Vikingarna fortplantade sig inte med vem som helst

En stor dna-studie visar att invandringen till Skandinaviens vikingariken var betydligt större än vi antagit. Men vikingarna fick endast barn med ”rätt” sorts inflyttare.

En stor dna-studie visar att invandringen till Skandinaviens vikingariken var betydligt större än vi antagit. Men vikingarna fick endast barn med ”rätt” sorts inflyttare.

Shutterstock

Vikingatidens skandinaver var skickliga sjöfarare, hårdföra krigare och driftiga handelsmän. Men varor och svärdshugg var inte det enda vikingarna utbytte.

En ny undersökning, genomförd under ledning av forskare vid Stockholms universitetet, visar att vikingatidens öppna samhället lämnade ett betydande avtryck i skandinavernas genpool, som var mycket mer varierad än vi tidigare antagit.

Det var i synnerhet en viss typ av gäster som kom och rörde om i vikingarnas arvsmassa, för att sedan på mystiskt vis försvinna igen.

Vikingarna ville helst få barn med folk från Västeuropa

Svenska och isländska forskare har undersökt arvsmassan från nästan 300 personer, som har levt i Skandinavien under de senaste 2 000 åren. Resultaten från dna-undersökningarna jämfördes sedan med gener från 16 000 nu levande skandinaver och mer än 9 000 personer, vars förfäder kommit från andra delar av Europa.

Järnålder, Sandby borg, massaker

Omkring år 450 ägde en massaker rum vid Sandby borg,. Minst 26 män, kvinnor och barn dödades. Deras dna ligger till grund för delar av den nya studien.

© SEBASTIAN JAKOBSSON/WIKIMEDIA COMMONS

Analysen av genmaterialet bekräftade forskarnas misstanke att arvsmassan hos skandinaver under vikingatiden från omkring år 750 till 1050 blandades med gener från utifrån kommande som britter och irländare och folk från östra Östersjöområdet samt Sydeuropa.

En av de mer uppseendeväckande upptäckterna i den nya kartläggningen är emellertid att det huvudsakligen var kvinnor som migrerade till Skandinavien från länderna österut, och att generna österifrån snabbt försvann från nordbornas dna efter vikingatiden, medan spåren av inflyttarna västerifrån fortfarande syns i skandinavernas gener i dag.

Utifrån resultaten konstaterar forskarna att vikingarna var mer benägna att få barn och stifta familj med inflyttare västerifrån – alltså Brittiska öarna – och i mindre omfattning med migranter österifrån.

En annan stor överraskning är hur omfattande migrationen var, i synnerhet jämfört med perioden före och efter vikingatiden. Forskarnas huvudsakliga jämförelsematerial från perioden före vikingatiden är dna från kvarlevor av personer som dog i samband med en massaker vid Sandby borg på Öland omkring år 450.

vikingar, dna, Cell

Gener strömmade under vikingatiden till Skandinavien från flera håll (bilden till vänster). Spåren syns endast i ringa grad hos dagens skandinaver (bilden till höger).

© Grafik från undersökningen

Tillsammans med dna från ett fåtal andra utgrävningar från samma tidsperiod visade det tydligt att arvsmassan från järnålderns skandinaver – några hundra år innan vikingatiden inleddes – var anmärkningsvärt likartad. Undersökningen visar samtidigt att dna från dåtidens människor i förbluffande hög grad liknar arvsmassan hos vår tids svenskar.

En likartad arvsmassa fann forskarna även i skelett bärgade från det svenska örlogsfartyget Kronan, som 1676 kantrade och exploderade utanför Öland. Trots att det är 1 200 år mellan dem uppvisar skelettens dna stora likheter med den arvsmassa som hittats i de döda i Sandby borg, samt hos nu levande svenskar.

Orsaken till migrationsstoppet är oklar

Historiker och arkeologer är eniga om att vikingatidens varierade genpool är ett resultat av bättre möjligheter för transporter till sjöss, bättre handelsmöjligheter samt ett mer omfattande internationellt umgänge på det hela taget.

Kronan, Öland, dna

Dna från kvarlevorna i det förlista örlogsfartyget Kronan har varit avgörande för forskarnas arbete. Det kalla vattnet har medfört att kvarlevorna är väldigt välbevarade.

© Lars Einarsson

”Under vikingatiden blev världen mycket större. När man rörde sig i handelsstäderna kunde man stöta på människor som var väldigt annorlunda”, säger arkeologen Søren Michael Sindbæk till VÄRLDENS HISTORIA.

Varför arvsmassan några hundra år efter vikingatidens slut uppvisar få spår av de tidigare århundradenas inflyttare har forskarna ingen entydig förklaring till.

En förklaring kan enligt forskarna vara att de som rest till Skandinaven har varit handelsmän, som rest tillbaka efter en kort vistelse eller, munkar som har levt i celibat och därför inte fört sin arvsmassa vidare. Det skulle också kunna vara trälar, som kidnappats från andra länder och som inte fick lov att skaffa barn.

”Det blir spännande att gå på museum, när vi i framtiden kan möta en bondeson från Jylland med en förfader från England eller en träldotter från Bornholm med rötter i Finland.” Arkeologen Søren Sindbæk.

Søren Sindbæk pekar även på en annan möjlighet. Gravseder från medeltiden och framåt betyder att betydligt fler skelett och därmed ett större urval av dna-material har bevarats.

Vi vet inte om de gamla gravarna är representativa eller om det är särskilda gravar som forskarna hittar, påpekar Søren Sindbæk.

Han tillägger dock att studien inte bara lär oss mer om järnåldern och vikingatiden. Analyser av dna öppnar helt nya perspektiv som kan nyansera vår förståelse av historien och dess människor. Förbättrade analysverktyg gör att det blir allt lättare att utifrån dna-fynd utröna enskilda personers härkomst och livshistoria.

Det ger oss möjlighet att framöver komma tätt inpå vanliga människor även från en avlägsen forntid. ”Det blir spännande att gå på museum, när vi i framtiden kan möta en bondeson från Jylland med en förfader från England eller en träldotter från Bornholm med rötter i Finland”, säger Søren Sindbæk.