fyra av gårdarna var hemvist för vanligt folk, medan den femte, Gardar, var en biskopsgård och hyste några av samhällets högst uppsatta. Sannolikt var det även den enda gården som hade egna fartyg.
Genom att undersöka träproverna ända ner på cellnivå kunde Lisabet Guðmundsdóttir identifiera dess släkte, samt varifrån träet kom.
De mörkgrå områdena visar vikingarnas bosättningar i sydvästra Grönland, och krysset är biskopsgården Gardar. Pilarna visar möjliga rutter till och från bland annat Nordamerika.
Sammanlagt 8 552 träprover analyserades, och undersökningen visade att omkring hälften var drivved, som inte kom från Grönland. Men en liten del var trä vars ursprung fanns så långt bort från ön att det inte kan ha varit drivved utan måste ha importerats.
Bland dessa träslag finns hemlock och banksianatall, som under vikingatiden inte växte i Europa, men som var väldigt utbredda i Nordamerika.
Undersökningen visade dessutom att eliten var drivkraften bakom importen. Samtliga fynd av importerat trä kom från biskopssätet Gardar.
Biskopssätet i Gardar var en av Grönlands rikaste gårdar. Där fanns bland annat en katedral byggd i sten, vars ruiner kan beskådas än i dag.
Undersökningarna sätter skriftliga källor i nytt perspektiv
Undersökningens resultat är banbrytande, eftersom den vänder upp och ner på vad historiker har antagit om vikingarnas kontakter med Amerika.
I isländska källor från 1346 finns en berättelse om ett fartyg som tycks ha varit på väg till Markland (namnet på ett av de områden i Nordamerika som vikingarna upptäckte omkring år 1000), men som driver ur kurs och hamnar på Island.
”Gjorde det fartyget kanske regelbundet resor till Markland? Oavsett om det var så eller inte så är det väldigt intressant att hitta bevis för att dessa resor ägde rum under en så lång period, och det bidrar med ett nytt perspektiv”, säger Lisabet Guðmundsdóttir till Världens Historia.
Fynden bekräftar dessutom att nordborna både var välorganiserade och skickliga på att segla och navigera.
”Det visar hur uthålliga och resursstarka nordborna i Grönland var”, säger Lisabet Guðmundsdóttir.
Arkeologer har hittat spår efter vikingarna i Amerika, till exempel L'Anse aux Meadows, en boplats från 1000-talet i den nordligaste delen av Newfoundland.
Lisabet Guðmundsdóttir tror dock inte att det blir lätt att hitta fler.
”Små säsongsbetonade boplatser kan vara svåra att hitta, i synnerhet om de bara använts en gång. Men vem vet?”
Arkeologer grävde på 1960-talet ut vikingaboplatsen i L'Anse aux Meadows på Newfoundlands nordspets.